1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den kallblodiga travaren skall omfattas av stödet till
utrotningshotade inhemska hästraser.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den svenska halvblodsaveln och uppfödarpremier.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU-anpassning av hästen och hästnäringen till det
jordbrukspolitiska ansvarsområdet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om EU-stöden till den svenska hästaveln och hästnäringen.
Inledning
Att hästen har en stor betydelse i det moderna samhället är
det idag allt fler som inser. Den betyder mycket i samhället,
både socialt, ekonomiskt och känslomässigt och är dessutom
en stor upplevelseskapare. Hästen berikar livet för många och
har sedan urminnes tider haft en framträdande roll i
samhället. Den svenska hästnäringen har under de senaste
trettio åren genomgått stora förändringar. Från att ha varit ett
utpräglat "arbetsredskap" inom försvarsmakten,
transportväsendet och skogs- och lantbruket har hästen
numera framförallt fått en uppgift inom den mänskliga
fritids- och sportsektorn. Hästen används idag i mycket stor
utsträckning för motionsridning, körning, turism och inom
olika tävlingsdiscipliner inom rid-, galopp- och travsporten.
En del hästar, framför allt ardenner och nordsvensk
brukshäst, används fortfarande inom skogsbruket. En
tredjedel av befolkningen har idag kontakt med hästar och
olika verksamheter växer fram kring hästen.
Hästen har också kommit att bli ett viktigt hjälpmedel vid rehabiliteringen
av handikappade.
Hästen har i det moderna samhället fått en mycket viktig social funktion
och har blivit en betydelsefull fritidssysselsättning för mängder av ungdomar
speciellt flickor.
Kristdemokraterna började redan 1998 att motionera i de frågor som rör
svensk hästavel och ridsport. Och regeringen har nu tillsatt en utredning som
har till uppgift att se över dessa frågor. I avvaktan på vad utredningen
kommer fram till, och vad regeringen avser att göra med dessa ev förslag,
kvarstår dock våra tidigare krav som presenteras i denna motion.
Hästbeståndet
Det finns ca 225 000 hästar i Sverige idag vilket är en
glädjande siffra eftersom Sverige efter 1945, då vi hade ca
550 000 hästar i landet, började "avhästas" för att 1971 vara
nere i den låga siffran 75 000 hästar. Och knappt hälften av
våra 225 000 hästar finns idag på lantbruksföretag, en
majoritet finns således i städer och tätorter.
Det svenska hästbeståndet består dels av en del inhemska raser som
nordsvenska brukshästen, kallblodiga travaren och gotlandsrusset samt den
svenska halvblodshästen som är en avelsutveckling baserad på äldre svenska
lättare lantstammar, dels av importerade.
För den amatör- och motionsinriktade rid- och körsporten utgör den
svenska halvblodshästen och de olika ponnyerna de vanligaste hästraserna.
För den professionellt inriktade hästsporten är det den varmblodiga
travhästen, engelska fullblod och svenskt halvblod som är de dominerande
hästraserna.
Hästnäringen
Den svenska hästnäringen svarar för arbetstillfällen
motsvarande ca 10 000 heltidssysselsatta och ca 7 000
deltidssysselsatta. Till dessa ska också läggas uppfödare, ca
15 000, som har en del av sin sysselsättning och sina
inkomster från näringen samt alla privathästägare, ca 80 000,
framförallt inom ridsporten som själva sköter, rider och tränar
sin häst.
Människor som bor i städer och tätorter köper tjänster i form av utbildning,
uppstallning, hästar och foder av jordbruket för knappt 1,5 miljarder kronor.
Detta gör hästnäringen till jordbrukets fjärde viktigaste näringsgren.
Hästnäringen, inklusive vadhållningen (9,5 mdkr), omsätter enligt
beräkningar ca 15 miljarder kronor. Landets trav- och galopptävlingar har ca
600 000 aktiva besökare och dessa besöker galopp- och travtävlingar minst en
gång per år. Totalt så görs det ca 2,4 miljoner besök i anslutning till landets
trav- och galopptävlingar. 2,4 miljoner personer spelar på hästar minst en
gång per år. Landets trav- och galopphästar ägs av något över 100 000
personer.
Ridsporten en stor
idrottsrörelse
Ridning är en stor folksport med 500 000 aktiva. Varje år
åker ca 30 000 svenskar på ridläger, en företeelse som är
ovanlig i övriga Europa. Svenska Ridsportförbundet är
landets största hästsportorganisation. Det organiserar såväl
motionsryttare, ridskoleelever som tävlingsryttare, såväl
amatörer som professionella tävlingsryttare och har drygt 220
000 medlemmar. Av dessa utgörs 84 % av kvinnor.
Ridsporten är en av landets största idrottsgrenar och en
utpräglad ungdomsidrott med 145 000 av medlemmarna (66
%) i en ålder under 25 år. Ridsporten är också en mycket
uppskattad och nyttig handikappidrott. Tävlingsverksamheten
inom ridsporten utgörs av grenarna hoppning, dressyr,
fälttävlan, körning, distans och voltige.
Inom de flesta av dessa grenar tävlar man på såväl ponny (flera raser och
korsningar) som stor häst företrädesvis då på hästar av svensk halvblodsras
eller liknande. Internationellt tävlar svenska ryttare i hoppning, dressyr,
fälttävlan, körning och voltige. Sverige har varit representerat vid alla större
internationella mästerskap som OS, VM, EM, World Cup m.fl. Ridsporten
har också utvecklats till en stor publiks och medialt intressant sport.
Utvecklingen av de årligen återkommande stora internationella tävlingarna
i Sverige (Falsterbo Horse Show, Gothenburg's Horse Show och
Globentävlingarna) och TV-sändningarna därifrån har bidragit till denna
utveckling.
Grunden i ridsporten utgörs av verksamheten vid landets ridskolor som är
spridda över hela landet. Ridskolorna drivs oftast av lokala ridsportföreningar
antingen i egen regi eller genom att ridskolan drivs av en arrendator. Det finns
också ridskolor som drivs helt i privat regi. Lokaler för ridskoleverksamhen
(ridhall, stall, andra utrymmen) samt mark för hagar och ridbanor ägs ofta av
den lokala ridklubben eller av kommunen. Oftast har de lokala ridklubbarna i
de fall anläggningen ägs av kommunen betydande underhållsskyldighet vilket
ofta är en svår belastning för de ideella föreningarna. Många lokala klubbar
dras också med betydande ekonomiska svårigheter att få verksamheten att gå
runt. Hästhållningen (foder, bete, hov- och veterinärvård, skötsel) och
fastighets- och materialunderhåll drar stora kostnader liksom hästskötare,
instruktörer och tränare.
För något år sedan hade landets ridskolor ofta köer till lektionsridningen.
Genom lågkonjunkturen har köerna försvunnit och många ridskolor har idag
problem med att fylla sina lektionsgrupper, speciellt grupper för barn och
ungdomar. Enligt undersökningar vet man att många barn och ungdomar idag
inte har råd med ridlektioner p.g.a. föräldrarnas arbetslöshet m.m. Detta är
allvarligt då det finns en uppenbar risk att det blir en social snedrekrytering
till ridskolorna och att den tidigare så socialt jämlika ridskoleverksamheten
och fritidsridsporten endast kan utövas av barn och ungdomar till ekonomiskt
välsituerade föräldrar.
På vuxensidan kan ridskolorna dock notera ett ökat intresse för
lektionsridningen, speciellt från kvinnor som tidigare utövat sporten som barn
och ungdom.
Landets ridskolor fungerar ofta som fritidsgårdar där eleverna förutom
själva ridundervisningen får lära sig att umgås med såväl hästar som
medmänniskor. I ridskoleverksamheten fostras de unga till ansvarstagande
och samarbete. Ridskolorna fyller därför en stor social uppgift i samhället.
Denna roll förbises ofta vid en värdering av de insatser som ridskolorna och
ridklubbarna gör i samhället.
Med de neddragningar som skett inom bidragsområdet för fritids- och
idrottsverksamheter är risken uppenbar att ridskolorna tvingas till ytterligare
prishöjningar av ridavgifterna vilket kommer att få konsekvenser för
rekryteringen till ridskolorna. Risken är uppenbar att det då blir en felaktig
och icke önskvärd social snedrekrytering till ridskoleverksamheten. Barn och
ungdomar från mindre ekonomiskt lottade familjer kommer i ett sådant läge
att de tvingas avstå från en meningsfull och utvecklande fritidsaktivitet med
djupa sociala dimensioner. Detta kommer att speciellt drabba flickorna som
redan nu i sportsligt och fritidsmässigt hänseende är en klart missgynnad
grupp. Redan i 1998-års motion Svensk hästavel och ridsport yrkade vi på att
kommunerna tillsammans med de statliga bidragsgivande organen borde
beakta de sociala konsekvenserna för den flickdominerade ridsporten vid
bidragsfördelning och bidragsminskningar. Kommunerna borde också i de
fall de är ägare till ridsportanläggningarna bidra till en utgiftsavlastning för
ridskolorna för att bidra till att minska riskerna för att barn och ungdomar
utan ekonomiska möjligheter ställs utan möjlighet till en jämlik och socialt
meningsfull fritidssysselsättning och därmed ökad risk för utanförskap.
Eftersom detta yrkande inte ännu behandlats av riksdagen, hänvisas till
yrkande 1 i motion 1998/99:MJ240, med förhoppning att ovanstående beaktas
och bifalles.
Det är också uppenbart att ridskolorna/ridklubbarna alltid har svårare att
hävda sina intressen gentemot de "manliga" idrotterna som fotboll, ishockey
m.fl. Liknande problem finns givetvis för andra kvinnodominerade idrotter
som t.ex. simning. Trots klara direktiv från Riksidrottsförbundet till special-
idrottsförbunden finns det en uppenbar risk att de kvinnodominerade
idrotterna missgynnas vid förbundens fördelning. I den kommunala
prioriteringen är misstankarna om denna "diskriminerande" prioritering ännu
mer befogad. Det skulle därför vara angeläget att en oberoende utredning
gjordes om hur verkligheten för de kvinnodominerade idrotterna ser ut i
förhållande till "grabbsporterna". Hur sker fördelningen inom
specialförbunden? Är den i enlighet med direktiven? Sker det en felaktig och
"kvinnoidrottsdiskriminerande" prioritering i kommunerna vad gäller bidrag,
anläggningar etc. Även detta yrkade vi på i 1998 års motion som ännu inte
behandlats.
Utrotningshotade hästraser
Riksdagen har tidigare beslutat om insatser för bevarande av
de utrotningshotade raserna gotlandsruss, ardenner och
nordsvensk brukshäst och avsätter särskilda medel inom
miljöersättningsprogrammets delprogram för utbildning,
information och demonstrationsobjekt (bet. 1997/98:JoU9,
skr. 1997/98:
116) för att främja bevarandet av dessa raser.
Dessvärre innefattades inte den utrotningshotade kallblodiga travaren i
denna bevarande insats. Den kallblodiga travaren bör självfallet också ingå i
de hästraser som omfattas av regeringens insats, eftersom populationen och
antal betäckta ston i stort sett är detsamma för denna ras. Riksdagen bör
därför uppdra åt regeringen att också ta med den kallblodiga travaren i de för
gotlandsrusset, ardenner och nordsvenska brukshästen tidigare beslutade
bevarandeinsatserna.
Varmblodiga travhästen
Inom det svenska hästavelsområdet är det framför allt inom
aveln med den varmblodiga travhästen som man bedrivit det
mest kvalificerade och prestationsinriktade avelsarbetet. Det
är ett arbete som gett internationell ryktbarhet och som
placerat Sverige på den internationella travavelskartan. Den
svenska travhästaveln har utvecklats till en topposition i
världen och det har framför allt skett genom en mycket hård
gallring av avelsstona baserad på tävlingsresultat och på
importen av internationella topphingstar.
Importen av de värdefulla hingstarna har dels skett av privatpersoner,
företag, konsortier, dels av Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga
Travhästen. Sedan slutet av 1970-talet har ATG genom lån till
Avelsföreningen aktivt bidragit till importen av hingstar med högt avelsvärde.
De flesta hingstimporterna har skett från USA.
Aveln är selekterad och prestationsinriktad med tydliga mål och
ambitioner. Den högtstående svenska travhästaveln har också inneburit en
betydande export av svenska travhästar. Travsporten är den hästsportgren som
har den största publiken och den högsta spelomsättningen. Travbanor finns
spridda över hela landet. Sporten domineras av professionella tränare och
kuskar även om det förekommer amatörträning och amatörkuskar. Den
svenska travhäst-
aveln har under senare år dragits med bristande lönsamhet.
Engelskt fullblod
Det engelska fullblodet som framförallt används inom
galoppsporten har också visat sig betydelsefull som
"förädlare" inom den svenska och internationella
ridsportaveln med inriktning mot fälttävlans-, hopp- och
dressyrhästar. Generellt har inte den svenska aveln av
engelska fullblodshästar varit i paritet (kvalitativt och
kvantitativt) med de stora avels- och galoppsportländerna i
världen. Galoppsporten är relativt liten i Sverige med enbart
ett fåtal tävlingsbanor de klassiska storloppsbanorna
Jägersro och Täby samt den mindre arablöpsdominerade och
privatägda Blommeröd utanför Höör. I Göteborg finns långt
framskridna planer på ytterligare en mindre föreningsägd
galoppbana. I Sverige är galoppen lillebror i förhållande till
travet. Galoppen har också betydligt färre spelare och mindre
publik än travet. Internationellt är galoppen generellt
betydligt större än den i Sverige dominerande travsporten.
Galoppsporten domineras liksom travet av professionella
tränare och jockeyer.
Tränarkåren domineras av svenskar medan de senare ofta är från andra
länder inflyttade yrkesmän. I Sverige finns f.n. ett ökat intresse för
galoppsporten ett intresse som växt dels beroende på ett ökat samarbete
mellan ridsporten men också genom ökad marknadsföring och en
kvalitetshöjning av tävlingshästarna, dels genom import av tävlingshästar
men också genom ett intensifierat avelsarbete.
Den inhemska fullblodsaveln och dess organisationer liksom ATG har
vidtagit åtgärder för att stödja och utveckla den inhemska fullblodsaveln. För
några år sedan infördes speciella premier i löpningarna för svenskfödda
hästar. Enligt uppgifter har dessa premier och andra åtgärder haft en positiv
inverkan på den svenska fullblodsaveln. Svenskfödda avelshingstar har alltid
haft svårt för att hävda sig i den inhemska aveln. Importen av högklassiga
hingstar har främst skett från England, Irland och USA. Den svenska
fullblodsaveln har fortfarande besvärande lönsamhetsproblem.
Svensk halvblodsavel
Den svenska halvblodsaveln har sin grund i en lättare svensk
lanthäst som användes i lantbruket och i försvarsmakten.
Aveln kom att inriktas mot att förse den svenska
försvarsmakten med hästar som var lämpade för detta
ändamål. I folkmun kom man under en lång tid att kalla den
svenska halvblodshästen för remonter. Uppfödningen var
koncentrerad till godsen och lite större gårdar i Mellan- och
Sydsverige samt till de statsägda stuterierna Strömsholm,
Ottenby och Flyinge. Skåne har genom tiderna varit ett
viktigt centrum för den svenska halvblodsaveln.
Uppfödningen av halvblodshästar var knutet till lantbruket
där bonden ofta hade ett genuint hästintresse ofta förvärvat
genom tidigare avelsarbete eller arbete med arbetshästar,
framförallt ardenner. Hästaveln var en del av lantbruket där
antalet avelsston styrdes av gårdens storlek och bondens
intresse.
Den svenska halvblodsaveln har kontinuerligt utvecklats genom import av
framstående hingstar framförallt från Tyskland men också genom att då och
då "förädla" med engelska fullblodshingstar och ibland med arabiska
fullblodshingstar. Under tiden som det svenska försvaret svarade för
avsättningen av den svenska uppfödningen styrde försvarsmaktens krav på
hästarna avelsarbetet. Dagens "moderna" halvblodshäst har mycket lite
"exteriört" gemensamt med de tyngre och kraftigare halvblodshästar som
föddes upp för försvarets räkning. När försvaret upphörde som den store
avnärmaren av hästarna stod den svenska halvblodsaveln inför sin
allvarligaste kris. Genom ett tålmodigt och framsynt avelsarbete av
uppfödarna och genom skicklig marknadsföring lyckades den svenska
halvblodshästen finna vägar ut i världen t.ex. till Schweiz. Parallellt och
successivt har sedan den svenska halvblodsaveln inriktats på att förse
ridsporten motionssporten, amatörtävlandet och det professionella tävlandet
med hästar.
Den svenska halvblodsaveln har under senare år blivit alltmer
prestationsinriktad. Målet är att avla fram framstående tävlingshästar som kan
hävda sig internationellt i såväl hoppning, dressyr som fälttävlan. Parallellt
med denna målsättning ska den svenska halvblodsaveln förse ridskolor med
lämpligt hästmaterial, motionsryttarna med dito och tävlingsryttare på lägre
nivå med lämpligt hästmaterial, en diversehandel som givetvis innebär
problem för aveln.
Den svenska halvblodsaveln står inför ett generationsskifte på
uppfödarsidan. Alltfler av den äldre och till bondenäringen knutna uppfödaren
slutar med sin uppfödning. Orsakerna är givetvis åldersskäl men också den
mycket dåliga lönsamheten för att inte säga direkta förlustverksamheten
som svensk halvblodsuppfödning idag står inför. En annan anledning till att
många traditionella och äldre uppfödare slutar är den snabba utvecklingen och
internationaliseringen av aveln som innebär stora ekonomiska satsningar i
samband med betäckningar och att man ser att man inte kan få igen de
satsningar som man gör. Dagens uppfödarkår består till stor del av personer
utan egentlig häst- eller uppfödarerfarenhet men med ett stort intresse för
hästar och som ofta följer modetrender vid val av hingst till sitt eller sina
ston.
Ur långsiktig avelssynpunkt kan detta vara ett stort problem.
En bedömning av den framtida aveln är att den blir alltmer selekterad på så
sätt att vissa uppfödare inriktar sitt avelsarbete på att ta fram högklassiga
dressyrhästar, andra inriktar sig på hopphästavel etc. Inom dessa avelsgrenar
kommer prestationskraven att öka och det kommer att ske en ökad import av
hingstar och sperma från internationella topphingstar. Hästarna kommer
också tidigt att genomgå olika tester för att utröna deras förutsättningar för
tävlingsverksamhet på toppnivå. Håller de inte måttet kommer de att säljas till
ryttare med lägre tävlingsambitioner. De lovande individerna kommer att
matchas för internationell försäljning och tävlingskarriär. De uppfödare som
kommer att satsa på denna typ av uppfödning kommer att satsa stora pengar
på sin avel och kommer också att ha chans att få bra betalt för sin produkt.
Dessa kommer att vara vad man skulle kunna kalla framtidens A-uppfödare
med bra avelsmaterial, gott om kapital och internationella kontakter och med
en utpräglat prestationsinriktad avel.
Den andra kategorin, B-uppfödarna, kommer att få koncentrera sin
uppfödning på att ta fram produkter som lämpar sig för ridskolor,
motionsryttare och tävlingsryttare på lägre nivå.
Lönsamheten för den svenska halvblodsaveln är ytterst pressad och
uppfödarna har mycket svårt att få igen sina kostnader. Ett stort antal
uppfödare har avvecklat sin uppfödning, värdefulla avelsston slaktats ut och
betäckningssiffrorna har sjunkit mycket kraftigt under senare år. Vi har i
tidigare motioner pekat på vikten av att ge någon form av stöd till de svenska
uppfödarna och ett stöd i form av uppfödarpremier vore ett sätt att slå vakt om
den svenske uppfödaren och att värna den svenska halvblodsaveln. Medel för
ett sådant stöd borde gå att få från svenska EG-medel eller via de medel som
svenskt hästspel genererar. Om det visar sig att en sådan satsning skulle kräva
nationell finansiering ber vi att få återkomma med förslag till sådan.
Svensk halvblodsavel är en del av det svenska kulturarvet och bidrar till att
många barn, ungdomar och äldre får en meningsfull och socialt utvecklande
fritidssysselsättning. Därtill bidrar aveln till betydande intäkter för
lantbruksnäringen och bidrar till det svenska öppna landskapet.
EU och hästnäringen
Inom EU ses hästhållningen som en del av jordbrukssektorn.
I Sverige beaktas inte hästnäringen vare sig inom den
gemensamma eller den nationella jordbrukspolitiken. Hästens
och hästnäringens vikt för jordbrukets, landskapets och
regionernas utveckling medför att jordbrukspolitiska beslut
även bör omfatta hästar. Dessa beslut bör inte enbart som
idag omfatta endast djurskydds- och avelsmässiga
restriktioner utan även utsträckas till att omfatta en aktiv
näringspolitik, då hästen är en viktig resurs för jordbrukets
utveckling och inriktning mot en breddad verksamhet som
inte enbart är inriktad på livsmedelsproduktion. Om staten
deltar aktivt i utvecklingen av hästnäringen kan det därmed
bidra till jordbrukspolitikens måluppfyllelse.
Sett ur ett jordbrukspolitiskt perspektiv är hästen en betydelsefull
foderkonsument. Den har fått en allt större betydelse genom den
jordbrukspolitiska strävan att hålla nere en pressande överskottsproduktion,
tillförsäkra lantbrukarna en skälig inkomst och samtidigt bibehålla
kulturlandskapets karaktär. Om man ser det ur ett regleringsekonomiskt
perspektiv, där finansieringen sker via EU:s budget, kan alternativet till
hästarnas foderkonsumtion bli dyr, då betydande direktstöd utgår vid
spannmålsodling och köttdjursproduktion. Hästnäringen kan alltså bidra till
att hålla nere kostnaderna för den förda jordbrukspolitiken.
Flera EU-länder ger hästnäringen inom resp. land betydande stöd både i
form av direktstöd och till offensiva, konkurrenshöjande åtgärder.
Stödåtgärderna är i många fall inriktade på att utveckla och förbättra den
inhemska aveln och uppfödningen.
Med anledning av vad som anförts ovan och med tanke på den svenska
hästavelns och näringens dåliga lönsamhet hoppas vi att utredaren också ser
över i vilken utsträckning de olika EU-stöden kan utnyttjas för att stödja den
svenska hästaveln och hästnäringen, och att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag om detta. Såväl direktstöden som de nationella stöden
liksom andra fonder borde kunna ge vissa möjligheter till ett sådant stöd.
Även här ber vi att få återkomma om det visar sig att nationell finansiering
eller medfinansiering skulle bli aktuell.