Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jämställande av sekulära och religiösa livssynsorganisationer.
Motivering
Den reform av relationerna mellan staten och Svenska
kyrkan, som trädde i kraft den l januari i år, kom i själva
verket att omfatta mycket mer än relationerna till kyrkan.
Den kom att handla om statens förhållningssätt till samtliga
trossamfund och därmed till medborgarnas förhållningssätt
till en religiös livssyn. I hela det decennielånga
förberedelsearbetet var det framför allt religiöst engagerade
som deltog och formade beslutsunderlaget. Därmed blev det
aldrig aktuellt att sätta in reformen i ett bredare sammanhang
av samhällets förhållningssätt till olika slags
livssynsorganisationer, även sådana som inte baseras på en
religös övertygelse. Det i detta sammanhang intressanta är
att det stöd som där utgår till samfund och
livssynsorganisationer bygger på att staten skall förhålla sig
bidragsmässigt neutral. Varje medborgare får själv genom
den så kallade kyrkoavgiften bestämma till vilken
organisation det offentliga stödet skall gå. Trots detta står
alltså sekulära livssynsorganisationer utanför det offentliga
systemet.
Analogt med målet för stödet till de fria samfunden måste avsikten vara att
skapa förutsättningar för att livssynsorganisationer, oavsett om man ser sig
som religiösa eller sekulära, skall kunna bedriva en aktiv och långsiktigt
inriktad verksamhet i form av ordnandet av och stimulans till ceremonier,
ungdomsverksamhet bland annat i form av konfirmation och
upplysningsarbete i form av skrifter och kurser. I prop. 1998/99:124 (sid. 60)
utvecklar regeringen ingående skälen för det betydande statliga stöd som går
till de fria trossamfunden. Man säger att de är samhällsnyttiga organisationer
som medverkar i den ständigt pågående normbildningsprocessen och att
denna process är nödvändig för att upprätthålla och stärka grundläggande
värderingar som vårt samhälle vilar på. Målet för stödet skall vara att bidra
till
att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt
inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och
omsorg.
Huvudregel för bidrag är att ett samfund skall ha 3 000 s.k. betjänade
personer dvs. medlemmar eller registrerade deltagare i verksamhet som
ordnas av samfundet och församlingen. Om ett samfund "betjänar färre än
3 000 medlemmar bör det ändå anses ha egen livskraft, om det utgör en del av
ett internationellt trossamfund av betydande omfattning".
Vi anser att det är motiverat att den verksamhet som bedrivs av sekulära
livssynsorganisationer, exempelvis Humanisterna, får statligt stöd av samma
skäl som angetts för stödet till de fria samfunden. Organisationerna
"medverkar i den ständigt pågående normbildningsprocessen och denna
process är nödvändig för att upprätthålla och stärka grundläggande
värderingar som vårt samhälle vilar på". Om det svenska samhället skall vara
neutralt i medborgarnas val mellan en religiös och icke-religiös livssyn så är
det uppenbart att den nuvarande situationen är djupt otillfredsställande med
hänsyn till det självklara kravet på jämlika villkor.
Att frågan inte bara är ett principiellt utan även ett i högsta grad praktiskt
problem visas i statistik över den svenska befolkningens religiösa tro. En
tillförlitlig internationell komparativ studie, gjord för några år sedan
(International Social Science Journal September l995), visade att 55 % av
svenskarna inte sade sig tro på Gud, vilket borde vara ett rimligt krav på
religiös tro. Senare undersökningar pekar i samma riktning. Trots detta finns
det en uppenbar skillnad i behandlingen av livssynsorganisationer med
religiös respektive sekulär syn. Målet måste vara att alla
livssynsorganisationer behandlas på samma sätt, exempelvis i form av
ekonomiskt stöd och möjlighet att ta in "kyrkoavgifter" via Riksskatteverket.
I en tid när allt färre anser sig omfattas av en religiös tro är det rimligt att
denna viktiga normbildningsprocess kan accepteras och utövas av andra än de
som anser sig troende. De värderingar som bygger upp ett samhälle kan, men
måste inte, vara baserade på religiös övertygelse. FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna är ett grundläggande och ofta framhållet exempel på
lämpliga normer på vilka man bygger samhällsgemenskapen. Stora grupper i
samhället saknar idag praktiska möjligheter att delta i
nombildningsprocessen. Detta kan på sikt skada förtroendet för de
gemensamma institutioner demokratin bygger på. Sekulära
livssynsorganisationer bör därför ges reella möjligheter att förmedla
samhällets värdegrunder till icke troende människor.