1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att vid utformningen av en framtida adoptionslag barnens
bästa skall gälla med hänsyn till forskning och erfarenhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en allmän försiktighetsprincip iakttas och givarländernas
synpunkter vägs in.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge kompletterande direktiv till utredningen (JU1999:02)
Kommittén "barn i homosexuella familjer".
Motivering
Just nu pågår en intensiv debatt i vårt land om möjligheten
för nya grupperingar att få rätt att adoptera men också en
debatt om vad som skulle kunna vara bäst för de barn det
handlar om.
En särskiljande synpunkt är att definiera vad som är "barnens bästa".
Hittills har det angetts att en väsentlig del av detta är att adoptionsbarnet
får
en familj med såväl en mamma som en pappa.
De som hävdar en annan linje menar att om det finns både mor och far i
adoptivfamiljen är av sekundär betydelse. Deras resonemang bygger på att
oavsett vuxenkombinationen kan man ge alla barn en bra uppväxt. Den frågan
har blivit delvis en inrikespolitisk rättvisefråga som man också vidgat till att
omfatta internationella adoptioner. En svårighet som kommittén har att
brottas med är andra länders inställning till adoption.
I nästan alla sammanhang i samhällslivet i övrigt drivs frågan hårt om
vikten av att män och kvinnor förekommer som förebilder i förskola och
skola, inom vården, i arbetslivet i övrigt och i chefsroller. Att de
förebilderna
inte skulle behövas i den mest primära situationen, dvs. under ett barns
uppväxt och inom familjens ram ter sig orimligt.
Med tanke på att de flesta adoptioner börjar i någon form av tragedi som
man någon gång under sitt liv måste bearbeta kommer funderingar om
identitet, utseende och bakgrund att spela en stor roll. Därför är det viktigt
att
inte adoptivbarn blir någon slags spjutspetsar eller slagträn i svensk
inrikespolitisk debatt om villkoren för vuxna med annan sexuell läggning.
Det finns i Sverige ca 120 000 adopterade. Av dessa härrör 40 000 från
internationell adoption medan ca 80 000 är svenskfödda adopterade. Den
senare gruppen är 35 år eller äldre och när det gäller internationell adoption
tillkommer omkring 1 000 barn varje år. Sedan 1969 finns särskilda
organisationer som handlägger adoptionerna, ett uppdrag som man övertagit
från Socialstyrelsen.
En adoption innebär i stora drag att en socialsekreterare i kommunen gör
en hemutredning följt av beslut och medgivande i kommunal socialnämnd.
Därefter sker kontakt med en svensk adoptionsorganisation där handläggarna
går till ett givarland. Därefter sker hämtning av barnet och adoptionen
genomförs i utlandet eller i svensk tingsrätt. Uppföljningen av placeringen av
barnen görs av socialsekreterare och rapporter skickas till barnens
ursprungsland.
Barn som är föremål för adoption är utvalda av länderna som oftast väljer
i första hand gifta par. Ett observandum är att inget ursprungsland som
samarbetar med svenska organisationer skulle i dag placera barn i en
homosexuell familj. Om Sverige tillåter homosexuella att prövas som
adoptivföräldrar får det troligen olika konsekvenser i olika länder. I något
land kan en lagändring innebära att adoptioner för såväl heterosexuella par
som för ensamstående kan försvåras.
Konventioner och forskning
De konventioner som Sverige har undertecknat och har att
leva efter är dels Haag-konventionen men också FN:s
barnkonvention. Självfallet går det att hävda att barn som
växer upp i homosexuella familjer också kunnat fungera väl i
vuxenlivet men de barn som forskningen undersökt har ofta
växt upp med sin biologiska mamma. De barn som finns har
ofta levt med en mamma eller en pappa som biologisk
förälder under de första året. De har sedan bott med
mamman, pappan har ofta funnits kvar. Denna forskning är
ny och det finns få longitudinella studier på dem.
När det gäller forskning om adoptivbarns särskilda behov då barnet
kommer från ett annat land, konstaterar man att många barn inte sällan varit i
dålig fysisk och psykisk kondition. Det är särskilt viktigt att barnet knyter an
till adoptivföräldrarna och erfar att de inte är utbytbara. En hel del
adoptivbarn har problem med språket och många adopterade brottas med
frågor kring sin identitet och sitt ursprung under tonåren. De flesta adopterade
klarar uppväxten bra och det kräver inte så sällan mycket av den adopterade.
En del faller igenom och det finns en överrepresentation av adopterade inom
institutionsvården.
Adopterade som själva blir föräldrar får nya funderingar kring sina egna
biologiska band. Vi vet förvisso mycket om små barn, vi vet en hel del om
tonåringarna men vi vet väldigt litet om vuxna adopterade. Därför är det
egentligen för tidigt att slå fast "hur det går för adoptivbarnen". Då det
gäller
främst internationellt adopterade men även barn som sedan födseln växer upp
i homosexuella familjer med två mammor eller två pappor.
De studier som finns om barn i homosexuella familjer går inte använda för
att säga hur det kommer att gå om man placerar adopterade i dessa familjer.
Förutsättningarna för adopterade är så annorlunda - bakgrund och de
biologiska banden.
Det borde vara naturligt att ett betydande mått av försiktighet får råda när
dessa frågor aktualiseras. Senast skedde det i samband med partnerskapslagen
och det bör gälla nu också. Man kan självfallet hävda att det hänt mycket när
det gäller de homosexuellas situation men det påståendet gäller inte för de
adopterade.
Se över nuvarande
adoptionslag
1917 blev det möjligt att som ensamstående eller gift par
genom adoption uppta annans barn som sitt. Vissa rättigheter
och skyldigheter fanns kvar i relationen till de biologiska
föräldrarna även om detta betecknades som "svag adoption".
1958 sågs reglerna över och man införde en s.k. stark
adoption. Det innebar att adoptivbarnen hade i princip samma
rättigheter och skyldigheter som biologiska barn till
adoptivföräldrarna. Adoptionen kunde dock hävas om
särskilda skäl förelåg. Möjligheten att häva en adoption
upphörde 1970.
Vi tror att innan man förändrar något med nuvarande lag som
utgångspunkt bör hela lagstiftningen ses över. När adoptionslagen stiftades
fanns varken internationella adoptioner eller barnkonventionen. En översyn
av lagen kan handla om att både ifrågasätta åldersgräns och ensamståendes
möjligheter att adoptera. Det kan också vara så att man bör ha olika lagar för
olika typer av adoptioner. Grunden som nuvarande adoptionslag utgör är
viktig, detta med tanke på att någon egentlig utvärdering av 30-35 års
internationella adoptioner inte ägt rum.
Sammanfattning
Att hävda försiktighetsprincipen torde innebära att inget
ursprungsland skulle placera i homosexuella familjer i dag.
Det blir en symbolfråga med eventuellt positiva signaler i
Sverige och negativa i andra länder där internationella
adoptioner ofta är ifrågasatta och kritiserade redan i dag. Det
blir då lätt ett vuxenperspektiv, inte ett barnperspektiv, där
barn används som medel för att ett vuxet levnadssätt ska
förverkligas. Enligt SCB-undersökningen var det betydligt
fler som ville ha rätten att bli prövad som förälder än som
ville
adoptera. Då blir det inte heller det efterlysta
barnperspektivet utan ett vuxenperspektiv.
Vi tror att barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder under
uppväxten. Detta är de flesta överens om. En del menar dock att dessa
förebilder inte måste vara föräldrarna. Det kan vara så, men det underlättar
om det är föräldrar, speciellt för internationellt adopterade. Under
identitetsutvecklingen är det mycket som inte kan ges då de biologiska
banden saknas.
I en departementspromemoria (Ds 1999:57) påvisas också att barns
psykologiska utveckling sker bl.a. genom ett kontinuerligt växelspel mellan
föräldrarna i deras olika könsroller.
Den statliga barnombudsmannen, adoptionsorganisationer och många
adopterade säger nej eller är tveksamma till homosexuella och internationella
adoptioner. Många gör det utifrån att man inte anser att det är barns bästa att
utsättas för ytterligare ett utanförskap som inte är självvalt.
Att vara invandrare och att vara adopterad innebär att man måste hitta ett
förhållningssätt för att klara påfrestningarna. Att dessutom leva i en
"annorlunda familj" blir ytterligare en svårighet och för många adopterade
kan detta innebära en för stor påfrestning.
Tilläggas kan att många tonåringar till homosexuella har att genomgå sin
egen "komma-ut-process".
Skall det bli något positivt innehåll i tesen "barns bästa" måste en rad
omständigheter iakttas, forskning iscensättas och utvärderas,
omvärldsländernas inställning beaktas och ett rejält mått av försiktighet
iakttas. Det torde därför vara nödvändigt att den statliga utredningskommittén
ges kompletterande direktiv.