med anledning av prop. 2000/01:57 Sammanhållen rovdjurspolitik
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ersättning av statsmedel vid personskador orsakade av varg.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ändringen av jaktförordningen, som skall göra det möjligt
för Naturvårdsverket att delegera till länsstyrelserna att i vissa fall besluta
om skyddsjakt av björn och lo, även skall innefatta varg.
Motivering
I diskussionerna om en svensk vargstam har stor
uppmärksamhet ägnats vargars angrepp på tamboskap,
jakthundar och andra för människan viktiga djur. Mindre
intresse har risken för skador på människan själv väckt.
Orsaken torde vara dels okunskap, dels att vissa debattörer
som sett som sin uppgift att säkerställa vargbeståndet
undviker att redovisa fakta i detta avseende.
Vargen är nämligen ingalunda ofarlig. Under de senaste 200 åren har över
30 barn och ungdomar dödats av varg enbart i Sverige och Finland. I början
av 1820-talet blev ett tiotal personer ihjälrivna av vargar i gränsområdet
mellan Dalarna och Gästrikland. Händelsen redovisas i Sven Nilssons
"Skandinavisk fauna". I Finland dödades fler än 20 barn i början av 1880-
talet. Fallen är väl dokumenterade i Uno Godenhjelms skrift "Minnen från
vargåren i Åbo län". Från nutid finns exempelvis en redovisning av
46 dödade barn i Indien under en period av sju månader (National
Geographis, TV 4, 7 januari 1999). Erfarenheterna från Ryssland med en
vargstam på ca 50.000 djur pekar också på att det förekommer att vargen
angriper människor.
Om vi i Sverige som propositionen förutsätter på sikt skall ha ett antal
hundra friströvande vargar kan man räkna med att barn förr eller senare
kommer att anfallas och dödas. Även andra djur kan utgöra livsfara. Men
vargen är speciell genom att den dessutom äter sitt offer. Vidare följer - som
de angivna exemplen visar - att ett anfall ofta följs av fler. Chocken av att
inte blott ha förlorat ett barn utan därutöver finna det halvt uppätet är
naturligtvis oerhörd för de närmaste.
Bl.a. mot den angivna bakgrunden kan vi förstå att det i berörda områden
kan uppstå oro om vargstammen relativt snabbt utökas. Vi väcker emellertid
denna motion främst för att frågan om ersättning till de personer som skadats
av varg eller förlorat anhöriga vid angrepp i huvudsak förbigås i
propositionen. På sidan 57 i propositionen anges att med en vargstam i
tillväxt ökar riskerna för skador på renar och andra tamdjur. Den uppenbara
ökade risken även för människa negligeras. På sidan 73 förs ett resonemang
som slutar med att "frågan om ersättning av statsmedel vid personskador
orsakade av främst björn bör övervägas närmare".
Vi finner det angeläget att frågan om ersättning av statsmedel till personer
som blir drabbade måste klaras ut snarast möjligt och inte minst gälla skador
orsakade av varg. Eftersom vargstammens existens och storlek i Sverige i hög
grad är beroende av statliga beslut - och förblir så enligt propositionen -
måste skadeersättningen göras generös. Den bör t.ex. även kunna omfatta
kostnader för människor som p.g.a. vargen tvingas byta bostad eller skola.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag.
Utifrån vad som anförts om skador som kan uppkomma p.g.a. varg finns
även, som anförts under remissomgången, skäl att Naturvårdsverket enligt
jaktförordningen skall ha rätt att till länsstyrelserna delegera beslutsrätt om
skyddsjakt inte enbart på björn eller lo som orsakar allvarliga skador eller
olägenheter utan jämväl även på varg. Det bör framhållas att ökad närhet till
beslutsfattarna är angelägna i dessa ärenden. De fördelar som finns med
regionalt beslutsfattande har nämligen särskilt stor betydelse i dessa fall där
det kan krävas en snabb beslutsprocess.