med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om full ekonomisk ersättning vid rovdjursangrepp.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om full ersättning för rovdjursförekomst i vinterbetesmarker och
områden som omfattas av norsksvenska renbeteskonventionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om särskilt ekonomiskt stöd för skadeförebyggande åtgärder inom
rennäringen.
Inledning
Rovdjurens utbredning har under åren genomgått stora och
snabba förändringar. Under 1800-talets senare hälft
decimerades stammarna i Sverige och övriga Norden
kraftigt. Under 1900-talets senare hälft har förändringarna
likaledes varit påtagliga, men gått i motsatt riktning. I
föreliggande proposition behandlas frågor om de fyra stora
rovdjursarterna björn, järv, lo och varg, samt därutöver
kungsörn. Samtliga ingår som en naturlig del i den svenska
faunan. Periodvis har det funnits så få individer att flera av
arterna riskerat att helt försvinna. Genom olika åtgärder
såsom fridlysning och begränsad jakt har stammarna ökat.
Riksdagen har vid flera tillfällen gett uttryck för att Sverige skall bevara
den biologiska mångfalden, bl.a. i betänkande 1998/99MJU:6 Svenska
miljömål. Under miljökvalitetsmålet "Levande skogar" sägs att inhemska
växt- och djurarter skall kunna fortleva under naturliga betingelser och i
livskraftiga bestånd. Genom tillträde till Bernkonventionen och
medlemskapet i Europeiska unionen har Sverige internationellt åtagit sig att
på olika sätt bevara den biologiska mångfalden.
Proposition 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik syftar till att
säkerställa att de stora rovdjuren långsiktigt finns kvar i den svenska faunan.
Kristdemokraterna stöder regeringens förslag till övergripande mål, liksom de
miniminivåer och etappmål som fastställs för de olika arterna. Däremot finns
det skäl att uppmärksamma brister i propositionens överväganden rörande
ersättningen för rovdjursskador.
Ersättningsregler
Kristdemokraterna ser det som en brist att propositionen inte
klargör vilket ansvar staten skall ta i frågan om ersättning
vid personskador orsakade av rovdjur. Enligt vår uppfattning
har staten ett ekonomiskt ansvar vid personskador till följd
av angrepp från rovdjur. Liksom ersättning skall utgå för
skadade eller dödade tamdjur skall ersättning utgå för
personskador som uppstått i samband med ett
rovdjursangrepp.
Mot bakgrund av att staten har som mål att upprätthålla livskraftiga
rovdjursstammar, är det av största vikt att djurägare kompenseras fullt ut för
de rovdjursskador som inträffar. Detta måste även gälla djur som inte är
kopplade till näringsverksamhet.
Kristdemokraterna anser således att djurägare skall erhålla full ekonomisk
ersättning för djur som skadats eller dödats vid rovdjursangrepp.
Vargen
Vargen har under senare år särskilt uppmärksammats genom
en markant individökning med stark koncentration till
Dalarna, Dalsland och Värmland. Tidigare har varg funnits i
alla landskap utom Öland och Gotland. Arten har genom
historien varit föremål för hård avskjutning. Skottpengar
infördes redan 1647 och avskaffades först 1965, då vargen
också fridlystes. År 1983 inträffade den första kända
vargföryngringen i Sverige sedan 1918. Därefter har det
nästan årligen skett föryngringar i Mellansverige eller
angränsande områden i Norge. Trots ökningen ligger
vargstammen ännu under den nivå på 50 könsmogna
individer som Internationella Naturvårdsunionen satt som
gräns för när en djurart kan betecknas som akut hotad. I
dagsläget har vargen inte nått sådant antal att överlevnad kan
anses säkrad i ett längre perspektiv. Under våren 2000
beräknades vargstammen uppgå till mellan 60 och 80 djur.
Propositionen föreslår att det fastställs ett etappmål för stammens tillväxt.
Innan etappmålet är uppfyllt tillåts skyddsjakt endast i mycket begränsad
omfattning. När etappmålet är nått görs en förnyad bedömning av stammens
utveckling och den framtida förvaltningen av stammen. För varg anges
etappmålet 20 föryngringar per år, motsvarande 200 individer. Med en sådan
inriktning bedömer regeringen det vara möjligt att uppfylla de mål som
riksdagen satt upp i det miljöpolitiska arbetet med bevarandet av den
biologiska mångfalden i Sverige.
Kristdemokraterna stöder regeringens bedömning, liksom förslaget om
ändring av 28 § jaktförordningen (1987:905), varigenom skyddsjakt på varg
utan prövning av Naturvårdsverket medges på samma villkor som för
närvarande gäller för björn, järv och lo.
Propositionen innehåller också överväganden om vargens
utbredningsområde. Regeringen anser att möjlighet till föryngringar skall
finnas inom renskötselområdet, trots att Rovdjursutredningen föreslagit att
ingen fast vargstam skall finnas på renens betesmarker. Kristdemokraterna
vill därför betona att förekomsten av föryngringar inom renskötselområdet
måste vara starkt begränsad och endast medges i områden utanför
åretruntmarkerna.
Särskild hänsyn till
rennäringen
Rennäringen har stor betydelse för det samiska kulturarvet
och den framtida samekulturens utveckling. Särskild hänsyn
måste därför tas till rennäringen vid utformandet av
rovdjurspolitiken. Från rennäringens sida har under lång tid
påtalats behovet av en statlig rovdjurspolitik inom
renskötselområdet med betoning på konsekvenser för
ekonomi och arbetssituation och i förlängningen också
konsekvenser för den samiska kulturens framtid i Sverige.
Kristdemokraterna ifrågasätter propositionens förslag om reducering av
ersättningsnivån med 25 procent beträffande föryngring och förekomst av
rovdjur inom vinterbetesmarkerna och de områden som omfattas av den
norsk-svenska renbeteskonventionen. Renarna befinner sig i lika stor
utsträckning där som inom åretruntmarkerna, varför ersättningsnivån bör vara
den samma.
Kristdemokraterna anser därför att full ersättning bör lämnas för
förekomsten av rovdjur inom vinterbetesområdet och områden som omfattas
av renbeteskonventionen.
Skadeförebyggande
åtgärder
Rovdjursutredningen konstaterar att det är viktigt att man
inom rennäringen förebygger rovdjursskador i större
utsträckning än idag. Sameby kan ansöka om bidrag från
Sametinget för att finansiera skadeförebyggande åtgärder.
Detta bidrag räknas dock av från den ersättning samebyn
erhåller enligt rovdjursinventeringen. Det nuvarande
ersättningssystemet förmår inte i tillräcklig grad stimulera
till skadeförebyggande åtgärder. Mot bakgrund av detta har
Rovdjursutredningen föreslagit att ett särskilt stöd införs för
förebyggande åtgärder.
Kristdemokraterna anser att ett särskilt ekonomiskt stöd, skilt från
ersättningen enligt rovdjursinventeringen, bör införas för skadeförebyggande
åtgärder.
Informationsinsatser ?
rovdjursgrupper
Kristdemokraterna har full förståelse för den oro
lokalbefolkningen känner i de delar av Dalarna, Dalsland
och Värmland där vargstammen idag är koncentrerad. Målet
måste ändå vara att vargstammen på ett naturligt sätt får en
spridning till övriga delar av landet. Misstro och okunskap är
betydande orsaker till konflikter kring rovdjursförekomster,
kanske främst kring vargstammens ökning och utbredning.
Misstro finns dels mellan de intressegrupper som på olika
sätt engagerar sig i rovdjursfrågor, dels mellan
lokalbefolkning och myndigheter. Informationsinsatser med
lokala och regionala gruppers delaktighet kan ge en
gemensamt accepterad kunskapsbas, som tillsammans med
insyn i beslutsprocessen skapar förutsättningar för en mer
nyanserad syn på rovdjursförekomsten. Kristdemokraterna
förutsätter att markägare och andra enskilda människor som
lever i områden där rovdjur förekommer ges möjlighet att
ingå i de regionala samrådsgrupper kring
rovdjursförekomsten som regeringen föreslår i
propositionen.
Rovdjurscentrum
Regeringens bedömning i propositionen är att frågan om
statliga medel till ett eller flera rovdjurscentrum bör hanteras
av Naturvårdsverket. Kristdemokraterna vill betona vikten
av att rovdjurscentrum inrättas för kompetensutveckling och
som kunskaps- och informationsbas för allmänheten. Det är
angeläget att då bygga vidare på befintliga anläggningar med
verksamheter som genom forskning och annan kompetens
samlat på sig ett brett kunnande inom området. Ett
rovdjurscentrum med spets kan få genomslagskraft både
nationellt och internationellt och på bästa sätt förmedla
forskarvärldens kunnande till en bred allmänhet. Det bör
därför satsas på ett huvudcentrum som skall förse lokala och
regionala samrådsgrupper, djurparker och anläggningar
m.m. med kunskap och information.