1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om lagen om sambors gemensamma hem.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om äktenskapsbalken samt lagen om rätt att förrätta vigsel inom
andra trossamfund än Svenska kyrkan.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om närståendeadoption.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om internationella adoptioner.
Lika rättigheter inte rättigheter för
homosexuella
I USA var det i vissa delstater så sent som till 1968 förbjudet för män och
kvinnor av olika "raser" att gifta sig. Lagen diskriminerade vissa. Det kan
tyckas självklart för oss idag att var och en ska ha rätt att göra sina egna
livsval. Det innebär bland annat att man ska ha rätt att gifta sig med den
man vill, men också att man ska ha rätt att slippa gifta sig med någon man
inte vill.
Resonemanget ter sig i dag ganska självklart för de flesta. Ur detta
perspektiv var partnerskapslagstiftningen som gäller från första januari 1995
viktig - inte minst som symbol för ett samhälle som inte favoriserar en viss
typ av livsval och diskriminerar andra. Om ett par vill omfattas av de
juridiska rättigheter och skyldigheter lika för alla som gifter sig eller ingår
partnerskap ska det kunna göra det oavsett om det är ett par bestående av man
och kvinna, kvinna och kvinna, eller man och man. Lagen, som tyvärr var
långt ifrån självklar för de flesta riksdagsledamöter när det röstades om den,
har hittills utnyttjas av cirka 1500 svenska medborgare.
De parbildningar som sker mellan vuxna människor på frivillig grund, och
som därför inte är skadliga för inblandade eller tredje part, bör likabehandlas
i
all lagstiftning. Den som hävdar något annat måste i sådant fall visa att t ex
homosexuella pars inkluderande i samlevnadslagstiftningen på samma villkor
som för heterosexuella skadar dem själva eller andra. Om det inte kan visas är
det inte alls rimligt att utestänga vissa.
Det finns i dag omotiverade rättsliga skillnader mellan homo- och
heterosexuella sambor. Endast vid särskilt angivna fall så likabehandlas dessa
par. Exempel på områden där homosexuella sambor drabbas är i lagen om
ekonomiska föreningar, jävsbestämmelser i t ex aktiebolagslagen, lagen om
arbetslöshetskassor, lagen om allmän försäkring, samt studiestödslagen. Det
är inte rimligt att Sverige på detta sätt diskriminerar människor bara för att
de
inte valt att leva som man och kvinna. Likhet inför lagen är en viktig princip
som också måste gälla oavsett sexuell läggning. Därför bör de regler som
gäller enligt lagen om sambors gemensamma hem, den s k sambolagen
(1987:232) även gälla homosexuella sambor.
En detalj som försvårar för homosexuella att ingå partnerskap är det
faktum att andra trossamfund än Svenska kyrkan måste ansöka hos
länsstyrelsen för att få tillstånd att förrätta registrerat partnerskap. Staten
gör
det därmed svårare för ett trossamfunds präster att förrätta registrerat
partnerskap vilket inte är bra. Därför bör äktenskapsbalken (1987:230) samt
lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan
(1993:305) utökas, så att de trossamfund som berörs också ges rätt, d v s om
de så önskar, att förrätta partnerskap.
Ett vanligt argument mot partnerskapslagen, när den debatten fördes, var
att homosexuella relationer inte kunde resultera i egna barn och därför heller
inte var att betrakta som en "familj". Med detta resonemang finns det bara en
enda typ av familjebildning som verkligen går att definiera som en familj,
nämligen kärnfamiljen. Alla andra typer av relationer bortdefinieras
automatiskt. Redan innan partnerskapslagstiftningen fanns det ju fler typer av
"familjer" än kärnfamiljen. Dessutom borde den som använder detta
argument logiskt sett också anse att ett heterosexuellt par som inte kan få
egna barn inte utgör en familj.
Det enklaste och mest rimliga vore förstås om kvinnor, män, kompisar
eller syskon reglerade sina förhållanden genom fria civilrättsliga avtal.
Dessvärre är det i dag inte realistiskt att helt överge de olika typer av
äktenskaps- och parlagstiftning som finns till förmån för fria avtal mellan
kvinnor och män i olika konstellationer. Därför är det rimligt att staten, i
detta
läge, tillhandahåller en så individanpassad och livsvalsneutral familje- och
parlagstiftning som möjligt. Staten bör inte favorisera eller peka ut en viss
samlevnadsform. Begreppen familj och familjepolitik måste utvidgas till
omfatta mer än kärnfamiljen, som är långt ifrån den enda familjeformen.
Ett modernt samhälle är ett öppet samhälle och omsluter alla oavsett det
individuella valet av livsstil. I den bästa av världar skulle det inte finnas
något
behov av en lagstiftning som berör den privata sfären. Tilltron till människors
förmåga att av egen kraft ta hand om sina närmaste i den vidaste bemärkelsen
skulle på samtliga områden vara politikens ledstjärna.
Resonemangen ovan gäller i hög grad adoptionslagstiftningen. Det är
absurt att vissa människor inte har rätt att ansöka om adoption och få sin
lämplighet som förälder prövad enbart på grund av sexuell läggning. En
ytterligare absurditet är att det i dag är åtminstone teoretiskt möjligt för
homosexuella att adoptera barn som ensamstående. Denna möjlighet upphör
dock om två homosexuella registrerar partnerskap.
Enligt gällande svensk rätt får ensamstående man eller kvinna som fyllt 25
år adoptera barn. Makar får inte adoptera barn annat än gemensamt, om det
inte rör sig om så kallad närståendeadoption, d v s då den ena maken
adopterar den andres barn. Sammanboende par får inte adoptera barn
gemensamt, men det går i och för sig bra att göra det var för sig.
Ett beslut att ingå registrerat partnerskap får således den lätt absurda
följden för det homosexuella paret att medan banden till den valda
livskamraten stärks, väljs samtidigt möjligheten att bli förälder bort. För det
heterosexuella par som väljer att ingå äktenskap får beslutet motsatt effekt.
Det par som inte tidigare kunnat få ett gemensamt barn kan nu gemensamt
adoptera ett, vilket tidigare inte varit möjligt.
Det vanligaste motargumentet brukar vara att barn som växer upp i
homosexuella familjer skulle fara illa. Men den samlade forskningen inom
detta område visar tvärtom att det inte går att säga att barn med homosexuella
föräldrar skulle ha det sämre eller må sämre än andra barn. Man kan t ex
besöka amerikanska psykologförbundets hemsida, som har en
sammanställning av undersökningar, på www.apa.org/pi/parent.html. På
samma sätt är risken inte större för ett barn att bli mobbat om det har
homosexuella föräldrar än om det har rödhåriga, heterosexuella eller några
andra föräldrar. Kort sagt de vanligast förekommande argumenten mot
homosexuella familjebildningar och möjligheten för andra än par bestående
av en kvinna och en man att adoptera bygger på fördomar.
Ett argument mot internationella adoptioner har varit att alla de länder som
förser svenska adoptivföräldrar med deras barn skulle upphöra att skicka hit
barn om vi tog ett beslut om att tillåta homosexuella att få prövorätt. Detta är
dock endast ett lösryckt antagande som dessutom visat sig vara fel. Den
statliga adoptionsutredningen tillfrågade ett antal länder om just detta och
svaren var i princip entydiga. Vårt eventuella beslut kommer inte leda till att
dessa länder upphör att sända barn. Det är dags att Sveriges riksdag beslutar
att bevilja homosexuella rätten till prövning av internationella adoptioner.
Barnen borde ha rätt till kärlek och trygghet. Adoptionsprövningen borde
vara inriktad på just detta och inte vilken typ av familjekonstellation de
ansökande lever i. Genom detta förslag får fler barn möjlighet att leva med
föräldrar som kan ge dem den kärlek och trygghet de behöver.
Därtill kommer att den nuvarande lagstiftningen i vissa fall uppenbart
kommer i strid med den rådande principen om barnets bästa. 10 000-tals barn
i Sverige lever i dag - oftast som barn från tidigare förhållanden -
tillsammans med en biologisk förälder och dennes homosexuella sambo.
Åtminstone i de fall där den andra biologiska föräldern omkommit eller av
annan anledning är ute ur bilden, är det uppenbart att en adoption hade kunnat
vara till fördel för barnet - dels av ekonomiska skäl eftersom barnet då får
arvsrätt, men framför allt av känslomässiga skäl.
Dessa fall kommer över huvud taget inte under prövning i dag eftersom
lagen så kategoriskt utesluter möjligheten för sammanboende/registrerade
partner att adoptera barn. I detta avseende kan Sverige inte sägas leva upp till
barnkonventionens krav.
Ett första steg vore att Sverige, likt Island och - nyligen också - Danmark,
införde möjlighet till s k närståendeadoption också för homosexuella. Detta
innebär att om ett barn har en vårdnadshavare, den biologiska föräldern, och
denna dör så skall dennas partner, också om denna är av samma kön, kunna
adoptera barnet, som vuxit upp med dem båda. Man kan också tänka sig att
om barnet har två vårdnadshavare och om det inte haft någon kontakt med en
av dem, utan istället vuxit upp med en av föräldrarna och dennas partner av
samma kön, skall den senare kunna adoptera barnet, om den andra föräldern
går med på det.
Varje människa borde ha rätt att göra de val hon vill i sitt liv generellt så
länge hon gör dem av egen kraft och inte skadar någon annan. Ingen kan
kräva att någon annan - det offentliga - ska finansiera ens egna livsval.
Däremot kan man kräva rätten att fritt få välja så länge man gör det på egen
bekostnad. Det betyder givetvis också att man måste vara beredd att ta konse-
kvenserna av sina val.