1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om barns och ungdomars tillgång till kultur.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om behovet av könsindelad statistik på området barns och
ungdomars tillgång till kultur.
Motivering
I kapitlet 3.11 i regeringens skrivelse 1999/2000:137 "Barn
- här och nu" finns en beskrivning av barns och ungdomars
plats i den nationella kulturpolitiken. Det hävdas att barns
möjligheter till delaktighet i kulturlivet och till
kulturupplevelser samt till eget skapande prioriteras högt
samt att kulturen är en viktig del av skolans arbetssätt.
Jag har ingenting att invända mot den beskrivningen, och jag ser med
tillfredsställelse att utbildningsministern tillsatt en samarbetsgrupp för
frågor
som berör kulturen och skolan. Det finns också många goda exempel på
verksamheter ute i landet - inte minst skolor där man arbetar på ett mycket
bra och intressant sätt med kultur integrerad i övrig undervisning. Men som
helhet är läget ingalunda särskilt ljust.
Problemen ligger inte i politikernas ambitioner utan i hur det ser ut i det
faktiska livet, ute i kommunerna. När musikskolor och kulturskolor läggs ner
eller det skärs i anslagen så att avgifterna blir så höga, att bara ensambarn
eller välbeställda föräldrars barn har råd att delta, då är verkligen inte allt
gott
och väl. När biblioteken inte har råd att köpa in de böcker som skulle behövas
och skolan inte har råd att köpa teaterföreställningar eller museiinträden, då
är
det bara på papperet vi är på rätt väg.
I skrivelsen står att läsa att de fria teatergrupperna står för ungefär hälften
av landets totala produktion av barn- och ungdomsteater. Jag menar att det är
imponerande med tanke på att de medel vi avsätter i kulturbudgeten till de
fria grupperna inte är mer än några få procent av vad som går till teater-,
dans- och musikinstitutionerna. Om man hävdar, som det görs i skrivelsen, att
de fria teater-, dans- och musikgrupperna fått kraftigt utökat stöd under den
senaste treårsperioden bör vi inte glömma att dessa grupper under samma
period inte fått någon ersättning för kostnads- och löneökningar, vilket
institutionerna fått, och vilket i sin tur gjort att de på många håll fått skära
ner
på verksamheten. Detta i sin tur drabbar naturligtvis barnen och ungdomarna
när föreställningarna blir färre och dyrare och skolorna ännu mindre får råd
att köpa in dem.
Allt är alltså inte gott och väl när det gäller barn/ungdomar och kultur,
även om beslutsfattare och utförare runt om i landet gör allt de kan för att
inom givna ramar uppfylla målen som ställts upp i riksdagens och regeringens
dokument. Av detta kan bara dras en slutsats: vi måste inför det nya seklet se
över fördelningen och organiseringen av samhällets resurser så att det blir
möjligt att leva upp till de åtaganden vi själva gjort, exempelvis i prop.
1998/99:115 "På ungdomars villkor - ungdomspolitik för demokrati, rättvisa
och framtidstro". Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen. (I detta
sammanhang vill jag också hänvisa till vänsterpartimotionen "Kulturpolitik
mot orättvisor och för demokrati" där vi skissat ett antal förslag till hur det
skulle kunna gå till att göra en sådan omstrukturering.)
I Statens kulturråds "Kulturstatistik 2000", som just kommit ut, finns en
del intressant statistik över hur stor andel av de olika teatrarnas besökare
osv.
som utgjorts av barn och ungdom. Den ger exempelvis underlag för frågor
som: Varför spelar inte Skaraborgs Länsteater och Östergötlands länsteater
nästan några föreställningar för barn och ungdom? Men frågor som hur
många pojkar respektive flickor som deltagit i olika kulturella aktiviteter
saknas helt! Detta borde vara ett viktigt underlag för beslut om var och hur
samhället ska sätta in insatser av olika slag. Kulturstatistiken liksom annan
statistik bör göras könsindelad, även - och inte minst - när det gäller barn och
ungdom. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.