Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Centrum för idrottsforskning (CIF) får ett uttalat program- ansvar att stödja forskning även om friluftsliv och annan lågintensiv fysisk aktivitet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att folkhälsoargumentet skall få genomslag i fördelningen av forskningsanslag till Centrum för idrottsforskning (CIF).
Inledning
I budgetpropositionen 2000/2001:1 (s. 132) framhåller regeringen att mot bakgrund av att folkhälsan riskerar att försämras hos många människor i framtiden får studier av idrotten som välfärdsfaktor en ökad betydelse.
Med detta argument föreslår regeringen att Centrum för idrottsforskning (CIF) under kommande år skall få fördubblade anslag.
Begreppsförvirring
Det är emellertid oklart vad regeringen avser med begreppen idrott. Oklarheten går tillbaka till den begreppsförvirring som 1970 års idrottspolitiska beslut orsakade. Då definierades idrott som nästan alla typer av fysisk aktivitet, allt från OS-satsningar till fotvandringar i naturen. Därefter har vi haft svårt att veta vad vi egentligen menar, när vi har talat om idrott.
För att bringa reda i förvirringen och för att skapa förutsättningar för ett rationellt samtal om vad våra skattepengar skall användas till, har allt fler forskare och debattörer med begreppet idrott börjat avse den prestations- och tävlingsinriktade idrotten, vars främsta uttryck vi nu under OS i Sydney har kunnat ta del av på plats eller via media.
Folkhälsoinstitutet föreslog i sin bok, Vårt behov av rörelse (1995), att begreppet fysisk aktivitet borde användas som överordnat begrepp i stället för idrott. Idrott skulle därmed bli ett, bland flera, slag av fysisk aktivitet. Samma ståndpunkt tar några idrottslärare upp i en nyutkommen bok, Fysisk bildning - om ämnet Idrott och hälsa, där de pläderar för begreppet fysisk bildning som övergripande beteckning.
Olika syn på varför man skall ägna sig åt fysisk aktivitet har också fått organisatoriska konsekvenser. Sveriges riksidrottsförbunds (RF:s) klubbar ägnar sig i de allra flesta fall åt idrott, där tävlingsmomentet nästan alltid är viktigt och där också prestationen i de flesta fall är påtaglig. Har man goda förutsättningar för idrott kan man också bli olympisk mästare och professionell idrottsman. Vad som allt oftare glöms bort är den idrott utövaren ägnar sig åt för att få lite bättre hälsa, att må bra och för att ha roligt.
De s.k. främjandeorganisationerna, Friluftsfrämjandet, Cykelfrämjande m.fl, sysslar med fysisk aktivitet där tävlingsmomentet helt saknas. Detsamma gäller Friskis & Svettis. Här ägnar man sig åt måttliga fysiska aktiviteter uteslutande för att man känner en inre tillfredsställelse eller i förekommande fall även en naturupplevelse. Till stora delar stämmer detta även in på gymverksamhet och annan kommersiellt arrangerad fysisk aktivitet, som inte tillåts organisera sig inom RF.
Att måttlig fysisk aktivitet har en hälsobefrämjande funktion och leder till att vi mår bättre är väl belagt. Däremot kan idrottens folkhälsobefrämjande funktion starkt ifrågasättas. Det är ingen tillfällighet att skador som tennisarm och fotbollsknän har fått namn från idrotten. Det säger sig självt att om man ligger på toppen av vad den egna kroppen presterar, oavsett på vilken nivå man befinner sig, så uppstår risk för skador och bristningar.
En ensidig idrottsutövning, även på motionsnivån, över längre tid kan också leda till förslitningsskador, liknande dem vi ser inom delar av industrin. Om forskning runt idrott skall kunna motiveras utifrån ett folkhälsoargument måste man analysera vad idrott är och bedöma dess relativa betydelse för folkhälsan. Är boxning verkligen hälsosam?
Talar vi däremot om lågintensiv fysisk aktivitet som friluftsliv och rätt utförd motionsgympa m.m. så rör vi oss folkhälsomässigt på säkrare mark. Om detta har professorerna Björn Ekblom och P-O Åstrand skrivit en rapport, Fysisk aktivitet för nytta och nöje, för Folkhälsoinstitutet (1999). Det är ingen tillfällighet att de genomgående talar om fysisk aktivitet och knappast alls om idrott.
Regeringen publicerade hösten 1999 en utredning om Statens stöd till friluftsliv och främjandeorganisationer (Ds 1999:78). I denna konstateras att friluftsforskningen är försummad (s. 151) och att det är angeläget att forskning om friluftsliv förstärks. Däremot kan jag inte finna att denna angelägenhet har omnämnts någonstans, vare sig i forskningspropositionen eller i budgetpropositionen.
Idrottsforskningen har av tradition haft en stark slagsida åt den prestations- och tävlingsinriktade idrotten med stor relevans för idrottsrörelsen, dvs. RF:s klubbar och förbund. För att folkhälsoargumentet skall få genomslag i fördelningen av forskningsanslag måste riksdagens uppdrag till CIF tydliggöras. Jag menar därför att det är angeläget att riksdagen ger CIF ett uttalat programansvar att stödja forskning även om friluftsliv och annan lågintensiv fysisk aktivitet, t.ex. inom Friskis & Svettis.
En nationell syn på motion och idrott för 2000-talet
Den nationella idrottspolitiken bygger på tre grundstenar, 1999/2000:KrU3.
- En tydlig stävan att i samhällsplanering, i skolans arbete och andra sammanhang uppmuntra och ge möjligheter till barns och ungdomars och vuxnas motion och idrott i syfte att främja en god folkhälsa. Sådana möjligheter bör skapas genom samverkan mellan staten, kommunerna, idrottsrörelsen och organisationer som bedriver frilufts- och främjandeverksamhet.
- Ett aktivt stöd till en fri och självständig idrottsrörelse byggd på ideellt engagemang och som bedriver en bred verksamhet, som värnar om god etik, som ger lika förutsättningar för flickor och pojkar, kvinnor och män, som arbetar aktivt för integration samt värnar om demokratisk fostran.
- En medvetenhet om att elitidrotten också till viss del består av kommersiell underhållning som har ett värde genom att den ger många människor förströelse och glädje, men som bör bedrivas utan offentliga subventioner.
Riksdagen har antagit dessa mål vilket innebär att idrottspolitiken bör bedrivas utifrån en medvetenhet om att dessa tre grundstenar kan ha stor betydelse såväl var för sig som tillsammans på både lokal och central nivå.
Med anledning av detta är det viktigt att även idrottsforskning tar hänsyn till dessa tre grundstenar så att Centrum för idrottsforskning får ett breddat uppdrag att även stödja forskning om friluftsliv och annan lågintensiv fysisk aktivitet samt att folkhälsoargumentet skall få genomslag i fördelningen av forskningsanslag till Centrum för idrottsforskning (CIF).
Stockholm den 4 oktober 2000
Charlotta L Bjälkebring (v)