1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
patientskadelagens preskriptionsregler enlig vad i motionen anförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om preskriptionsbestämmelsernas tolkning avseende blodsmittade
patienter.
Motivering
Om en patient blir skadad i samband med hälso- och sjukvård i Sverige
kan denna bli berättigad till ersättning enligt patientskadelagen. Enligt
patientskadelagen skall alla som bedriver hälso- och sjukvård ha tecknat
en försäkring som kan ge ersättning till patienter som utsatts för skador
inom hälso- och sjukvården. Vilka som blir ersättningsberättigade
regleras i första hand av försäkringens skadereglerare, vid överklagan
kommer ärendet till Patientskadenämnden.
Även om det inte är vanligt, så förekommer det att patienter drabbas av
skador inom sjukvården i form av smittat blod. Detta har fått till följd att
patienter fått hepatit C men fått kännedom och kunskap om att man drabbats
av skadan först senare än gällande preskriptionsregler. Detta gäller i de flesta
fall endast gamla skador med blodsmitta.
Eftersom det föreligger osäkerhet om blodkontrollen och att skador av
detta slag kan visa sig flera år senare, borde denna grupp av patienter
särskiljas i bedömningen. Det är inte möjligt för en patient att veta om man
drabbats av blodsmitta. Men om bevis föreligger om blodsmitta borde
preskriptionsreglerna vara tillmötesgående och se till den drabbades bästa.
Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram förslag till ändring av
preskriptionsreglerna i § 23 i nuvarande patientskadelag samt undantag i
tolkning av tidigare preskriptionsbestämmelser avseende blodsmittade (hiv/
hepatit C) patienter.
Historiebeskrivning
Preskriptionsbestämmelsen inom patientförsäkringen är en av de regler
som ändrats oftast sedan patientförsäkringen startade den 1 januari 1975.
1975 gällde att krav på ersättning skulle ha framställts inom två år från
den tidpunkt då behandlingsskadan orsakades.
1979 flyttades preskriptionsbestämmelsen till § 8 i
ersättningsbestämmelserna med den lydelse att tre år gällde istället för två år.
1982 ändrades bestämmelserna igen. Nu gällde tre år från det att skadan
först visade sig, dock inte senare än 10 år från den tidpunkt då den åtgärd som
orsakade skadan företogs.
1988 ändrades preskriptionsregeln igen. En säkerhetsventil tillades om att
vid särskilda skäl kan ersättningskrav prövas. Enligt praxis gällde detta
undantag endast tre-årsregeln.
1991 var det dags för ytterligare en ändring av
preskriptionsbestämmelserna. Skadan skulle vara anmäld till
sjukvårdshuvudmannen eller försäkringsgivaren inom tre år från det att den
drabbade fick kännedom om skadan men aldrig senare än 10 år från den
tidpunkt då den åtgärd som orsakade skadan vidtogs.
Nuvarande patientskadelag (1996:799) har samma lydelse vad beträffar
preskription som i 1991 års lag.
För att alla patienter skall erhålla samma försäkringsskydd bör reglerna
ändras så att även de som inte har känt till sin smitta kan erhålla ersättning
trots att preskriptionsgränserna passerats för såväl 3- som 10-årsbegräns-
ningen. De patienter som drabbats av blodsmitta upplever det vara mycket
svårt att inte få rätt inför försäkringsgivaren. Riksdagen bör alltså uppdra åt
regeringen att åter se över dessa regler och förslagsvis komma med
undantagsregler för blodsmittade patienter.