med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förutsättningarna för en verkningsfull och långsiktig
rovdjurspolitik.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det skandinaviska perspektivet i rovdjurspolitiken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skyddsjakt även om etappmål eller miniminivåer ej uppfylls.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hänsyn till sociala och ekonomiska konsekvenser av
rovdjurens utbredning.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om målnivån 200 individer för den skandinaviska vargstammen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om miniminivån 1 000 individer för lodjursstammen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att miniminivån för järv i Sverige bör slås fast till 300
individer.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändring av 28 § jaktförordningen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att flytta beslut om skyddsjakt från Naturvårdsverket till
länsstyrelserna.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om full ekonomisk ersättning för rovdjursangrepp på tamdjur.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ekonomisk ersättning vid rovdjursangrepp på människor.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett omfattande och allsidigt informationsarbete kring
rovdjuren.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att de övergripande förvaltningsfrågorna liksom samråd och
informationsinsatser kring våra rovdjur bör handhas på regional nivå av
de befintliga viltvårdsnämnderna som ett rådgivande organ till
länsstyrelsen.
Inledning
En sammanhållen och väl fungerande rovdjurspolitik är
viktig. Det är därför glädjande att regeringen nu äntligen
lyckas presentera en rovdjursproposition med syfte att få en
sammanhållen rovdjurspolitik. Att Centerpartiet välkomnar
att propositionen läggs på riksdagens bord är dock inte
detsamma som att vi delar alla uppfattningar i propositionen.
Enligt vår mening finns det inslag i propositionen som måste
förändras och förbättras för att nå ett tillfredsställande
resultat.
Utgångspunkten måste vara att hitta en verkningsfull politik som
människor känner acceptans för och tilltro till. Utan acceptans hos de
människor som bor i bygder där de stora rovdjuren finns kommer Sverige
aldrig att få en hållbar och långsiktig politik. Centerpartiet strävar efter att
hitta en lösning som gör att det svenska samhället kan ha långsiktigt bevarade
stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn samtidigt som människors olika
intressen tas tillvara.
Otvivelaktigt är det så att frågor som rör de stora rovdjuren engagerar
många människor. Starka känslor är inblandade och det är viktigt att ha detta i
åtanke när rovdjurspolitiken utformas och verkställs. Många människor
känner idag en misstro mot vad de uppfattar som en politik formad av
politiker och byråkrater i Stockholm. De starka känslorna hos både dem som
är positiva till rovdjur och dem som är negativa till rovdjur gör det
nödvändigt för alla att inta en öppen hållning till andras åsikter och känslor
när det gäller rovdjuren.
Rovdjursutredningen
Till grund för regeringens proposition ligger det mycket
gedigna arbete som lagts ned i Rovdjursutredningens
betänkande "Sammanhållen rovdjurspolitik" (SOU
1999:146). Centerpartiet anser att det är olyckligt att
regeringen inte bättre tog fasta på arbetet i utredningen när
propositionen utformades. Flera av de förslag som
utredningen lämnade har regeringen bortsett ifrån eller
förändrat till det sämre. Centerpartiet anser att mer av
utredningens förslag skulle lagts fram av regeringen och
därför kommer vi i denna motion att följa flera av
utredningens förslag framför regeringens förslag. Detta
gäller bland annat vad som i dagligt tal kallas nödvärnsrätt
vid rovdjursangrepp samt nivåerna på rovdjursstammarna.
Utan acceptans blir
politiken verkningslös
Den oro människor känner inför rovdjuren och deras
utbredning måste tas på allvar. Oavsett om oron är berättigad
eller ej så räcker det med det faktum att människor är oroade
för att beslutsfattare på olika nivåer måste ta den på allvar.
Om beslutsfattare inte visar ödmjukhet inför den ängslan
människor känner kommer acceptansen för rovdjuren aldrig
att bli så stor som den måste vara för att stammarna ska
kunna bevaras på lång sikt.
Centerpartiet konstaterar att propositionen inte har alla de element som
behövs för att skapa en rovdjurspolitik som åtnjuter acceptans hos dem som
bor i bygder med rovdjur och kanske allra minst hos dem som bor i områden
med ett stort samlat rovdjurstryck. Centerpartiets utgångspunkt är att hitta en
lösning som gör att det svenska samhället kan ha långsiktigt bevarade
stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn samtidigt som människors
intressen tas till vara.
Rovdjursstammarna måste förvaltas med utgångspunkt i forskning och
inventering. Jakten är att betrakta som en naturlig del i en sådan förvaltning.
Rovdjurspolitiken måste formas så att människor känner delaktighet och har
möjlighet att påverka utformningen. En politik som saknar förankring hos de
boende i bygder med något eller några av rovdjursslagen kommer aldrig att
bli verkningsfull och långsiktig. Vad som ovan anförs om förutsättningarna
för en verkningsfull och långsiktig rovdjurspolitik bör ges regeringen till
känna.
Skandinaviskt perspektiv
i rovdjurspolitiken
Rovdjursstammen på den skandinaviska halvön måste
beaktas i ett samlat perspektiv. Med tanke på att rovdjuren
kan röra sig över stora områden och många gånger finns i
gränstrakterna mellan Sverige och Norge är de svensk-
norska rovdjursstammarna många gånger att beakta som en.
Att sätta nivåer och mål för rovdjursstammarna på nationell
nivå är därför inte alldeles lätt. Miniminivåer och etappmål
måste utgå från det samlade skandinaviska per-spektivet och
bestånden.
Det är absolut nödvändigt att Sverige lägger mer kraft på att få en
skandinavisk samsyn vad gäller miniminivåer och etappmål i
rovdjurspolitiken. Beslut om etappmål och miniminivåer bör i möjligaste mån
omfatta främst Sverige och Norge.
Under lång tid har ett omfattande samarbete kring rovdjursfrågorna skett
med i första hand Norge och under senare tid även med Finland inom ramen
för Nordkalottsamarbetet. Samarbetet har främst gällt beståndsuppskattning
och utveckling av gemensamma inventeringsmetoder. Vi utgår ifrån att dessa
rovdjursinventeringar även fortsättningsvis utförs och att de ideella krafterna
tillvaratas i det arbetet. Dessa förvaltningsfrågor är utomordentligt
betydelsefulla när det gäller den samlade bedömningen av våra
rovdjursstammar. Vi delar uppfattningen att det är viktigt att finna former för
att utveckla detta samarbete med Norge och Finland. Mot denna bakgrund
finner vi det anmärkningsvärt att regeringens förslag i denna proposition när
det gäller rovdjurens antal och utbredning inte tar hänsyn till de gemensamma
skandinaviska förhållandena som hittills varit utgångspunkten för både
forskning, vilt-övervakning och inventering. Vad som ovan anförs om det
skandinaviska perspektivet i rovdjurspolitiken bör ges regeringen till känna.
Stammarnas nivåer och
utbredning
Centerpartiet anser att det är bra att regeringen i
propositionen inte använder sig av uttrycket livskraftiga
stammar. Övergången till miniminivåer och etappmål för att
på lång respektive kort sikt bevara rovdjursstammarna i den
svenska faunan är bra. Viktigt i sammanhanget är att
verkligen understryka att populationerna av de stora
rovdjuren är att betrakta i ett skandinaviskt perspektiv. Det
betyder att stammarna är gemensamma för Sverige och
Norge. Vad gäller kungsörn kan även populationen i Finland
ses i samma perspektiv som populationerna i Sverige och
Norge.
Det är eftersträvansvärt att rovdjuren sprider sig inom respektive arts
naturliga utbredningsområde. Utöver rent biologiska skäl för detta så är det
viktigt att rovdjuren sprider sig så att ett för hårt rovdjurstryck undviks i de
områden där detta är aktuellt eller kan bli aktuellt. Skyddsjaktsinstrumentet är
viktigt för att undvika rovdjursetableringar i områden där riskerna för angrepp
på människor eller andra olägenheter är stora. Skyddsjakten i dessa områden
kan även användas för att minska antalet individer. Vi anser att regeringens
förslag i detta hänseende är otillräckligt. Regeringen menar att skyddsjakten
är beroende på om stammarna nått upp till etappmål respektive miniminivåer.
Enligt regeringen bör, om stammarna ej nått upp till etappmål eller
miniminivåer, sådan skyddsjakt som beskrivits ovan inte tillåtas om
stammarna som helhet i landet inte visar en positiv tillväxt. Vår uppfattning är
att skyddsjakt måste medges vid särskilda fall av lokala olägenheter även om
stammen av det aktuella rovdjuret ej når upp till etappmål eller miniminivå.
Vad som ovan anförs om skyddsjakt även om etappmål eller miniminivåer ej
uppfylls bör ges regeringen till känna.
Nivåerna är inte en statisk siffra som till varje pris måste hållas. Nivåerna
innebär att stammen långsiktigt kan bevaras i den svenska och skandinaviska
faunan. Det kan betyda att stammarna vid olika tillfällen befinner sig under
eller över de fastlagda målnivåerna. Det är viktigt att komma ihåg att i
naturen förekommer variationer av stammarnas storlek till följd av en mängd
olika faktorer som bland annat väderförhållanden och födotillgång.
Centerpartiets uppfattning är att när stammarna nått sådana nivåer att de kan
anses långsiktigt bevarade bör ännu större hänsyn tas till sociala och
ekonomiska konsekvenser av rovdjurens utbredning än vad som annars är
fallet. För vår del är det naturligt att mycket stor hänsyn måste tas till de
olägenheter som de stora rovdjuren kan medföra. Vad som ovan anförs om
hänsyn till sociala och ekonomiska konsekvenser av rovdjurens utbredning
bör ges regeringen till känna.
Varg
Vargen är det rovdjur som skapar starkast känslor hos
människor. Ett av de starkaste skälen för människors starka
känslor när det gäller varg i jämförelse med andra rovdjur
torde vara att vargen oftast lever i flock och därmed upplevs
som mer hotfull. Regeringen föreslår i propositionen att
etappmålet för den svenska vargstammen ska vara 20
föryngringar per år, motsvarande 200 individer.
Vi har tidigare i denna motion konstaterat att det inte går att se den
vargstammen som en isolerad svensk företeelse. Enligt vårt (och
utredningens) synsätt måste vargstammen ses i ett skandinaviskt perspektiv.
En rimlig målnivå för den skandinaviska vargstammen är 20 föryngringar per
år, något som motsvarar 200 individer. En sådan nivå garanterar
vargstammens långsiktiga bevarande samtidigt som sociala och ekonomiska
hänsyn tas. Vargstammen har under senare år haft en god tillväxt. I likhet
med björnstammens utveckling är det viktigt att tillväxttakten för vargen är
sådan att människor hinner vänja sig vid etableringen. Detta skapar större
förutsättningar för en acceptans hos dem som bor i de bygder där etablering
sker. Vad som ovan anförs om målnivån 200 individer för den skandinaviska
vargstammen bör ges regeringen till känna.
Björn
Björnstammen på den skandinaviska halvön har haft en
positiv utveckling under en följd av år. Tillväxttakten har
varit en sådan att människor i stor utsträckning hunnit vänja
sig vid björnetablering. Detta har också lett till att tid funnits
för att förebygga skador från björn. Sammantaget har detta
lett till en god acceptans i de områden där björn nu finns.
Det är viktigt att björnstammens utveckling även i
fortsättningen följer detta mönster. Vad gäller den
skandinaviska björnstammen så finns de allra flesta
individerna i Sverige. Inventeringarna visar att endast en
mycket liten del av stammen återfinns i Norge. Då
björnstammen i stort sett nått miniminivåerna för att arten
långsiktigt ska kunna bevaras i Skandinavien bör jakten
kunna fortsätta.
Centerpartiet delar utredningens och regeringens uppfattning om att 1 000
individer (100 föryngringar) är den miniminivå som bör slås fast för Sveriges
del.
Lo
Lodjursstammen är idag stark i stora delar av Norrland och
Svealand. Sammantaget uppgår den skandinaviska
lodjursstammen till omkring 2 000 individer varav 3/4
beräknas finnas i Sverige. Under 1990-talet har stammen
vuxit sig stark söderut och finns idag i stor mängd i södra
Dalarna, Värmland, Västmanland och de norra delarna av
Örebro och Uppsala län. Effekterna på rådjursstammarna i
de områden där lo finns (både i Norrland och Svealand) har
varit stora.
Rovdjursutredningen menade att 1 000 djur i Sverige anses vara den nivå
där stammens långsiktiga bevarande säkras. I propositionen föreslår
regeringen miniminivån 300 föryngringar (1 500 individer) i Sverige trots att
regeringen verkar dela utredningens uppfattning att 1 000 djur långsiktigt
garanterar stammens fortlevnad. Detta få anses förvånande.
Trots att regeringen föreslår en begränsad jakt på lodjur i de områden där
stammen ökar snabbt är regeringens förslag kring lodjursstammens
miniminivå otillräckligt och motsägelsefullt. I propositionen slår regeringen
fast att
1 000 individer garanterar artens långsiktiga bevarande men samtidigt
konstateras att det vid 1 500 individer (300 föryngringar) endast finns
utrymme för som regeringen uttrycker det "en mycket begränsad jakt". Det är
inte utan att vi undrar vad regeringen egentligen grundar sitt förslag om 1 500
individer på.
Centerpartiet anser att utredningens förslag om 1 000 individer (med
medföljande antal föryngringar) är väl balanserat och på ett bra sätt tar hänsyn
till de biologiska förutsättningarna såväl som sociala och ekonomiska konse-
kvenser. Vad som ovan anförs om miniminivån 1 000 individer för
lodjursstammen bör ges regeringen till känna.
Järv
Allt tyder på att järven, tvärtemot de andra stora rovdjuren,
minskat i antal de senaste åren. Trots skyddsåtgärder är
stammens storlek jämförbar med storleken för 30 år sedan.
Detta är naturligtvis allvarligt om stammen ska kunna
bevaras på lång sikt. De senaste inventeringarna 1999/2000
gör gällande att antalet föryngringar var 40 i
renskötselområdet. Det är 17 färre föryngringar än året innan
och 11 färre än 1998 samt 26 färre än 1997 och 1996.
Noterbart är att bestånden i Norge inte visar motsvarande
nedgång.
Den skandinaviska järvstammen uppgår för närvarande till cirka 500
individer. Rovdjursutredningen konstaterar att detta bör ses som en
miniminivå för stammen som helhet. Centerpartiet delar den uppfattningen.
Centerpartiet anser i likhet med utredningen att miniminivån för järv i Sverige
bör slås fast till 300 individer (med medföljande antal föryngringar). Detta
bör ges regeringen till känna.
Kungsörn
Vad gäller kungsörnen är det berättigat att tala om en
gemensam stam för Sverige, Norge och Finland. Det
sammanhängande utbredningsområdet fortsätter även österut
in i Ryssland. Denna större gemensamma stam gör
förutsättningarna för fastställandet av en miniminivå för det
långsiktiga bevarandet annorlunda än de andra rovdjuren
som här behandlas. Centerpartiet delar regeringens och
utredningens uppfattning om att kungsörnens utbredning inte
bör påverkas av människan. Likaså finner vi 600 häckande
par i Sverige vara en rimlig miniminivå för att garantera
stammens långsiktiga bevarande i den svenska faunan.
"Nödvärnsrätt" vid
rovdjursangrepp
En mycket central del i rovdjurspolitiken måste vara att ha
en möjlighet att skydda sig och sin egendom vid
rovdjursangrepp. Det kan inte betecknas som rimligt att en
människa ska behöva stå och se på när ett tamdjur angrips av
ett rovdjur utan att få ingripa innan djuret skadats eller
dödats. Konsekvensen av regeringens förslag är just detta.
Utformningen på jaktförordningens 28 § måste förändras,
förbättras och förtydligas. 28 § i jaktförordningen reglerar
möjligheten till skyddsjakt utan föregående
myndighetsbeslut, den i dagligt tal så kallade
"nödvärnsrätten".
Det finns en oro för att en "nödvärnsrätt" skulle leda till en betydande
ökad mängd skjutna rovdjur. Erfarenheterna från Norge och den norska
"nödvärnsrätten" visar att en sådan oro är överdriven. Den norska
"nödvärnsrätten" har inte lett till någon avsevärt ökad avskjutning av rovdjur.
En förändring av 28 § i jaktförordningen så att ägaren eller vårdaren av ett
tamdjur får döda en björn, järv, lo eller varg som är under direkt angrepp på
tamdjuret är berättigad. Vad som ovan anförs om förändring av 28 §
jaktförordningen bör ges regeringen till känna.
Decentralisera beslut om
skyddsjakt
Det är viktigt att beslut fattas så nära de berörda som
möjligt. Detta gäller även i fråga om skyddsjakt på rovdjur
som beslutats av myndigheter och som därmed inte omfattas
av § 28 i jaktförordningen. Regeringen föreslår att
jaktförordningen ändras så att Naturvårdsverket kan delegera
till länsstyrelserna att besluta om skyddsjakt på enskilda
individer av björn eller lo som orsakar skada eller olägenhet.
Detta är inte tillräckligt. Centerpartiet anser att en större
förändring av jaktförordningen är befogad. Beslut om
skyddsjakt bör flyttas från Naturvårdsverket till
länsstyrelserna.
Denna decentralisering är nödvändig för att alla intressen i
rovdjursfrågorna ska få möjlighet att föra fram sin mening. Att flytta besluten
från central nivå till regional nivå är också en förutsättning för att få väl
förankrade beslut hos lokalbefolkningen (både hos dem som förespråkar jakt
och hos dem som inte vill se jakt). Väl förankrade beslut skapar större
möjlighet att få acceptans för långsiktigt bevarade rovdjursstammar. Frågan
om rovdjur har alltid väckt starka känslor varför det är nödvändigt att beslut
fattas på ett sådant sätt att människor inte känner sig överkörda. Därför är det
rimligt att flytta besluten om skyddsjakt till den regionala nivån. Vad som
ovan anförs om att flytta beslut om skyddsjakt från Naturvårdsverket till
länsstyrelserna bör ges regeringen till känna.
Ekonomisk ersättning vid
rovdjursangrepp
En mycket viktig beståndsdel i en sammanhållen, långsiktig
och verkningsfull rovdjurspolitik är att människor och
människors näringsverksamhet inte lider ekonomisk skada
till följd av rovdjursangrepp. Full ekonomisk ersättning för
djur som skadas eller dödas vid rovdjursangrepp är ett
måste. En sådan ordning är i allra högsta grad befogad med
tanke på att samhället har som mål att de stora rovdjurens
långsiktiga fortbestånd ska garanteras.
Det är inte rimligt att den enskilde djurägaren ska behöva drabbas av höga
försäkringspremier på grund av att det finns rovdjur där husdjur och
tamboskap vistas. I propositionen klarar regeringen tyvärr inte av att
garantera den för acceptansen av rovdjuren så viktiga ekonomiska
ersättningen. Full ekonomisk ersättning för rovdjursangrepp bör gälla både
för djur som ingår i näringsverksamhet och för djur som hålls som husdjur.
Vad som ovan anförs om full ekonomisk ersättning för rovdjursangrepp på
tamdjur bör ges regeringen till känna.
Skador på människor till följd av rovdjursangrepp är ovanliga. Detta till
trots är det viktigt att ansvarsfrågan kring skador på människor vid
rovdjursangrepp klarläggs. Regeringen fortsätter i propositionen att överväga
hur detta ska hanteras. Vi menar att regeringen övervägt länge nog. Det är
dags att komma med konkreta förslag. Skador till följd av rovdjursangrepp är
främst aktuellt för björn. Just nu finns det till exempel ett fall med en person
som blivit attackerad av björn och som inte får ersättning på ett fullgott sätt.
Enligt vår uppfattning har staten ett ekonomisk ansvar vid personskador till
följd av angrepp från rovdjur. Precis som ersättning ska utgå för skadade eller
dödade tamdjur ska statlig ersättning utgå för personskador som uppstått i
samband med ett rovdjursangrepp. Vad som ovan anförs om ekonomisk
ersättning vid rovdjursangrepp på människor bör ges regeringen till känna.
Information
En grundläggande förutsättning för att stammarna av de
stora rovdjuren ska garanteras på lång sikt är att det finns
acceptans hos de människor som bor i de bygder där
rovdjuren finns. Detta har vi behandlat i ett tidigare avsnitt
av denna motion. För att denna acceptans ska nås behövs
förutom de element i rovdjurspolitiken som vi redan nämnt
ett omfattande och allsidigt informationsarbete. Det är
viktigt att information om rovdjurens beteende, spridning
och förebyggande åtgärder ges till alla dem som efterfrågar
sådan information. Många parter måste vara inblandade i
detta arbete då människor efterfrågar information från olika
håll. Att informationen kan fås från många parter är
avgörande då misstron mot myndigheterna kan vara stor i
dessa frågor. Informationen kan på ett mycket påtagligt sätt
hjälpa till att minska konflikterna mellan olika intressen.
Mot bakgrund av det som anförs ovan är det centralt att det i
det uppdrag regeringen vill ge till Naturvårdsverket
uttryckligen klargörs att ideella krafter, museer och
djurparker ska ges goda möjligheter att vara med i
informationsarbetet kring rovdjuren. Vad som ovan anförs
om ett omfattande och allsidigt informationsarbete kring
rovdjuren bör ges regeringen till känna.
Regionala
rovdjursgrupper
Med anledning av proposition 1999/2000:73 "Jaktens
villkor" kompletteras nu de länsvisa viltvårdsnämnderna
med politiska företrädare. Denna förändring motsatte sig
Centerpartiet. Viltvårdsnämnderna är dessutom sammansatta
av de parter som berörs av viltvårds- och faunafrågor i
allmänhet. Vi finner det inte motiverat att skapa ytterligare
administration kring dessa frågor genom att länsstyrelserna
skall åläggas att skapa ännu ett organ. De föreslagna
gruppernas ställning i förhållande till länsviltnämnderna
framstår dessutom som oklar. Om man inom delar av ett län
eller mellan län finner det lämpligt att på grund av särskilda
skäl bilda regionala grupper skall det få ske på frivillig väg.
Dock är det vår uppfattning att de övergripande
förvaltningsfrågorna liksom samråd och informationsinsatser
kring våra rovdjur bör handhas på regional nivå av de
befintliga viltvårdsnämnderna som ett rådgivande organ till
länsstyrelsen.