1. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av den samlade
adoptionslagstiftningen.
2. Riksdagen begär att regeringen ser över 25-årsgränsen för adoption i
enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av ensamståendes rätt att
prövas som adoptivföräldrar i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen begär att regeringen utreder situationen för internationella
adoptivbarn som adopterats av ensamstående, respektive par.1
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av forskning om adoptivbarns utveckling och hur det
gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige. 1
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om adoptionskostnadsbidragets storlek.2
7.
1 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till SoU.
2 Yrkande 6 hänvisat till SfU.
Adoptionslagstiftningen behöver ses över
Varje år adopteras ca 1000 utländska barn av svenska föräldrar. Genom
internationella adoptioner får barn som fötts under och till svåra
omständigheter nya och starkt motiverade familjer och därmed
möjligheter till bättre liv. Vuxna människor som längtar efter barn och
som inte kan få egna barn eller som av andra skäl väljer att adoptera får
sina drömmar om föräldraskap uppfyllda. Bilden av internationella
adoptioner är därför rättmätigt väldigt positiv.
Men samtidigt som det står klart att det nya livet i Sverige blir bra för de
flesta adoptivbarn måste det också konstateras att internationella adoptioner
inte är utan komplikationer. Det finns svårigheter, som förtjänar att
uppmärksammas. Allt för att våra möjligheter att stödja adoptivbarnen på rätt
sätt och utveckla vår lagstiftning skall förbättras.
Det är dramatiskt för ett barn att byta land, kultur, språk och omgivning.
Det är förmodligen en av de största och mest svårförklarliga förändringar som
ett barn kan genomgå. Gemensamt för alla adoptivbarn är ju att de tidigt
separeras från sina biologiska föräldrar, vilket undantagslöst är ett trauma.
Varje adoption börjar med en tragedi för barnet.
Via barnhem och lokala myndigheter kommer barnen småningom - i
varierande åldrar - till nya familjer i främmande länder. Där väntar i de allra
flesta fall väl utvalda och starkt motiverade familjer på barnen. Men ändå
kommer frågorna om utseende, annorlundaskap, identitet och biologiskt
ursprung att finnas där, och de måste kunna hanteras både av barnet och
omgivningen.
Adoptionen är inte bara en enstaka händelse i barndomen, utan en process
som pågår hela livet. Processen är olika intensiv i olika perioder och det är
förstås olika för olika personer, men den finns där. Man kan aldrig växa ifrån
att man är adopterad, bara in i det och göra det till en del av identiteten.
Internationella adoptivbarn har en speciell situation och speciella behov.
Det ändrar inte bilden av internationell adoption som någonting bra och
positivt, men det innebär att vi i Sverige har ett ansvar att erkänna och söka
kunskap om dessa adoptivbarns speciella behov för att på ett bra sätt kunna
förstå och stödja barnen.
Allt större medvetenhet
Under 1960- och 70-talen var synen på internationella adoptioner med
förlov sagt ganska naiv. Välviljan var stor, liksom tron på att adoption var
ett sätt att hjälpa både barn och blivande föräldrar. Det förekom att par
adopterade av ideella motiv. Få problem diskuterades. De första
föräldragenerationerna fick tämligen oförberedda på internationella
adoptivbarns speciella behov ta emot adoptivbarn. Det fanns få
invandrare i Sverige och adoptivbarn med annat utseende betraktades
nästan som ett exotiskt inslag i gatubilden där de bodde.
Idag kan det konstateras att de första internationella adoptionerna var
något av ett socialt experiment, om än med de bästa ambitioner. Forskningen,
diskussionen och medvetenheten om adoptivbarns speciella situation och
behov har kommit först i efterhand.
Ett exempel ger den medicinska behandlingen av de första generationernas
adoptivbarn. Många barn som kom var sjuka i infektioner och svaga av
undernäring. Sjukvården inriktades på att snabbt bota sjukdomarna och få upp
vikten. Resultatet av den goda ambitionen blev att barnen först utsattes för
undernäring och därefter för övergödning, vilket resulterade i att många kom
för tidigt i puberteten och kroppslängdstillväxten stannade av för tidigt.
Efterhand har vi lärt oss att hantera detta och andra problem.
Adoptivbarns speciella situation
Gemensamt för alla adoptivbarn är att de tidigt separerats från sina
biologiska föräldrar. Ibland har detta skett ansvarsfullt genom att barnet
överlämnats till ett barnhem, sjukhus eller fosterfamilj. Ibland har barnen
kommit till barnhem som hittebarn eller gatubarn och i vissa speciella fall
efter tvångsomhändertaganden eller andra trauman.
Barnen kan sedan ha bott på flera avdelningar, på flera barnhem under
kortare eller längre perioder innan de kommer till sin nya familj. Detta har
stor betydelse för barnens utveckling eftersom det lilla barnet varje gång det
sökt knyta an till och bygga en nära relation till någon vuxen snabbt
separerats från denne. Under perioder kanske det lilla barnet inte ens har
någon vuxen att relatera till. Detta påverkar förmågan att bygga nära
relationer senare i livet. Det påverkar och formar också barnets
trygghetskänsla. Vissa barn ger helt enkelt upp försöken att knyta an till
vuxna.
Det centrala är att alla adoptivbarn genomgått ett antal separationer redan
när de kommer till Sverige.
I avsaknad av tillräckliga språkkunskaper och förmåga att kommunicera
om sina känslor inför den enorma förändring som adoptionen innebär kan
barnet efter ankomsten till adoptivfamiljen under en period sluta sig inåt,
regrediera eller bli aggressivt.
Barnets ålder vid adoptionen spelar stor roll. För de flesta barn går den
inledande och riktigt jobbiga fasen över. Men ju äldre barnet är när det
kommer till adoptivfamiljen, ju svårare verkar övergången och risken för
senare komplikationer vara. 18 månader verkar vara något av en vattendelare.
Också kliniska erfarenheter tyder på att hög ålder vid adoptionen är en
riskfaktor.
Barnets tidiga erfarenheter försvinner inte, utan ligger kvar och kan göra
sig påminda senare i livet. Det gäller för alla barn.
Sammantaget kan man konstatera att det är bra att de svenska
adoptivfamiljerna är så väl utvalda och stabilare än snittet. Det är viktigt att
de nya föräldrarna är väl medvetna om det speciella i barnets ursprung och
hur det bäst kan bemötas och hanteras.
En del barn känner till vilka de biologiska föräldrarna är och orsaken till
att de lämnades bort. Men många barn gör det inte och ägnar många, långa
funderingar åt vilka föräldrarna var och varför man lämnades bort för
adoption. Detta är naturligt och gäller också om relationen till den svenska
familjen är bra.
Att vara adopterad är att vara utvald av en svensk familj, men det är också
att vara övergiven av sina ursprungliga föräldrar. Varför övergavs man? Har
man egen skuld i detta?
Ursprunget är viktigt för det egna identitetsbyggandet. Frågor som vem är
jag, var kommer jag ifrån, hur kommer jag att se ut, vad vill jag? präglar
tankarna. Under tonårstiden är denna process som starkast, men kan fortsätta
att påverka individen under de tidiga vuxenåren. Frågorna kan aktualiseras
och accentueras under vissa perioder, som när egen familjebildning börjar bli
aktuell, dvs när man funderar över eller får egna barn.
Adoptivbarn har också att hantera ett annorlunda utseende än majoriteten.
Alla former av avvikelser är känsliga, särskilt under tonåren, speciellt de man
inte valt själv. Man ser inte ut som sina föräldrar eller kompisar fast man vill
vara och på många sätt känner sig "lika". Många barn förnekar under perioder
det egna ursprunget. Man känner sig som svensk, men kan ändå bli behandlad
som vore man invandrare. Den inre och den yttre identiteten kolliderar.
Adoptivbarnets identitetsbyggande är mer komplicerat än andra barns.
Man har helt enkelt fler svårare och annorlunda frågor och faktorer att
hantera. Man skall få ihop känslan av att vara svensk, med vetskapen om att
vara utländsk. Man skall få ihop sin familj, med vetskapen om att det funnits
en annan. Man skall fundera över det egna livet i Sverige, och det som kunde
ha blivit i ett annat land.
Till detta skall läggas effekterna av de ofta många och svåra separationerna
som många adoptivbarn gått igenom som små, med allt vad de kan innebära
för förmågan till nära relationer senare i livet. För många blir resultatet ett
livslångt sökande, för andra en känsla av tomhet och identitetslöshet.
Kliniska erfarenheter
Att situationen kan vara svår att hantera visas av att internationella
adoptivbarn är överrepresenterade som patienter inom barn- och
ungdomspsykiatrin. Enligt olika undersökningar är ungefär dubbelt så
många adoptivbarn patienter där som det borde vara fråga om, sett till hur
många adoptivbarn det finns. En tredjedel av dessa hade så svåra problem
att de varit inlagda på klinik för att få hjälp.
Adoptivbarn är vidare överrepresenterade på §12-hemmen. Där finns 2,6
gånger fler adoptivbarn än det statistiskt sett borde göra.
Det förefaller - vilket också kunde förväntas - att särskilt tonårsperioden
är svår för många adoptivbarn. I dygnsvård för tonåringar är adoptivbarnen
2,4 gånger överrepresenterade jämfört med en normalpopulation. De finns där
också av andra skäl än icke-adopterade ungdomar. Psykiska skäl och inte
bristande hemförhållanden dominerar.
Samtidigt är det viktigt att poängtera att endast 0,7 procent av landets
adopterade tonåringar fanns i dygnsvården. Sett till den totala gruppen
adoptivbarn finns det tecken som tyder på att den inte är överrepresenterad
bland dem som söker barn- och ungdomspsykiatrisk vård. Förmodligen är det
istället så att de flesta adoptivbarn klarar av att med hjälp av väl utvalda och
stabila familjer hantera den ökade belastning det innebär att vara adopterad.
Men de adoptivbarn som inte klarar av situationen får som det verkar mycket
allvarliga problem, varför adoptivbarnen ändå blir överrepresenterade i den
barn- och ungdomspsykiatriska vården.
Det man söker hjälp för är aggressioner, relationsproblem och sociala
problem. De barn och ungdomar som är adopterade har en annan
familjesituation än övriga barn med problem. De kommer från stabilare
familjer som är tämligen socialt välanpassade när övriga berörda barn ofta
kommer från socialt belastade familjer. Mycket tyder på att adoptivbarnens
överrepresentation inom barn- och ungdomspsykiatrin skulle vara betydligt
större om adoptivfamiljerna inte var så väl utvalda.
Kunskapen ofullständig
Kunskapen om adoptioner och adoptivbarns utveckling är ännu
ofullständig. Det behövs mer forskning om adoptivbarns utveckling och
om hur det gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige.
Det har förekommit internationella adoptioner till Sverige i större skala i
ca 35 år. De första adoptivbarnen har nu hunnit bli vuxna och vissa har bildat
familj. Det saknas dock i huvudsak longitudinella studier om hur barnens liv
och situation ser ut över tid. Den forskning som finns har mer karaktären av
ögonblicksbilder vid en given ålder. Vi vet ännu inte hur
familjebildningssituationen och föräldraskap fungerar.
Regler för gifta pars adoptioner
Gifta par kan adoptera gemensamt i Sverige. Den som adopterar måste ha
fyllt 25 år. En make kan också under vissa förutsättningar genom så
kallad styvbarnsadoption adoptera den andre makens barn. Då klipps
barnets juridiska band till den andre biologiske föräldern.
Det förefaller inte självklart att 25-års gränsen längre är motiverad.
Socialnämnden måste ge sitt medgivande till den eller dem som önskar
adoptera. Om en person är lämplig att bli adoptivförälder avgörs alltså alltid
efter hemutredning i det enskilda fallet, varför en generell åldersgräns som är
högre än myndighetsåldern inte ter sig motiverad. Regeringen bör se över om
annan åldersgräns än myndighetsåldern verkligen är motiverad.
Beslut om att godkänna adoptioner fattas av tingsrätten, om adoptionen
inte gjorts klar utomlands. Adoption kan bara godkännas om den är till fördel
för barnet. Det är viktigt att understryka att adoption inte är en rättighet för
vuxna människor, utan alltid måste vara en fråga om vad som är det bästa för
barnet i fråga.
I domar från länsrätter och kammarrätter - efter det att beslut från
socialnämnder och NIA har överklagats - har det framgått att lagen inte
innehåller tydliga kriterier för när adoption skall medges. Domstolarna har
tolkat lagen vidare än NIA, Statens Nämnd för Internationella Adoptioner.
NIA har därför sagt att lagen borde förtydligas och utvecklas vad gäller de
krav som ställs på adoptivföräldrar. Detta förhållande bör ingå i en översyn av
det samlade regelverket för adoption.
Adoptionskostnadsbidraget är i dag 24.000 kr, men en adoption kan kosta
det fyrdubbla. Möjligheten till adoption får inte bli en klassfråga, utan skall
styras av lämpligheten hos de ansökande föräldrarna. Det är därför viktigt att
adoptionsbidraget följer kostnadsutvecklingen.
Par som väljer att söka medicinsk hjälp för att bli fertila får i många fall
hjälp av staten med detta, varför det inte förefaller orimligt att infertila par
som istället önskar adoptera får hjälp med detta.
Ensamståendes adoptioner
I dag har ensamstående vuxna som inte är registrerade partner möjlighet
att adoptera. Det som är unikt med den rätten är att det alldeles saknas
förarbeten som utreder eller problematiserar den möjligheten.
Det enda motivtext som finns är något enstaka stycke i förarbetena till
1917 års adoptionslag, då internationella adoptioner över huvud taget inte var
aktuella. På den tiden hade man inte det barnperspektiv vi har idag.
Adoptionsrätten för ensamstående handlade från början om möjligheten till
inhemska adoptioner, men kom efterhand att omfatta också internationella
adoptioner.
Av tillgänglig forskning och statistik framgår att barn adopterade av
ensamstående i än högre grad än barn som är adopterade av par är
överrepresenterade i barnpsykiatrisk vård. Barn som adopterats av
ensamstående har i olika studier varit fyra gånger överrepresenterade i barn-
och ungdomspsykiatrisk vård, jämfört med en normalpopulation. Detta
antyder att här kan finnas problem som ännu inte är tillräckligt kända och som
måste utredas.
Det faktum att ensamma adoptivföräldrar i alla fall tidigare fick ta emot
barn som var äldre än snittet och ibland hade andra typer av problem redan
vid ankomsten kan vara en delförklaring. Men det kan också vara så att det
helt enkelt är svårare för en ensam person att klara att hantera ett
internationellt adoptivbarns speciella behov och förutsättningar. Om kraven är
stora på ett par som adopterar gemensamt är kraven än mycket större på en
ensam person.
Det förekommer också att barn adopteras bort av ensamstående mammor i
länder där det är socialt oacceptabelt för en kvinna att vara ensamstående
mor. Det kan i vissa fall därför vara problematiskt att som ensamadopterad
söka sitt ursprung i hemlandet.
Alla ursprungsländer tillåter inte ensamstående att adoptera och de flesta
prioriterar par, därför att de bedömer det vara bättre för barnen.
Sammantaget kan man konstatera att det saknas tillräcklig kunskap om
situationen för barn som adopterats av ensamstående. Det saknas också
närmast helt förarbeten i frågan. Samtidigt finns tecken som kan indikera att
det finns problem, varför situationen för dessa barn liksom rätten för
ensamstående att adoptera bör ses över.
Adoption är ett löfte
Adoption är i princip enda gången staten officiellt välsignar ett
föräldraskap och slår fast att en viss familjesituation är den bästa tänkbara
för ett visst barn. Det är ett oerhört tungt ansvar staten tar på sig när man
på detta sätt avgör ett barns framtida livsöde.
Adoption är ett löfte som staten ger till ett barn. Det är ett löfte inte bara
om ett bättre liv, utan ett löfte om att skapa bästa tänkbara förutsättningar
för
det berörda barnet. Det säger sig självt att hela frågan om internationella
adoptioner måste hanteras med stor ödmjukhet och stor försiktighet.
Redan av detta skäl finns det anledning att löpande följa upp och
undersöka hur det gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige.
Likaså finns det anledning att löpande se över adoptionslagstiftningen för att
tillse att den är väl fungerande och välanpassad till samhällets utveckling.