med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen avslår regeringens förslag att införa nationella miniminivåer
respektive etappmål för stammarna av björn, lo och varg.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om skyddsjakt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om ersättning för skada och skadeförebyggande arbete.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om villkoren för att kunna bo och verka på landsbygd.
Motivering
Det finns och skall finnas plats för de stora rovdjuren att leva
i Sverige. Men det är viktigt att rovdjursstammarna
utvecklas på ett sätt så att inte möjligheterna att bo och verka
på landsbygden skadas. Därför är det nödvändigt att lokala
förhållanden hela tiden beaktas, att möjligheter ges att skjuta
undan djur som vållar skada samt att skador och
skadeförebyggande arbete ersätts.
Nationella miniminivåer och etappmål bör inte fastställas för arterna björn,
varg och lo. Nationella mål leder lätt till att lokala problem blir svåra att
hantera så länge målen inte uppnåtts nationellt. Det kan gälla oacceptabla
skador i form av rivna tamdjur till följd av antingen alltför stor koncentration
av rovdjur eller att vissa enstaka individer fått smak på tamdjur och lärt sig
att
tamdjur är ett snabbt och enkelt sätt att skaffa sig föda. I stället bör
regionala
eller lokala myndigheter ges möjlighet att besluta om skyddsjakt och andra
åtgärder när lokala problem uppstår. En sådan möjlighet att delegera beslut
till länsstyrelsen bör därför gälla alla rovdjur. Det måste finnas möjlighet att
skjuta undan rovdjur när dessa vållar stora lokala problem oavsett hur många
individer det finns totalt i landet. Det måste dessutom finnas möjligheter för
en djurägare att skydda och försvara egna djur när dessa anfalls av rovdjur.
Det vore oacceptabelt att tvinga djurägare att åse hur djur rivs och skadas utan
möjlighet att ingripa. I en sådan skyddsjakt bör ingå möjligheten att förfölja
och skjuta även efter ett direkt angrepp.
När det gäller ersättning för skador vore det naturligt att alla skador, även
om de inte är hänförliga till näringsverksamhet, berättigar till ersättning
under
förutsättning av att rimliga skadeförebyggande åtgärder vidtagits. Det
framstår som orimligt att t.ex. en riven ridhäst inte skulle berättiga till
ersättning. Även bikupor som raseras av björn bör ersättas. Det är vidare
oacceptabelt att rätt till ersättning bara ska gälla om det finns medel anslaget
till det egna länet. Ett rivet får, nöt eller häst borde ersättas med samma
belopp oavsett län och oavsett om fler skador har skett i samma län. Hänsyn
måste även tas till det merarbete som kan uppstå till följd av att djur skrämts
ut ur inhägnader med omfattande reparationer och ihopsamlingsarbete som
följd. Ersättning bör även lämnas till skadeförebyggande arbete som t.ex.
elstängsel. Även personskador bör ersättas fullt ut i stället för att, som
regeringen vill, lämnas för närmare överväganden. Det finns en uppenbar risk
att ett ersättningssystem som upplevs som orättvist och byråkratiskt i stället
leder till att några tar lagen i egna händer i form av SGT (skjut, gräv och
tig).
Det är viktigt att utvecklingen framöver noga följs och utvärderas. Det
öppna landskapet i mellan- och skogsbygderna är till stor del beroende av
djurhållning. Minskas marginalerna ytterligare till följd av rovdjursangrepp
och därmed döda, skadade och ivägskrämda tamdjur kan det i stora områden
bli ointressant med djurhållning. Det är också viktigt att det finns möjlighet
att hålla djur för hobbyverksamhet som ridhäst, några får eller höns. Inte
minst möjligheten att kunna jaga med hund är en viktig aspekt för många
landsbygdsboende. Hänsyn till de boende på landsbygden måste därför väga
synnerligen tungt när effekterna av rovdjurspolitiken utvärderas.