1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om samhällets stöd till kultursektorn.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om regler för kultursponsring.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om arkitekturåret.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det kyrkliga kulturarvet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ändamålsfastigheter inom kultursektorn. 2
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av resurser till centralmuseerna.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av resurser till de regionala museerna.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Nordiska Akvarellmuseet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Arbetets museum.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den Stockholmsbaserade delen av Statens museer för världs-
kultur.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvinnomuseer.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Museum Anna Nordlander.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om regional arkivverksamhet.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om folkrörelsearkiven.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om projektet kulturarvs-IT. 3
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sockennamnen. 1
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ABM-samverkan.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stöd till Dansens Hus.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bidragen till internationellt kulturutbyte och samarbete.
20. Riksdagen begär att regeringen genomför en utredning om
spelmansstämmornas och festivalernas roll i kulturlivet.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av resurser till länsmusiken samt annan regional
musik-, teater- och dansverksamhet.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om orkesterinstitutionernas situation.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Stockholms Läns Blåsarsymfoniker.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av resurser till fria teater, dans- och musikgrupper.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om musikteatern Dalhalla.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om fonogrammarknaden.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den kommunala kultur- och musikskolan.
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om dramapedagogernas utbildningssituation. 4
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett nationellt uppdrag till danskonstområdet.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Statens konstråd.
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en åtgärdsplan för en konstpedagogisk satsning.
32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kulturarbetarnas villkor.
33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om dansutbildningen. 4
34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skatteregler m.m. för konstmarknaden. 1
35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sänkt bokmoms. 1
36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en utvärdering av de statliga läsfrämjande insatserna.
37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om LL-stiftelsen.
38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om resurser till icke-statliga kulturlokaler.
39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om resurser till trossamfunden.
40. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om resurser till allmänna samlingslokaler.
41. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen av ungdomspolitiken.
42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ungdomsperspektivet i internationellt utvecklingssamarbete.
43. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bidragsreglerna för ungdomsorganisationerna.
44. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utveckling av den ideella sektorn.
45. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om idrott och folkhälsa.
46. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om jämställdhet inom idrotten.
47. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Världsantidopsbyrån WADA.
48. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om idrottsbistånd. 5
49. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om bidrag till friluftsfrämjande organisationer.
50. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att medlen avsatta för utvecklingsverksamhet förs över till det
samlade anslaget för folkbildningen.
51. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en bred folkbildningssatsning om demokrati.
52. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om särskilda medel till Sveriges Radios programutbud.
53. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 med följande ändringar i
förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 17
Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt följande uppställning:
54.
1 Yrkandena 2, 16, 34 och 35 hänvisade till SkU.
I kulturen finns en kärna, en själ och ett hjärta som inte låter sig definieras
och kategoriseras. Den består i den gränslösa upplevelsen, förnimmelsen
eller njutningen och handlar om den dimension av livet vi alla behöver för
att leva ett rikt liv. Kulturen ger oss mening i nuet. Den bär också våra
historiska rötter och föder visioner för framtiden. Kulturen behöver inte
motivera sitt värde för oss som människor - den finns där om vi är
beredda att lyssna. Frågan är snarare hur vi genom ett stödjande
ackompanjemang kan medverka till ett mer harmoniskt kulturliv och
därigenom också fler harmoniska människor.
5 Den kristdemokratiska kulturpolitikens
rötter
Den kristdemokratiska kulturpolitiken hämtar sin näring ur vår
grundläggande ideologi. Kärnan handlar om människan - hennes
förutsättningar, behov och uppgift. Vi menar att människan inte endast är
en varelse formad av materiella behov. För att växa och bli hel krävs en
andlig, kulturell dimension. Vi behöver också nära relationer och
tillfredsställda behov av gemenskap och gemensamma upplevelser.
Kulturen hjälper oss att utvecklas och mogna i relationer till andra.
Mötet med andra människor ställer krav på såväl öppenhet och tolerans
som respekt för integritet och livsåskådning. Att ta ansvar för sin relation
till
andra är en viktig och självklar del i ett demokratiskt samhälle och varje
människa har ansvar för sina egna handlingar. En konstnär kan därför aldrig
dölja sig bakom den kulturella frihetens slöja. Att ta ansvar handlar också om
att förvalta kulturella värden, både de andliga och de materiella. Att
kulturarvet står i centrum för den kristdemokratiska kulturpolitiken kan
således härledas till våra ideologiska rötter.Vi har ett ansvar inför kommande
generationer.
I den kristdemokratiska ideologin finns ytterligare en princip av betydelse
för kulturpolitiken. Denna handlar om samhällets maktfördelning. Vi menar
att grunden för kultur- och all annan politik måste vara
subsidiaritetsprincipen. I grunden handlar denna om att besluten skall ligga så
nära den enskilda människan som möjligt. Endast i de fall man kan motivera
att besluten fattas på ett mer effektivt sätt på nästa nivå skall de föras
vidare
dit. Grundprincipen är att högre nivåer skall stödja de lägre.
Med människan i centrum och kulturens roll för hennes välbefinnande
byggs den kristdemokratiska kulturpolitiken.
6 Kristdemokratisk kulturpolitik i praktiken
6.1 Kultur för alla
Att den kristdemokratiska kulturpolitiken tar sin utgångspunkt i
helhetssynen på människan betyder att vi värnar varje människas rätt till
olika former av kulturupplevelser. Det kan handla om det lilla barnets
sagostund, blockflöjtslektionen i kultur- och musikskolan, keramikkursen
på studieförbundet eller en klassisk operaföreställning. Kulturpolitiken
måste uppmuntra och verka för tillgänglighet och undanröja hindren för
allas delaktighet.
Att kulturen finns som en naturlig del av skolans vardag, att verka för
kulturella mötesplatser i form av t ex samlingslokaler och bibliotek liksom
specifika insatser för funktionshindrades möjlighet att vara delaktiga i
kulturlivet är några exempel på detta. Kulturpolitiken måste också uppmuntra
till professionalitet och kulturellt yrkesengagemang. Ideella kan inte ersätta
professionella kulturarbetare, lika lite som amatörer kan ersätta professionella
konstutövare med lång skolning. Att ge konstnärer och kulturarbetare goda
villkor att verka är ett viktigt led i ett nationellt kulturarbete.
6.2 Kulturens gränslöshet
Kultur som vi försöker att behandla den är mer av ett väsen än en konkret
företeelse. Den påverkar alla områden i samhället och kan egentligen inte
stängas in i en sektor, en nämnd eller en förvaltning och bara hanteras där.
Kulturen borde få genomsyra och befrukta alla sektorer i samhället, inte
bara som instrument för något annat, utan för vad den tillför oss som
människor i form av välfärd, livskvalitet och utveckling. På alla politikens
områden måste det finnas lyhördhet för kulturens värde. Vi vill illustrera
detta med två exempel, inom bistånd respektive vård.
6.3 Kultur och bistånd
Vi menar att en stad i spillror behöver materiellt bistånd. Men en trasig
människa behöver mer än mat för att bli hel. Kultur kan därför utgöra ett
immateriellt bistånd. På kort sikt kan det röra sig om en stunds skratt eller
njutning, medan det på längre sikt kan handla om uppbyggande av
kulturella institutioner och infrastrukturer. Det fria ordet har stor
betydelse för att ett samhälle skall kunna växa i och bevara demokratin.
Möjligheten till kommunikation genom böcker och tidningar bör vara
viktiga kulturella inslag i en biståndssatsning med yttrandefrihet och
demokrati som mål.
Att regeringen ger ett engångsstöd till Teatro Avenida i Maputo,
Moçambique, är i linje med kristdemokratisk kulturpolitik. Tyvärr är det ett
unikt exempel som inte inger förtroende eftersom regeringen inte på något
sätt redogör för hur man ser på området som helhet. Många länder törstar
efter kultursatsningar, inte bara Moçambique.
6.4 Kultur och vård
När en människa blir sjuk eller gammal försvinner inte hennes
kulturbehov. Vårdinrättningarnas inre miljö i form av personalens
förhållningssätt, liksom yttre miljö i form av utsmyckningar påverkar
tillståndet hos alla som vistas där. Också inom vården kan den kreativa
dimensionen komma till uttryck genom olika former av konstnärligt
utövande. En sjukhusclown som lockar till skratt, kan vara väl motiverade
kulturmedel, likaså en musikterapeut i ångestdämpande verksamhet. Den
läkande och vårdande kulturen kan på olika sätt finnas med i alla livets
skeenden, en ofta bortglömd dimension av kulturpolitiken.
6.5 Hemslöjd - en viktig del av kulturarvet
Hemslöjd är en viktig del av vårt svenska kulturarv. Arbetet med att föra
vidare traditionella tekniker handlar om att odla stolthet och samhörighet
med sin bygd och sin historia. Samtidigt som de tekniker som utvecklats
under historiens gång vidareanvänds förändras formerna och
användningsområdet. Det arv som skall gå vidare utvecklas. För att i
möjligaste mån skapa förutsättningar för slöjden att leva vidare finns i de
flesta län två länshemslöjdskonsulenter, en med inriktning mot textil och
en som har ansvar för de hårda slöjdteknikerna. I deras arbete ingår att
ordna kurser, utbildningar och utställningar med pröva-på-verkstäder för
en slöjdintresserad allmänhet.
En viktig dimension av länshemslöjdskonsulenternas arbete handlar om att
ordna verksamheter för barn och ungdomar, t ex i form av särskilda
slöjdläger. I en tid där allt skall gå fort ger slöjden möjlighet till andrum.
På
detta sätt fyller arbetet med att föra vidare kulturarvet funktionen av att
också
vara en glädjekälla i nuet. Att väva, tälja, sy eller knyppla ger lugn och en
meditativ tystnad som har stor beteydelse för stressade själar. Detta
kulturarvsarbete fyller på så sätt flera syften och vi menar att det bör
uppmuntras.
6.6 Särskilda kultursatsningar för barn
Barnkonventionen som Sverige var med och undertecknade 1989 ställer
krav vad gäller barns och ungdomars kulturella rättigheter. Här garanteras
barn och ungdomar kulturell identitet och här formuleras i klartext barns
rätt till vila och fritid, lek och rekreation d.v.s. rätten att vara barn.
Barn måste under sin uppväxt ges möjlighet att ta del av och delta i olika
kulturella aktiviteter. Egna berättelser, rörelse, lek, att måla, rita, sjunga
och
spela är några av uttryckssätten. Kulturen kan bidra till att utveckla dem.
Hemmet ger goda förutsättningar och vi vill forma en politik som ger
föräldrarna tid för samvaro med sina barn. Också barnomsorg, skola och
massmedier har viktiga roller att spela för barns kulturupplevelser.
Barn måste ges möjlighet att uppnå kommunikativ kompetens, dvs.
utveckla sådan kunskap och förmåga som gör att de kan tolka, förstå, och
hantera den verklighet de lever i. Om resurser styrs till barns och ungas
kulturutbud kan kulturintresset väckas och utvecklas tidigt. Tidiga
kulturupplevelser utvecklar fantasin och väcker intressen som man bär med
sig som en god barlast i livet. Samhällets insatser för kultur till barn och
ungdom har ökat under senare år, men mer kan och bör göras.
Att de nationella uppdragens inriktning mot barn och ungdomar förstärks
är bra. Det uppdrag som föreslås fr.o.m. år 2001 och som skall inriktas mot
samverkan mellan barnkultur och forskning skall syfta till att samla
erfarenheter och bygga upp kompetens när det gäller den konstnärliga
processens roll för unga människor och det egna kreativa skapandet. En viktig
del av denna process är barns- och ungdomars möte med medier och film. Vi
menar att det saknas tillräcklig kunskap när det gäller hur barn påverkas i
dessa möten.
6.7 Kultur utifrån ett helhetsperspektiv
Kulturens gränslöshet gör det ibland svårt att tydliggöra det
kulturpolitiska ansvaret mellan de offentliga nivåerna. Det finns också en
gråzon i gränslandet mellan det offentligas ansvar och den ideella
respektive den privata sektorns ansvar. Det är politikens skyldighet att se
till att kulturverksamheter i behov av stöd, inte blir offer för brister i
politisk organisation eller oklarheter i lagstiftningen. Insatser för enskilda
orkestrar och museer m fl kan därför vara en viktig del av det
kulturpolitiska uppdraget. På samma sätt har politiken ett ansvar för
tydliggörande av t ex sponsringsregler. Den kristdemokratiska
kulturpolitiken bygger på en helhetssyn där ideella insatser från kulturens
eldsjälar samverkar med medel från offentlig och privat sektor.
6.8 Helhet och långsiktighet
En viktig uppgift på den kulturpolitiska arenan är att verka med förståelse
för de kulturella verksamheternas natur. Nyckelord i detta arbete är
långsiktighet och helhetssyn. En orkester som tvingas lägga ner sin
verksamhet på grund av tillfälliga besparingar återuppstår inte med
automatik när medlen kommer tillbaka. Ett museum som skall vårda ett
fysiskt kulturarv skall inte behöva se delar av samlingen bokstavligen ätas
upp av skadeinsekter för att medelstilldelningen inte räckte till det året.
Statliga kulturbidrag skall inte bidra till att skapa kulturella krishärdar.
Ett tydligt exempel på hur goda kultursatsningar kan misslyckas genom
bristande helhetstänkande är erfarenheterna från Kulturhuvudstadsåret.
Utvärderingar visar att den tydliga strävan som fanns att medverka till
utveckling inom kultursektorn och dess institutioner var svår att fullfölja,
framför allt beroende på bristande målformuleringar och otydliga
organisationsformer. De satsningar som under året gjordes på kultur i hela
landet visar också på dålig koppling mellan tillfälliga satningar och det
långsiktiga arbetet. Engångssatsningar kan vara välbehövliga injektioner, men
erfarenheter måste tas tillvara och användas i det långsiktiga arbetet. Detta är
en insikt som regeringen bör ta med sig i det fortsatta arbetet. På område efter
område låter regeringen tillfälliga prioriteringar styra och gör satsningar utan
att se till långsiktighetens betydelse.
För de offentliga medlen måste helhetssynen vara den vägledande
principen. Samordningen är här ett nyckelord. Det är t ex oacceptabelt att
verksamheten vid Stiftelsen föremålsvård i Kiruna har svårighet att
sysselsätta de anställda, eftersom institutionerna av resursskäl har problem
med att leverera tillräckligt mycket material. De satsningar som görs måste
vara kompatibla med verkligheten.
6.9 Vårt gemensamma ansvar
Kulturpolitiken kan inte bara ses ur de olika konstområdenas perspektiv,
utan måste på allvar få genomsyra hela samhällsapparaten. De
konstnärliga uttrycksformerna är kulturpolitikens kärna, men dess
"spridningsområde" blir allt större. Vi måste därför fundera över hur vi på
bästa sätt organiserar framtidens kulturpolitik. Att rensa bort alla hinder
så att kulturen på allvar kan göra inbrytningar i olika samhällssektorer är
en viktig framtidsfråga. Den reser krav på tydliggörande av olika
ansvarsfrågor.
6.10 Offentliga medel
Att staten tar ett nationellt ansvar för kulturpolitiken innebär att den
säkerställer verksamheter av nationellt intresse, t ex nationalscener och
ansvarsmuseer. I det nationella intresset ligger också att verka för ett
levande kulturliv i hela landet. För detta byggs en kulturell infrastruktur
med regionala stödjepunkter och statligt stöd ges därefter både i form av
verksamheter och ekonomiska medel. Även om stöd kommer centralt
ifrån är det viktigt att besluten och utecklingen av verksamheten får ske
lokalt. Det är viktigt att varje nivå har sin egen identitet. Vi ser därför
med spänning fram emot den utvärdering som gjorts mot bakgrund av
försöken med regional bidragsfördelning. Den framtida regionala
organisationen är en kärnfråga inom kulturpolitikområde.
Den genomgång som Statens kulturråd har gjort när det gäller det
regionala utfallet av myndighetens verksamhet m m och som haft som syfte
att analysera det regionala utfallet av statens stöd till kultur är mycket
angelägen. Den visar på både god och mindre god spridning och bör användas
fortlöpande för att statliga kulturmedel skall komma fler till del. Vi menar att
regeringen använder analysen mer för att legitimera sina egna insatser än att
se den som en källa till kulturpolitiska förbättringar.
6.11 Privat sektor - en del av samhället
Många betraktar den privata sektorn som något utanför samhället. När vi
kristdemokrater talar om samhället menar vi självfallet den offentliga
sektorn, men även den ideella sektorn, med föreningar och folkrörelser
samt den privata sektorn. Näringslivet har behov och ansvar som sträcker
sig utanför den rent affärsmässiga verksamhet som det bedriver.
Kulturlivet har i sin tur behov av vidgade möjligheter att utöva sin konst
både inom och utom etablerade institutioner. Det ömsesidiga utbytet
mellan kulturen och det samhälle där den verkar inrymmer således den
privata sektorn.
6.12 Sponsring
Ett långsiktigt samarbete mellan kultur och näringsliv, som bygger på
respekt och som självklart inte inskränker den konstnärliga friheten, kan
ge vidgade möjligheter både i form av bättre finanser och nya
arbetsformer. Det är också ett sätt att uppfylla det kulturpolitiska målet att
nå nya grupper. Både det enskilda företagets klimat och hela
samhällsklimatet är beroende av ett rikt kulturliv. Att sponsra
kulturverksamhet är en möjlighet för företag att ta ökat samhällsansvar,
något som bör uppmuntras. Om kultursponsringen ska bli mer omfattande
förutsätter det att reglerna blir tydliga och förutsägbara. Så är inte fallet
idag. Lokala skattemyndigheter gör egna tolkningar av när avdragsrätten
för sponsring ska gälla. Ett utslag i domstol nyligen är mycket svårtolkat
trots att utredningen pågått i flera år. Vår slutsats av detta är att
lagstiftningen måste ses över så att det blir tydligt vad som gäller och så
att behandlingen blir likvärdig i hela landet. Ett annat område som är
svårbegripligt är avdragsrätten för olika inköp, vilket vi återkommer till
under avsnittet Bild och form. Stödet till kulturlivet skulle bli betydligt
mer omfattande än det är idag om skattereglerna utformades på ett sätt
som gynnade detta.
6.13 Ideell sektor
På gräsrotsnivå runt om i Sverige pågår ett spännande arbete. Fler och fler
har slutat fråga vad stat eller kommun kan göra för dem och i stället tagit
saken i egna händer. Ofta har man mot alla odds nått fantastiska resultat.
Den ideella sektorn är en kraft och en tillgång i det kulturella nätverket.
Det är en kraft som inte kan dirigeras uppifrån, men som kan stödjas på
ett positivt sätt av statsmakterna. Vi vill se en nystart på det nationella
stödet för utveckling av den ideella sektorn.
Mer och mer kommer att ske utanför institutionerna. Projekten, de
sinnrika finansieringslösningarna, festivalerna, nätverken,
samarbetsmodellerna, entreprenörerna och eldsjälarna är inte
nödlösningar i brist på institutionell fasthet, struktur och resurser utan
början till något nytt, en öppen kulturpolitik.
(Ur Kulturens vägar av Sven Nilsson)
Gränslandet mellan offentlig, privat och ideell sektor och gråzonerna
mellan dem behöver belysas och redas ut. Regler som inte är anpassade
till detta synsätt kan behöva ändras. Den kristdemokratiska
utgångspunkten är att eftersom alla sektorer är en del av samhället har de
också ett gemensamt ansvar för en levande kultur.
7 Kulturarv och kulturmiljö
7.1 Kulturarv
Varje människa har ett kulturellt ansvar. Det handlar om att lämna efter
sig yttre materiella värden i form av konkreta lämningar, men också om
ett för ögat osynligt arv i form av värderingar och normer. Att förmedla
båda dessa sidor av kulturarvet till nya generationer är en gemensam
uppgift för hela samhället.
Kulturlandskapet, kulturinstitutioner, kulturhistoriska besöksmål,
förvaltning och vård handlar om den fasta delen av vårt kulturarv. För denna
materiella del av kulturarvet har museer och arkiv ett särskilt ansvar.
Registrering, dokumentation, vård, konservering och magasinering ställer
stora krav på kunskap, insikt och omsorg samt praktisk hantering. Att
överleva och samtidigt förnya sig, att behålla gamla och attrahera nya
besökare, föda deras nyfikenhet och kunskapsiver genom existerande och nya
utställningar, ny teknik etc kräver en genomtänkt plan och pedagogik.
Det för ögat osynliga kulturarvet i form av en kärna av gemensamma
värderingar och principer, historia och tradition, religion och livsåskådning,
språk, etiska och moraliska normer, är viktiga element i den icke-materiella
kulturella utvecklingen. I varje samhälle krävs en gemensam etisk bas.
Förmågan till delaktighet och upplevelse i varandras kulturer är också ett
viktigt vapen i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Skolor, kyrkor,
teatrar och andra kulturinstitutioner är, tillsammans med frivilliga
organisationer av olika slag, naturliga platser för diskussion om människans
förutsättningar, livsfrågor och värderingar. De kan bidra med fördjupad
respekt för de värden som är en förutsättning för demokratin.
Det räcker inte med att endast blicka framåt om man skall uppnå den
välfärd som vi så hett eftertraktar. För att färdas väl är det nödvändigt att
veta
hur det ser ut i backspegeln också. För oss kristdemokrater har detta alltid
varit en självklarhet och det är därför glädjande att de snåla vindar som blåste
kring kulturarvets väggar har börjat mojna och ersättas av insikt om vårt eget
kulturarvs betydelse.
Att ha god kännedom om sitt eget kulturarv är både en förutsättning för att
bygga upp sin egen identitet och för att kunna respektera andras kultur och
värden. I mötet mellan kulturer krävs förståelsen för att kulturarvet inte är
givet en gång för alla, utan ständigt berikas av nya upplevelser, erfarenheter
och kontakter med och inflytande från andra länder och kulturer. Att värna
och värdera sin egen kultur och samtidigt bejaka mångfald och värdesätta
andra kulturer är förutsättningen för en positiv integration.
7.2 Kulturmiljö
Kulturmiljöarbete handlar om insatser för bevarande av kulturarvet. Från
att tidigare ha varit inriktat främst på fornlämningar och särskilt värdefull
bebyggelse omfattar arbetet i dag också den historiska kontinuiteten i hela
miljön. Den är en del av samhällsplaneringen. Kulturbarometern
redovisar också att detta är ett angeläget område för det svenska folket.
Nästan hälften av befolkningen har under det senaste året besökt någon
form av kulturminne.
För Kristdemokraterna är kulturmiljöfrågorna centrala. Med utgångspunkt
i den förvaltarskapskapstanke, som är en av hörnpelarna i den
kristdemokratiska ideologin, har vi gång efter annan lyft fram betydelsen av
det viktiga kulturarbete som bedrivs på området inom och mellan olika
samhällsnivåer. Inte minst gäller detta det arbete som bedrivs av landets
hembygds- och forminnesföreningar som omfattar mer än 400 000
medlemmar.
Tillsammans med de insatser som görs av byggnads- och kulturnämnder,
länsstyrelser och läns- och kommunala museer samt Riksantikvarieämbetet
bidrar man till att förvalta en viktig del av det svenska kulturarvet. Man visar
också med tydlighet hur viktigt det är att vi tar ett gemensamt kulturellt
ansvar, oavsett nivå och sektor. Att stödja de underliggande verksamheterna
är en viktig uppgift för det statliga kulturmiljöarbetet.
7.2.1 Vikten av långsiktighet
Vi har tidigare kritiserat regeringen för bristande långsiktighet i
kulturmiljöarbetet. Tillfälliga besparingar har gjorts, tagits tillbaka och
återkommit. Ett exempel på inkonsekvent agerande är att regeringen nu,
snart tio år efter riksdagens beslut om att en stiftelse för
kulturmiljöförvaltning skall inrättas, beslutar sig för att det inte finns
ekonomiska förutsättningar för att inrätta en sådan. Ett annat berör
uppdragsarkeologin där Riksantikvarieämbetet påvisat vilka problem de
mycket stora svängningarna mellan olika års offentliga
infrastrukturinvesteringar innebär. Regeringen löser detta problem,
liksom de flesta andra problem som påtalas, med översyn.
Ytterligare spår av regeringens bristande långsiktighet ser vi i att den
tillfälliga kompensationen för besparingar på 2,4 miljoner försvinner. Även
om regeringens förslag till anslagsökning på en miljon och satsning på
kulturreservat med fem miljoner är glädjande finns det anledning att särskilt
bevaka detta område framöver. Påfallande många av regeringens
akututredningar har under senare tid haft svårt att komma till avslut. Insatser
som det finns majoritet för att genomföra i riksdagen skjuts utan förklarlig
anledning på framtiden. Detta är naturligtvis oacceptabelt.
7.3 Arkitektur och bebyggelseplanering
För arkitektur och bebyggelseplanering bär varje generation ett dubbelt
ansvar - att sätta tidstypiska avtryck i sin samtida kulturmiljö och ta
ansvar för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Med medvetenhet om det
arkitekturhistoriska kulturarvet kan detta leva vidare även i nyproduktion.
Det innebär att ha god omsorg om byggnadsstilar, färgval och material
som är särskiljande för just det området. Ett särskilt ansvar har staten nu,
sedan kyrkan fått en friare ställning, för att bevara det värdefulla kulturarv
som våra kyrkor utgör.
Regeringen har utlyst år 2001 som arkitekturåret. Arkitektur- och
formgivningsfrågor kan därigenom få en kraftfull och nödvändig fokusering.
Målsättningarna för året - att efterfrågan på och förståelsen för god
arkitektur,
formgivning och design skall öka i hela landet - är god. Tidpunkten är också
väl vald. Dessvärre känns det som om satsningen riskerar att inte få den
betydelse det var tänkt. Ingenstans markerar regeringen den långsiktiga
effekten en sådan satsning kan och bör medföra.
När Sverige än en gång står inför en stor strukturförändring med stora krav
på av boendemiljöer och infrastrukturer i såväl tillväxtregioner som
avfolkningsbygder krävs planering. Detta är aspekter som borde ingå inom
arkitekturåret. Vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med en
redogörelse för hur de satsningar, som görs inför och under det kommande
året, kan få långsiktig betydelse för den framtida samhällsplaneringen.
8 Museer
Museernas mål bör vara dels att erbjuda material och information som
engagerar och stimulerar människors intresse att aktivt delta i ett
demokratiskt kulturliv, dels att genom vetenskaplig verksamhet medverka
till förklaringar på de frågor som forskningen ställer. Det är i föremålens
förmåga att ge upplevelser, som särarten i museets utåtriktade verksamhet
ligger. Upplysningsarbetet får sin karaktär genom de specifika
pedagogiska möjligheter som föremålen erbjuder. Museernas egenart
ligger först och främst i att det samlar, förvaltar och förevisar föremål. I
själva samlandet och förvaltandet ligger en viktig kulturell uppgift.
Museerna är också en naturlig plats för diskussion om människans
förutsättningar, livsfrågor och värderingar under olika tidsepoker både i
Sverige och i andra delar av världen. Museernas arbete för att motverka
främlingsfientlighet och rasism kan därför inte nog poängteras. De skulle i
ännu högre utsträckning än i dag kunna bidra till att skapa fördjupad respekt
för de värden som är en förutsättning för demokratin. Detta arbete är i hög
grad förknippat med historia och känsla för kulturarvet i vid mening.
Genom museerna kan den historiska erfarenheten utnyttjas för att ge
perspektiv på olika frågor när det gäller att hantera nuets problem och välja
framtidsriktning. Kristdemokraterna vill arbeta för att långsiktigt bevara
samlingarna, att öka tillgängligheten till museerna och att nå nya grupper av
besökare. Upprepade gånger har vi påpekat att det är det långsiktiga arbetet
vid museerna som behöver stöd. År för år behöver museerna fortsätta sitt
arbete med kunskapsuppbyggnad, vård och underhåll av samlingar, arkiv och
bilder, rådgivning och information. Ett viktigt steg i rätt riktning var när
regeringen förra året tvingades överge sin satsning på riktade tidsbegränsade
bidrag. Att vissa museer i år får höjda anslag är ur vår synvinkel ytterligare
steg i rätt riktning. Vi känner emellertid fortsatt stor oro för museerna,
eftersom vi menar att regeringen trots att man nu har insikt om hur
problembilden på museisidan ser ut, undlåter att ta ett samlat grepp för att
förbättra situationen. Vår oro handlar till stor del om regeringens bristande
långsiktighet när det gäller samlingarna samt hur man hanterar
hyreskostnaderna.
8.1 Hyror och ramanslag
Museernas ekonomiska situation är på många håll ansträngd och
otydligheten om vad som gäller och skall gälla skapar en villrådighet som
är olycklig för alla inblandade. Pengar dras först in för att därefter komma
tillbaka och så småningom kompenseras. Stöd som utlovas för ett
museum ett år, uppfylls inte med nödvändighet ett annat. Dessutom vet vi
nu att av många museers anslag går mer än hälften till hyreskostnader.
Sedan 1993 betalar kulturinstitutioner vad Statens fastighetsverk kallar
marknadshyror eller marknadsliknande hyror. Staten sätter alltså genom ett
statligt verk hyror som om fastigheterna och verksamheterna vore
kommersiella. När systemet infördes kompenserades institutionerna fullt ut
för den hyreshöjning som marknadstänkandet ledde till. Med åren har denna
kompensation i många fall urholkats och sedan 1994/95 ges ingen automatisk
kompensation för ökade hyreskostnader. Utöver detta har regeringen också
fråntagit museer och andra kulturinstitutioner incitamentet att försöka sänka
sina hyreskostnader, eftersom ramanslaget sänks med motsvarande summa
om hyrorna förhandlas ner.
Redan förra året pekade vi på behandlingen av Naturhistoriska riksmuseet
och det anmärkningsvärda i att man använde museets anslagssparande för att
finansiera satsningen på Moderna museet. I ett arbetspapper till en kommande
ESO-rapport visas nu att Naturhistoriska museets anslagssparande tjänades in
på enträgen och vunnen kamp för en rimligare hyra. För detta bestraffades de
genom att regeringen använde medlen för en satsning på annat museum. Att
man nu får tillbaka medlen, som kallas för lån, förändrar inte bilden. 4 496
000 kronor av Centrala museers anslagssparande kommer även i år att ställas
till regeringens disposition. Det tycks på Regeringskansliet finnas en viss
förvirring när det gäller begreppet marknadshyra och tydligen också när det
gäller begreppet ramanslag. Om det finns systemfel måste dessa naturligtvis
åtgärdas.
Dessvärre drabbar regeringens okunskap och senfärdighet enskilda
verksamheter, som är helt beroende av långsiktigt stöd. Vad som raseras den
ena dagen kan inte alltid byggas upp den påföljande. Det är därför som vi
gång efter annan markerat vikten av att regeringen påskyndar översynsarbetet.
Om alla fastigheter skall ingå kommer det att ta lång tid och
ändamålsfastigheterna på kulturområdet måste därför behandlas med förtur.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med klara besked så att
osäkerheten får ett slut.
8.2 Samlingarna
På museerna finns ett fortsatt stort eftersläpande behov av vård,
registrering, dokumentation och digitalisering. Detta vet regeringen. Det
var också en av anledningarna till att man inom Sesamprojektets ram lät
arbetslösa göra en insats för museisamlingarna. Mycket har blivit bättre,
men ännu återstår betydande behov av ändamålsenlig förvaring för
samlingarna. Detta är en vetskap som regeringen haft i mer än ett halvår.
Trots detta händer ingenting i årets budget. Att endast redogöra för
erfarenheterna av Sesamprojektet, att vi har en akut situation när det
gäller museernas förvaring av samlingar, visar att våra farhågor var
befogade. Insatserna hade till främsta syfte att skapa sysselsättning och
endast som bieffekt att förbättra tillståndet på museerna. Att regeringen
endast avser att, som en del av genomlysningen på museiområdet, göra en
särskild granskning av de centrala museernas magasinsituation är således
inte försvarbart, när nu situationen redan är känd och ropar efter insatser.
Särskilt allvarligt blir detta i en budget där museerna sägs vara
prioriterade.
Samtidigt som regeringen efterlyser tålamod växer museisamlingarna dag
för dag. 1998 ökade Centralmuseernas samlingar med mer än 325 000
föremål. Antalet fotografier växte med drygt 250 000 och arkivaliernas
tillväxt låg på över 60 000. Situationen är således akut. Naturhistoriska
riksmuseets samlingar omfattar idag ca 9 miljoner djur, växter och mineral,
en betydande del av det fysiska kulturarv vi har att förvalta. I dag är
emellertid stora delar av museets samlingar förvarade i ett så dåligt klimat och
dåliga övriga förhållanden att deras fortsatta existens är äventyrad. Den
bergrumslösning som Statens Fastighetsverk föreslagit som lösning visar med
tydlighet att ytterligare granskning av magasinsituationen är onödigt. Det är
beslut om lösningar som snarast måste komma till stånd.
Mot bakgrund av detta menar vi att det krävs en riktad satsning för
centralmuseernas samlingar och avsätter för detta ändamål 10 miljoner kronor
mer än regeringen inom anslagen 28:28-29
8.3 Bidrag till regionala museer
Länsmuseerna fungerar som centrum för den regionala
museiverksamheten och har också en viktig roll när det gäller
kulturmiljövård. De är således mycket viktiga för att målet om ett levande
kulturliv i hela landet skall kunna uppfyllas. Som en länk mellan den
statliga och den kommunala nivån har länsmuseerna en nyckelfunktion.
Det är därför glädjande att regeringen gör en satsning som syftar till
utökad samverkan mellan de olika nivåerna. Betoningen på det
museipedagogiska arbetet känns också angelägen.
Den risk vi ser med satsningen är att den avgränsas till tre år. Vi hade
hellre sett att regeringen valt en permanent anslagshöjning för ändamålet och
vill redan nu peka på att detta med all sannolikhet kommer att vara väl
använda medel som motiverar en fortsättning. Det är därför av största vikt att
förbereda för den dag projektpengarna tar slut. För det långsiktiga arbetet vid
regionala museer avsätter vi 10 miljoner kronor i anslagsökning under
anslaget 28:30.
8.4 Vissa museer
8.4.1 Akvarellmuseet
Under anslaget 28:31 anvisas medel för bidrag till ett antal museer och
andra institutioner. I förra höstens budgetproposition avsatte vi, inom
ramen för detta anslag, 500 000 kronor för att säkerställa det kommande
årets finansiering av Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. Vi utgick från
att den översyn av anslaget som skulle äga rum skulle leda fram till en
långsiktig lösning för museet. Dessvärre finns inget i den nya budgeten
som tyder på att museet kommer att upptas under anslaget.
Museet har på kort tid etablerat sig som en betydelsefull konstinstitution
och också givits ett särskilt ansvar i det regionala utvecklingsarbetet. Det
bedriver ett kraftfullt utvecklingsarbete inom det konstpedagogiska fältet och
tar ett ansvar som motiverar ett statligt stöd. Det är därför anmärkningsvärt
att
regeringen inte fullföljer den viljeinriktning som man signalerat tidigare.
För att säkerställa det kommande årets finansiering av Akvarellmuseet
anser vi att 500 000 kronor bör avsättas för år 2001 och utgår från att
regeringen i nästa budgetproposition tagit med museet inom ramen för detta
anslag.
8.4.2 Arbetets museum
Inom ramen för anslaget finns också Arbetets museum, som regeringen
nu vill föra över till anslaget 28:29 Centrala museer: Stiftelser. Även om
vi delar uppfattningen att museet bedriver en omfattande och till stor del
unik verksamhet ställer vi oss frågande till vad som motiverar att det förs
över. Vi menar att denna anslagsmässiga flytt inte bara är en
budgetteknisk fråga och vill därför att regeringen till nästa år återkommer
med en utförligare redovisning om varför det skulle vara motiverat med
en överflyttning till annat anslag.
8.5 Övriga museifrågor
8.5.1 Världskultur
Statens museer för världskultur bildades den 1 januari 1999. Redan från
början ställde vi oss frågande till vad man egentligen menar med
begreppet världskultur och vad den verksamhetsmässiga vinsten med den
nya myndigheten skulle bli. Betydelsen av insikt i och förståelse för andra
kulturer är centralt inom museiområdet, men hur ställer man egentligen ut
världskultur? Denna fråga kvarstår fortfarande.
Än mer angelägen är frågan om poängen med att slå samman Folkens
museum - etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och
Etnografiska museet i Göteborg. Tvärt emot vad man kan anta för
nysatsningar tyder det mesta i nuläget på att de tre museerna i Stockholm
kommer att få räkna med helt oförändrade anslag de kommande åren och
således i praktiken gå mot en försämring. Det är enbart till det nya
Göteborgsmuseet som anslagshöjningarna kommer att gå. Visserligen
aviserar regeringen åter att riksdagen 2003 kommer att få ta ställning till en
kompletterande finansiering av de utökade kostnaderna för det nya museet.
Problemet är att de tre Stockholmsmuseerna som ingår i myndigheten redan
nu bedriver utmärkta verksamheter som riskerar att få stå tillbaka för
satsningen på den nya delen av myndigheten. Vi vill redan nu markera att
detta är en oacceptabel utveckling och begär att regeringen återkommer till
riksdagen med en redogörelse för hur man ser på de tre Stockholmsmuseernas
situation.
8.5.2 Arkitekturmuseum
År 2001 har regeringen utsett till arkitekturår. För detta har man under
perioden 1999-2001 avsatt 2 miljoner kronor i kampanjmedel till
Arkitekturmuseet. I årets budget föreslås att en av dessa miljoner
permanentas för verksamheten för år 2002. Från 2001 föreslås också en
förstärkning med 1,5 miljoner kronor, för att förstärka museets
organisation. År 2000 ges dessutom, genom en omfördelning, 2 miljoner
kronor.
Sammantaget ger detta en mycket förvirrad bild inför iscensättandet av
Arkitekturåret. Rimligare hade varit att ge museet medel att i god tid
förbereda nästa års evenemang. I stället visar regeringen åter prov på
bristande långsiktighet när det gäller hur man hanterar kulturarvsfrågorna.
Dessvärre riskerar vi i detta fall också att gå miste om värdefulla insatser med
direkt koppling till framtida samhällsplanering, något vi tidigare
vidareutvecklat under avsnittet Arkitektur och bebyggelseplanering.
8.5.3 Genusperspektivet - Museum Anna Nordlander
Museerna har under det gångna året redovisat hur kvinnofrågorna
behandlas i verksamhet och kunskapsuppbyggnad. Rapporterna visar att
det finns behov av ytterligare utvecklingsarbete inom området.
Kontakterna mellan museerna och forskarsamhället behöver stärkas. För
att gå vidare med detta tillsätter regeringen en arbetsgrupp med uppgift att
ta fram förslag till hur genusperspektivet kan få större genomslag i
museernas verksamhet. Inför detta arbete vill vi att regeringen
uppmärksammar frågan om särskilda kvinnomuseer och om hur dessa kan
bidra till att belysa genusperspektivet.
I Norden finns i dag två kvinnomuseer. Båda har nationella uppdrag i vilka
det ingår forskning, insamling och framställning utifrån ett kvinnohistoriskt
perspektiv. Båda arbetar också tillsammans med kvinnliga konstnärer i
tillfälliga och permanenta utställningar. På detta sätt inspirerar de andra
museer och är även rådgivare vid insamling, dokumentation och
utställningsarbete.
I Sverige finns i dag ett museum som arbetar med och för kvinnliga
konstutövare, Museum Anna Nordlander i Skellefteå. En styrgrupp har i
uppdrag att till den 30 juni 2001 överlämna förslag till framtida
verksamhetsorganisation och finansiering. Vi menar att regeringen bör
överväga om museet, t ex i samverkan med den föreslagna forskarskolan i
genusvetenskap, kan ges ett nationellt uppdrag när det gäller hur
genusperspektivet kan få större genomslag vid museerna.
9 Arkiv
Runt om i landet finns ett antal arkiv av olika karaktär som förvaltar
betydande arkivbestånd. Det handlar om att vårda och bevara men lika
mycket om att ge tillgång till värdefull historia. Dessa samlingar speglar
människors egna tankar, föreställningar, handlingar och symboler. Vi kan
följa idéer och handlingsmönster i vårt rika kulturarv från tidig medeltid
fram till våra dagar; se hur det moderna Sverige växer fram på såväl
central som regional och lokal nivå. Det är därför viktigt att bevara
mångfalden och tillgängligheten på detta område.
Det ökade intresset för släktforskning och hembygdsforskning har gjort att
arkiven på senare tid fått ett uppsving när det gäller allmänhetens användning.
Forskarplatserna är hårt utnyttjade, något som naturligtvis är glädjande.
Samtidigt visar tillströmningen att vi måste följa utvecklingen med
vaksamhet. Redan nu har arkivpersonalens arbetsbelastning med att
tillhandahålla material ökat markant. Under 1998 beställdes t ex 204 261
volymer fram vid Riks- och landsarkiven, under de 21 598 forskarbesök som
gjordes.
Mellan 1993 och 1998 ökade också antalet hyllmeter vid Riksarkivet och
landsarkiven med mer än 140 000 hyllmeter. Antalet mikrorullar ökade under
samma tidsperiod med mer än 15 000.
Arkivområdet är ett nyckelområde inom kulturarvsarbetet. På väg in i
2000-talet, i en tid av e-post, mobiltelefoner, och internationalisering är det
mer viktigt än någonsin med kopplingen mellan historia, nutid och framtid.
Vi måste se över hur vi kan göra nuet tillgängligt för morgondagens
forskning. Här står självfallet digitaliseringen i fokus för vårt intresse. Det
är
liksom för museerna nödvändigt att de olika arkivverksamheter som
finansieras via statsbudgeten får möjlighet att verka långsiktigt. Att
regeringen även här skapar ryckiga förutsättningar för verksamheterna genom
indragna anslagssparanden och tillfälliga indragningar av anslag med
påföljande kompensationsinsatser, är därför olyckligt. Den statliga politiken
måste visa förståelse för verksamhetens natur.
9.1 Bidrag till regional arkivverksamhet
Syftet med det statliga stödet är att främja regional arkivverksamhet, att
få ett nät av väl fungerande regionala arkivinstitutioner i landet och att
bättre integrera folkrörelsearkiven i den regionala kulturpolitiken. Trots
att besöken vid de regionala arkiven ökar och arkiven även av regeringen
bedöms som en resurs för både privat och offentlig sektor ligger anslaget
oförändrat.
Många av de regionala arkiven brottas i dag med stora ekonomiska
problem. Trots att arkiven genomgått en stark utveckling och fått ett vidgat
arbetsfält, bland annat i syfte att tillgängliggöra samlingarna för bredare
användargrupper, har resurserna relativt sett inte ökat. Det statliga stödet
ligger fortfarande kvar på den nivå det hade när det infördes 1972. Att samla
in och säkerställa information, att göra den tillgänglig och dessutom arbeta
aktivt för att fler skall få tillgång till samlingarna kräver betydligt större
resurser än arkiven i dag har till sitt förfogande. Särskilda
utvecklingsinsatser
i form av exempelvis arkivpedagogik behöver också göras.
De regionala arkiven arbetar på uppdrag av ett rikt och brett föreningsliv
och en stor ideell sektor. De utgör en stor resurs för både den offentliga och
privata sektorn. För att möjliggöra det viktiga arbete som sker vid de
regionala museerna föreslår Kristdemokraterna att anslaget 28:23 Bidrag till
regional arkivverksamhet höjs med 1 miljon kronor.
9.2 En breddad folkrörelsesatsning
Kristdemokraterna menar att satsningen på industrisamhällets kulturarv,
folkrörelsearkiven och arbetarrörelsens arkiv ska ses som en helhet. Ute i
landet är det vanligt att arkivmaterial från arbetarrörelsen finns på
folkrörelsearkiven och därför ska bidrag till att Arbetarrörelsens arkiv
kanaliseras denna väg.
Under åren 1999-2001 genomför regeringen en bred satsning på
industrisamhällets kulturarv, med sammanlagt cirka 24 miljoner kronor under
tre år. Kristdemokraterna stöder satsningen men har genomgående poängterat
att även folkrörelsearkiven bör få del av dessa medel. Folkrörelsearkiven har
sedan länge arbetat konkret och aktivt på detta område. Det finns till exempel
inte en bruksort i landet som inte har eller har haft ett mer eller mindre
omfattande folkrörelseliv. Det kan handla om fackföreningar,
nykterhetsrörelser, idrottsrörelser, frikyrkor med mera.
Genom arkiven kan vi få en mycket god bild av hur arbetarna,
tjänstemännen, barnen och de hemarbetande hade det både i sitt arbete och på
sin fritid. Det ideella arbetet färgas nämligen alltid av den aktuella
livssituationen. Det märks på foton och affischer, i brev och
verksamhetsberättelser och protokoll. Detta ger en helhetsbild av arbetarnas
historia och det industriella kulturarvet. Mot den bakgrunden anser vi också
att de 8 000 000 kronor som regeringen föreslår till en ensidig satsning på
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, borde fördelas så att det även kommer
övriga folkrörelsearkiv till godo.
9.3 Utvärdering
Förra året berömde vi regeringen för att man äntligen hörsammat
kulturutskottets påtryckningar och insett behovet av en omfattande och
oberoende utvärdering av det statliga arkivväsendet. Vi markerade hur
viktigt det var att denna utvärdering kom till stånd snabbt, men visade
också att vi hyste farhågor om fördröjning. Att dessa var berättigade visar
årets budget, där regeringen redogör för att man ännu inte kommit igång
med utvärderingen, utan avser att tillkalla en utredare under hösten. Med
denna senfärdighet skadas verksamheten. För att inte förvärra den
ytterligare vill vi än en gång uppmana regeringen att skynda på detta så
angelägna arbete.
9.4 Kulturarvs-IT
Kulturarvs-IT är ett treårigt projekt vars syfte är att öka tillgängligheten
till kulturarvet samt ge funktionshindrade personer arbete. Tanken är att
arkivmaterial, fotografier och föremålssamlingar skall bli tillgängliga
genom digitalisering. I dag bedrivs detta projekt främst i Kiruna,
Ulriksfors och Grängesberg. Kristdemokraterna bedömer att fler orter kan
medverka i projektet som är mycket omfattande.
Hos SVAR som är förlagt till Västernorrlands län och som är en byrå i
Riksarkivet finns redan utrustning, lokaler och kunnande som kan utnyttjas i
Kulturarvsprojektet. Vi föreslog redan förra året att antalet kommuner skulle
utökas till att också gälla Sollefteå och Ånge. Vi menade att detta skulle
möjliggöra både utnyttjandet av redan gjorda investeringar och tillgång till
kompetens inom ramen för det treåriga projektet. Trots att ett år av
projekttiden runnit iväg utan att regeringens agerar, håller vi fast vid vårt
förslag.
9.5 Språk- och folkminnesinstitutet
Språk- och folkminnesinstitutet har till uppgift att samla in, bevara,
vetenskapligt bearbeta och ge ut material om bl a ortsnamn. Det skall
också avge yttranden i ärenden om ortnamn och granska förslag till namn
på allmänna kartor. Många ortsnamn har under senare år på ett
ogenomtänkt sätt tagits ur bruk, inte minst genom att
adresseringssystemet förändrats. Ortsnamn är viktiga både ur historisk
synpunkt och som identitetsskapare.
När det gäller ortsnamn vill vi särskilt uppmärksamma frågan om de
svenska socknarnas framtid. I Finansdepartementets utredningsbetänkande
"Folkbokföring efter stat-kyrkareformen" föreslås att begreppet territoriell
församling tas bort ur folkbokföringen och i stället sker kommun- och
fastighetsvis. Vi är precis som Riksantikvarieämbetet mycket negativa till en
sådan förändring och menar att socknarna utgör en omistlig del av det
svenska kulturarvet. De är att likställa med ortnamnen som nyligen fick
lagstöd. Vi anser att även sockennamnen borde omfattas av ortnamnslagen.
9.6 ABM-samarbete
I flera länder har man under senare år tagit steg mot ett utökat samarbete
mellan ABM-institutionerna (arkiv, bibliotek och museer). I Sverige har
en arbetsgrupp för utökad samverkan varit verksam sedan 1992, men
någon djupare analys av förutsättningar och former för fördjupad
samverkan har inte företagits.
Teknikutvecklingen liksom den ökade betoningen på användarperspektivet
är några faktorer som förenar institutionernas verksamhet och utgör exempel
på områden för samverkansprojekt. Sådan verksamhet sker i dag framför allt
på lokal och regional nivå och med dessa har viktiga erfarenheter vunnits.
Tillsammans med erfarenheter från länder där man kommit längre utgör de i
dag en god grund för analys av förutsättningar och former för ett utökat
ABM-samarbete.
Vi menar att det är dags att ta ett samlat grepp om ABM-samverkan. En
viktig fråga är hur man med hänsyn till institutionsspecifik identitet kan
utveckla samarbetsformer som leder till förbättringar både för institutionerna
själva och deras brukare. Området borde därför bli föremål för systematisk
genomgång och analys. Vi anser att regeringen snarast bör ta initiativ till en
utredning av förutsättningarna för samverkan på ABM-området.
10 Musik, teater och dans
Musiken har en gränslös betydelse för människor. Varje år sänder
Sveriges Radio mer än 50 000 timmar musik och televisionen mer än 400
timmar. Många av de kommersiella radiokanalerna har enbart musik i sitt
utbud. Varje dag lyssnar också en tredjedel av den svenska befolkningen
på CD/grammofon eller kassettband och musikfonogramförsäljningen har
ökat med 4 miljoner under den gångna tioårsperioden. Få andra
kulturområden visar med sådan tydlighet hur kultur kan bidra till
mänskligt välbefinnande.
Teater är en annan konstform som ger stora möjligheter till inlevelse och
identifikation. Det är därför glädjande att teaterns föreställnings- och
besökstal totalt sett ökat under senare år efter en period av nedgång. 1998 låg
den sammanlagda publiksiffran på drygt 4,5 miljoner besök vid någon av
landets teatrar. Drygt 20 procent av dessa utgjordes av publiken på barn- och
ungdomsföreställningar. Att barn tidigt får komma i kontakt med teater och
därigenom lära sig uppskatta denna kulturform är av avgörande betydelse,
dels för barnet som därigenom får göra nya upplevelser, dels för att främja en
positiv utveckling för teatern i framtiden.
Dans är ett uttrycksmedel för individen, samtidigt som den har en social
funktion och kan stärka gemenskap och samarbetsförmåga. Dans som
konstnärligt uttryck har länge endast betraktats som en exklusiv konstform
men befinner sig sedan några år i ett expansivt skede. Intresset för att se dans
på scen har ökat, liksom intresset att själv delta i dansaktiviteter. Inte minst
gäller detta barn och ungdomar, ett tydligt tecken på musik- och
kulturskolornas stora betydelse.
Den verksamhet som bedrivs inom musik-, teater- och dansområdet visar
att gränserna mellan det professionella kulturlivet och
amatörteaterverksamhet handlar mer om gradskillnad än artskillnad och att
den breda amatörverksamheten är en förutsättning för den specialiserade
professionella nivån och vise versa. Drygt en halv miljon människor deltog t
ex 1998 i någon av landets 66 000 musikcirklar som anordnades via
studieförbund.
10.1 Riksinstitutioner
10.1.1 Operan och Dramaten
Operan och Dramatiska Teatern är i högsta grad levande kulturklenoder.
Det är angeläget att dessa nationella institutioner är öppna och tillgängliga
för en bred allmänhet så att den del av kulturarvet som de förmedlar kan
föras vidare till kommande generationer. I förra årets budgetmotion
efterlyste vi ett mer långsiktigt tänkande från regeringen när det gäller den
ekonomiska situationen vid Operan och Dramaten. Vi föreslog därför två
extramiljoner i en satsning på Dramaten. Vi noterar med tillfredsställelse
att regeringen hörsammat detta krav. Däremot är vi fortfarande
bekymrade när det gäller situationen för Drottningholms slottsteater.
Regeringen envisas med att endast ge engångsstöd till denna så angelägna
verksamhet. Detta är anmärkningsvärt och vi fortsätter att arbeta för att
teatern skall få ett långsiktigt stöd.
10.1.2 Dansens Hus
Dansens Hus gör svensk och internationell samtida koreografi på hög
professionell nivå tillgänglig. Det har stor betydelse för att fånga och
behålla en ny publik. Kulturårssatsningen på helårsverksamhet visade
detta med tydlighet. När regeringen förra året utökade bidragen instämde
vi därför i det angelägna i denna anslagshöjning. Dessvärre tvingas vi nu
konstatera att ändrade hyresförhållanden ätit upp större delen av
anslagsökningen. Hyreskostnader för kulturinstitutioner är ett växande
problem som vi uppmärksammar särskilt under avsnittet om museer. Vi
vill dock särskilt betona hur olyckligt det är att regeringen inte anser det
möjligt att ge prioritet åt en ytterligare uppräkning av anslaget till
Dansens Hus, trots att man vet att det handlar om en kritisk övergångsfas
innan översynen av hyrorna lett fram till bättre förhållanden för
kulturinstitutionerna. Vi anser att ett tillfälligt stöd på 1 miljon kronor
2001 till Dansens Hus är motiverat och avsätter detta under anslaget 28:5.
10.1.3 Folkmusik
Den svenska folkmusiken borde i alla sammanhang ses som en tillgång. I
takt med ökande internationalisering har behoven av att profilera sig
utomlands ökat, så också på musikens område. Dessvärre är
möjligheterna för sådant utbyte starkt begränsade och folkmusiken och
folkdansen har varit särskilt missgynnade vid fördelning av stöd till
internationellt samarbete. Vi anser därför att bidragen till internationellt
kulturutbyte och samarbete, inom ramen för 28:2, bör ses över så att en
rättvis genretilldelning kommer till stånd.
Senare i höst invigs Stallet - en fast scen för folk- och världsmusik. Att
detta och liknande centra bildas är ett positivt steg i utvecklingen av det
svenska musiklivet och utgör samtidigt en manifestation av folkmusik som
självständig genre. Det är dock värt att påminna om att detta endast är det
första steget i en process för att folkmusiken skall nå en jämlik ställning med
andra genrer. Det är därför också angeläget att verksamheterna följs upp och
tillåts etableras genom långsiktiga satsningar och helhetslösningar.
Kristdemokraterna vill i sammanhanget betona att folkmusiken är ett viktigt
område inom den satsning som vi gör på det regionala musiklivet.
10.1.4 Arrangörer m m
För att de folkmusiksatsningar som görs skall få bredast möjliga effekt är
det viktigt att de nya genrecentren inte tillkommer på bekostnad av de
stödformer som ligger till grund för deras verksamhet.
Amatörverksamhet, arrangörsföreningar och festivaler är viktiga element
för att folkmusikens bas och bredd skall säkras. Vi har tidigare betonat
betydelsen av kulturlivets eldsjälar och menar att åtgärder för att utveckla
amatörkulturområdet bör vidtas. Samordnings- och samarbetsinsatser med
den verksamhet som normalt är föremål för länskonstnärernas
uppmärksamhet bör uppmuntras.
Runt om i landet spirar kulturverksamheten på den ideella nivån. Många
folkrörelser bedriver t ex ett nära samarbete med kulturinstitutioner och
kulturarbetare. Ett sådant arbete sker genom skådebaneverksamheten, där
kärnan i verksamheten utgörs av 7 000 ideellt arbetande kulturombud vars
uppgift är att utveckla kulturintresset på arbetsplatser, i föreningar, i
bostadsområden och i skolor. Denna och liknande typer av verksamheter bör
uppmuntras även i framtiden. Utan dem vore Kultursverige fattigare.
Vi vill också uppmärksamma festivaler och spelmansstämmornas
betydelse för musiklivet. Medan man i t ex Finland vunnit internationell
uppmärksamhet och erkännande tack vare långsiktig utveckling av
festivalutbudet ser vi motsatt tendens i Sverige. I stället för att lyftas fram
i
kulturpolitiska sammanhang tvingas man motivera sin existens. I detta finns
en risk att kvalitet i stället ersätts av verksamheter för att locka storpublik.
Också de smalare festivalerna måste få leva. Därför anser vi att regeringen
bör initiera en utredning om utvecklingen av spelmansstämmornas och
festivalernas roll i kulturlivet. I denna bör också ingå jämförelser med andra
länder.
10.1.5 Regional musik-, teater- och dansverksamhet
Satsningen på musik, teater och dans får inte begränsas till
nationalinstitutionerna och Stockholmsregionen. Runt om i landet bedrivs
en levande och kraftfull verksamhet i olika former. Eftersom vi menar att
staten kan bidra till ett levande Kultursverige genom att ge näring till
regionala kulturcentra, anser vi också att bidragen till regional
musikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner är centrala. Med tanke på de nedskärningar som
tidigare gjorts på anslaget är det anmärkningsvärt att regeringen för
närvarande inte anser sig beredd att lägga fram förslag som berör
institutioner med stöd från detta anslag.
Vi menar att de stora nedskärningar som det regionala musiklivet fått
vidkännas gör att det fortfarande finns en stor risk att det regionala
musiklivet
utarmas. Därför står vi fast vid att länsmusiken måste ges utökade resurser
och anslår även i år 15 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Medel
skall utöver till länsmusiken också kunna gå till annan regional musik-, teater-
och dansverksamhet.
10.1.6 Stockholms Läns Blåsarsymfoniker - tidigare SSM
I detta sammanhang vill vi än en gång uppmärksamma Stockholms Läns
Blåsarsymfoniker - tidigare Stockholms Spårvägsmäns musikkår (SSM).
Upprepade gånger har vi lyft fram och betonat hur anmärkningsvärt det är
att denna blåsorkester på mycket hög internationell nivå helt saknat
statligt stöd. Vi har också begärt att regeringen skall återkomma med
förslag om hur orkesterinstitutionernas verksamhet i allmänhet skall
säkerställas.
Efter ett antal turer tyder nu allt på att Stockholms läns blåsarsymfoniker
äntligen kommer att få ett länsmusikuppdrag. Regeringen redogör i budgeten
för sin positiva syn på utvecklingen att en länsmusikorganisation kan komma
till stånd inom Stockholms läns landsting. När nu landstinget tagit på sig det
långsiktiga ansvar för orkestern som kulturutskottet efterlyst utgår vi från att
detta resulterar i ett permanent statligt stöd i framtiden inom ett utvidgat
anslag för regional musik-, teater och dans. Vi menar dock att orkestern i
avvaktan på att det statliga stödet permanentas bör få tillfälliga medel genom
en omfördelning inom anslaget 28:2 Bidrag till allmän kulturverksamhet för
att klara nästa års finansiering.
10.1.7 Vissa teater-, dans- och musikändamål
Detta anslag inrymmer många angelägna verksamheter. Här återfinns t ex
medel för bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper samt
arrangerande musikföreningar, stöd till utgivning och distribution av
fonogram, bidrag till vissa mindre teaterinstitutioner av nationellt intresse,
bidrag till Musikaliska akademien samt till skådebaneverksamhet.
10.1.8 Fria teater, dans- och musikgrupper
Vi avsätter under anslaget 6,5 miljoner kronor årligen för satsningar på
fria teater-, dans- och musikgrupper. Detta är en viktig markering av den
vikt vi lägger vid denna verksamhet. Det finns all anledning att genom
statliga insatser medverka till att förbättra förutsättningarna för musik,
teater- och dansgrupper att bedriva långsiktig verksamhet. Många
skådespelare, dansare och musiker arbetar under förhållanden som vi
aldrig skulle acceptera för andra yrkesgrupper. Att ha någonstans att
repetera, att få lön, att hinna repetera är ett axplock ur grundläggande
verksamhetsfrågor, där offentliga kulturmedel kan verka stödjande för de
fria grupperna.
När regeringen nöjt konstaterar att man under 1997-1999 höjt stödet till de
fria grupperna med 15 miljoner kronor, borde man också reflektera över hur
många som skall dela på stödet. Verksamhets- och projektibidragen behöver
ses över för att få till stånd en långsiktigt hållbar utveckling. Det är också
oacceptabelt att frågan om hur pensionerna för de fria grupperna skall
säkerställas inte är löst. Vi kräver en snabb genomlysning av denna fråga och
vill att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag till
lösningar.
10.1.9 Dalhalla
Dalhalla har på ett fåtal år blivit ett av Sveriges stora besöksmål och det
före detta kalkbrottet, som nu utvecklats till en internationell
festspelsarena, fortsätter att attrahera nya besökargrupper. Inte minst
glädjande är att dessa nya besökare kommer från alla åldersgrupper och
kategorier, inte bara vana teater- och operabesökare. Vi anser att Dalhalla
mycket väl motsvarar de krav som kan ställas på en
musikteaterinstitution. Musikteater är en kostnadskrävande konstform
som ställer stora krav på organisation och ledning.
Att Dalhalla utan större statliga medel lyckats bygga upp en verksamhet
som både sysselsätter musiker och sångare och attraherar stora publikgrupper
är därför berömvärt. Det begränsade engångsstöd på 500 000 kronor som
regeringen bidrog med förra året och som följs upp med en ny
engångssatsning inom det allmänna kulturbidragsområdet 28:2 i år visar brist
på förståelse för verksamheten. Musikteaterverksamheten bör i ställt byggas
ut med Dalhalla som ny institution inom området 28:7. För detta bör anslaget
utökas med 1 miljon kronor.
10.1.10 Vadstena-Akademien
Vadstena-Akademien utgör efter 35 års verksamhet fortfarande ett
kreativt centrum för musikteaterartister, dirigenter, regissörer och
tonsättare m fl. Här har många av dagens stora tagit sina första
musikaliska steg, under och efter utbildningen. Som en av landets
viktigaste institutioner för forskning och utbildning på
musikteaterområdet erbjuder man studenter möjlighet att förena teori med
närhet till praktisk verksamhet.
Vi kan glädjande nog konstatera att det arbete som bl a Kristdemokraterna
lagt ned inom kulturutskottet för att regeringen skall höja anslaget till
Vadstena-Akademien nu fått effekt. Med stödet på en acceptabel nivå återstår
nu att lösa verksamhetens pensionsfrågor.
10.1.11 Fonogram
Regeringen vill pröva nya modeller för bidragsgivning, som medger en
anpassning till ändrade förutsättningar på fonogrammarknaden. Samtidigt
föreslår man en sänkning av stödet med 3 miljoner kronor. Detta
motiveras med den snabba förändring som musiklivet genomgår. Vi
menar att det finns all anledning att bevaka detta område framöver, inte
minst vad gäller olika genrers skilda förutsättningar på musikmarknaden.
Vi föreslår att regeringen under hela den treåriga prövotiden redovisar
utvecklingen för respektive genre.
10.2 Barn och ungdomar inom området musik, teater
och dans
10.2.1 De kommunala kultur- och musikskolorna
De kommunala kultur- och musikskolorna har under de senaste
decennierna grundlagt och utvecklat många människors musikintresse.
Den nedåtgående trenden för kommunernas kultur- och musikskolor har
vänt. Många kommuner har börjat se dessa skolor som en strategiskt
viktig verksamhet. Det pris som Musikrådet sedan några år utdelar till
årets bästa kultur- och musikskola har säkert bidragit till att öka
uppmärksamheten kring deras betydelse för hela kommunens utveckling.
Ett viktigt arbete för musik- och kulturskolorna bedrivs av Sveriges musik-
och kulturskoleråd, SMoK. Att organisationen nu innehar det nationella
uppdraget på musikområdet är positivt inte minst när det gäller att stärka
kulturarbetet i landets grundskolor.
Varje barn bör även i framtiden få möjlighet att spela ett instrument under
sin skoltid. För somliga har argumentet för detta på senare tid varit att det i
förlängningen genererar exportinkomster. Musikskolans betydelse för
framväxten av professionella musiker är omvittnad och många anser att det
svenska musikundret har sin grund i den höga kvalitet och den omfattning
som musikskolorna haft under de senaste årtiondena. Detta kan möjligen ses
som en bonus, men är inte en förutsättning för verksamhetens berättigande.
Musik- och kulturskolorna har ett värde i sig. Det är bl a därför som
Kristdemokraterna anslår 7,5 miljarder kronor utöver regeringen till den
kommunala sektorn den närmaste treårsperioden.
10.2.2 Kultur i skolan
All utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att förmedla
ett kulturarv, att föra över värderingar och normer till kommande
generationer. Hur väl denna del av kulturarvet omsätts i praktisk
tillämpning visas i skolans inre miljö, i förhållningssättet mellan dem som
vistas i skolan och i vilket språk som används. Kulturen bör också leva i
skolan som helhet och genomsyra hela verksamheten. På ett levande och
närvarande sätt kan den finnas med som en kreativ dimension både i
korridorer och klassrum. Bild, ord, form, film, musik och rörelse är
naturliga element som kan fungera som självklara inslag i alla ämnen,
även om det rent konstnärliga utövandet måste få sitt utrymme i ämnen
som musik, bild, svenska och idrott.
Kultur får inte bara bli korta projekt eller enstaka besök. Sådana bör i
stället ge en ytterligare dimension åt skolkulturen. För att teaterbesöket inte
skall bli ett besök som hänger i luften är det t ex viktigt att samarbetet
mellan
skolorna och teaterbranschen stärks. Samarbete där alla yrkesgrupper inom
teatern lyfts fram och där satsningarna sker med anknytning till
ämnesstudierna är utmärkta exempel på detta. Möjligheten för eleverna att få
närmare kontakt med teatervärlden är avgörande för att väcka intresset för
teater hos nya grupper.
För att det individuella kulturintresset skall få tillfälle att växa och
blomstra bör kultursatsningar i samverkan mellan hem, barnomsorg, skola
och olika fritidsverksamheter uppmuntras.
10.2.3 Dramapedagoger
Ett område med direkt anknytning till kultur och skola är det alltmer
efterfrågade dramapedagogiska arbetet. Dramapedagogiken används till
exempel med stor framgång i olika problemsituationer i skolan, men
också organisationer, föreningar, vårdsektorn, näringsliv och teater
använder sig av dramapedagogiken.
Dramapedagogernas utbildningssituation måste aktualiseras.
Yrkesutbildningen bedrivs idag endast i mycket liten skala och antalet
sökande till det begränsade antalet utbildningsplatser är mycket stort.
Behoven är stora och efterfrågan på utbildade dramapedagoger överstiger
med råge tillgången. Vi vidhåller vårt krav på en utredning som ser över
efterfrågan och utbildningssituationen för dramapedagoger.
10.2.4 Nationellt dansuppdrag
För att ytterligare stimulera det växande intresset för dans anser vi att ett
nationellt uppdrag bör ges för utveckling av danskonst för barn och unga.
Svensk danskonst genomgår en snabb och stark konstnärlig utveckling.
Inom danslivet finns flera verksamheter med spjutspetskaraktär som väl
motsvarar de krav som kan ställas för att ett nationellt uppdrag skall
skapas inom området. Det vore därför angeläget med ett nationellt
uppdrag till danskonstområdet från år 2001.
11 Bild och form
11.1 Statens konstråd
Statens konstråd har en viktig uppgift i att verka för att konst blir ett
naturligt och framträdande inslag i hela samhällsmiljön. Man förvärvar
god samtidskonst till statens byggnader och andra lokaler för statlig
verksamhet, medverkar till att konst tillförs även andra gemensamma
miljöer än sådana som brukas av staten och sprider kunskap om konstens
betydelse för en god samhällsmiljö. I detta arbete är det värdefullt om
man söker uppnå så bred delaktighet från berörda parter i
beslutsprocessen som möjligt.
För att delaktighet och engagemang skall bli möjligt måste det finnas
samråd. Frågor om vilken konst som skall köpas in skulle kunna föras ut
lokalt oftare än vad som sker idag. Detta skulle leda till att brukarna själva
och inte bara experter skulle ges möjlighet att utforma den gemensamma
miljön. Vi menar att en decentralisering av beslutsprocessen skulle vara
betydelsefullt om Statens konstråd på ett bra sätt skall fullgöra det uppdrag
man har.
11.2 Samtidskonst och konstpedagoger
Inom området bild och konst vill vi särskilt uppmärksamma situationen
när det gäller spridning av samtidskonst. Glädjande nog visar utredningen
Samtidskonst i hela landet att spridningen i landet är god trots att en
statligt stödd infrastruktur för bild- och formområdet i stort sett saknas.
Problemet är att många av de initiativ som tas i landet endast är av
temporär art. Det långsiktiga kulturarbete som Kristdemokraterna
efterlyser på område efter område lyser med sin frånvaro också inom bild-
och formområdet.
Ett av problemen handlar om tillgång på utbildad personal. Behovet är
stort inom hela området. En förutsättning för att samtidskonst skall kunna
visas, förstås och diskuteras är att utställningsarrangörer har tillgång till
konstpedagoger. Riksutställningar arbetar inom ramen för den statliga
kulturpolitiken med vandringsutställningar samt utvecklar utställningsmediet
konstnärligt, pedagogiskt och tekniskt. Man har förklarat sig berett att ta
ansvar för utbildningar inom sina specialområden, under förutsättning att man
får ekonomisk kompensation. Detta bör övervägas. Kulturrådet har också
föreslagit att Moderna museet får spela en mer aktiv roll. Sammantaget finns
tillräckligt med underlag för att regeringen inom kort skulle kunna återkomma
till riksdagen med en åtgärdsplan för hur en konstpedagogisk satsning skulle
kunna se ut.
11.3 Form- och designutredningen
Den form- och designutredning som tillsattes i februari 1999 lämnade
under september månad sitt slutbetänkande. Vi utgår från att regeringen
under nästa år återkommer till riksdagen med en proposition i frågan. Vi
kan emellertid redan nu konstatera att utredaren identifierat en rad brister
när det gäller de offentliga insatsernas inriktning och omfattning på
området. Utredaren pekar bl.a. på bristen av samordning och att det ännu
inte finns någon statlig myndighet med ansvar att hålla samman och
representera form- och designområdet. Vidare uppmärksammar han hur
staten i upphandlingar, genom att inte prioritera kortsiktiga ekonomiska
lösningar framför kvalitet och skönhet, skulle kunna medverka till att
svenska produkter präglas av hög kvalitet och att intresset för
formgivning och design stärks och breddas. De frågor som behandlas i
utredningen är mycket intressanta och vi hoppas få tillfälle att ta ställning
till konkreta förslag redan under våren.
12 Konstnärernas villkor
12.1 Konstnärernas arbetsmarknad m m
Kulturell frihet, mångfald och vidareutveckling skall främjas genom goda
villkor för konstutövare. Det var bland annat därför som vi redan förra
året markerade att vi såg positivt på de försöksverksamheter som
påbörjats och som syftade till att stimulera konstnärernas arbetsmarknad.
Att regeringen nu permanentar de tidsbegränsade stödinsatserna riktade
till konstnärer, fortsätter stödet till arbetsförmedlingen vid
centrumbildningarna och permanentar och utökar stödet till en tredje
anställningsform inom teatern ser vi som mycket positivt.
Däremot känner vi fortsatt stor oro för konstnärernas arbetsmarknad
eftersom den avviker från de förutsättningar som arbetsmarknadspolitiken
utgår ifrån. Om fast arbete är det vanliga på arbetsmarknaden i stort, är
arbetena inom kultursektorn oftast tillfälliga. Idag råder det en långvarig och
strukturell obalans mellan utbud och efterfrågan. Utredningar visar att de
statliga ersättningarna och bidragen har ökat väsentligt i betydelse för de
yrkesverksamma konstnärerna och för deras möjlighet att ägna sig åt sitt
konstnärliga arbete. En bidragande orsak till detta är bland annat att
arbetslösheten inom konstnärsyrkena är fortsatt hög, trots
konjunkturuppgången.
När regeringen och Ams nu skall utforma tillämpningen av de nya a-
kassereglerna och förslaget om en aktivitetsgaranti, måste särskild hänsyn tas
till kulturarbetarnas specifika arbetsvillkor. Konstnärerna påverkas också av
beslut som fattas inom andra utgiftsområden. Pensionsreformen som
genomfördes under föregående år fick konsekvenser som förefaller mindre
lämpliga för konstnärer inom bl.a. dans och musikområdena på grund av
dessa yrkens speciella karaktär. Särskilt angeläget är det att frågan om de fria
gruppernas pensioner får en lösning.
12.2 Dansarnas speciella situation
Dansare har kort karriär, även utan skador i arbetet kan de fysiska
förutsättningarna att utöva yrket upphöra i 40- årsåldern, ofta mycket
tidigare. Då återstår många år i yrkesverksamhet. Därför bör det i
grundutbildningen alltid finnas en förberedelse till en alternativ karriär
och en planering för dansares omskolning eller vidareutbildning. Dansare
som lämnat karriären har erfarenheter som skulle kunna tas till vara inom
olika delar av samhället. En översyn av dansutbildningen är nödvändig
och bör genomföras snarast.
12.3 Bild- och formkonstnärer
12.3.1 Möjligheter till konstnärligt skapande
Bild- och formkonstnärer har särskilt svårt att försörja sig på sitt
konstnärliga yrke. Därför bör ansträngningar göras för att se hur staten på
bästa sätt kan bidra till förbättringar inom området. En viktig del i en
sådan satsning är att se över behoven av kollektivverkstäder.
Nyutexaminerade konstnärer från konsthögskolorna har ingen ekonomi
att bygga upp egna ateljéer med kostsam utrustning. Kollektivverkstäder
kan på detta sätt fylla en angelägen funktion och bör finnas tillgängliga i
hela landet. Samtidigt bör konsthantverkskooperativen ses över. Olika
utredare har lämnat kritiska synpunkter på verksamheten och det finns
anledning att fundera över vad som behövs för att kooperativen skall fylla
den funktion som ursprungligen avsågs.
12.3.2 Utställningsmöjligheter
Utställningarna utgör viktiga mötesplatser där konstnärerna får möjlighet
att presentera sina verk för publiken. Där får allmänheten möjlighet att
kontinuerligt ta del av ett varierat utbud av konstverk och följa bild- och
formkonstens utveckling. För att sprida denna form av kulturverksamhet
och därigenom också öka deltagandet i kulturlivet är arrangörsfrågan ett
centralt kulturpolitiskt område.
I Kulturrådets omvärldsanalys framhålls att utställningsverksamheten och
utställningsersättningen givit positiva effekter för konstnärernas
inkomstmöjligheter. Konstföreningar i landet har kunnat höja den
konstnärliga kvaliteten på sina utställningar.Det är därför positivt att
regeringen föreslår att det statliga verksamhetsbidraget till vissa utställare
inom bild- och formområdet stärks. Stödet är ett viktigt komplement till de
permanenta museerna och konsthallarna.
Regeringen föreslår också att på försök komplettera den befintliga
utställningsersättningen med ett stöd till arrangerande föreningar. Detta är en
angelägen komplettering om utställningsersättningarna skall få tillräcklig
omfattning och spridning. Stödet till arrangörer inom området är fortfarande
mycket begränsat och behovet av vidgade utställningsmöjligheter för
yrkesverksamma konstnärer är stort. Det är således angeläget att
ersättningsfrågan bedöms ur ett helhetsperspektiv så att ingen snedfördelning
kommer tillstånd. Vi följer därför den fortsatta utvecklingen med
noggrannhet.
Andra angelägna frågor inom området, som också bör bli föremål för
vidare analys, handlar om hur skatteregler och gallerimoms m m skall justeras
för att inte hämma konstnärernas utkomstmöjligheter och hela
konstmarknadens utveckling. Det är t ex orimligt att företag får göra avdrag
för designade fåtöljer men inte för konstverk. Regeringen bör i dessa
avseenden återkomma till riksdagen med en fördjupad analys och åtgärdsplan.
12.3.3 Konstnärsnämnden
Konstnärsnämnden arbetar aktivt för att fördela statliga ersättningar och
bidrag samt med att bevaka konstnärernas ekonomiska och sociala
situation. Vi kristdemokrater menar att verksamheten är så angelägen att
tillsättningen av nämnden måste ske utifrån god representativitet. Därför
har vi gång efter annan påpekat det orimliga i att styrelserna för
Konstnärsnämnden och Bildkonstnärsfonden utses efter nominering
endast från ett visst antal, i förordningen angivna,
konstnärsorganisationer. För att de två styrelserna skall kunna tillföras en
så bred kunskap som möjligt har vi verkat för att nomineringarna skall få
komma från en vidare krets av organisationer.
Tidigare har regeringen gjort bedömningen att en utvidgning knappast
skulle bidra till att öka kompetensen hos de nominerade, utan endast leda till
ökad administration. Detta vidhöll man trots riksdagens hemställan om att en
ändring av den nuvarande ordningen behövdes. I år har man dock beslutat att
förslagsrätten inte skall ges till namngivna organisationer, utan generellt
tillkomma konstnärsorganisationer. Man har således hörsammat vårt krav,
något som självfallet är glädjande.
13 Film
Som kulturbärare är filmen unik i sitt gränsöverskridande. Den fyller
också andra funktioner som att påverka och förklara omvärlden, roa,
informera och även bidra till igenkännande och identifikation. Film är
också konst. För Kristdemokraterna är det därför en självklar
utgångspunkt att filmen skall ges statligt stöd och vi har nyligen sagt ja
till det nya filmavtalet, eftersom vi anser att stödet har en viktig uppgift
när det gäller att främja värdefull svensk filmproduktion och främja
visning av värdefull film.
I den motion som förra hösten inlämnades med anledning av regeringens
proposition Ny svensk filmpolitik (1998/99:131), redogjorde vi för vår syn
på film och filmavtalet. Vi går av den anledningen inte här in på enskilda
detaljer, men vill än en gång markera vikten av att riksdagen ges möjlighet att
påverka avtalsinnehållet innan avtalet skrivs under. Det är annars i praktiken
omöjligt att påverka delar av avtalet eftersom i så fall hela avtalet måste
brytas. Vi anser fortfarande att regeringen gjort en allt för snäv avgränsning
av filmsatsningen och inte sett filmen ur ett helhetsperspektiv. Vad som
händer vid mötet med publiken uppmärksammas t ex inte alls.
Vi ställde också krav på att kort- och dokumentärfilmen skulle
uppmärksammas tydligare, liksom behovet av en fast barnfilmskonsulent. En
sådan har nu anställts vid Filminstitutet.
14 Språk, litteratur och bibliotek
14.1 Språket
Vi har tidigare beskrivit vår syn på kulturarvet och att det inrymmer en
fast och synlig del, men också en andlig dimension som handlar om
kulturell gemenskap. Vi menar vidare att denna dimension också
inrymmer den kulturella nyckeln: vårt gemensamma språk. Det svenska
språket har formats under århundraden och utgör i dag en kulturell enhet
för alla svenskspråkiga oavsett ursprunglig nationalitet och nationell
hemvist. Att värna och vårda språket är varje generations skyldighet.
Detta gäller såväl den talade som skrivna eller tecknade svenskan.
"Språket var mitt första äventyr, före alla syndafall ..." skrev den sedan
några år bortgångne religionssociologen Bernt Gustavsson. Han ville beskriva
hur barnet upptäcker språkets fantastiska värld. Språket ger oss ord för
världen och underlättar vår förståelse av världen. Orden i språket knyts också
till känslor. Det är en del av oss som är djupt kopplad till våra tidiga
barndomsupplevelser.
Språket för vidare våra normer, hjälper till att uttrycka våra seder och bruk.
Det är en viktig del av kulturöverföringen, och att behärska språket är
grunden för demokratiskt deltagande. Den språkfattige riskerar utanförskap.
Därför är språket grundläggande i arbetet för integration. För att erövra ett
nytt språk är goda kunskaper i det egna modersmålet en viktig utgångspunkt.
Svenska språket tillhör ett mycket litet språkområde. I den
internationaliserade värld vi lever i är det nödvändigt att aktivt slå vakt om
vårt språk om vi vill att det även i framtiden ska vara levande och rikt. Vi
menar att det svenska språkets ställning som majoritetsspråk, på samma sätt
som riksdagen nyligen beslutade för ett antal minoritetsspråk, bör ges
lagskydd. Vi menar vidare att skolans roll som språkvårdare måste betonas
och att en aktiv språkvård bör bedrivas inom det offentliga samtalet.
Medierna har ett särskilt ansvar för detta, både när det gäller att värna det
gemensamma talade och icke-talade språket.
Förra året uttalade ett enigt kulturutskott att en parlamentarisk utredning
om det svenska språkets ställning skulle tillsättas. Behovet av en sådan
utredning visar sig allt tydligare. Anglofieringen ökar dag för dag och det
finns indikationer på att de mindre nationerna i framtiden kan få svårighet att
hävda sig inom den europeiska gemenskapen. Vi vill därför betona hur
angeläget det är att denna utredning snabbt kommer till stånd.
14.2 Boken
Litteraturen är en språklig konstart och boken en viktig bärare av vårt
kulturarv. För dem som byggde upp de svenska folkrörelserna,
folkbildningen och den svenska folkskolan var boken det viktigaste
redskapet. Författare användes för att skriva skolböcker, klassisk litteratur
lästes långt ner i åldrarna. Nu ser det annorlunda ut. Barn idag ägnar
betydligt mer tid åt att titta på TV och video än att läsa böcker. Enligt en
undersökning står 108 minuters tittande mot 18 minuters läsning. Antalet
barn som läser varje dag har också minskat. Det är en utveckling som
måste brytas.
Den nya tekniken kan inte ersätta boken, varken i undervisning eller som
upplevelse. Utvecklingen av informationstekniken är positiv och skall
underlättas. Men tekniken kan inte ersätta boken, bara komplettera den. Det
räcker inte med aldrig så fina ordbehandlingsprogram om den som skall
använda sig av dem saknar känslan för orden. Den känslan kan bara skapas
genom att man läser böcker. Vår uppfattning är att boken även i framtiden
kommer att inta en särställning inom kulturen. Särskilt viktiga är böcker och
läsande för barn, och vi menar att läsfrämjande insatser för barn måste vara
ett prioriterat område inom kulturpolitiken.
De flesta av oss minns de böcker vi läste som barn. Högläsningen före
sängdags är en högtidsstund i många familjer och böckernas betydelse för
barn kan inte nog betonas. Böcker inspirerar och utvecklar. För att erövra ett
rikt språk behöver man både läsa, lyssna, göra visuella upplevelser och själv
uttrycka sina tankar genom att kommunicera med andra.
14.2.1 Bort med bokmomsen
En barnbok kostar vanligtvis omkring 150 kronor. Den ekonomiska
situationen för många barnfamiljer är sådan att de inte kan prioritera
inköp av barnböcker, eftersom andra utgifter måste gå före. God tillgång
till bibliotek är inte minst av denna anledning nödvändigt. Att låna böcker
är ett bra alternativ, men det är värdefullt att också få äga en bok. Inte
minst för att kunna återvända till den. Barn älskar ju att höra samma
berättelse gång på gång.
Vi kristdemokrater har länge arbetat för en sänkning av bokmomsen. Vi
har föreslagit att man till en början skall undanta barnböcker från moms. Vi
vill nu gå ett steg längre än tidigare och föreslår att momsen på all litteratur
sänks från 25 till 6 % från och med år 2002. Det är ett tydligt sätt för
statsmakterna att framhålla bokens betydelse. Det skulle med stor sannolikhet
medverka till att vända den nedåtgående trenden när det gäller läsningen. När
bokmomsen sänktes med 10 procentenheter i Finland 1994 ökade
försäljningen med 10 %. Vi vet att priset är avgörande för många även i
Sverige. Det visar inte minst försäljningen av pocketböcker.
Under 1995 fick staten in 669 miljoner kronor i momsintäkter från böcker.
Det är svårt att helt riktigt beräkna nettoförlusten för staten av en
momssänkning från 25 till 6 %. I vårt budgetförslag har vi räknat med och
finansierat en summa på 620 miljoner kronor från och med år 2002 för
skattebortfallet. Nettosumman kommer med all säkerhet att ligga betydligt
lägre på grund av en ökad försäljning totalt. Det momsbortfall som blir
följden av att böcker importeras via Internet från länder med lägre momssats
kommer också med all sannolikhet att minska. Med en momssats på 6 %
kommer Sverige betydligt närmare momsnivån i övriga europeiska länder.
Den varierar mellan 0 och 14 %. Idag är det endast Danmark och Sverige som
har 25 % bokmoms. Ytterligare ett skäl till att bokmomsen bör sänkas är att
det förbättrar studenternas ekonomi. Inköp av studentlitteraturen är idag en
mycket kännbar post i studenternas budget.
Men framför allt: Böcker har ett värde i sig genom de rika upplevelser de
ger oss och genom att de förvaltar vårt kulturarv. Det är det viktigaste skälet
till att staten genom en momssänkning skall se till att boken blir tillgänglig
för fler.
14.3 Biblioteken
De svenska folkbiblioteken omfattas med värme av stora delar av
befolkningen. Från början startade de på initiativ av enskilda eller
föreningar med ett starkt intresse av att göra böcker lättillgängliga för
alla. När kommunerna på senare år dragit ned stödet till biblioteken har
nya föreningar bildats för att bevara verksamheten. Ibland har den också
tagits över av föreningarna till exempel för att en filial skulle kunna leva
vidare eller ha generösare öppettider.
De statliga läsfrämjande insatser som permanentas från och med 1998
behöver utvärderas. Vi anser att bibliotekarierna skall ha en större frihet när
det gäller inköp av böcker för de pengar som avsatts till läsfrämjande
åtgärder. Det skall inte endast gälla böcker som fått litteraturstöd. Varje
kommun borde också få välja den metod och samarbetsform som passar dem
bäst när det gäller hur de skall arbeta med läsfrämjande verksamhet. Det finns
lång erfarenhet av sådant arbete men alla gör inte lika och skall heller inte
behöva göra det.
De två extra miljoner som regeringen föreslår skall gå till En bok för alla
vill vi använda på ett annat sätt. Vi menar att en av dessa miljoner i stället
bör
gå till den allmänna potten för läsfrämjande insatser. Den andra bör gå till att
marknadsföra den satsning som görs på barn- och ungomslitteratur utgiven av
LL-stiftelsen (se nedan).
Distributionsstödet som nu varit i kraft under en tid har visat sig medföra
både positiva och negativa effekter. Det är stora skillnader mellan behoven på
ett litet landsortsbibliotek och ett stort stadsbibliotek. Om bibliotekarien vid
ett mindre bibliotek anser att det är bättre att köpa in många exemplar av en
mycket efterfrågad bok i stället för en sällan efterfrågad bok, som lätt kan
beställas, är exempel på överväganden som skall göras på den nivån och inte
styras av staten. Detsamma gäller bokhandlarna. Även detta stöd behöver
utvärderas.
Skolbiblioteken är en undervärderad resurs i skolan. Under de senaste åren
har de utarmats på många håll. Skolbibliotekarier har blivit sällsynta och
urvalet av böcker är föråldrat. När det inte finns tillgång till en
bibliotekarie
kan inte biblioteket utnyttjas på ett effektivt sätt. Kulturrådets översyn av
skolbiblioteken bekräftar bilden av att kvaliteten är mycket ojämn. Vi ser med
oro på den utvecklingen och utgår ifrån att den översyn av biblioteken som
pågår i Regeringskansliet särskilt beaktar skolbibliotekens situation.
14.4 Särskilda insatser för läsande
För att kulturen skall bli tillgänglig för alla krävs särskilda insatser för
funktionshindrade. Det är bland annat detta som gör att
Kristdemokraterna avsätter 15 miljoner kronor mer än regeringen till
kulturlokaler. Att regeringen sammanlagt avsätter 10 miljoner måste
således betraktas som en begränsad insats, även om satsningen är ett steg i
rätt riktning. Särskilt angeläget är det att dessa medel inte betraktas som
tillfälliga projektpengar som försvinner om några år och lämnar de
funktionshindrade utan stöd.
Inom litteraturområdet görs satsningar både på Talboks- och
punktskriftsbiblioteket och Stiftelsen för lättläst information och litteratur
(LL-stiftelsen). För Kristdemokraterna är detta angelägna områden och vi har
upprepade gånger betonat att LL-stiftelsen bör få ett kampanjanslag på en
miljon kronor för marknadsföring av sitt utbud.
Stiftelsen har till ändamål att äga och ge ut en nyhetstidning för
utvecklingsstörda samt att ge ut lättlästa böcker (LL-böcker). Verksamheten
drivs utan vinstsyfte och inom ramen för avtal som träffas mellan staten och
stiftelsen. Verksamheten sprids i hög utsträckning genom länsombud. Inom
omsorgen, handikapprörelsen och skolvärlden känner man idag relativt väl till
de lättlästa alternativen. Utanför dessa kretsar är dock LL-utgivningen
obekant för det stora flertalet.
Många, både barn och vuxna, skulle ha stor glädje av att få information
och läsa böcker med lättläst text. Därför anser vi att en brett upplagd
informationskampanj bör genomföras för att presentera utgivningen från
Centrum för lättläst som idé. Det skulle ge en möjlighet att nå ut till flera
målgrupper och till allmänheten. På sikt skulle en sådan ökad uppmärksamhet
leda till ökad försäljning och därmed ökad egenfinansiering. För kampanjen
bör anslås 1 miljon kronor som engångssumma under år 2001. Medlen tas
från den utökning som regeringen föreslår under anslaget 28:9.
15 Kulturella mötesplatser
Kristdemokraterna företräder en kulturpolitik som syftar till att hela
Sverige skall leva. Detta innebär att staten, förutom det särskilda ansvaret
för nationalscener, ansvarsmuseer m m, måste ta ansvar för det som
brukar benämnas en kulturell infrastruktur i hela landet. De olika
stödjepunkterna kan vara institutioner eller fungerande verksamheter av
annat slag som utgör en slags bas för verksamheten lokalt och regionalt.
Vi menar att tillgång till lokaler för olika kulturaktiviteter självfallet ingår
i en väl utvecklad basstruktur. En god tillgång till lokaler är en av
grundförutsättningarna för att människor runt om i landet skall kunna ta
del av och vara delaktiga i kulturlivet. Därför gör vi en riktad satsning på
kulturella mötesplatser under den kommande treårsperioden och avsätter
för detta 45 miljoner kronor mer än regeringen.
15.1 Icke-statliga kulturlokaler 28:32
Inom detta anslag kan stöd ges till vissa kulturlokaler i form av bidrag till
ombyggnad av musei-, teater och konsertlokaler som tillhör någon annan
än staten. Bidrag kan också ges till standardhöjande reparationer och
handikappanpassning av sådana lokaler. Enligt Boverket har de
byggnader som uppförts med stödet blivit förebilder och
symbolbyggnader på orten.
Detta är självfallet glädjande för de nio projekt som tilldelades medel
under 1999. Dessvärre räcker de statliga medlen långt ifrån till. Om man
jämför hur många ansökningar som inkommer varje år med antalet som
beviljas stöd, är det en försvinnande liten andel på cirka 5 procent som kan få
del av medlen. Vi menar att det finns all anledning att se över om storleken på
anslaget är motiverad med tanke på de behov som finns. För att redan nu göra
nödvändiga handikappanpassningar av lokalerna möjliga avsätter vi, i
avvaktan på översynen, 6 miljoner kronor för hela treårsperioden.
15.2 Trossamfund 28:38
Stödet till trossamfunden innehåller ett lokalbidrag. Från och med den 1
januari 2000 ingår detta i det som kallas projektbidrag, vilket får lämnas
till församlingar som behöver bidraget för att kunna hålla lokaler för
religiös verksamhet (lokalbidrag). Lokalbidrag får lämnas för att 1. skaffa
lokaler genom nybyggnad eller köp, 2. bygga om eller rusta upp lokaler,
och 3. Handikappanpassning. Lokalbidrag får inte lämnas för lokaler för
vilka statsbidrag betalas enligt förordningen (1996:1593) om bidrag till
allmänna samlingslokaler.
Lokalbidrag får lämnas med högst trettio procent av de kostnader som kan
anses skäliga för åtgärderna, dock högst en miljon kronor. En stor del
bekostas således av samfundens insamlade medel och genom det statliga
bidraget kan man samverka i syfte att ge församlingarna möjligheter att
underhålla sina lokaler samtidigt som det ger upphov till
byggnadsverksamhet som annars inte skulle komma till stånd. Denna
verksamhet genererar i sin tur arbetstillfällen. En del av de utbetalade medlen
återförs dessutom till staten i form av mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter.
Vi menar därför att detta är för statens del väl använda medel.
Vi har tidigare påpekat att de ordinarie lokalbidragen under 1990-talet
sänkts från en årlig nivå på ca 13 miljoner kronor till 2,5 miljoner kronor
1997, varför Samarbetsnämnden för statsbidrag till vissa trossamfund (SST)
endast har kunnat ge bidrag till handikappanpassning av lokaler. 1993 års
samlingslokalutredning redovisade att de fria samfunden har 4 000
kyrkor/synagogor/moskéer och att behoven av handikappanpassning inte
kommer att minska inom den närmaste 20-årsperioden. Vi håller därför fast
vid vårt tidigare ställningstagande och avsätter för detta ändamål 9 miljoner
kronor utöver regeringens förslag för hela treårsperioden.
15.3 Bidrag till allmänna samlingslokaler
Bidrag till allmänna samlingslokaler får lämnas till allmänna
samlingslokaler för köp, ny- och ombyggnad, standardhöjande
reparationer samt för handikappanpassning. Under anslaget avsätts också
medel till Ungdomsstyrelsen för fördelning av bidrag för
informationsinsatser och utredningsarbete.
Bidragen är väsentliga inte minst ur ett lokalt och regionalt
utvecklingsperspektiv. På mindre orter och i glesbygd är dessa lokaler ofta
den enda samlingspunkten för till exempel barn- och ungdomsarbete och
kulturverksamhet. Detta har Kristdemokraterna betonat år efter år, inte minst
då regeringen för två år sedan ville avveckla bidraget helt. Riksdagen ändrade
dessbättre på detta efter förslag från kulturutskottet.
Vi markerade redan förra året att 15 miljoner långt ifrån räcker för att
säkerställa tillgång till bra lokaler för mötesverksamhet och andra
föreningsaktiviteter. Att regeringen nu lägger till fyra miljoner kronor är ur
det perspektivet bra. Dessvärre är det den internationella
ungdomsverksamheten som får avstå motsvarande medel. Vi menar att detta
är oacceptabelt. Självfallet skall ungdomarnas tillgång till lokaler vara ett
prioriterat område inom anslaget, men för detta krävs nya medel. Det är bland
annat mot bakgrund av detta som vi står fast vid att anslaget bör utökas. För
detta avsätter vi 10 miljoner kronor årligen under den närmaste
treårsperioden.
16 Mediepolitik
16.1 Särskilda medel till Sveriges Radio
Sveriges Radio har i sin public service-redovisning för år 1999 redovisat
problem med att under tillståndsperioden klara av att öka utomståendes
medverkan i programverksamheten utan att detta får negativa effekter på
andra prioriterade programområden som exempelvis nyheter, aktualitets-
och samhällsprogram och möjligheten att hålla en fullgod bemanning i
den regionala organisationen.
Regeringen föreslår att Sveriges Radio AB tilldelas ett medelstillskott ur
rundradiokontot på 5 miljoner kronor år 2001 för att värna mångfalden och
kvaliteten i programutbudet. De särskilda medlen skall i hög grad användas
till att skapa ytterligare förutsättningar för ökad medverkan av utomstående i
programverksamheten. Kristdemokraterna föreslår att detta medelstillskott
även år 2001 uppgår till 10 miljoner kronor, dvs fem miljoner kronor mer ur
rundradiokontot än vad regeringen föreslår.
Övriga frågor som gäller mediepolitik utvecklas närmare i en särskild
motion.
17 Ungdomspolitik
Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet utvecklades
ungdomspolitiken. En tydlig milstolpe i utvecklingen av en samlad
ungdomspolitik skedde under fyrpartiregeringen åren 1991-1994 när
Ungdomsstyrelsen skapades, bidragsreglerna till
ungdomsorganisationerna blev mer målstyrda, nationella riktlinjer antogs,
en utredning om ungdomars levnadsvillkor tillsattes, en återkommande
studie av ungdomars värderingar påbörjades och en samlad
ungdomspolitisk proposition (prop. 1993/94:135) förelades riksdagen. För
Kristdemokraterna var detta ett viktigt och prioriterat arbete under vår tid
i regeringen. Flera av initiativen som togs under perioden utgick från att
ungdomsfrågorna skulle få en återkommande och seriös behandling i
riksdagen.
17.1 Helhetssyn
När regeringen presenterade sin ungdomsproposition för drygt ett år
sedan noterade vi att den kristdemokratiska ungdomspolitiken bygger på
en bredare helhetssyn än regeringens. Inte minst gäller detta den enskildes
överblick över sitt eget liv och sin person. Ungdomsåren är i hög grad den
tid då individens identitet formas. Den utvecklas i samspel med föräldrar
och familj, andra små naturliga gemenskaper och det omgivande
samhället. I dag saknar tyvärr många ungdomar vuxna i sin närhet som
orkar, har tid och vilja att vara den trygghetsfaktor som är en förutsättning
för frigörelseprocessen och identitetsskapandet. Att tona ned
formuleringarna om ungdomarnas rätt till goda uppväxtvilkor, som
tillgodoser både behovet av trygghet och personlig utveckling, är
olyckligt. För Kristdemokraterna är detta kärnan i det ungdoms- politiska
arbetet som bör ligga till grund för alla diskussioner om såväl identitet
som självständighet och inflytande.
Ungdomstiden är inte endast en livsfas där intresset inriktas mot individens
framtida livsförlopp. Ungdomar måste också ses som en social kategori med
särskilda livsvillkor. Regeringen behandlar frågor om självständighet och
inflytande på ett utförligt sätt, medan frågor som rör allmänt välbefinnande
knappast omnämns alls. Vi vet att många ungdomar mår psykiskt dåligt.
Självmorden bland 13-17-åringar ökar. Det är skrämmande att barn och
ungdomar, som borde få uppleva framtidstro och hopp, väljer att försöka ta
sina liv. Därför måste vi vuxna göra allt för att stödja barn och ungdomar,
hjälpa dem att se mening i tillvaron. Under tonåren är den psykiska
omvårdnaden mycket viktig och regeringen borde uppmärksamma detta.
17.2 En stödjande ungdomspolitik
De offentliga insatserna får inte utformas eller genomföras så att de leder
till att de unga, deras föräldrar och andra vuxna i deras närhet inte känner
sitt ansvar. I stället skall det offentliga ha ett aktivt ansvar att stödja de
frivilliga positiva krafterna i den unges omgivning och ta ett särskilt
ansvar för de mest utsatta grupperna i samhället. Det är detta vi menar
med att ungdomspolitiken skall vara stödjande och bygga på ungdomars,
föräldrars och andra närståendes engagemang. Det är också därför som vi
kritiserat regeringen för att i allt för hög grad agera styrande på
ungdomsområdet.
Redan i propositionen ville man begränsa riksdagens möjlighet att påverka
inriktning på ungdomspolitiken och i stället föra över beslut till regeringen.
Riksdagen fick endast ta ställning till tre huvudmål, medan man själv
formulerade drygt fyrtiotalet delmål. Vi anser fortfarande att ordningen är
felaktig. Vi noterar också att undomsstyrelsen endast vart fjärde år kommer
att få lämna en fördjupad analys av ungas levnadsförhållanden i förhållande
till målen för den nationella ungdomspolitiken. Vi menar att en mer löpande
avstämning måste komma till stånd.
17.3 En trovärdig ungdomssatsning
Redan i förra årets budgetproposition noterade vi att regeringens
ungdomssatsning till vissa delar bara är retorik. Även i år är det
ungdomarna själva som får finansiera den så kallade ungdomssatsningen,
genom att medel tas från anslaget Bidrag till nationell och internationell
ungdomsverksamhet för att finansiera en anslagsökning till
Ungdomsstyrelsen. Detta är oacceptabelt. Ungdomsstyrelsen behöver
extra resurser för att kunna svara mot förslagen i ungdomspropositionen,
men finansieringen måste ske på annat sätt. Det samma gäller
överföringen av fyra miljoner från anslaget till samlingslokaler.
Kristdemokraterna menar att samlingslokalerna behöver ytterligare medel
och tillför därför anslaget sådana.
17.4 Ungdomar i det internationella arbetet
Det är emellertid inte förvånande att regeringen drar ned på det
internationella ungdomsarbetet. Vi har sett tecknen förr. Ett exempel är
att man har svårt att lyfta blicken utanför Eruropagränserna. En stor del av
tredje världens befolkning utgörs av ungdomar, och svenska ungdomar
kan medverka till att tillgodose också den unga befolkningens behov.
Perspektiven blir annorlunda och behoven tolkas troligen inte heller på
samma sätt som när enbart äldre personer planerar och analyserar
biståndsinsatser. Ungdomsfrågorna måste prioriteras inom det
internationella arbetet.
Kristdemokraterna vidhåller därför kravet på att låta Sida få i uppdrag att
anlägga ett ungdomsperspektiv på allt utvecklingssamarbete, i syfte att
tillvarata svenska ungdomars engagemang för internationell rättvisa. Därmed
säkerställs också att biståndet når den unga befolkningen i mottagarländerna
på ett tillfredsställande sätt. Sida bör också i detta sammanhang se över
ungdomsorganisationernas möjlighet att bedriva utvecklingssamarbete,
utbytesprogram och demokratibistånd.
17.5 Bidragsregler
Ytterligare ett bevis för att regeringen inte prioriterar ungdomarna är att
ungdomsorganisationerna tvingas leva i fortsatt osäkerhet när det gäller
de förändrade bidragsreglerna. Kristdemokraterna har tidigare
argumenterat utförligt för varför regeringen skyndsamt borde återkomma
med förslag till reviderade regler som också tar hänsyn till olika
organisationers arbetsformer, inte minst de som arbetar
generationsövergripande.
Vi upprepar detta än en gång. Nu har ett och ett halvt år gått sedan
Ungdomsstyrelsen överlämnade rapporten Förslag till förändrade
bidragsregler till regeringen. Tiden borde varit tillräcklig för att arbeta fram
konkreta förslag. I stället satsar man nu på 2002 vilket gör att slutsatsen än
en
gång blir att ungdomsverksamhet inte är ett prioriterat område för regeringen.
18 Folkrörelse- och folkbildningspolitik
18.1 Folkrörelsepolitik
18.1.1 Utveckling av den ideella sektorn
I Sverige finns en lång tradition av ideellt engagemang. Det ideella
arbetet har sin huvuduppgift i att skapa gemenskap, helhet och struktur i
människors liv. Men utöver det finns det uppgifter för den ideella sektorn
i gränszonen mellan privat och offentlig sektor. Folkrörelser och frivilliga
organisationer fungerar ofta som samhällets känselspröt. De hittar
orättvisorna, upptäcker kantigheterna, kartlägger nya områden och antar
nya utmaningar. De kompletterar också den offentliga verksamheten.
Ökade möjligheter till engagemang från den ideella sektorn kan bidra till
att höja kvaliteten i det offentliga serviceutbudet.
Men det finns fortfarande många frågor som behöver belysas för att denna
utveckling skall kunna ske på ett sätt som berikar både den offentliga och den
ideella sektorn. Sektoriseringen inom den kommunala förvaltningen skapar
problem, rollfördelningen mellan frivillig och kommunal verksamhet behöver
klargöras, ansvarsförhållanden i samband med frivilliga insatser behöver
utredas.
Under perioden 1991-1994 inleddes i Regeringskansliet ett arbete för
utveckling av den ideella sektorn. Olika forsknings- och utredningsprojekt
initierades och en beredning för utveckling av den ideella sektorn tillsattes. I
samband med detta infördes ett nytt anslag för stöd till detta
utvecklingsarbete. Den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994
ändrade inriktning på detta arbete och avvecklade också det anslag som var
kopplat till utvecklingsarbetet.
Efter några år av relativ stiltje i denna fråga har regeringen nu dragit igång
ett arbete för att stärka utvecklingen av den s k "sociala ekonomin" som ofta
används synonymt med den ideella eller tredje sektorn och som alltså handlar
om de delar av samhället och ekonomin som faller utanför såväl den privata
som den offentliga sektorn och där föreningar, folkrörelser och liknande
sammanslutningar är centrala aktörer.
När regeringen nu inrättar folkrörelsepolitiken som ett eget politikområde i
syfte att skapa ett samlat synsätt och agerande från statens sida vad gäller
relationer till folkrörelser och föreningsliv av olika slag samt villkor och
förutsättningar för deras verksamhet står den ideella sektorn i fokus. Sverige
skall i juni 2001 agera värd för den sjunde europeiska konferensen om social
ekonomi och frågorna kommer med detta att få ytterligare fokus. Rätt
utnyttjat kan detta tillfälle bli ett lyft för hela politikområdet.
Eftersom vi kristdemokrater ihärdigt har kämpat för att arbetet skall
återupptas är vi självfallet glada för regeringens uppvaknande. För att arbetet
på området skall utvecklas föreslår vi även detta år att ett nytt anslag
inrättas
och anslår för detta 10 miljoner kronor.
18.2 Idrottspolitik
Idrottsrörelsen utför många viktiga uppgifter i det svenska samhället och
idrott i alla dess olika former spelar en viktig roll i många människors liv.
Många utövar idrott aktivt, ännu fler får en rikare fritid genom att som
åskådare intressera sig för idrottens värld. Idrottsrörelsen bidrar i allra
högsta grad till ett rikare socialt liv, meningsfulla aktiviteter och en god
folkhälsa. Folkrörelserna spelar över lag en mycket viktig roll för att
kanalisera engagemang och skapa gemenskapskänsla inom en förening,
en stadsdel, en ort eller ett land.
För detta så värdefulla arbete ger staten sitt stöd i form av ett årligt bidrag
på drygt 450 miljoner kronor som i huvudsak fördelas av rörelsen själv. Att
på detta sätt ge rörelsen ett aktivt stöd samtidigt som man värnar om den
självständiga idrottsrörelsens idealitet och engagemang visar på ett utmärkt
sätt hur statens stödjande roll inom kulturpolitiken bör fungera. Genom att
fokusera ett antal huvudfrågor om bl a breddidrottens förutsättningar lämnar
staten sedan till rörelsen att uppfylla svaren på frågan hur detta skall gå
till.
18.2.1 Ett nationellt folkhälsouppdrag
I dag är alla överens. Idrotten har stor betydelse för det allmänna
folkhälsoarbetet. Ändå kvarstår faktumet att den svenska befolkningen
och inte minst barn och ungdomar ökar i vikt, till följd av alltmer
stillasittande. Vi menar att den insikt som finns hos såväl idrottsrörelsen
som hos de myndigheter och huvudmän som har att arbeta för folkhälsa
bör tas tillvara i en allvarlig ansträngning för att ta fram förslag till hur vi
på bästa sätt tar ett samlat grepp om folkhälsofrågorna, med särskid
betoning på barn och ungdom. Underlaget skulle sedan kunna leda till
insatser inom såväl skolans som kulturens område.
18.2.2 Den breda idrotten
Stödet till den svenska idrotten har genom årtionden fokuserat på
breddverksamheten. Härigenom har miljontals människor givits möjlighet
att delta i motions- och idrottsliv, samtidigt som vi ur de breda lagren fått
fram idrottsmän och kvinnor av världsklass. Dessa fungerar i sin tur som
föredömen för nya generationer idrottsutövare och utgör goda
representanter för Sverige internationellt.
I de målformuleringar som idrottsrörelsen har att uppfylla bör
jämställdhetsfrågorna fokuseras ytterligare. Åtgärder för att utjämna
skillnader mellan könen när det gäller grundläggande frågor, exempelvis
tillgång på lokaler, måste vidtas. På handikappidrottens område krävs också
utökade statliga satsningar. Sverige bör t ex i internationella sammanhang
aktivt verka för att få arrangera större tävlingar för att öka intresset och
bilda
opinion för större satsningar på idrottsutövare med funktionsnedsättningar.
Särskild fokus bör också riktas mot idrottens betydelse ur ett
integrationsperspektiv. Varje dag tar hundratals idrottsledare emot idrottande
barn och ungdomar med invandrarbakgrund. Engagemanget sträcker sig
många gånger långt utanför arenorna och utan dessa föreningar och ledare
skulle en viktig del av integrationsarbetet förloras. Det är därför angeläget
att
de långsiktiga arbetande föreningarna och ledarna känner uppmuntran i sitt
arbete och får stöd för detta. Trots goda syften med tillfälliga projektpengar
har bidragen på vissa håll skapat konfliksituationer i sådana stadsdelar där det
långsiktiga arbetet missgynnats. Vi menar att regeringen ytterligare borde
belysa frågan.
18.2.3 Etiksatsningar
Idrotten spelar en viktig fostrande roll för många barn och ungdomar som
ägnar en stor del av sin fritid åt idrottande. De gör det för att de tycker att
det är roligt och för att de där känner sig delaktiga i en positiv gemenskap.
Inom idrotten lär man sig ofta vad ansvarstagande och samarbete innebär.
I idrottens värld finns också givna regler som måste följas. Sanktioner
följer omedelbart på brott vilket är positivt och lärorikt. I en tid när
ungdomsvåld, drogmissbruk och rasism utgör växande problem i
samhället blir idrottens roll som ungdomfostrare viktigare än någonsin.
Idrottsrörelsen skall tydligt ta ställning för rent spel och mot fusk, våld,
mobbning, rasism och droger. Idrottens etik "Starta Vågen-idrottens
etiksatsning" är en av Riksidrottsförbundet och SISU gemensamt initierad
satsning. Detta är ett bra exempel på ett landsomfattande initiativ som har till
syfte att starta förändringsprocesser och aktualisera en värdediskussion inom
förbund, distrikt och föreningar. Under det gångna året har ett antal
etikseminarier arrangerats som väckt diskussion om svåra och viktiga frågor
och hur dessa skall hanteras. Det handlar om att stimulera positiva beteenden
och motverka negativa. "Starta Vågen-idrottens etiksatsning" har som mål att
idrottsrörelsen skall uppfattas som en samhällsnyttig folkrörelse och en
förebild för etik, moral och ansvarstagande. Kristdemokraterna stöder detta
angelägna arbete.
18.2.4 Antidopningsarbetet
I samband med regeringens idrottsproposition förra våren markerade vi
att antidopningsarbetet är mycket angeläget inte minst ur ett
folkhälsoperspektiv. Vi påtalade att Dopinglaboratoriet och Dopingjouren
borde ges större uppmärksamhet och att det fanns risk att laboratoriet
skulle tvingas stänga. Vi efterlyste en permanent lösning. Glädjande nog
tycks det som att verksamheten nu är säkrad.
Vi skall emellertid inte slå oss till ro med detta. Kampen mot dopning
måste föras på alla nivåer. Att en handlingsplan upprättas tillsammans med
den nationella idrottsrörelsen är bra. Sverige är också ett internationellt
föregångsland i antidopningsarbetet och därför bör vi tillsammans med
idrottsrörelsen arbeta aktivt för att få en ledande roll inom
världsantidopningsbyrån WADA (World Anti Doping Agency).
18.2.5 Idrottens internationella betydelse
Idrott kan som få andra företeelser skapa broar mellan människor från
olika kulturer och lösa knutar mellan nationer som går långt tillbaka i
tiden. Vem minns t ex inte USA:s match mot Iran under fotbolls-VM?
Idrotten kan också fungera som bistånd, liksom den kan öka vår förståelse
för andra kulturer.
Sverige bör sträva efter ett väl utbyggt internationellt idrottsutbyte för både
ledare och aktiva på bredd och elitnivå. Genom kulturella och idrottsliga
kontakter kan förståelse och kunskap om andra folk och kulturer öka, till gagn
för avspänning och samförstånd. Idrottsrörelsens egna prioriteringar i det
internationella arbetet är mycket positiva. I maj 1997 satte t.ex.
Riksidrottsförbundet som mål att öka det nationella engagemanget i fråga om
EU och idrotten och att stärka svensk idrottsrörelses internationella inflytande
genom att öka antalet svenska representanter i europeiska organ. Under 1998
avslutas ett Sidasamarbete med särskild tyngdpunkt på de baltiska staterna
som handlar om att bygga upp och utveckla östeuropeiska idrottsrörelser.
Detta arbete bör fortsätta och vidareutvecklas.
18.2.6 Friluftsorganisationer
Från och med 2000 utgör statens stöd ett eget anslag riktat direkt till
främjandeorganisationer. I regeringens budgetproposition redogörs för
vilka organisationer som under innevarande år fått stöd.
I Idrottsutredningen talas om att målet för det statliga stödet skall vara att
stärka sådan allmännyttig ideellt organiserad verksamhet som har till syfte att
främja ett aktivt friluftsliv. Idag får mer kända organisationer, som förut fick
detta via idrotten, del av stödet och det är riktigt, men det måste också finnas
en öppenhet för nya och andra organisationer som bedriver
friluftsverksamhet, till exempel scoutrörelser m.fl.
18.3 Folkbildningspolitik
Under många år har människor i Sverige frivilligt samlats för att på sina
egna villkor ta del av föreläsningar, delta i olika kulturprojekt, diskutera
och studera tillsammans. Detta är ett unikt sätt att främja den allmänna
medborgerliga bildningen och demokratin. Syftet med folkbildningen är
att göra det möjligt för alla människor att kunna påverka sin livssituation
och till att skapa ett engagemang för att delta i samhällsutvecklingen.
Folkbildningen anordnar studiecirklar, folkhögskolekurser och olika
kulturarrangemang. Det finns idag sammanlagt 11 studieförbund och 147
folkhögskolor i Sverige. För Kristdemokraterna är det viktigt att staten
aktivt stöder denna form av lokal gräsrotsinsats för livslångt lärande.
18.3.1 Stödjas inte styras
Det statliga stödet till folkbildningen har enligt riksdagsbeslut 1997/98
flera viktiga syften nämligen att försvara, stärka och utveckla demokratin
samt bidra till att bredda kulturintresset i samhället. Detta sker genom
ökad delaktighet i kulturlivet, genom kulturupplevelser samt eget
skapande. Att ge folkbildningen möjlighet att utvecklas handlar om detta
- om att stärka den demokratiska kulturen och om att motverka klyftor i
kunskaps- och informationssamhället. Förutsättningen för att
folkbildningen skall kunna göra detta är att den skall styras av sin egen
idé, sätta sina egna mål, vara oberoende av ekonomiska och politiska
maktgrupper. Inte heller skall den tvingas till samhälleliga krav för att
hävda sin unika verksamhet.
Det är därför märkligt att regeringen på olika sätt ändå styr verksamheten
genom att tillföra ytterligare krav. Folkbildningsrådet bedriver till exempel
själv en aktiv försöks- och utvecklingsverksamhet inom ramen för sin
ordinarie verksamhet. Kristdemokraterna föreslår därför att de 10 miljoner
som regeringen avsatt till speciell utvecklingsverksamhet skall föras över till
det samlade anslaget för folkbildningen.
18.3.2 Folbildning för utbildning och upplevelse
Folkbildningen ger unika möjligheter för människor att studera i stort sett
vilket område som helst, vilket skiljer sig från den grundläggande
institutionella utbildningen. Den är fri och frivillig vilket innebär lärande
utan krav och tvång. Detta är viktigt för alla som till exempel har dåliga
erfarenheter från sin skoltid. En viktig och betydelsefull samtalskultur har
utformats inom folkbildningen. I den lilla gruppen tränas deltagarna i
tolerans mot oliktänkande och för varandra. Deltagarna har också ett stort
inflytande på innehåll och uppläggning.
Studieförbundens roll inom vuxenutbildningen har minskat något i
betydelse allt eftersom samhället påtagit sig större ansvar genom kommunal
vuxenutbildning. För studieförbunden har i stället studiecirklar i estetiska
ämnen och annan kulturverksamhet vuxit i betydelse. Ca 40 procent av
studiecirklarna rapporterades 1998 inom estetiska ämnen. 2, 8 miljoner
deltagare fick på detta sätt en möjlighet till aktivt deltagande i kulturlivet.
18.3.3 Folkbildningens betydelse för demokratin
Föreningsliv och annat lokalt förankringsarbete är beroende av
studieförbundens verksamhet. Studiecirklar skapar ett viktigt samhälleligt
kitt. Folkbildningsarbetet, både i studieförbund och i folkhögskolor sker i
mycket nära samarbete med de organisationer som antingen är
medlemmar i studieförbunden eller huvudmän för folkhögskolor. Genom
den lokala och sociala förankringen är folkbildningen viktig för att bredda
både kulturintresset och demokratiarbetet i Sverige.
I budgetpropositionen pekar regeringen på den viktiga roll som
folkbildningen har, nämligen att försvara, vitalisera och utveckla demokratin.
Kristdemokraterna delar denna uppfattning men fortsätter att efterlysa ett mer
konkret arbete på detta område. Gång på gång diskuteras det låga
valdeltagandet. Totalt sett ser det politiska engagemanget och deltagandet ut
att minska och när det gäller de politiska partierna är nedgången dramatisk.
Genom sitt sätt att arbeta har folkbildningen redan upparbetade kanaler för
ett riksomfattande demokratiarbete. Miljontals deltagare finns redan i ett stort
antal studiegrupper i hela landet. Med andra ord har folkbildningen en unik
demokratisk möjlighet att genom sitt arbetssätt få medborgarna att känna sig
delaktiga också i det politiska samtalet. Vid flera tillfällen har regeringen
uttalat behovet av information, utbildning och bildning på olika områden.
Kristdemokraterna föreslår därför än en gång att regeringen initierar en bred
folkbildningssatsning om demokratin och om medborgarnas delaktighet i den
politiska processen.