1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förslag till ändring i föräldrabalken om talerätt vid hävande av
faderskap.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utredning av rättsläge och praxis rörande talerätt vid hävande
av faderskap.
Motivering
Att ett faderskap blir riktigt fastställt måste ligga i alla parters
intresse - moderns, barnets och den utpekade faderns.
Vetenskapen om blodundersökningar har nu utvecklats så att
fastställelse av faderskap är möjligt långt efter det att den
utpekade fadern avlidit. Detta har blivit möjligt genom att
med DNA-teknik undersöka levande släktingars blod. När
Lagutskottet har behandlat motioner kring detta ämne 1999
och 2000 valde majoriteten att inte närmare diskutera de
ändrade förutsättningar den nya vetenskapen medfört.
Enligt vår mening måste barnets bästa vara utgångspunkten vid arbete med
förändringar av lagstiftningen. Om en förändring av lagen genomförs, när det
gäller talerätt om hävande av faderskap, måste den därför ske med barnets
bästa för ögonen.
Lagstiftningen och praxis är inkonsekventa, när det gäller talerätt i fråga
om faderskap. Om ett faderskap fastställts genom presumtion bygger
nuvarande lagstiftning om talerätt för en avliden mans maka och arvingar på
avvägningar mellan de olika intressen som kan göra sig gällande. Några
motsvarande avvägningar har inte gjorts, när det gäller talerätt för mannens
änka och arvingar om faderskapet fastställts genom bekräftelse. När det gäller
faderskap, som fastställts i dom, är rättsläget oklart. Någon bestämmelse om
vem som äger föra talan om hävande av faderskapsbekräftelse eller
domsfastställelse upptas varken i föräldrabalken eller annan lag.
Möjligheten till ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse regleras i l kap.
4 § föräldrabalken, där sista stycket av nämnda lagrum lyder som följer:
"Visas senare att den som har lämnat bekräftelse inte är fader till barnet,
skall
rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom." Vidare har Högsta
domstolen i ett rättsfall (NJA 1988 sid 525) funnit att mannens arvingar -
således även efterlevande maka - har ansetts äga möjlighet att väcka talan om
ogiltigförklaring enligt l kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken av
faderskapsförklaring och enligt l kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken av
faderskapserkännande. Talerätten har ansetts begränsad på samma sätt som
arvingars rätt enligt 3 kap. l § andra stycket föräldrabalken att väcka talan om
hävande av faderskapspresumtion.
Högsta domstolen har alltså tillskapat en möjlighet att väcka talan om
ogiltigförklaring av faderskapserkännande som inte finns föreskriven i lag.
Någon möjlighet till hävande av domsfastställelse som beträffande
faderskapsbekräftelse anges inte i föräldrabalken. I det tidigare nämnda
rättsfallet ges mannens arvingar, t ex efterlevande maka, möjlighet att väcka
talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande. Någon motsvarande
praxis för mannens arvingar beträffande fastställande av faderskap genom
dom tycks inte finnas. En sådan rätt borde analogt intolkas i det aktuella
rättsfallet.
Talerätt om hävande av faderskap bör införas för mannens arvingar inkl.
efterlevande maka genom ogiltigförklaring av faderskapsbekräftelse och
domsfastställelse under en begränsad tid. Denna talerätt bör i klarhetens
intresse lagfästas beträffande både faderskapsbekräftelse och
domsfastställelse.
Likaså borde en utredning tillsättas för att skapa klarhet om rättsläge och
praxis i dessa frågor.