med anledning av prop. 2000/01:43 Ändringar i atomansvarighetslagen
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändringar i
atomansvarighetslagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utökat skadeståndsansvar kopplat till slopad särskild
produktionsskatt.
Propositionen
I propositionen föreslås ett utökat skadeståndsansvar för
innehavare av atom-anläggningar. Regeringen konstaterar att
ett utökat skadeståndssansvar i första hand bör bäras av
kärnkraftsindustrin, samt att ett obegränsat ansvar bör
införas snarast möjligt. Regeringen konstaterar dock att det
för närvarande inte är förenligt med den av Sverige
undertecknade Pariskonventionen att i nuläget föreskriva ett
obegränsat skadeståndsansvar.
Intill dess att Pariskonventionen revideras föreslår regeringen alltså bland
annat att skadeståndsansvaret för kärnkraftsindustrin höjs från 175 miljoner
särskilda dragningsrätter (SDR) till 300 miljoner SDR. Beloppen motsvarar
ca 2 respektive 3,3 miljarder kronor.
Regeringen föreslår även att det särskilda statsansvaret enligt 31 § atom-
ansvarighetslagen ändras så att det ersättningsbelopp som står till förfogande
utan behov av särskilt riksdagsbeslut höjs från tre till sex miljarder kronor.
Slutligen föreslås också att Sverige i enlighet med en rekommendation av
OECD tillträder en tilläggsförklaring till Pariskonventionen om det så kallade
"gemensamma statsansvaret".
Kärnkraftsindustrins
ansvar
Moderaterna har den principiella ståndpunkten att de olika
kraftslagen skall bära sina egna kostnader. Detta gäller sedan
länge kärnkraftsindustrin. Kärnkraften bär i själva verket
sina kostnader i högre grad än övriga energislag. Detta sker
dels genom den särskilda produktionsskatten som är långt
högre än de teoretiska försäkringskostnader
kärnkraftsindustrin ger upphov till, dels genom det strikta
ansvaret utan regressmöjligheter.
Staten tar ut en "speciell produktionsskatt" om 2,7 öre/kWh som ingen
annan kraftindustri drabbas av. Skatten ifråga har tidigare bland annat
motiverats med att staten vid en viss angiven gräns tar över
skadeståndsansvaret från atomanläggningsinnehavarna. Annorlunda uttryckt
kan man säga att med dagens ordning så är visserligen reaktorägarnas ansvar
begränsat men i det läget har staten trätt in som "försäkringsbolag" och därvid
tagit hutlöst betalt. Det går att rent teoretiskt beräkna vad försäkringspremien
skulle ha varit på en försäkringsmarknad där utrymmet hade funnits. Det visar
sig då att det handlar om jämförelsevis blygsamma belopp, premier som på
intet sätt skulle förändra bilden av kärnkraften som en idag billig och lönsam
form av energiproduktion. I själva verket ryms en sådan, tänkt
försäkringspremie flera gånger om inom ramen för den särskilda skatt som
staten tar ut på kärnkraftsproducerad el. Enligt beräkningar gjorda av förre
professorn Nils Starfelt, tidigare ordförande i Kärnkraftinspektionens
forskningsnämnd skulle ett obegränsat ansvar medföra en ökad
försäkringskostnad om upp till som mest 0,2 öre/kWh.
Det är väsentligt att i sammanhanget påpeka att en sådan belastning som
den särskilda produktionsskatten utgör medför en försämrad konkurrenskraft.
Denna försämrade konkurrenskraft visar sig gentemot övriga kraftslag i
landet, men även gentemot utländskt belägna kärnkraftsproducenter. Det
innebär att svensk, säker och ren kärnkraft försätts i ett sämre läge än
producenter av smutsig kolkraft, omstridd och kraftigt subventionerad
vindkraft eller utländsk kärnkraft med lägre krav på säkerhet och
skadeståndsnivåer.
För det fall att kärnkraftsindustrien åläggs bära försäkringskostnader för
ett utökat ansvar följer att den straffskatt som drabbar kärnkraftsproduktionen
avskaffas.
Moderata Samlingspartiet ställer sig i och för sig inte avvisande till att
höja kärnkraftsindustrins ansvar. Detta måste dock kopplas till ett borttagande
av den särskilda produktionsskatten. Regeringen bör därför återkomma med
förslag som innebär ökat skadeståndsansvar kombinerat med ett borttagande
av den särskilda produktionsskatten.
Försäkringstekniska skäl
Paris- och Brysselkonventionerna begränsar reaktorägarnas
betalningsansvar för skador som kan uppkomma hos tredje
man. Det innebär att en katastrof med stora återverkningar
skulle kunna få ekonomiska följder för staten och enskilda
medborgare. Detta är nu inte unikt för kärnkraften, utan
gäller i någon mån för alla katastrofer. Det ligger i begreppet
katastrof att konsekvenserna ytterst berör hela samhället och
dess medborgare. Det må sedan gälla kärnkraftsolyckor,
dammkatastrofer, jordbävningar, översvämningar eller
vulkanutbrott.
Men det går att "tänka bort" de internationella konventionerna. Det
framgår då att det ingalunda är ekonomiska, utan försäkringstekniska skäl
som förhindrar kärnkraftsägarna att teckna fulla ansvarsförsäkringar. När det
är fråga om mycket höga försäkringsbelopp finns det helt enkelt inte utrymme
på den kommersiella försäkringsmarknaden. Det hjälper inte att den
försäkrade olyckan är så osannolik att den i princip inte kan inträffa. Ett
försäkringsbolag får i alla fall inte göra åtaganden mot en och samma kund
med belopp som överstiger 10 % av bolagets eget kapital.
Balans i ansvarsfrågan
Det begränsade ansvaret utgör en av de grundläggande
principerna i Pariskonventionen. I konventionens inledning
slås det fast att en målsättning varit att tillförsäkra dem som
tillfogas skada genom nukleära lyckor skälig och rättvis
ersättning, samtidigt som nödvändiga åtgärder vidtas för att
inte hindra utvecklingen av produktion och användningen av
atomenergi för fredliga ändamål. Dessa till synes motstridiga
intressen har uppnåtts genom att konventionen bygger på
följande grundläggande principer:
1. Innehavare av atomläggningar åläggs ansvarighet oberoende av vållande,
(strikt ansvar).
2. Ansvaret är begränsat till visst belopp för varje skadeorsakande händelse.
3. Det fastställda maximala ansvarsbeloppet skall vara täckt av försäkring
eller annan ekonomisk garanti.
4. Ansvarigheten kanaliseras till vederbörande anläggningsinnehavare,
(exklusivt ansvar).
För att uppnå det avsedda syftet har det bedömts nödvändigt
att ålägga anläggningsinnehavaren ett strikt och exklusivt
ansvar. Detta har ansetts kräva viss motvikt till fördel för
anläggningsinnehavarens ansvar och har begränsats såväl till
belopp som i tid. Detta samband mellan åläggandet av ett
strikt och exklusivt ansvar samt begränsning av
skadeståndsbeloppet har betonats såväl av OECD:s
atomenergiorgan NEA som av dess expertgrupp.
Enligt nu gällande lag har atomanläggningsinnehavare strikt ansvar för
olyckor på anläggningen. Det innebär att det är anläggningsinnehavararen
som är ansvarig oavsett vållande eller uppsåt. Det innebär att ansvaret ligger
på anläggningsinnehavaren även om en olycka orsakats av annans sabotage.