1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behov av ändring av lagen om fastställelse av könstillhörighet
i vissa fall.1
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behov av ändring av namnlagen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rättighet till retroaktivt namnbyte efter könsbyte.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jämställdhetslagens diskrimineringsförbud och diskriminering
på grund av upplevd könstillhörighet. 2
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bidrag till transpersoners organisationer. 1
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av utredning av transpersoners situation samt uppdrag
åt Folkhälsoinstitutet att kontinuerligt följa utvecklingen för
transpersoners situation. 1
7.
1 Yrkandena 1, 5 och 6 hänvisade till SoU.
2 Yrkande 4 hänvisat till AU.
Inledning
Till de mest grundläggande egenskaperna i den mänskliga
identiteten hör uppfattningen om könstillhörighet. Att varje
människa själv borde ha rätt att avgöra vilket kön hon tillhör
låter som en självklarhet. Att varje människa också bör få klä
sig och uttrycka sig som hon vill låter som än mer självklart.
Men människor med könsöveskridande identitet eller
beteende utsätts dock för osynliggörande, diskriminering och
i många fall förakt, enbart på grund av deras uppfattning om
den egna könstillhörigheten. Vissa av våra lagar sätter också
hinder för transpersoners möjligheter, och
diskrimineringslagar är inte skapade med könsöverskridande
problem i åtanke. Vi vill med denna motion uppmärksamma
dessa frågor.
Transpersonen som begrepp
I såväl vårt eget land som i världen i övrigt, om än med
varierande uttryckssätt och kulturella motiv, lever mer eller
mindre anonymt en grupp människor som vi populärt uttryckt
kallar "transpersoner". Det är ett samlande begrepp för alla
individer vars identitet, utseeende eller beteende tidvis eller
alltid skiljer sig från samhällsnormen för deras vid födseln
fastställda kön. Det kan vara svårt, för att inte säga omöjligt,
att sammanfatta alla dessa olika yttringar under ett
gemensamt begrepp. Deras behov, uttrycksmedel och
livsstilar skiljer sig så markant liksom deras krav och
förväntningar på vad samhälle och omgivning förväntas
kunna göra för dem att man svårligen kan samla dem alla
under en och samma hatt.
Vi känner dessa individer under benämningar som transvestiter, kvinno-
imitatörer, crossdressers, drag-queens, drag-kings etc.. Samtliga fall avser
personer vilkas faktiska eller biologiska könstillhörighet aldrig ifrågasätts av
varken dem själva eller andra. De kan genomgående anses tillfreds med sitt
biologiska kön och har egentligen aldrig för avsikt att på hormonell och/eller
kirurgisk väg ändra detta.
Transsexuella brukar i dessa sammanhang också inkluderas under
begreppet transpersoner. Den stora skillnaden är emellertid att en transsexuell
inte känner sig tillfreds med sitt biologiska kön. Han eller hon strävar därför
efter att antingen tidigt i livet men i vissa fall även i sen ålder på olika
sätt
förändra sin kropp och livsstil till motsatt det kön han eller hon fötts till.
En
annan skillnad från exempelvis transvestiten är dessutom att omgivningen i
den transsexuellas fall hamnar i bryderi visavi den transsexuellas
könstillhörighet. Omgivningen tar inte alltid för givet att den transsexuella de
facto vill söka ändra sitt kön. Än mindre är förståelsen från andra inte alltid
självklar.
För en transsexuell person kan såväl de personliga som de praktiska
problemen bli oöverstigliga. Inte bara omgivningens oförstående attityd men
än mer rent praktiska frågor som namn, personnummer, familj, barn och
äktenskap, medicinsk hjälp, hår- och bröstproteser, kirurgiska ingrepp,
rehabilitering etc. innebär en stark påfrestning för den transsexuella. I många
av dessa senare fall saknas i dag i Sverige en betryggande och stödjande
lagstiftning.
Bristande kunskap
Transpersoner finns och har funnits genom hela historien, i
alla delar av världen och i de flesta kulturer om än med olika
uttryckssätt och medel. Liksom homosexuella tidigare har
även transsexuella, transvestiter och motsvarande tills
alldeles nyligen tvingats till ett liv i ensamhet, utsatt- och
utstötthet. Sjukdomsstämpeln för homosexualitet togs bort i
Sverige först 1979. Transsexualism har också på motsvarande
sätt getts en prägel av psykosocial defekt eller sjukdom.
Homo- och bisexuella har i vårt land sedan 50 år tillbaka fört en
målmedveten och samlad kamp för sina samhälleliga och mänskliga
rättigheter. Synen på homo- och bisexuella, inte bara i vårt land, förändrats i
positiv riktning även om vissa grupper med både våld och asociala metoder
alltjämt visar de homo- och bisexuella sitt förakt.
För transpersoner som av olika skäl inte kan vara öppna med sin köns-
identet har utvecklingen inte varit lika självklar. Att som transperson, oavsett
uttrycksmedlen, utåt leva ett synbarligen tryggt liv som stadgad familjefar
eller som kvinna, hustru eller kanske ensamstående mor ställer helt andra krav
på integritet och värn för den enskilde. Skammen att avslöjas, rädslan över
grannarnas, vännernas eller familjens upptäckt och fördömande har inte gjort
kom ut-processen lika självklar för transpersoner.
Vad har hittills gjorts?
Grundläggande för de transsexuella i Sverige är den lag med
ändringar som tillkom 1972 (lagen 1972:119) om
fastställande av könstillhörighet. Lagen kan i många
avseenden uppfattas som obsolet. Inga andra utredningar eller
undersökningar rörande transpersoner eller specifika grupper
inom detta begrepp har någonsin gjorts i Sverige.
Inofficiella uppgifter, som hämtats från de universitetskliniker i Sverige
som gör könsbytesutredningar, ger viss vägledning om dels frekvensen
sökande, dels hur många som årligen beviljas könsbyte resp hur många
svenskar som i dag lever i ny könsidentitet.
Några utländska rapporter kan ge viss fingervisning om de problem i första
hand transsexuella möter och den hotbild som drabbar dessa människor. Trots
deras annorlunda kulturella bakgrund (USA resp. Storbritannien) kan
slutsatserna i viss mån sägas äga giltighet även för svenska förhållanden. De
rapporter som åsyftas är dels den amerikanska "First National Survey of
Transgender Violence" från 1997 av The Gender Public Advocacy Coalition,
Inc., dels den av brittiska inrikesministeriet beställda "Report of the
Interdepartemental Working Group on Transsexual People" från april 2000.
Den förra redovisar statistiska fakta kring våld mot transpersoner och
diskriminerande erfarenheter för transpersoner på den amerikanska
arbetsmarknaden. Den senare är en faktaredovisning kring de juridiska och
sociala villkor som gäller transsexuella i Storbritannien.
Svenska förhållanden
Ett av de stora problem som transpersoner lever med i dag är
okunskapen om vilka de är och inte minst hur många de är
inom de olika kategorierna. Vad man med säkerhet vet och
har kunskap kring är de medlemmar som finns inskrivna hos
de olika nationella föreningar som samlar transpersoner. Den
svenska föreningen FPE-S (Full Personality Expression-
Sweden, som är en i dag fristående utbrytarorganisation ur
FPE-NE) har närmare 300 medlemmar. De transsexuella är
organiserade i första hand inom Riksförbundet för
Transsexuella (RFTS) med i dag omkring 100 medlemmar.
Transpersoner ur alla schatteringar finns också i
Riksförbundet för Sexuellt likaberättigande RFSL. RFSL har
historiskt arbetat främst för homo- och bisexuella kvinnor
och mäns frågor, men har på senare tid uttalat en ambition att
i högre utsträckning även företräda transpersoner.
Antalet nu levande svenskar som genomgått könsbytesutredning och av
Socialstyrelsens rättsliga råd också tillerkänts ny könstillhörighet uppgår till
ca 400 personer. Omkring 20 personer erhåller årligen beslut om ny
könstillhörighet.
Genom brev och samtal, ofta anonymt, till nämnda föreningar och förbund
kan med stor säkerhet antas att mörkertalet med flera tusen överstiger det
kända antalet medlemmar. Okunskapen om dessa individer skrämmer.
Rädslan för avslöjande är stor och de vägar dessa individer går i syfte att lösa
sina transproblem är ofta rent ofattbara. Med stora mänskliga och ekonomiska
uppoffringar reser man flera mil i syfte att söka en psykolog eller läkare långt
utanför den egna husläkarmottagningen. På samma sätt och med lögner letar
man sig till våra få storstäder för att anonymt köpa det andra könets tillbehör.
För alla transpersoner finns ett gemensamt och självklart intresse för en
lagstadgad trygghet på olika områden såväl offentligt som privat. Det kan i
vissa avseenden ifrågasättas om existerande diskriminerings- och
trygghetslagar i tillräcklig grad tillfredsställer dessa intressen. Man bör
ställa
sig frågan om de antidiskrimineringslagar som finns verkligen skyddar en
person från att bli diskriminerad eller trakasserad på grund av sitt
könsöverskridande. Än finns mycket lite juridisk praxis, det enda vi vet är att
frågorna knappast behandlats i lagarnas förarbeten.
Lagen om fastställelse av
könstillhörighet i vissa fall
De viktigaste bestämmelserna om könsbyte finns i lagen
(1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall.
Denna lag har flera allvarliga brister som gör att den i vissa
fall försvårar transsexuellas situation i stället för att
underlätta den.
Lagen kräver exempelvis att den som skall genomgå könsbyte skall vara
ogift, något som i praktiken tvingar många transsexuella till familjesplittring
för att kunna genomgå det efterlängtade könsbytet. I 3 § stadgas att
fastställelse av könstillhörighet "får meddelas endast för ogift svensk
medborgare". Paragrafen har sin grund i äktenskapsbalkens 1 § "Äktenskap
ingås mellan en kvinna och en man."
Det gifta par som vill fortsätta att leva tillsammans efter att ena parten bytt
kön måste alltså först genomgå äktenskapsskillnad och sedan ingå registrerat
partnerskap. Att lagen på detta sätt tvingar transsexuella till
familjesplittring
är både onödigt och direkt inhumant.
Den som, å andra sidan, väljer att leva vardagen i enlighet med sin
upplevda könstillhörighet utan att genomgå kirurgisk behandling stöter på
andra problem. Ett sådant problem är namnfrågor. Enligt praxis tillåts inte
personer som juridiskt sett är män att byta till kvinnliga förnamn och vice
versa. Detta sker genom den hänvisning som görs i praxis till 34 § i
namnlagen (1982:670), som lyder: "Som förnamn får inte godkännas namn
som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära
det eller namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt
som förnamn."
Det finns inga rimliga skäl att förbjuda personer att bära ett visst förnamn
enbart för att det förknippas med det andra könet. Den principiella frågan
påverkas inte av att det finns ett begränsat antal "könsneutrala" förnamn som
är tillgängliga för alla oavsett könstillhörighet. Att byta från manligt till
kvinnligt förnamn, eller vice versa, är inget som görs av okynne. De nämnda
begränsningarna i reglerna för förnamnsbyte minskar inte den stora
allmänhetens valfrihet men upplevs som en stor begränsning för många
transsexuella.
Könsbyte och identitet i
äldre handlingar
I lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa
fall och i förarbetena till lagstiftningen finns ingen särskild
reglering som ger rättighet för en person som genomgått
könsbyte att få sin identitet i betyg, anställningspapper etc.
ändrad retroaktivt. Det är upp till respektive skola eller
arbetsgivare att tillmötesgå ett sådant önskemål. Det har visat
sig att personer som genomgått könsbyte haft svårigheter att
få sådana önskemål tillgodosedda varför det i lagen bör
införas en rättighet till retroaktivt namnbyte.
Frågan har behandlats i lagutskottet under förra rikmötet genom förslag i
Barbro Westerholms motion 1999/2000:So203, Transsexuellas situation.
Lagutskottet anförde så i betänkande LU16: "Enligt utskottets uppfattning
kan det inte komma i fråga att i lag införa en tvingande skyldighet för den
som någon gång, kanske långt tillbaka i tiden, utfärdat betyg, intyg eller
liknande, att göra ändringar i ett dokument som vid tiden för utfärdandet var
helt korrekt. Det problem som motionären tar upp får enligt utskottets
uppfattning lösas på annat sätt än genom lagstiftning."
Det finns, som utskottet påpekar, problem med att sätta gränser för hur
långt retroaktiviteten kan sträcka sig mm, men vi anser att problemet inte kan
avfärdas med att "det får lösas på annat sätt". På vilket sätt ska problemet
lösas utan att det finns stöd i lag? Vi anser att regeringen ska återkomma med
förslag till lagstiftning eller med förslag om hur problemet kan lösas utan
lagstiftning. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Attityder och diskriminering
För transpersoner kan det vara mycket varierande hur de blir
bemötta av andra människor. En del förstår deras svåra
situation och ger dem sitt fulla stöd. Andra reagerar med
rädsla, obehag och fientlighet. Följden av detta blir att den
transsexuella ofta hamnar i ett psykologiskt underläge och
blir mycket känslig för omgivningens reaktioner. Det är inte
ovanligt att transsexuella tvingas sluta sina jobb eller
utbildningar. Att få en anställning under tiden som en
transsexuell genomgår sin medicinska behandling är praktiskt
taget omöjligt - dels eftersom personen kan ge ett tvetydigt
eller säreget intryck utseendemässigt (även om arbetet inte
har något med utseendet att göra), dels för att personens
sociala och psykologiska könsroll är under förändring vilket
ytterligare försvårar en eventuell anställning, oberoende av
vilken könsroll som personen väljer att presentera sig i.
Lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning ger inget skydd mot diskriminering på grund av
könsöverskridande. Inte heller brottsbalkens förbud mot olaga diskriminering
(16 kap. 9 §) skyddar transpersoner.
Utredningen som föregick införandet av lagen mot förbud mot
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (SOU 1997:175)
hävdade att diskriminering på grund av transsexualism kunde anses omfattas
av jämställdhetslagens förbud mot diskriminering på grund av
könstillhörighet. Det är dock oklart om så verkligen är fallet. Regeringen bör
därför få i uppdrag att utreda om jämställdhetslagens diskrimineringsförbud
uttryckligen skall gälla även förbud mot diskriminering på grund av upplevd
könstillhörighet.
Bidrag till transsexuellas
organisationer
Hittills har organisationerna för transpersoner inte erhållit
någon form av offentligt stöd för sin verksamhet, trots att
denna är av mycket stor betydelse för de transsexuella som
genom föreningen kan få stöd, information och kontakt med
andra i samma situation. Det bör undersökas på vilket sätt
staten kan ge ekonomiskt stöd åt transsexuellas
organisationer.
Behovet av en utredning om
transpersoners situation
Det behövs en utredning som ur ett helhetsperspektiv belyser
transpersoners situation i det svenska samhället. Utredningen
bör omfatta både lagstiftningsfrågor, behandlingsfrågor (t.ex.
Hälso- och sjukvårdens bemötande och proceduren kring
könsbytesoperation) och sociala frågor (t.ex. diskriminering,
attityder och organisationsstöd). Utredningen skall ha tät
kontakt med såväl transpersoners organisationer som med
övrig expertis på området och bör ha ett allmänt hållet
mandat att lämna de förslag som anses behövliga för att
förbättra transpersoners situation i samhället.
Folkhälsoinstitutets uppdrag bör också utvidgas till att kontinuerligt följa
utvecklingen för transpersoner och aktivt genomföra informationsverksamhet
riktad gentemot såväl offentlig förvaltning som samhället i stort.