1. Riksdagen begär att regeringen genomför en informationskampanj om
mat, miljö och rättvisa enligt vad i motionen anförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om internationella riktlinjer, i FN:s regi, för en ekologiskt hållbar
jordbruksproduktion, som kan ligga till grund för en liberaliserad
marknad för jordbruksprodukter.
3. Riksdagen begär att regeringen skall verka för att internationella avtal
gör det möjligt att internalisera de internationella transporternas externa
samhällsekonomiska kostnader i priset för transporterna.1
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ändrad inriktning av EU:s jordbrukspolitik med stöd till
ekologiskt hållbara produktionsmetoder, landsbygdsutveckling och
bevarande av ett öppet landskap och biologisk mångfald.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de fattigaste länderna måste ha möjlighet att behålla sina
gränsskydd och kontroll över jordbruksproduktionen samtidigt som de
ges fri tillgång till våra marknader i nord.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att regeringen skall verka för att genderfrågor sätts i centrum i
alla frågor som rör jordbruk, utveckling och frihandel.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en liberalisering av handeln med jordbruksprodukter måste
ske parallellt med utvecklingen av jordbruket i tredje världen, där bonden
sätts i centrum och ges vad hon eller han behöver för att kunna hantera en
alltmer avreglerad marknad.
8. Riksdagen begär att regeringen skall verka för att frågor om
fattigdomsbekämpning och jämställdhet sätts överst på dagordningen i
arbetet för en ökad livsmedelssäkerhet.
9. Riksdagen begär att regeringen skall verka för att konventionen om
biologisk mångfald överordnas WTO:s regler.2
10. Riksdagen begär att regeringen skall verka för att TRIPS-avtalet
förändras så att det möjliggör hänsyn till de målsättningar som finns i
konventionen om biologisk mångfald. 3
11.
1 Yrkande 3 hänvisat till TU.
2 Yrkande 9 hänvisat till NU.
3 Yrkande 10 hänvisat till LU.
Inledning
Den ekonomiska globaliseringen innebär stora konsekvenser för jordbruket
och livsmedelsförsörjningen både i nord och syd. Risken är stor att resultatet
blir fortsatt ökande klyftor mellan dem som har och dem som inte har. Därför
krävs ett lokalt, regionalt och globalt politiskt ansvarstagande för
livsmedelssäkerheten om arbetet med att utrota hunger och svält skall kunna
fortsätta. I denna motion lämnar vi förslag på åtgärder som krävs för att
hindra en kraftigt ökande exploatering av både jordbrukare och
jordbruksmark samt förslag som kan begränsa den centralisering av makten
över livsmedelsproduktionen som sker i dag.
Nord och syd
Många människor får inte den mat de behöver. Det
grundläggande försörjningsproblemet i dag är i första hand
att livsmedlen fördelas orättvist, inte att det finns för lite
livsmedel. På grund av konflikter, brist på demokrati och
jämställdhet mellan könen samt en orättfärdig ekonomisk
ordning så fördelas inte maten dit där den behövs. Den
direkta orsaken till den otillräckliga livsmedelsproduktionen i
vissa regioner är bl.a. minskad bördighet genom bl.a.
överbetning, jorderosion och olämpliga jordbruksmetoder
samt förorenade jordar och vatten. Detta i sin tur är till stor
del en följd av våra konsumtionsmönster i den rika delen av
världen och av en ekonomisk ordning som driver på
exploateringen av naturresurserna. Denna utarmning av
åkerjorden och minskningen av brukningsbar jordbruksmark
är ett allvarligt hot även mot den globala
livsmedelsförsörjningen på sikt, och trenden med minskande
jordbruksmark måste brytas om vi skall kunna föda en
växande befolkning.
Livsmedelsproduktion skall i första hand ske nära konsumenten, men det
lokala jordbruket är samtidigt en del av den globala livsmedelsförsörjningen
och vi måste därför självklart ta hänsyn till konsekvenser för
livsmedelssäkerhet och miljö i andra delar av världen.
Sverige nettoimporterar livsmedel. Miljöförbundet Jordens Vänner har
gjort beräkningar på den "skuggareal" som varje svensk har i ett annat land
för odling till konsumtion i Sverige. Den är netto över 400 kvm. Det skall
ställas mot den jordbruksareal som vi har till vårt förfogande i landet vilket
är
ca 3 300 kvm/person. Det betyder att vi, som är ett stort land med stora
arealer och liten befolkning, ändå använder betydligt mer mark än vi själva
har. Detta är orimligt. Det borde råda en bättre balans mellan export och
import av livsmedel. Vi i den rika delen av världen skall inte leva gott på
billig livsmedelsimport från länder där människor inte har nog med mat för
dagen. Vi bör sträva efter att den export som sker från u-länder till i-länder i
första hand är förädlade produkter och inte råvaror, för att på så sätt
underlätta
en utveckling i de livsmedelsexporterande u-länderna. I dag är förhållandet
det motsatta. Vi importerar i första hand råvarugrödor från u-länder och
exporterar sedan våra förädlade produkter till dem.
För att åstadkomma denna förändring måste de fattiga länderna få chansen
att både utveckla sitt jordbruk och sin vidareförädling. Det kräver att vi tar
hänsyn till de begränsade möjligheter fattiga jordbrukare i tredje världen har
att delta på en global marknad, att EU och USA förändrar sina stödsystem och
att vi i internationella avtal om handel ger u-länder möjlighet att skydda sin
inhemska produktion. Samtidigt krävs också att vi faktiskt importerar en del
livsmedel från den tredje världen så att u-ländernas inkomster från detta kan
användas till bl.a. investeringar i en förädlingsindustri. Det är då nödvändigt
att denna handel sker under rättvisa villkor. Rättvisemärkning och
miljömärkning av importerad mat är en metod, men den behöver kompletteras
med andra generella åtgärder.
Förändrade
konsumtionsmönster
Vi har ett ansvar att förändra våra konsumtionsmönster och
vår produktion för att bidra till en rättvis global
livsmedelsförsörjning. En del av den förändring som måste
genomföras för att uppnå en rättvis global fördelning är att vi
minskar vår användning av spannmål och proteinfoder inom
animalieproduktionen. I dag använder vi svenskar långt mer
spannmål än den genomsnittliga produktionen per capita ger
utrymme för och enligt prognoser från World Watch Institute
måste vi halvera vår spannmålskonsumtion till år 2030 för att
inte förbruka mer än genomsnittet av världsproduktionen. Det
är detta utrymme vi på sikt måste hålla oss inom. Det är inte
heller rimligt att proteingrödor, såsom soja och solrosfrön,
importeras från bland annat Argentina och Brasilien, för
djuruppfödning, då vi kan odla utmärkta alternativ här i
Sverige.
För att öka den allmänna kunskapen i dessa frågor och stimulera till en
socialt och ekologiskt hållbar konsumtion av livsmedel så bör regeringen
initiera en informationskampanj om mat, miljö och rättvisa. Denna bör
genomföras i nära samarbete med forskarvärlden och folkrörelserna. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Livsmedelssäkerhet och
miljön
När man diskuterar jordbruk och handel måste man ta hänsyn
till att det finns en avgörande skillnad mellan
jordbruksproduktion och industriproduktion, som vi i vår
moderniserade tillvaro ofta bortser från. Det handlar om att
jordbruket är en biologisk process, till skillnad från industri-
och tjänsteproduktion, som är helt igenom socialt skapade
mänskliga verksamheter. Jordbrukets produktion sker i direkt
interaktion med naturen, medan industriproduktionen enbart
är beroende av naturen som råvaruförsörjare och för att ta
hand om dess avfall. Denna skillnad är uppenbar och
självklar, men ändå verkar det som om vi bortser från den i
det mesta av ekonomisk teori.
Mer konkret består skillnaden i det beroende jordbruket har av de
naturgivna lokala förutsättningarna, framförallt i form av jordmån och klimat.
Ett jordbruk i Norrland är inte jämförbart med ett jordbruk i Skåne, som i sin
tur inte kan jämföra sig med vare sig jordbruket i Chile eller i Kina. En väl
fungerande global marknad förutsätter någorlunda lika inkomstfördelning
samt miljökrav, arbetsmarknadslagar och andra institutionella villkor så att
det blir de naturliga förutsättningarna för att bedriva långsiktigt hållbart
jordbruk som avgör produktions- och handelsmönstret. I dag kan
jordbruksproduktion och export hamna i ett visst land för att lönerna är låga
eller för att miljökraven är svaga, trots att de naturliga förutsättningarna
egentligen inte finns. De ekologiska konsekvenserna av det blir naturligtvis
ett problem. Till exempel kan en sämre jordmån kompenseras med
konstgödsel och vattenbrist genom bevattning. I längden är detta i de flesta
fall inte hållbart. Om man därutöver tar hänsyn till behovet av recirkulering
av växtnäring, som är nödvändig för att driva en någorlunda intensiv
produktion utan tillförsel av handelsgödsel, så blir tanken på den globala
marknaden med hårt driven specialisering än mer komplicerad.
De negativa konsekvenserna av ett totalt oreglerat jordbruk kommer att bli
stora för områden med sämre naturgivna förutsättningar. I Sverige och andra
i-länder kan vi ha råd med riktade stöd för att bibehålla produktionen även i
sådana områden, medan u-länder inte har sådana förutsättningar. Den
regionala obalansen kommer därmed att öka och urbaniseringen kommer att
accelerera.
De ekologiska villkoren för jordbruket talar till stor del emot
vidareutvecklingen av en global marknad för livsmedel om man inte samtidigt
vidtar andra åtgärder för att säkra att produktionen sker på naturens villkor.
Detta skulle bland annat kunna göras genom att det i FN:s regi utarbetas
internationella riktlinjer för en ekologiskt hållbar jordbruksproduktion. Dessa
riktlinjer kan sedan ligga till grund för en liberaliserad marknad för
jordbruksprodukter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Billiga transporter är ett huvudskäl till ökande internationell handel med
jordbruksprodukter. Transporter, och framförallt de internationella
transporterna, är kraftigt subventionerade genom att de inte bär sina
samhällsekonomiska kostnader. Till exempel står inte transporterna för de
avsevärda miljökostnader som de är orsak till och de tar i dag inte ansvar för
att minska förbrukningen av våra gemensamma ändliga resurser. En
transportpolitik som innebär att transporterna får bära sina
samhällsekonomiska kostnader skulle gynna en lokal och regional
livsmedelsmarknad och begränsa de miljöproblem som en växande handel
med jordbruksprodukter leder till. Regeringen bör därför verka för att
internationella avtal gör det möjligt att internalisera de internationella
transporternas externa samhällsekonomiska kostnader i priset för
transporterna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Livsmedelssäkerhet och
rättvisa
Förutom de ekologiska hinder som finns för en öppnare
världsmarknad för jordbruksprodukter, finns också ett antal
sociala och ekonomiska hinder för att fattigare bönder i u-
länder skall kunna dra nytta av en ökad handel. Ofta talas om
att u-länderna gynnas av ökad handel, framförallt med
jordbruksprodukter, medan man ofta bortser från
konsekvenserna för enskilda individer. Detta
makroperspektiv på global ekonomi är förödande för
analysen av en öppnare handels konsekvenser för den
enskilde småbrukaren i tredje världen.
Bristen på jämställdhet mellan könen är ett av de allvarligaste hoten mot
en global livsmedelssäkerhet. En stor majoritet av världens
jordbruksarbetande är kvinnor. Därför bör vi, när vi pratar om bönder i tredje
världen, i första hand utgå från dessa kvinnor. I dag är det i stället den
manlige jordbrukaren som utgör normen i formandet av jordbrukspolitik.
Detta leder onekligen till negativa konsekvenser för jordbruket i tredje
världen. För att kunna skapa en politik för ett hållbart jordbruk är det en
grundförutsättning att vi bryter den norm som i dag finns och inser och utgår
från att det finns bönder av båda könen.
Det faktiska förtryck som finns av kvinnor i dagens patriarkala samhälle
utgör i sig ett grundläggande problem för livsmedelssäkerheten. Jordbrukande
kvinnor, framförallt i många länder i syd, har ofta avsevärda nackdelar
jämfört med männen. Att de, för att ta ett lån, kan tvingas gå genom sin man
eller en annan manlig släkting, att jordbruksredskap oftast är utformade
utifrån mäns fysiska förmågor eller att kvinnor oftast har sämre tillgång till
skolutbildning och därmed kunskap, är tre exempel på de nackdelar som
många jordbrukande kvinnor har jämfört med män. För att garantera en god
livsmedelssäkerhet för alla är det nödvändigt att traditionella patriarkala
maktmönster bryts och att kvinnor får makt över sin egen livssituation, den
mark de odlar och de intäkter den ger. Annars är risken stor att den största
delen av världens bönder lämnas helt utanför en alltmer globaliserad marknad
för livsmedel. Regeringen bör därför verka för att genderfrågor sätts i centrum
i alla frågor som rör jordbruk, utveckling och frihandel. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Ett exempel på vad som hindrar småbrukare i syd att utnyttja en öppnare
handel är i-ländernas subventioner till sitt eget jordbruk, som är ett stort
problem för de bönder som inte har samma villkor. Ett exempel på detta är
EU:s jordbruksstöd som innebär att vi genom exportstöd dumpar produkter
till underpriser på världsmarknaden. EU:s jordbrukspolitik behöver därför
självklart reformeras. Vänsterpartiet vill i stället ha en inriktning med stöd
till
ekologiskt hållbara produktionsmetoder, landsbygdsutveckling och bevarande
av ett öppet landskap och biologisk mångfald. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Ett annat hinder för jordbruket i syd är u-länders formella tillgång till i-
ländernas marknader. Vi har satt upp tullhinder och kvotsystem som
förhindrar många u-länder att konkurrera med sina jordbruksprodukter på
EU-marknaden. De fattigaste länderna måste ha möjlighet att behålla sina
gränsskydd och kontroll över jordbruksproduktionen samtidigt som de ges fri
tillgång till våra marknader i nord. I takt med att dessa länder sedan reser sig
ur fattigdomen får de anpassa sig till de regler som gäller för andra. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Bönder i u-länder har inte alltid tillgång till samma teknik och kunskap
som vi. Även detta är ett hinder för att de skall kunna konkurrera med vår
produktion. De saknar även ofta tillgång till krediter för att kunna göra
investeringar. Räntorna är ofta orimligt höga och långivarna kan dessutom
ställa andra krav för att man skall få lånen. Ett exempel är att det är vanligt
att
bankerna och de transnationella utsädes- och kemikaliebolagen har en
överenskommelse som innebär att bönder som lånar pengar tvingas ta emot
en del av lånet i form av utsäde och handelsgödsel, något som låser fast dem i
ett beroende av både kreditgivaren och av de transnationella utsädesföretagen.
Förutom dessa hinder för en förbättrad produktion har fattiga bönder ofta
problem med den reella tillgången till marknaden. Även om inga kvoter eller
tullar formellt hindrar dem så har de ofta brist på kunskap om marknaden och
de saknar ofta rättvisa distributionskanaler för sina produkter. Det de odlar
har helt enkelt svårt att nå fram till konsumenterna och de har svårt att få ett
rättvist pris för produkterna.
Så länge vi inte åtgärdar dessa problem kommer konsekvenserna av en
ökad avreglering av handel med jordbruksprodukter att leda till ökade
problem för många människor, som redan i dag befinner sig på marginalen
för en dräglig tillvaro. Det är därför nödvändigt att en liberalisering av
handeln med jordbruksprodukter sker parallellt med satsningar på utveckling
av jordbruket i tredje världen, där bonden sätts i centrum och ges vad hon
eller han behöver för att kunna hantera en alltmer avreglerad marknad. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Diskussionen om frihandel med jordbruksprodukter fokuseras i dag
framförallt på jordbrukssubventioner samt tull- och kvothinder. Det är
självklart berättigad kritik som vi måste ta på allvar, men skälet till att
fokus
läggs på dessa frågor är att det här finns en allians mellan tre parter; de som
hävdar fattiga bönders intressen, de "utvecklade" och "industrialiserade"
jordbrukare som också finns i syd och som söker avsättning för sina produkter
på en världsmarknad samt de transnationella bolagen som söker kontroll över
handeln med livsmedel och jordbrukets insatsvaror. De övriga problemen,
såsom fattigdom och brist på jämställdhet, kommer ofta i skymundan. Det
borde vara Sveriges uppgift, som ett progressivt land i utvecklingsfrågor, att
sätta dessa andra frågor om fattigdomsbekämpning och jämställdhet överst på
dagordningen för en ökad livsmedelssäkerhet. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Om vi inte vidtar de åtgärder som vi föreslår i denna motion, är risken att
vi kommer att få se en kraftigt ökande exploatering av både jordbrukare och
jordbruksmark på många håll, medan andra områden kommer att
marginaliseras alltmer. Vi kan redan i dag se en sådan utveckling med en hårt
driven jordbruksproduktion för export i många u-länder, med förödande
miljökonsekvenser, sida vid sida med svårare villkor för små självägande
bönder som leder till en stark urbanisering och ökade klyftor.
Samtidigt kommer de transnationella utsädes-, kemikalie- och
livsmedelsföretagen att stärka sitt grepp om världens livsmedelsproduktion.
Det är dessa som kan dra nytta av en öppnare marknad fullt ut. Självägande
bönder i syd kommer att få allt svårare att hävda sitt oberoende från dessa
företag och även här i nord kommer jordbrukarna alltmer att få en roll som
liknar traktorförare åt Monsanto och andra transnationella företag.
Makten över utsädet
Den ekonomiska globaliseringen gör att användningen av
genteknik får globala konsekvenser genom att kombinationen
av globalisering och genteknik möjliggör en otrolig
koncentration av makten över produktion och handel med
livsmedel. På så sätt är utvecklingen och regleringen av
gentekniken av avgörande betydelse för
livsmedelssäkerheten.
Transnationella företag som tar fram och säljer såväl mediciner som
bekämpningsmedel, vanligt utsäde och genmodifierade organismer investerar
stora summor i forskning och marknadsföring och skräddarsyr nya växtsorter
för att passa deras egna bekämpningsmedel och konstgödning. På så vis
skaffar de sig nästan full kontroll över den globala handeln med jordbrukets
produkter. De höga vinstkraven leder till att man vill kunna ta patent på allt
från arter och sorter till enskilda gener och gensekvenser i djur, växter,
mikroorganismer och människor. Det händer till och med att man tar patent
på växtsorter som man hittar i naturen eller i en genbank, vilket leder till att
frågan om alla människors rätt till vårt genetiska arv sätts på sin spets. Alla
genmodifierade grödor är också patenterade. Det finns även många exempel
på hur företag tagit patent på kunskap som traditionellt använts av människor
på olika håll i världen. Rätten till resurserna, och vinsterna från dem, övergår
därmed från de traditionella lokala brukarna, som regel i u-länderna, till
företag med säte i den rika världen. Bönderna riskerar att förlora sin
traditionella rätt att fritt utnyttja skörden till eget utsäde, om utsädet blir
patenterat. Att välja utsäde är en grundläggande rättighet för bonden, basen
för kulturväxternas mångfald och den yttersta garantin för att kunna odla mat.
Därmed är det också avgörande för livsmedelssäkerheten.
Det är inte bara den enskilde bondens rättigheter som inskränks vid patent,
även den biologiska mångfalden hotas då variationsrika lokalt anpassade
sorter hotas att slås ut av de stora företagens enhetliga sorter. Med ensidig
odling följer beroende av stora mängder bekämpningsmedel och konstgödsel.
Kortsiktigt kan det öka skördarna. Men till ett högt pris. Miljön och jordarnas
bördighet fördärvas på sikt. Småbönder tvingas skuldsätta sig och lämna sina
gårdar. Med dem försvinner mångfalden och deras kulturer för gott. De
bönder som är kvar blir helt beroende av de stora företagen. Denna process
förstärks av patentreglerna.
Över 90 % av världens biologiska mångfald är knuten till biotoper i syd
och det är där vi hittar de flesta vilda släktingarna till dagens kulturväxter.
Det
är där vi har mänsklighetens "genskafferi". Variationen är enorm. Det finns
rissorter som är anpassade till att odlas i områden med fem meters nederbörd
per år, andra klarar sig i näst intill öken. Men, om det tidigare fanns över
30 000 olika rissorter i Indien, upptas i dag 75 % av arealen av endast tio
sorter. Utvecklingen går mot att industriländerna och deras stora
transnationella företag tar kontroll över produktionen av majs, vete och ris
och säljer till resten av världen med motiveringen att detta är en lösning på
världens livsmedelskris. Det alternativ vi förespråkar är att satsa på att öka
produktionen i lokalt anpassade odlingssystem som tar till vara biologisk
mångfald och de lokala kulturernas kunskaper om att producera mat.
Enligt konventionen om biologisk mångfald garanteras staterna och deras
befolkningar suverän rättighet till sina genetiska resurser. Dess syfte är att
säkra förutsättningarna för en rik biologisk mångfald på jorden. Konventionen
tar fasta på att de lokala samhällen som vidmakthåller kunskapen om de
genetiska resurserna är oumbärliga för dess bevarande. Därför har de och
deras länder rättighet till kontroll och inflytande över hur de används. Ingen
lagstiftning kring intellektuell äganderätt får införas som står i konflikt med
uthållig användning av genetiska resurser. Konventionen syftar också till att
åstadkomma en rättvis fördelning av vinster från produkter framtagna på basis
av biologisk mångfald mellan länder i nord och syd. Därmed kommer
konventionen om biologisk mångfald på kollisionskurs med TRIPS-avtalets
krav på patent på liv. TRIPS är en förkortning av Trade Related Aspects on
Intellectual Property Rights (handelsrelaterade aspekter av immaterialrätt)
och är det avtal i WTO som reglerar exempelvis copyright och patenträtt.
Enligt TRIP:savtalets 27:de artikel åläggs samtliga WTO:s medlemsstater att
införa patentlagstiftning på alla produkter och processer och inom alla
teknikområden, förutsatt att de är nya, har en uppfinningshöjd samt går att
tillämpa industriellt. Underparagrafen 27.3(b) medger undantag för växter och
djur, men kräver trots detta att alla länder måste införa patent på
mikroorganismer och vissa processer samt "liknande" system för åtminstone
växtsorter. Resultatet blir därför ändå - patent på liv. Paragrafen var
kontroversiell redan vid dess tillkomst. Medan industriländerna med USA i
spetsen inte ville ha några undantag alls från patentkravet, krävde många
länder i syd att växter, djur och alla former av liv helt skulle undantas från
patenterbarhet. Oenigheten var så stor att man skrev in i 27.3(b) att paragrafen
skulle omförhandlas. För att garantera en säker livsmedelsförsörjning och ett
bevarande av en biologisk mångfald är det angeläget att utsädet är fritt och att
syftet med konventionen om biologisk mångfald uppfylls. Det är därför
angeläget att konventionen om biologisk mångfald överordnas WTO:s regler.
Det är också angeläget att paragraf 27.3(b) i TRIPS-avtalet förändras så att
den möjliggör hänsyn till de målsättningar som finns i konventionen om
biologisk mångfald. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.