1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att Centrum för idrottsforskning (CIF) får ett uttalat program-
ansvar att stödja forskning även om friluftsliv och annan lågintensiv
fysisk aktivitet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att folkhälsoargumentet skall få genomslag i fördelningen av
forskningsanslag till Centrum för idrottsforskning (CIF).
Inledning
I budgetpropositionen 2000/2001:1 (s. 132) framhåller
regeringen att mot bakgrund av att folkhälsan riskerar att
försämras hos många människor i framtiden får studier av
idrotten som välfärdsfaktor en ökad betydelse.
Med detta argument föreslår regeringen att Centrum för idrottsforskning
(CIF) under kommande år skall få fördubblade anslag.
Begreppsförvirring
Det är emellertid oklart vad regeringen avser med begreppen
idrott. Oklarheten går tillbaka till den begreppsförvirring
som 1970 års idrottspolitiska beslut orsakade. Då
definierades idrott som nästan alla typer av fysisk aktivitet,
allt från OS-satsningar till fotvandringar i naturen. Därefter
har vi haft svårt att veta vad vi egentligen menar, när vi har
talat om idrott.
För att bringa reda i förvirringen och för att skapa förutsättningar för ett
rationellt samtal om vad våra skattepengar skall användas till, har allt fler
forskare och debattörer med begreppet idrott börjat avse den prestations- och
tävlingsinriktade idrotten, vars främsta uttryck vi nu under OS i Sydney har
kunnat ta del av på plats eller via media.
Folkhälsoinstitutet föreslog i sin bok, Vårt behov av rörelse (1995), att
begreppet fysisk aktivitet borde användas som överordnat begrepp i stället för
idrott. Idrott skulle därmed bli ett, bland flera, slag av fysisk aktivitet.
Samma
ståndpunkt tar några idrottslärare upp i en nyutkommen bok, Fysisk bildning
- om ämnet Idrott och hälsa, där de pläderar för begreppet fysisk bildning som
övergripande beteckning.
Olika syn på varför man skall ägna sig åt fysisk aktivitet har också fått
organisatoriska konsekvenser. Sveriges riksidrottsförbunds (RF:s) klubbar
ägnar sig i de allra flesta fall åt idrott, där tävlingsmomentet nästan alltid
är
viktigt och där också prestationen i de flesta fall är påtaglig. Har man goda
förutsättningar för idrott kan man också bli olympisk mästare och
professionell idrottsman. Vad som allt oftare glöms bort är den idrott utövaren
ägnar sig åt för att få lite bättre hälsa, att må bra och för att ha roligt.
De s.k. främjandeorganisationerna, Friluftsfrämjandet, Cykelfrämjande
m.fl, sysslar med fysisk aktivitet där tävlingsmomentet helt saknas.
Detsamma gäller Friskis & Svettis. Här ägnar man sig åt måttliga fysiska
aktiviteter uteslutande för att man känner en inre tillfredsställelse eller i
förekommande fall även en naturupplevelse. Till stora delar stämmer detta
även in på gymverksamhet och annan kommersiellt arrangerad fysisk
aktivitet, som inte tillåts organisera sig inom RF.
Att måttlig fysisk aktivitet har en hälsobefrämjande funktion och leder till
att vi mår bättre är väl belagt. Däremot kan idrottens folkhälsobefrämjande
funktion starkt ifrågasättas. Det är ingen tillfällighet att skador som
tennisarm
och fotbollsknän har fått namn från idrotten. Det säger sig självt att om man
ligger på toppen av vad den egna kroppen presterar, oavsett på vilken nivå
man befinner sig, så uppstår risk för skador och bristningar.
En ensidig idrottsutövning, även på motionsnivån, över längre tid kan
också leda till förslitningsskador, liknande dem vi ser inom delar av industrin.
Om forskning runt idrott skall kunna motiveras utifrån ett folkhälsoargument
måste man analysera vad idrott är och bedöma dess relativa betydelse för
folkhälsan. Är boxning verkligen hälsosam?
Talar vi däremot om lågintensiv fysisk aktivitet som friluftsliv och rätt
utförd motionsgympa m.m. så rör vi oss folkhälsomässigt på säkrare mark.
Om detta har professorerna Björn Ekblom och P-O Åstrand skrivit en rapport,
Fysisk aktivitet för nytta och nöje, för Folkhälsoinstitutet (1999). Det är
ingen
tillfällighet att de genomgående talar om fysisk aktivitet och knappast alls om
idrott.
Regeringen publicerade hösten 1999 en utredning om Statens stöd till
friluftsliv och främjandeorganisationer (Ds 1999:78). I denna konstateras att
friluftsforskningen är försummad (s. 151) och att det är angeläget att
forskning om friluftsliv förstärks. Däremot kan jag inte finna att denna
angelägenhet har omnämnts någonstans, vare sig i forskningspropositionen
eller i budgetpropositionen.
Idrottsforskningen har av tradition haft en stark slagsida åt den prestations-
och tävlingsinriktade idrotten med stor relevans för idrottsrörelsen, dvs. RF:s
klubbar och förbund. För att folkhälsoargumentet skall få genomslag i
fördelningen av forskningsanslag måste riksdagens uppdrag till CIF
tydliggöras. Jag menar därför att det är angeläget att riksdagen ger CIF ett
uttalat programansvar att stödja forskning även om friluftsliv och annan
lågintensiv fysisk aktivitet, t.ex. inom Friskis & Svettis.
En nationell syn på
motion och idrott för
2000-talet
Den nationella idrottspolitiken bygger på tre grundstenar,
1999/2000:KrU3.
- En tydlig stävan att i samhällsplanering, i skolans arbete och andra
sammanhang uppmuntra och ge möjligheter till barns och ungdomars och
vuxnas motion och idrott i syfte att främja en god folkhälsa. Sådana
möjligheter bör skapas genom samverkan mellan staten, kommunerna,
idrottsrörelsen och organisationer som bedriver frilufts- och
främjandeverksamhet.
- Ett aktivt stöd till en fri och självständig idrottsrörelse byggd på ideellt
engagemang och som bedriver en bred verksamhet, som värnar om god
etik, som ger lika förutsättningar för flickor och pojkar, kvinnor och män,
som arbetar aktivt för integration samt värnar om demokratisk fostran.
- En medvetenhet om att elitidrotten också till viss del består av kommersiell
underhållning som har ett värde genom att den ger många människor
förströelse och glädje, men som bör bedrivas utan offentliga subventioner.
Riksdagen har antagit dessa mål vilket innebär att
idrottspolitiken bör bedrivas utifrån en medvetenhet om att
dessa tre grundstenar kan ha stor betydelse såväl var för sig
som tillsammans på både lokal och central nivå.
Med anledning av detta är det viktigt att även idrottsforskning tar hänsyn
till dessa tre grundstenar så att Centrum för idrottsforskning får ett breddat
uppdrag att även stödja forskning om friluftsliv och annan lågintensiv fysisk
aktivitet samt att folkhälsoargumentet skall få genomslag i fördelningen av
forskningsanslag till Centrum för idrottsforskning (CIF).