1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som fördjupar
och konkretiserar tillämpningen av den nationella idrottspolitikens tre
grundstenar, som antogs av riksdagen 1999/2000 med bifall till
proposition 1998/99:107 En idrottspolitik för 2000-talet - folkhälsa,
folkrörelse och underhållning.
2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som syftar till
att fördjupa och bredda idrottsforskningen med en tillfredsställande
finansiering och organisation.
3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som syftar till
att öka möjligheterna att förena ett aktivt idrottsutövande, även på
elitnivå, med en fungerande studiesituation.1
4. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som syftar till
att möjliggöra daglig motion och idrottsaktivitet, inte minst bland barn
och ungdomar i skolan.1
5. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som syftar till
att ytterligare öka jämställdheten inom idrotten, gynna integrationen och
motverka en ökad segregation som beror på ekonomiska orsaker eller
okunskap om hur svenskt föreningsliv fungerar.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ovanstående
uppdrag bör utföras i nära samarbete med berörda parter, främst
Riksidrottsförbundet.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om att även inom EU verka för en självständig idrottsrörelse.
8.
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till UbU.
Bakgrund
Grundstenarna för den nationella
idrottspolitiken
Riksdagen beslutade den 1 december 1999 vilken
idrottspolitik som skall gälla för inledningen av 2000-talet
utifrån propositionen 1998/1999:107 En idrottspolitik för
2000-talet - folkhälsa, folkrörelse och underhållning. Denna
proposition lades fram utifrån ett samarbete mellan s, v och
mp. Den antagna idrottspolitiken lägger en bra grund för den
svenska idrottsrörelsen, t.ex. vad gäller relationen mellan
idrottsrörelsen och staten. Av de s.k. grundstenarna för den
nationella idrottspolitiken framgår tydligt att idrottsrörelsen
är en fri och självständig folkrörelse som fastställer egna mål
och att staten endast skall ange de syften staten har med sin
bidragsgivning. En tydlig gräns för denna bidragsgivning
dras mellan den ideella idrotten å ena sidan och den
kommersiella underhållningsidrotten å den andra. Den
senare skall bedrivas utan offentliga bidrag eller andra
subventioner. Om man således väljer att bedriva
idrottsverksamhet i aktiebolagsform, så innebär det att man
också väljer att fungera på marknadsmässiga villkor. I
grundstenarna poängteras också att lika förutsättningar skall
gälla för flickor och pojkar, kvinnor och män med olika
social bakgrund och ekonomiska förutsättningar. Vikten av
god etik lyfts fram liksom vikten att aktivt arbeta för
integration och av att värna om en demokratisk fostran. Det
är av yttersta vikt att arbetet med att fördjupa och
konkretisera tillämpningen av de tre grundstenarna går
vidare.
Kvarstående problem
Idrottsforskningen
I idrottspropositionen förklarar regeringen att man avser
lämna förslag rörande idrottsforskningen i en
forskningspolitisk proposition år 2000. Regeringen betonar
att idrottsforskningen är både mångvetenskaplig och
tvärvetenskaplig. Regeringen menar dessutom, att Centrum
för idrottsforskning (CIF) har utvecklats till den samlande
organisationen för idrottsforskning på nationell nivå. I
Idrottsutredningens förslag ansågs att den forskarstyrda
idrottsrelaterade forskningen bör ta plats i den större
forskningsrådsgemenskapen och få tillgång till de där
samlade rörliga resurserna för forskning. Idrottsutredningen
menade, att det till Forskningsrådsnämndens uppgifter bör
fogas ansvaret för forskning om idrott. Riksidrottsförbundet
(RF) bör därvid ges ett ansvar för idrottsrelaterad forskning
och utveckling med tonvikt på utvecklingen av den
organiserade idrottens egna behov.
Under remissbehandlingen fick Idrottsutredningens förslag ett blandat
mottagande, där t.ex. Idrottshögskolan inte ville se en uppsplittring av den
idrottsrelaterade forskningen utan att den skulle behandlas i ett sammanhang i
en gemensam organisation medan t.ex. RF tillstyrkte förslaget om att
Forskningsrådets samverkansnämnd får ansvaret för stödet till den
forskarstyrda idrottsforskningen, men menade samtidigt att detta kräver ett
avsevärt resurstillskott till denna forskning. I regeringens budgetförslag för
2001, utgiftsområde 17 skrivs bl.a. följande:
Centrum för idrottsforskningen (CIF) har till uppgift att initiera,
samordna och stödja forskning inom idrottsområdet. Mot bakgrund av att
folkhälsan riskerar att försämras hos många människor i framtiden får
studier av idrotten som en välfärdsfaktor en ökad betydelse ... För att
tillmötesgå behovet av förstärkta insatser och resurser inom
idrottsforskningen bör ökade resurser tillföras idrottsforskningen inom
ramen för anslaget Statens stöd till idrotten. Regeringen avser att under
kommande år fördubbla medlen till idrottsforskningen, i första hand
genom att ställa ökade medel till CIF:s disposition för forskningsprojekt.
De ökade resurserna skall främja en geografisk spridning av forskningen
i landet och medverka till en jämnare fördelning mellan kvinnor och män
som är verksamma inom idrottsforskningen (Budgetprop. för 2001 volym
9, sid. 132).
I prop. 2000:13 Forskning och förnyelse, där motionstiden
går ut 2000-10-04, behandlas "Forskning inom
idrottsområdet" på sid. 233-234. Även här behandlas, dock
relativt kortfattat, idrottsforskningens betydelse och att den
genererar kunskaper, som kan användas av många olika
verksamheter och organisationer förutom den organiserade
idrotten. Även här betonas CIF och för att tillmötesgå
behovet av resurser inom idrottsforskningen, föreslår
regeringen att ökade resurser bör tillföras idrottsforskningen
genom omfördelning inom ramen för anslaget Statens stöd
till idrotten. Det kan också tilläggas att regeringen
konstaterar att RF i sitt budgetunderlag för 2001 noterat att
medlen till idrottsforskning utgör ca 2 % av det statliga
anslaget till idrotten vilket är en ringa andel i jämförelse med
de medel som avsätts för forskning inom andra
samhällssektorer. Regeringen konstaterar också, att
idrottsforskningen har varit en bidragande orsak till svensk
idrotts starka internationella position.
Fortfarande känns finansieringen och konsekvenserna av denna
finansiering oklar, liksom den totala organisationen vad gäller
idrottsforskningen. Regeringen bör därför återkomma med förslag, som på ett
mer klargörande sätt redovisar den framtida finansieringen och organisationen
av idrottsforskningen så att idrotten belyses även i ett folkhälsoperspektiv och
som välfärdsfaktor.
Idrott och studier
Det är av yttersta vikt att flickor och pojkar som idrottar ges
goda förutsättningar att förena sitt idrottande, även på
elitnivå, med studier. Det kan ske genom att skolväsendet
erbjuder olika idrottsprofileringar på gymnasieskolan med
lokal antagning och idrottsgymnasier med nationell
antagning. Det är viktigt att idrottande ungdom har möjlighet
att söka till skolor med en profilering som passar det egna
idrottandet. Även när det gäller högskole- och
universitetsstudier kvarstår dessa önskemål och därför bör
det s.k. ortsföreträdet analyseras ytterligare. Ortsföreträdet
innebär i korthet att den som antagits på en
högskoleutbildning skall ha rätt att få delta i motsvarande
utbildning på en annan ort om specialidrottsförbundet
rekommenderar eller själv anordnar särskilt goda
träningsmöjligheter på orten eller i dess närhet. Ett sådant
ortsföreträde kräver att nu gällande bestämmelser ändras.
Även andra, mindre kontroversiella, förslag till åtgärder bör tas fram för att
skapa en situation, som inte tvingar våra idrottare att välja mellan sin idrott
och sin utbildning. Idrottsutövandet på elitnivå utgör, i många idrotter, en
förhållandevis kort period i livet för den enskilda idrottsutövaren. Tiden efter
idrotten är lika viktig, och då krävs goda kunskaper för ett fungerande och
långvarigt yrkesliv. Det gäller även för de idrottsutövare som ägnar sig åt
idrotter som kan generera stora inkomster under en kort tid i livet.
Daglig motion och idrottsaktivitet
Detta är av yttersta vikt för den enskilde och för en god
folkhälsa. Idrottsutredningen ansåg det som önskvärt att alla
elever kan få mer idrott på schematid under de tre sista åren i
grundskolan, dels för att testa sina idrottsliga talanger, dels
för att utveckla ett livslångt intresse för fysisk aktivitet.
Skolverket delade i sitt remissvar inte denna bedömning med
motiveringen att antalet timmar i ämnet idrott och hälsa inför
läsåret 1998 har utökats från 460 till 500 timmar. Debatten
har därefter varit livlig rörande huruvida antalet
idrottstimmar har ökat eller minskat i skolväsendet. Detta
beror bl.a. på om man räknar in olika tillval, t.ex. friskvård, i
beräkningen. Det totala antalet timmar för motion och
idrottsaktivitet är givetvis av stor vikt, men även när och hur
ofta dessa lektioner ligger på schemat. Det är upp till den
enskilda skolan att lägga schema, men det finns exempel på
skolor som verkligen lagt ned ett stort arbete för att uppnå
daglig motion/idrottsaktivitet för alla och med en inriktning
som passar den enskilda eleven ofta i samarbete med de
lokala idrottsföreningarna.
RF har i en färsk rapport om idrotten i grundskolan utifrån ett brett
material (250 skolor inom alla årskurser och län) kommit fram till att
skolidrottsföreningarna tappar mark i skolsystemet, skolorna klarar inte alla
momenten i läroplanen, bl.a. riskeras simkunnigheten, friluftsdagarna minskar
- inte minst i storstadsområdena och att andelen idrottslärare i grundskolan
minskat sedan 1996. Regeringen bör därför återkomma med förslag till
åtgärder, som underlättar daglig motion/idrottsaktivitet på våra skolor. Det
kan lämpligen inledas med att regeringen medverkar till att sprida de goda
exempel, som redan finns.
Jämställd och jämlik tillgång till idrott, ökad
integration och minskad segregation
Dessa aspekter och dess betydelse inom idrotten lyftes fram i
den idrottspolitiska propositionen. Idrottspropositionen
konstaterar mot bakgrund av att idrotten inte får bli en
klassfråga, att det är:
...viktigt att understryka att idrottspolitiken inte enbart syftar till
jämställdhet utan också till jämlikhet. (sid. 45)
Enligt en undersökning av SCB, som gjorts på uppdrag av
RF, påvisas betydande sociala skillnader i barns och
ungdomars idrottande. Barn och ungdomar som bor i villa
idrottar i betydligt högre utsträckning än barn i
hyreslägenheter. De senare har också en tendens att sluta
med motiveringen att idrottandet är för dyrt. Speciellt
drabbade är döttrar till ensamstående mödrar.
Det framhålls i många sammanhang att motion är viktig för en god
folkhälsa. Det är också väl känt att folkhälsan är klassbunden, dvs. folkhälsan
är förhållandevis bättre i de högre samhällsskikten. Ett meningsfullt arbete,
goda sociala relationer, en god kosthållning och en lägre konsumtion av tobak
och alkohol har, liksom motion och fysisk aktivitet, en stor betydelse för att
minska den klassmässiga skillnaden i folkhälsan.
SCB-undersökningen visar också att det är stor geografisk variation vad
gäller motion och idrott. På frågan varför man motionerar varierar svaren
beroende på om man bor i storstad eller glesbygd, om man är född inom eller
utanför Norden osv.
När det gäller jämställdheten fastslog den idrottspolitiska propositionen
behovet av en kartläggning för att öka kunskapen om hur samhällets resurser
till fritidsaktiviteter utnyttjas ur ett jämställdhetsperspektiv, men också om
hur resurserna kommer personer med olika etnisk och kulturell bakgrund till
del liksom att de funktionshindrades behov bör uppmärksammas i detta
sammanhang. Regeringen har också gett RF i uppdrag att leda ett treårigt
projekt vars övergripande syfte skall vara att verka för en rättvis fördelning
av
samhällets samlade resurser för olika idrottsverksamheter såväl inom som
utanför den organiserade idrotten. Vi ser med stort intresse fram mot
resultatet av detta viktiga arbete, som inte minst handlar om idrottens egen
trovärdighet vad gäller jämställdhetsfrågan. Projekt som "Tjejer på arenan",
som syftar till att stärka unga flickor i deras roll inom idrotten, är mycket
viktiga och bör utvecklas ytterligare. Idrottsrörelsen är fortfarande
förhållandevis mansdominerad, både vad gäller antalet idrottsutövare, antalet
idrottsledare eller antalet ledamöter i styrelser på olika nivåer. För idrottens
trovärdighet är det viktigt att kvinnorna lyfts fram i alla sammanhang, dels för
kvinnornas egen skull, dels för att lyfta in ny kompetens. Detta är givetvis i
huvudsak en uppgift för den självständiga idrottsrörelsen, men arbetet kan
intensifieras och underlättas genom en fruktsam dialog och ett gemensamt
erfarenhetsutbyte med andra verksamheter och organisationer. Regeringen
bör bidra till att goda exempel sprids mellan olika verksamheter till
jämställdhetens bästa.
Mer än var tionde person som bor i Sverige är född i ett annat land. Det är
av yttersta vikt att alla ges likvärdiga förutsättningar att deltaga i de
organiserade föreningsverksamheterna. Här finns en naturlig bas för
integration och därmed en naturlig arena att aktivt motverka
främlingsfientlighet och rasism. Fler aktiva deltagare med invandrarbakgrund
skulle berika det svenska samhället i stort, inte minst föreningslivet. Det
finns
en rad olika idrotter, där deltagare med invandrarbakgrund mottagits väl och
sedan presterat stora idrottsliga framgångar. Dessa goda exempel måste
spridas till alla idrotter och ut i samhället i stort. Särskilda
informationsinsatser bör göras i invandrartäta områden för att sprida kunskap
om hur folkrörelsebaserad föreningsverksamhet, exempelvis
idrottsorganisationer, fungerar i Sverige och hur man bildar förening och
söker bidrag.
Idrott och politik
Den nationella idrottspolitiken slår fast att den svenska
idrottsrörelsen är en självständig folkrörelse. Detta synsätt
skall regeringen upprätthålla även på EU-nivå. Den s.k.
Bosmandomen inom EU, dvs. beslutet att förbjuda
övergångssummor mellan föreningar i olika länder för
spelare vars avtal löpt ut, har fått stora och negativa
konsekvenser för idrottsrörelsen och utarmat den svenska
idrotten både idrottsligt och ekonomiskt. Systemet
motverkar inte de stora pengarna inom idrotten. Det har i
många fall blivit så att stora pengar går från en förening till
den enskilde idrottsutövaren. Den så viktiga klubbkänslan
riskerar att urholkas p.g.a. att enskilda individer reser som
handelsresande från land till land och erbjuder sina tjänster
till högstbjudande.
Nu pågår en diskussion inom EU, som handlar om huruvida en spelare
skall vara bunden till ett avtal med en klubb eller inte. Om ingångna avtal inte
skall gälla på idrottens område, så kommer den fullständiga anarkin att gälla,
där tävlande föreningar mitt under pågående säsong värvar över spelare från
varandra. Det är inte så svårt att räkna ut att detta på ett påtagligt sätt
skulle
missgynna lagsportens idé. Det är orimligt att EU försöker harmonisera
idrottsrörelsens interna regler och överenskommelser till den inre marknadens
krav vad gäller en fri rörlighet för t.ex. arbetskraften. Det är därför av
yttersta
vikt att regeringen motverkar EU:s försök att inlemma och politisera
idrottsrörelsen med hänvisningar till den inre marknadens krav eller dylikt.