Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen med högsta prioritet aktivt verkar för att skapa förutsättningar för att Sveriges nationella och internationella åtaganden vad gäller biologisk mångfald fullföljs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör utvecklas lokala handlingsplaner, i vilka förutsättningarna för fortsatt hävd i de aktuella bygderna analyseras.
3. Riksdagen begär att regeringen vid nästa översyn av landsbygdsförordningen ser över reglerna för miljöstöd för biologisk mångfald i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen begär att regeringen vid nästa översyn av landsbygdsförordningen ser över reglerna för miljöstöd för ekologisk odling i enlighet med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen begär att regeringen verkar för att krav på miljöhänsyn och närproduktion ställs på produkter vid offentlig upphandling.1
6. Riksdagen begär att regeringen vid nästa reformering av EU:s jordbrukspolitik verkar för en förändring från kompensation för lägre priser och exportstöd till ersättningar för miljöåtgärder och stöd till regioner med sämre odlingsförutsättningar.
7. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheten att involvera fler aktörer i bevarandet av ängs- och hagmarker samt utvecklar formerna för alternativ till stöd till jordbrukare för hävd av ängs- och hagmarker.
1Yrkande 5 hänvisat till FiU.
Motivering
Med naturbetesmarker menar vi marker som i modern tid inte varit utsatta för "produktionshöjande åtgärder" som stenröjning, gödsling eller kultivering. Detta gör att den hävdberoende floran och faunan, som utvecklats under många års oavbruten beteshävd har kunnat leva kvar. Dagens naturbetesmarker har olika ursprung och utseende och innehåller därför många olika naturtyper och av den anledningen anses naturbetesmarker vara den naturtyp som är artrikast i vårt land. I dag är ca 2 000 arter i odlingslandskapet rödlistade, varav 50 anses vara akut eller starkt hotade. Att arter försvinner beror på att hävden av de mest artrika miljöerna, dvs. ängs- och hagmarker, avtar eller upphör.
Sveriges åtaganden
Sverige har ett internationellt åtagande att bevara den biologiska mångfalden i och med att Sverige har ställt sig bakom den konvention om biologisk mångfald som antogs vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Enligt konventionen ska jord- och skogsbruk bedrivas på ett sådant sätt att antalet arter av växter och djur inte minskar. Sverige har även åtaganden i och med sitt medlemskap i Europeiska unionen genom Natura 2000, som bygger på bl.a. EU:s habitatdirektiv och fågeldirektiv. Syftet med direktivet är att bevara naturtyper och livsmiljöer för arter som EU-länderna har kommit överens om att bevara och är en av EU:s viktigaste åtgärder för att bevara biologisk mångfald. Medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa EG- direktiven på nationell nivå. Då Sverige inte lyckats peka ut tillräckligt många förslag till områden som ska skyddas, exempelvis fågelskyddsområden av global betydelse, våtmarker, kulturlandskap och marina miljöer, har vi blivit anmälda till EU-domstolen.
Miljömålskommittén har i sitt betänkande "Framtidens miljö - allas vårt ansvar" föreslagit att odlingslandskapets och jordbruksmarkens värde för biologisk produktion och livsmedelsproduktion skall skyddas, samtidigt som den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena bevaras och stärks. Detta mål motsvarar vårt åtagande enligt FN:s konvention om biologisk mångfald. Som ett av etappmålen för år 2010 i betänkandet föreslås att arealens särskilt värdefulla betesmarkstyper utökas med minst 25 procent och arealen hävdad ängsmark med minst 100 procent. För detta krävs givetvis ett ökat samhällsstöd till jordbruket för de kostnader som uppstår vid aktiv skötsel och restaurering av marker med förhållandevis låg produktionskapacitet, men ett ytterligare krav är en god tillgång på betesdjur. Jordbruksverket har visat att det på en nationell nivå idag finns tillräckligt med betesdjur för att hävda hela arealen ängs- och betesmarker, men att det regionalt uppstår brister, särskilt i områden där många jordbruksföretag läggs ned. Det är främst på små- och medelstora gårdar i skogs- och mellanbygderna som det behövs fler brukare för att miljökvalitetsmålet ska kunna nås. För detta krävs styrmedel av regionalpolitisk karaktär. Sverige har som nation och som medlem i Europeiska unionen åtaganden att bevara den biologiska mångfalden. Sverige har ännu inte kunnat leva upp till sina åtaganden. Det är av högsta prioritet att regeringen aktivt verkar för att skapa de förutsättningar som krävs för att dessa åtaganden ska kunna fullföljas. Detta bör ges regeringen till känna.
Åker är ängs moder
Idag är ca 2000 arter i odlingslandskapet rödlistade varav 50 anses vara akut eller starkt hotade. Det största hotet mot artrikedomen i odlingslandskapet är den drastiska minskningen av hävdade ängs- och hagmarker. Detta är en följd av en process som pågått de senaste 50-100 åren och som innebär storleks- och driftsrationalisering med ett minskat utnyttjande av betesmarker som resurs i djurproduktionen. Ängen är åkerns moder är ett gammalt begrepp som innebär att ängen behövdes för att ge djuren vinterfoder, som i sin tur gav gödsel åt åkrarna. Gödsel från djuren avgjorde hur stor areal åker som kunde finnas samtidigt som antalet djur var beroende av areal äng. Idag kan man säga att förhållandena är de omvända. Åker är ängs moder sammanfattar vikten av en lönsam produktion inom jordbruket för att kunna avsätta ekonomiska medel och tid för hävdandet av våra ängar och därmed gynnandet av den biologiska mångfalden. I takt med att våra artrika ängs- och betesmarker växer igen framstår lantbrukets betydelse i arbetet mot ett hållbart artgynnande jordbruk allt tydligare. Det är nödvändigt med en tillräcklig lönsamhet i svenskt jordbruk med inriktning på naturvårdande åtgärder och det krävs dessutom socialt acceptabla villkor för jordbrukarna. Utan lönsamhet och socialt acceptabla villkor finns det ingen utvecklingsmöjlighet för jordbruket och heller ingen kraft att ställa om till ekologiskt hållbara produktionsmetoder och långsiktigt integrera naturvården i jordbruksnäringen.
Hotet mot naturbetesmarkerna är av flera slag. För det första är medelåldern bland lantbrukare väsentligt högre jämfört med andra yrkesgrupper, samtidigt som viljan bland de yngre lantbrukarna att ta över minskar. Detta leder till att det finns färre och färre lantbrukare som förvaltar och brukar markerna. Tre lantbrukare slutar varje dag i Sverige. Trots allt vackert tal om att värna det svenska jordbruket ökar importen av livsmedel, vilket får till följd att svenskproducerat livsmedel har det svårt i den prismässiga konkurrensen. När ladugårdarna stängs försvinner betesdjuren från hagarna och det öppna landskapet förbuskas och växer igen. För det andra har djurhållningen koncentrerats till färre och större lantbruk utanför skogs- och mellanbygderna, där dessa bygders stora biologiska värden hotar att gå förlorade utan kontinuerlig hävd. För det tredje har en del av det kvarvarande betet överförts till åkrar, dels som efterbete när vallen slagits eller till särskilda högproducerande betesvallar.
Vad kan vi göra?
För att stimulera till fortsatt skötsel av de värdefulla odlingsmarkerna kan samhället bidra med miljöstöden och andra EU-stöd, regionalpolitiska stöd osv. Även juridiska styrmedel i form av naturreservat eller biotopskyddsområde kan i vissa fall användas. För en långsiktig och integrerad lösning krävs ändå att bonden, som är den viktigaste aktören i arbetet för att det artrika odlingslandskapet ska kunna bevaras och förstärkas, ges de ekonomiska och sociala förutsättningarna för att kunna genomföra detta arbete. Grundläggande för att klara detta är att det finns jordbruk och bönder i de regioner och bygder där vi har de för den biologiska mångfalden och kulturmiljövården värdefulla områdena. Det är viktigt att jordbruk med betesdjur får sådana ekonomiska förutsättningar att det stimulerar till att driva jordbruket vidare. Ett led i detta arbete kan vara att utveckla lokala handlingsplaner i samverkan mellan kommunerna, lantbrukets företrädare och länsstyrelserna, i vilka man analyserar jordbrukets förutsättningar i de aktuella bygderna. Möjligheterna och förutsättningarna för att hålla betesdjur måste då ges särskild vikt. Detta bör ges regeringen till känna.
Miljöstöd
Genom Agenda 2000 antogs en ny rådsförordning om stöd till utveckling av landsbygden. Sammantaget ersätter LBU- förordningen nio nu gällande rådsförordningar om struktur-, miljö- och landsbygdsåtgärder med anknytning till den gemensamma jordbrukspolitiken. Genom LBU-förordningen får medlemsstaterna möjlighet att själva definiera sina egna prioriteringar och göra sina egna val bland de åtgärder som ingår i förordningen. Genom betesprogrammet får lantbrukaren ersättning för att hålla betesdjur på markerna och göra andra skötselåtgärder. Till de mest skyddsvärda ängs- och hagmarkerna utgår även en tilläggsersättning. I miljöprogrammets budgetram för tilläggsersättning finns idag budgetmedel avsatta för att täcka ca 125 000 hektar. Enligt inventeringar och bedömningar gjorda av Naturvårdsverket finns det sammantaget ca 300 000 hektar ängs- och hagmark som är av värde för natur- och kulturvården. För att målet om fortsatt hävd av dessa marker ska kunna uppnås fordras ökade ersättningar till jordbruket. Landsbygdsförordningen ligger fast, men en översyn ska göras för eventuella ändringar fr.o.m. 2003. I samband med denna översyn föreslår Vänsterpartiet att reglerna för miljöstöd för biologisk mångfald ses över. Detta bör ges regeringen till känna.
I och med att den nya förordningen antogs, förändrades även utformningen av stödet för ekologisk produktion. Enligt det tidigare systemet utgick ersättning för hela arealen åkermark kombinerat med ett stöd för ekologisk djurhållning, där ersättning utgick per djurenhet. I det nya systemet har stödet per hektar sänkts något samtidigt som djurbidraget kopplas till foderarealen, dvs. vallarealen. Då betesmarkerna ej tillåts räknas som foderareal som ligger till grund för djurbidraget, kan resultatet bli att bönder som tar en stor del av sitt foderbehov från naturbeten förlorar stora bidrag jämfört med tidigare system. Följden av detta blir att dessa lantbrukare kan komma att vilja överge sina naturbeten för att istället odla vall på åkermark. Förordningen ligger fast, men en översyn ska göras för eventuella ändringar fr.o.m. 2003. I samband med denna översyn föreslår Vänsterpartiet att reglerna för miljöstöd för ekologisk odling ses över utifrån det problem som här anförts. Detta bör ges regeringen till känna.
Offentlig upphandling
Beräkningar från Naturvårdsverket visar att det antal nötkreatur och får som krävs för att uppfylla naturvårdsmålen och vår mjölkförsörjning motsvarar dagens konsumtion av nöt, får och lamm, men med den skillnaden att allt kött är från svenska djur. Till följd av att transporter är kraftigt subventionerade då de inte bär sina samhällsekonomiska kostnader, gynnas idag import och centralisering av livsmedelsproduktionen, medan den fördel som närhet innebär inte värderas lika högt. Genom offentlig upphandling ges kommuner och staten stora möjligheter att dels gynna den svenska närproducerade produktionen, dels genom långvariga avtal med sina leverantörer skapa en lönsamhet för såväl upphandlare som leverantör. Idag handlar staten och kommunerna livsmedel för ca 20 miljarder kronor till sina kök i skolor, daghem och vårdhem. Genom offentlig upphandling ges staten genom kommunerna möjligheten att styra den lokala produktionen mot ett ekologiskt mer hållbart system, vilket i förlängningen även ökar den biologiska mångfalden. Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör verka för att krav på miljöhänsyn och närproduktion ställs på produkter genom offentlig upphandling. Detta bör ges regeringen till känna.
Med det är inte enbart genom den offentliga upphandlingen produktionsinriktningen kan styras. Även den enskilde konsumenten ges ett stort ansvar, eftersom det i hög grad är hon eller han som har förmågan att förändra produktionen genom att välja produkter som är lokalt producerade eller produkter som orsakar mindre miljöpåverkan. Att välja kött från idisslare och då främst kött från naturbetesmarker framför svinkött eller fågel är både mer miljövänligt och mer resurssnålt. Idisslare besitter den unika förmågan att kunna omvandla grovfoder, som gräs och hö, till kött och mjölk samtidigt som de med sina mular och klövar bidrar till en öka mångfald på betesmarkerna. Svin och fjäderfän däremot kräver i stort sett samma föda som vi människor och föds ofta upp i energikrävande djurfabriker, vilket ur resurs- och miljöhänsyn därför innebär ett sämre alternativ. Genom en ökad marknadsföring riktad till konsumenter har lantbruksnäringen möjlighet att upplysa och informera om vilka effekter på miljön val av produkt har.
EU:s jordbrukspolitik
EU:s jordbrukspolitik har precis genomgått en reform som innebär vissa förändringar. Bland annat har andelen av budgeten som går till landsbygdsutveckling och miljöstöd ökat, vilket är positivt. Reformen innebär dock ingen större förändring av den förda politiken och torde knappast leda till någon större förändring av den utveckling som svenskt och europeiskt jordbruk genomgår.
Reformeringen måste fortsätta och Vänsterpartiets övergripande målsättning är att EU:s jordbrukspolitik måste förändras från att vara baserad på kompensation för lägre priser och exportstöd till ersättningar för miljöåtgärder och stöd till regioner med sämre odlingsförutsättningar. Denna förändring av jordbrukspolitiken måste ha som målsättning att bevara ett jordbruk i hela EU och möjliggöra produktionssystem som kan upprätthålla ekologiska, sociala och kulturella värden. Detta bör ges regeringen till känna.
Juridiskt skydd
Där ett aktivt jordbruk, trots insatser från samhället, inte är ett alternativ för bevarad hävd av betesmark och ängsmark så bör andra metoder prövas. En variant kan vara att på statlig såväl som privat mark införa ett juridiskt stöd för skyddandet av dessa marker. Genom förordnande enligt miljöbalken 7 § kapitlet om naturskydd kan t.ex. särskilt skyddsvärda marker eller tätortsnära betesmarker ges status av naturvårdsområde. Detta kan då göras genom att lokala eller regionala myndigheter, exempelvis länsstyrelserna, på uppdrag av Naturvårdsverket tar huvudansvaret för hävden av marken genom inhyrning av betesdjur eller genom särskilda avtal med jordbrukare eller andra som kan hävda marken. Det behövs ytterligare kunskap för att detta skall bli ett verkningsfullt redskap för bevarande av odlingslandskapets biologiska mångfald. Regeringen bör därför låta utreda möjligheten att involvera fler aktörer i bevarandet av ängs- och hagmarker samt möjligheten att utveckla formerna för alternativ till stöd till jordbrukare för hävd av ängs- och hagmarker. Detta bör ges regeringen till känna.
Stockholm den 29 september 2000
Karin Svensson Smith (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Jonas Ringqvist (v)
Johan Lönnroth (v)
Marie Engström (v)
Per Rosengren (v)
Lars Bäckström (v)
Sten Lundström (v)
Kjell-Erik Karlsson (v)
Siv Holma (v)
Owe Hellberg (v)