med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att vargstammen bör tillåtas växa under kontrollerade
förhållanden.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en förändring av bestämmelserna i 28 §
jaktförordningen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inventeringsarbetets bedrivande.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om särskild hänsyn till fäbodbruket och skogsbetet.
Motivering
Vargen är en art som skapar stor debatt och konflikter
mellan olika intressen. Därför är det av synnerlig vikt att de
övergripande mål som formuleras för arten är tydliga och
lätta att överföra i praktisk förvaltning.
Propositionen föreslår ett etappmål för varg på 200 individer i Sverige. När
etappmålet nåtts, ska en grundlig utvärdering göras av de problem och
konflikter som en sådan vargstam skulle kunna leda till. Propositionen anger
vidare att det övergripande målet ska vara att vargstammen ska tillåtas öka
ytterligare så att artens långsiktiga överlevnad kan tryggas i Sverige. När
utvärderingen gjorts, ska enligt propositionen ett nytt etappmål eller en
miniminivå fastställas. Propositionen innehåller inga formuleringar kring hur
den praktiska förvaltningen bör utformas när etappmålet nåtts annat än att den
kan ges en annan inriktning.
Enligt vår uppfattning är skrivningen vad beträffar målformuleringen kring
vargen alltför otydlig och saknar formuleringar kring den praktiska
förvaltningen, som är en förutsättning för att vinna bred acceptans.
Rovdjursutredningens direktiv från regeringen var att arbeta fram ett förslag
till sammanhållen rovdjurspolitik som gjorde en avvägning mellan de
biologiska, näringsmässiga och jaktliga intressena. Enligt vår uppfattning
saknas de två senare delarna till stora delar i det nu framlagda förslaget.
Som propositionen anger, råder delade meningar inom forskarvärlden om
hur stora stammar som behövs för att deras långsiktiga överlevnad ska kunna
tryggas. Den grundliga utvärderingen bör även ta hänsyn till eventuell ny
kunskap om vilka beståndsnivåer som krävs för arternas fortlevnad. Vidare
bör även en redovisning göras för det övergripande målet hur vargstammen
ska uppnås under en generation.
En förutsättning för att en grundlig utvärdering av effekterna av
etappmålets 200 individer ska kunna göras är att stammen balanseras på den
nivån under den tid utvärderingen genomförs. Den debatt som pågår idag
kring den norska vargjakten visar med all önskvärd tydlighet att vargjakt är
kontroversiell och skapar rubriker runt om i världen om den får den
utformning som beslutats om i Norge.
Regeringen har i propositionen "Sammanhållen rovdjurspolitik" bl.a.
förslagit att skyddsjakt på varg ska vara tillåten på samma villkor som för
närvarande gäller för björn, varg och lo. Regeringen har nu föreslagit att varg
ska omfattas av bestämmelserna om skyddsjakt men har inte följt
Rovdjursutredningens förslag till den nödvändiga förändringen i 28 §
jaktförordningen (1987:905). Med den lydelse som förordningstexten nu har,
kommer bedömningen av när och hur regeln får och kan användas vid
rovdjursangrepp att vara mycket svår. En tamdjursägare måste, om kriterierna
ska vara uppfyllda, tåla alltför långtgående skada innan någon reaktion, t ex
avlivning av det angripande djuret, kan tillåtas. Jaktförordningen bör därför
ändras i enlighet med Rovdjursutredningens förslag.
Särskild uppmärksamhet borde ägnas det s k fäbodbruket och skogsbetet.
Där betar ofta djuren fritt och i många fall rör det sig om lokala raser som
uppkommit genom långvarigt avelsarbete och genom anpassning till lokala
miljöer. Skyddet för dessa djur måste innefattas i den utvidgade
nödvärnsrätten som Rovdjursutredningen föreslår och som vi anser bör
genomföras. En koncentration av rovdjur i anslutning till sådan verksamhet
bör också kunna hanteras med det blivande regelsystemet.
För att få fram bra kunskap om rovdjursbestånden och deras utbredning
krävs noggranna och kompetenta inventeringar. Detta krävs för att
rovdjursstammarna ska kunna förvaltas på ett riktigt sätt. Regeringen föreslår
nu att inventeringsarbetet ska bli en del av miljöövervakningsprogrammet.
Hur denna verksamhet ska utformas ska Naturvårdsverket och länsstyrelserna
bereda samt även lämna förslag till hur den ska finansieras. Under många år
har ideella organisationer utfört ett mycket förtjänstfullt arbete, där både
jägare och andra naturintresserade medverkat i omfattande
inventeringsarbeten. Ofta måste ett sådant arbete ske under korta perioder
med hänsyn tagen till lämpligt väder och t ex rådande snöförhållanden och då
måste insatserna ske med ett stort antal medverkande. Sådana arrangemang
kan inte klaras med mindre än att ett omfattande ideellt arbete ingår. Därför
bör regeringen uttryckligen utgå ifrån att de ideella organisationernas
medverkan ska ses som en naturlig och uppskattad del i det viktiga
inventeringsarbetet. Det borde framstå som helt klarlagt, att ett
inventeringsarbete utan denna medverkan inte låter sig göras på ett
någorlunda heltäckande sätt ens med mycket stora anslag från statens sida.