Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändringar i atomansvarighetslagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökat skadeståndsansvar kopplat till slopad särskild produktionsskatt.
Propositionen
I propositionen föreslås ett utökat skadeståndsansvar för innehavare av atom-anläggningar. Regeringen konstaterar att ett utökat skadeståndssansvar i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin, samt att ett obegränsat ansvar bör införas snarast möjligt. Regeringen konstaterar dock att det för närvarande inte är förenligt med den av Sverige undertecknade Pariskonventionen att i nuläget föreskriva ett obegränsat skadeståndsansvar.
Intill dess att Pariskonventionen revideras föreslår regeringen alltså bland annat att skadeståndsansvaret för kärnkraftsindustrin höjs från 175 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR) till 300 miljoner SDR. Beloppen motsvarar ca 2 respektive 3,3 miljarder kronor.
Regeringen föreslår även att det särskilda statsansvaret enligt 31 § atom- ansvarighetslagen ändras så att det ersättningsbelopp som står till förfogande utan behov av särskilt riksdagsbeslut höjs från tre till sex miljarder kronor.
Slutligen föreslås också att Sverige i enlighet med en rekommendation av OECD tillträder en tilläggsförklaring till Pariskonventionen om det så kallade "gemensamma statsansvaret".
Kärnkraftsindustrins ansvar
Moderaterna har den principiella ståndpunkten att de olika kraftslagen skall bära sina egna kostnader. Detta gäller sedan länge kärnkraftsindustrin. Kärnkraften bär i själva verket sina kostnader i högre grad än övriga energislag. Detta sker dels genom den särskilda produktionsskatten som är långt högre än de teoretiska försäkringskostnader kärnkraftsindustrin ger upphov till, dels genom det strikta ansvaret utan regressmöjligheter.
Staten tar ut en "speciell produktionsskatt" om 2,7 öre/kWh som ingen annan kraftindustri drabbas av. Skatten ifråga har tidigare bland annat motiverats med att staten vid en viss angiven gräns tar över skadeståndsansvaret från atomanläggningsinnehavarna. Annorlunda uttryckt kan man säga att med dagens ordning så är visserligen reaktorägarnas ansvar begränsat men i det läget har staten trätt in som "försäkringsbolag" och därvid tagit hutlöst betalt. Det går att rent teoretiskt beräkna vad försäkringspremien skulle ha varit på en försäkringsmarknad där utrymmet hade funnits. Det visar sig då att det handlar om jämförelsevis blygsamma belopp, premier som på intet sätt skulle förändra bilden av kärnkraften som en idag billig och lönsam form av energiproduktion. I själva verket ryms en sådan, tänkt försäkringspremie flera gånger om inom ramen för den särskilda skatt som staten tar ut på kärnkraftsproducerad el. Enligt beräkningar gjorda av förre professorn Nils Starfelt, tidigare ordförande i Kärnkraftinspektionens forskningsnämnd skulle ett obegränsat ansvar medföra en ökad försäkringskostnad om upp till som mest 0,2 öre/kWh.
Det är väsentligt att i sammanhanget påpeka att en sådan belastning som den särskilda produktionsskatten utgör medför en försämrad konkurrenskraft. Denna försämrade konkurrenskraft visar sig gentemot övriga kraftslag i landet, men även gentemot utländskt belägna kärnkraftsproducenter. Det innebär att svensk, säker och ren kärnkraft försätts i ett sämre läge än producenter av smutsig kolkraft, omstridd och kraftigt subventionerad vindkraft eller utländsk kärnkraft med lägre krav på säkerhet och skadeståndsnivåer.
För det fall att kärnkraftsindustrien åläggs bära försäkringskostnader för ett utökat ansvar följer att den straffskatt som drabbar kärnkraftsproduktionen avskaffas.
Moderata Samlingspartiet ställer sig i och för sig inte avvisande till att höja kärnkraftsindustrins ansvar. Detta måste dock kopplas till ett borttagande av den särskilda produktionsskatten. Regeringen bör därför återkomma med förslag som innebär ökat skadeståndsansvar kombinerat med ett borttagande av den särskilda produktionsskatten.
Försäkringstekniska skäl
Paris- och Brysselkonventionerna begränsar reaktorägarnas betalningsansvar för skador som kan uppkomma hos tredje man. Det innebär att en katastrof med stora återverkningar skulle kunna få ekonomiska följder för staten och enskilda medborgare. Detta är nu inte unikt för kärnkraften, utan gäller i någon mån för alla katastrofer. Det ligger i begreppet katastrof att konsekvenserna ytterst berör hela samhället och dess medborgare. Det må sedan gälla kärnkraftsolyckor, dammkatastrofer, jordbävningar, översvämningar eller vulkanutbrott.
Men det går att "tänka bort" de internationella konventionerna. Det framgår då att det ingalunda är ekonomiska, utan försäkringstekniska skäl som förhindrar kärnkraftsägarna att teckna fulla ansvarsförsäkringar. När det är fråga om mycket höga försäkringsbelopp finns det helt enkelt inte utrymme på den kommersiella försäkringsmarknaden. Det hjälper inte att den försäkrade olyckan är så osannolik att den i princip inte kan inträffa. Ett försäkringsbolag får i alla fall inte göra åtaganden mot en och samma kund med belopp som överstiger 10 % av bolagets eget kapital.
Balans i ansvarsfrågan
Det begränsade ansvaret utgör en av de grundläggande principerna i Pariskonventionen. I konventionens inledning slås det fast att en målsättning varit att tillförsäkra dem som tillfogas skada genom nukleära lyckor skälig och rättvis ersättning, samtidigt som nödvändiga åtgärder vidtas för att inte hindra utvecklingen av produktion och användningen av atomenergi för fredliga ändamål. Dessa till synes motstridiga intressen har uppnåtts genom att konventionen bygger på följande grundläggande principer:
1. Innehavare av atomläggningar åläggs ansvarighet oberoende av vållande, (strikt ansvar).
2. Ansvaret är begränsat till visst belopp för varje skadeorsakande händelse.
3. Det fastställda maximala ansvarsbeloppet skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.
4. Ansvarigheten kanaliseras till vederbörande anläggningsinnehavare, (exklusivt ansvar).
För att uppnå det avsedda syftet har det bedömts nödvändigt att ålägga anläggningsinnehavaren ett strikt och exklusivt ansvar. Detta har ansetts kräva viss motvikt till fördel för anläggningsinnehavarens ansvar och har begränsats såväl till belopp som i tid. Detta samband mellan åläggandet av ett strikt och exklusivt ansvar samt begränsning av skadeståndsbeloppet har betonats såväl av OECD:s atomenergiorgan NEA som av dess expertgrupp.
Enligt nu gällande lag har atomanläggningsinnehavare strikt ansvar för olyckor på anläggningen. Det innebär att det är anläggningsinnehavararen som är ansvarig oavsett vållande eller uppsåt. Det innebär att ansvaret ligger på anläggningsinnehavaren även om en olycka orsakats av annans sabotage.
Stockholm den 7 december 2000
Stig Rindborg (m)
Henrik S Järrel (m)
Elizabeth Nyström (m)
Berit Adolfsson (m)
Anne-Katrine Dunker (m)
Anders Sjölund (m)
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Tomas Högström (m)