1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att anknytningsvillkoren i lagen om registrerat partnerskap bör
avskaffas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att trossamfund bör ges möjlighet att förrätta partnerskap.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att länsstyrelsernas förordnanden om äktenskapsförrättare och
partnerskapsförrättare bör göras till ett och samma uppdrag.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utlandsmyndigheterna bör bemyndigas att förrätta
partnerskap.
Motivering
I Sverige har homosexuella nu i drygt fem år haft möjlighet att gifta sig
på ungefär motsvarande vis som heterosexuella. Lagen om registrerat
partnerskap och tillvägagångssättet att registrera ett partnerskap skiljer sig
dock i vissa avseenden från äktenskapsbalken och tillvägagångssättet för
vigsel. Många bi- och homosexuella anger dessa skillnader som skäl för
att inte ingå registrerat partnerskap. Dessa menar att en registrering av
partnerskap legitimerar diskriminering av homosexuella. De senaste årens
ökade öppenhet kring bi- och homosexualitet kan nog delvis förklaras av
riksdagens framsynta beslut att införa en lag om registrerat partnerskap.
Detta motsäger emellertid inte att denna särlag också utpekar den bi- och
homosexuella kärleken som inte fullt lika respektabel som den
heterosexuella.
Vår utgångspunkt är att det alltid måste kunna anföras starka sakliga skäl
för att upprätthålla rättsliga skillnader mellan homo- och heterosexuella
människors möjligheter att rättsligt reglera sin samlevnad.
Anknytningsvillkoret bör avskaffas
För att ingå partnerskap i Sverige krävs att minst en av partnerna har
hemvist här sedan minst två år. Är partnern medborgare i Sverige,
Danmark, Island, Nederländerna eller Norge ställs inte något krav på att
hemvistet skall ha varat i två år utan det är tillräckligt att partnern har
hemvist här. Någon motsvarande anknytning krävs inte för att ingå
äktenskap här i landet. Rätten att ingå äktenskap inför svensk myndighet
prövas istället, enligt huvudregeln, enligt lagen i det land där
kontrahenterna är medborgare. Skillnaden mellan de äktenskapsrättsliga
och partnerskapsrättsliga reglerna har i skilda sammanhang motiverats
med att äktenskap ingånget i Sverige mellan utländska medborgare i de
flesta fall blir giltigt även i makarnas hemland medan så ofta inte är fallet
med ett partnerskap som ingås här. Detta förhållande, när de gäller
utländska medborgare bosatta i Sverige, är knappast ett tillräckligt skäl
för att behålla en lagstiftning som hindrar att partnerskap registeras här.
En persons medborgarskap säger i sig ingenting om var hon eller han
kommer att vara bosatt i framtiden. Med hänsyn till den ökade rörligheten för
personer framför allt i Europa gäller för övrigt i allt större utsträckning
detsamma också för en persons hemvist vid en viss given tidpunkt. De
berörda personerna kan och bör informeras om den svenska
partnerskapslagstiftningens territoriella begränsning, exempelvis i samband
med hindersprövningen. På så sätt kan eventuella negativa överraskningar på
grund av vad som gäller enligt medborgarskapsstatens lag undvikas. Sedan
bör det vara upp till den enskilde själv om hon eller han ändå vill ingå
partnerskap i Sverige eller inte.
Enligt vår uppfattning bör således bestämmelserna i 1 kap. 2 § och 3 §
fjärde stycket partnerskapslagen upphävas. Bestämmelsen i 1 kap. 9 § tredje
stycket bör därvid ändras så att beträffande internationella förhållanden
rörande registreringen hänvisningen kommer att omfatta hela 1 kap. lagen
(1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmyndarskap. Därmed kommer en persons rätt att ingå partnerskap -
liksom rätten att ingå äktenskap - att prövas enligt lagen i den stat där hon
eller han är medborgare.
Trossamfund bör inte hindras att förrätta
partnerskap
Trossamfund som enligt Kammarkollegiet bedöms uppfylla vissa krav
kan få behörighet att förrätta vigslar. Präster utanför Svenska kyrkan
måste förordnas av Kammarkollegiet för att bli behöriga att förrätta vigsel
medan präster inom Svenska kyrkan är automatiskt behöriga att förrätta
vigsel. Samtliga trossamfund, Svenska kyrkan och andra, förhindras att
förrätta partnerskap, om de så skulle önska, eftersom det saknas
lagstiftning på området. En sådan möjlighet bör nu öppnas.
Vigselförrättare och partnerskapsförrättare
bör vara gemensamt uppdrag
Behöriga att förrätta partnerskap är domare i tingsrätt och de som
länsstyrelserna har förordnat att registrera partnerskap.
Parnerskapsförrättare saknas alltjämt, drygt fem år efter lagens införande,
i vissa kommuner Det är oerhört viktigt att det finns tillgång till
partnerskapsförrättare i hela landet så att servicen till homosexuella inte
skall vara beroende av var de bor. Om kommuner tillåts trotsa lagar som
landets högsta beslutande organ har antagit riskeras rättsstatens
trovärdighet. Rikstäckande partnerskapsförrättning skulle enkelt kunna
genomföras genom att vigselförrättare och partnerskapförrättare görs till
ett gemensamt uppdrag. Riksdagen har som sin mening gett detta
regeringen till känna (skr 1999/2000:218).
Utlandsmyndigheter bör förrätta partnerskap
Äktenskap kan ingås vid svenska ambassader och konsulat. Det är
regeringen som bemyndigar vilka utlandsmyndigheter som får förrätta
vigsel. Ingen utlandsmyndighet har getts möjlighet att förrätta
partnerskap. Denna åtskillnad mellan rätten att ingå äktenskap respektive
frånvaron av en rätt att ingå partnerskap är en omotiverad skillnad mellan
homo- och heterosexuella. Regeringen bör således alltid låta ett
bemyndigande om äktenskapsförrättning åtföljas av ett bemyndigande om
partnerskapsförrättning.