Motion till riksdagen
2000/01:L4
av Åbjörnsson, Rolf (kd)

med anledning av förs. 2000/01:RR4 Riksdagens revisorers förslag angående tillämpningen av skuldaneringslagen


Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att skuldsaneringslagen revideras i enlighet med
Insolvensutredningens förslag.
Motivering
Av förarbetena till skuldsaneringslagen framgår att det var
viktigt att förfarandet skulle vara enkelt och flexibelt samt att
detta skulle gälla för såväl den enskilde gäldenären som
borgenärerna och de handläggande myndigheterna. Vidare
framhålls att utredningen i ett skuldsaneringsärende skulle
drivas resurssnålt.
Revisorerna konstaterar att trots att ärendena blivit färre har
handläggningstiden vid flera kronofogdemyndigheter ökat. Även
kommunernas handläggningstid är ibland mycket lång konstaterar
revisorerna. Vidare slår revisorerna fast att för skuldsatta som behöver gå
igenom samtliga steg i processen upplevs den vara mycket tung och lång.
Revisorerna är kritiska till lagens tillämpning och konstaterar att
intentionerna vid lagens tillkomst ej förverkligats. Trots den allvarliga
kritiken framför revisorerna egentligen inga genomgripande reformer. Det
naturliga borde varit en analys över om systemet verkligen blivit utformat på
ett adekvat sätt. Förfarandet med tre steg involverande såväl kommun,
kronofogdemyndighet som tingsrätt är unikt i Sverige och torde vara helt
udda i den internationella insolvensrätten. Insolvensutredningen lämnade
1991 ett förslag hur skuldsanering borde  handläggas. Förslaget hämtade sina
grunddrag från Danmark där skuldsanering skett under många år på ett
kostnadseffektivt och snabbt sätt. Förslaget går ut på att domstolen förordnar
en god man som biträder gäldenären med upprättande av en stat och upptag
förhandlingar med borgenärerna där detta är meningsfullt. Godemannen
vänder sig sedan till tingsrätten för att få skuldsaneringen slutförd om inte
uppgörelse kan träffas med samtliga borgenärer. Detta förfaringssätt stämmer
med nordisk lagstiftningstradition och överensstämmer med rättsordningen.
Det system som idag tillämpas i Sverige är inte bara kostsamt och
tidskrävande utan dessutom synnerligen kränkande för gäldenären. Mycket
talar för att det nuvarande krångliga systemet tillkommit p g a en politisk
motvilja mot att få till stånd ett väl fungerande skuldsaneringsinstitut.
Eftersom domstol måste finnas med av såväl rättssäkerhetsskäl som krav
enligt Europakonventionen är navet för systemet givet.
Kronofogdemyndigheterna är exekutiva myndigheter som typiskt sett inte
lämpar sig för beredningsarbete samt hjälp och stöd åt gäldenärer. Dessutom
finns av naturliga skäl inbyggda känslomässiga motsättningar mellan
gäldenären och kronofogdemyndigheten på den grunden att parterna som
regel haft ett omfattande och säkerligen i många sammanhang sårigt
mellanhavande. Kommunerna är också olämpliga att biträda en gäldenär i en
insolvenssituation då kommunerna knappast har vare sig kompetens eller håg
att biträda i juridiskt tekniska sammanhang på individnivå.
Det naturliga är att domstolen i detta som i så många andra fall engagerar
särskilt kompetenta personer som godemän.

Stockholm den 15 november 2000
Rolf Åbjörnsson (kd)
Kjell Eldensjö (kd)
Amanda Agestav (kd)
Magda Ayoub (kd)
Dan Kihlström (kd)
Maria Larsson (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)
Inger Strömbom (kd)
Ingvar Svensson (kd)
Björn von der Esch (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)