1 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samhällets stöd till kultursektorn.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regler för kultursponsring.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arkitekturåret.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det kyrkliga kulturarvet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ändamålsfastigheter inom kultursektorn. 2
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av resurser till centralmuseerna.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av resurser till de regionala museerna.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Nordiska Akvarellmuseet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Arbetets museum.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den Stockholmsbaserade delen av Statens museer för världs- kultur.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnomuseer.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Museum Anna Nordlander.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regional arkivverksamhet.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkrörelsearkiven.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om projektet kulturarvs-IT. 3
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sockennamnen. 1
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ABM-samverkan.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till Dansens Hus.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidragen till internationellt kulturutbyte och samarbete.
20. Riksdagen begär att regeringen genomför en utredning om spelmansstämmornas och festivalernas roll i kulturlivet.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av resurser till länsmusiken samt annan regional musik-, teater- och dansverksamhet.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om orkesterinstitutionernas situation.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Stockholms Läns Blåsarsymfoniker.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av resurser till fria teater, dans- och musikgrupper.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om musikteatern Dalhalla.
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fonogrammarknaden.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den kommunala kultur- och musikskolan.
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dramapedagogernas utbildningssituation. 4
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt uppdrag till danskonstområdet.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Statens konstråd.
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en åtgärdsplan för en konstpedagogisk satsning.
32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturarbetarnas villkor.
33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dansutbildningen. 4
34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skatteregler m.m. för konstmarknaden. 1
35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt bokmoms. 1
36. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av de statliga läsfrämjande insatserna.
37. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om LL-stiftelsen.
38. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till icke-statliga kulturlokaler.
39. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till trossamfunden.
40. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till allmänna samlingslokaler.
41. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av ungdomspolitiken.
42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ungdomsperspektivet i internationellt utvecklingssamarbete.
43. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidragsreglerna för ungdomsorganisationerna.
44. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av den ideella sektorn.
45. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrott och folkhälsa.
46. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhet inom idrotten.
47. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Världsantidopsbyrån WADA.
48. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om idrottsbistånd. 5
49. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bidrag till friluftsfrämjande organisationer.
50. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att medlen avsatta för utvecklingsverksamhet förs över till det samlade anslaget för folkbildningen.
51. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en bred folkbildningssatsning om demokrati.
52. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda medel till Sveriges Radios programutbud.
53. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt följande uppställning: 54. 1 Yrkandena 2, 16, 34 och 35 hänvisade till SkU.
2 Yrkande 5 hänvisat till FiU.
3 Yrkande 15 hänvisat till AU.
4 Yrkandena 28 och 33 hänvisade till UbU.
5 Yrkande 48 hänvisat till UU.
Tabell 1: (Anslag (tusental kronor) Regeringens förslag Anslagsförändring )
4 Inledning
I kulturen finns en kärna, en själ och ett hjärta som inte låter sig definieras och kategoriseras. Den består i den gränslösa upplevelsen, förnimmelsen eller njutningen och handlar om den dimension av livet vi alla behöver för att leva ett rikt liv. Kulturen ger oss mening i nuet. Den bär också våra historiska rötter och föder visioner för framtiden. Kulturen behöver inte motivera sitt värde för oss som människor - den finns där om vi är beredda att lyssna. Frågan är snarare hur vi genom ett stödjande ackompanjemang kan medverka till ett mer harmoniskt kulturliv och därigenom också fler harmoniska människor.
5 Den kristdemokratiska kulturpolitikens rötter
Den kristdemokratiska kulturpolitiken hämtar sin näring ur vår grundläggande ideologi. Kärnan handlar om människan - hennes förutsättningar, behov och uppgift. Vi menar att människan inte endast är en varelse formad av materiella behov. För att växa och bli hel krävs en andlig, kulturell dimension. Vi behöver också nära relationer och tillfredsställda behov av gemenskap och gemensamma upplevelser. Kulturen hjälper oss att utvecklas och mogna i relationer till andra.
Mötet med andra människor ställer krav på såväl öppenhet och tolerans som respekt för integritet och livsåskådning. Att ta ansvar för sin relation till andra är en viktig och självklar del i ett demokratiskt samhälle och varje människa har ansvar för sina egna handlingar. En konstnär kan därför aldrig dölja sig bakom den kulturella frihetens slöja. Att ta ansvar handlar också om att förvalta kulturella värden, både de andliga och de materiella. Att kulturarvet står i centrum för den kristdemokratiska kulturpolitiken kan således härledas till våra ideologiska rötter.Vi har ett ansvar inför kommande generationer.
I den kristdemokratiska ideologin finns ytterligare en princip av betydelse för kulturpolitiken. Denna handlar om samhällets maktfördelning. Vi menar att grunden för kultur- och all annan politik måste vara subsidiaritetsprincipen. I grunden handlar denna om att besluten skall ligga så nära den enskilda människan som möjligt. Endast i de fall man kan motivera att besluten fattas på ett mer effektivt sätt på nästa nivå skall de föras vidare dit. Grundprincipen är att högre nivåer skall stödja de lägre.
Med människan i centrum och kulturens roll för hennes välbefinnande byggs den kristdemokratiska kulturpolitiken.
6 Kristdemokratisk kulturpolitik i praktiken
6.1 Kultur för alla
Att den kristdemokratiska kulturpolitiken tar sin utgångspunkt i helhetssynen på människan betyder att vi värnar varje människas rätt till olika former av kulturupplevelser. Det kan handla om det lilla barnets sagostund, blockflöjtslektionen i kultur- och musikskolan, keramikkursen på studieförbundet eller en klassisk operaföreställning. Kulturpolitiken måste uppmuntra och verka för tillgänglighet och undanröja hindren för allas delaktighet.
Att kulturen finns som en naturlig del av skolans vardag, att verka för kulturella mötesplatser i form av t ex samlingslokaler och bibliotek liksom specifika insatser för funktionshindrades möjlighet att vara delaktiga i kulturlivet är några exempel på detta. Kulturpolitiken måste också uppmuntra till professionalitet och kulturellt yrkesengagemang. Ideella kan inte ersätta professionella kulturarbetare, lika lite som amatörer kan ersätta professionella konstutövare med lång skolning. Att ge konstnärer och kulturarbetare goda villkor att verka är ett viktigt led i ett nationellt kulturarbete.
6.2 Kulturens gränslöshet
Kultur som vi försöker att behandla den är mer av ett väsen än en konkret företeelse. Den påverkar alla områden i samhället och kan egentligen inte stängas in i en sektor, en nämnd eller en förvaltning och bara hanteras där. Kulturen borde få genomsyra och befrukta alla sektorer i samhället, inte bara som instrument för något annat, utan för vad den tillför oss som människor i form av välfärd, livskvalitet och utveckling. På alla politikens områden måste det finnas lyhördhet för kulturens värde. Vi vill illustrera detta med två exempel, inom bistånd respektive vård.
6.3 Kultur och bistånd
Vi menar att en stad i spillror behöver materiellt bistånd. Men en trasig människa behöver mer än mat för att bli hel. Kultur kan därför utgöra ett immateriellt bistånd. På kort sikt kan det röra sig om en stunds skratt eller njutning, medan det på längre sikt kan handla om uppbyggande av kulturella institutioner och infrastrukturer. Det fria ordet har stor betydelse för att ett samhälle skall kunna växa i och bevara demokratin. Möjligheten till kommunikation genom böcker och tidningar bör vara viktiga kulturella inslag i en biståndssatsning med yttrandefrihet och demokrati som mål.
Att regeringen ger ett engångsstöd till Teatro Avenida i Maputo, Moçambique, är i linje med kristdemokratisk kulturpolitik. Tyvärr är det ett unikt exempel som inte inger förtroende eftersom regeringen inte på något sätt redogör för hur man ser på området som helhet. Många länder törstar efter kultursatsningar, inte bara Moçambique.
6.4 Kultur och vård
När en människa blir sjuk eller gammal försvinner inte hennes kulturbehov. Vårdinrättningarnas inre miljö i form av personalens förhållningssätt, liksom yttre miljö i form av utsmyckningar påverkar tillståndet hos alla som vistas där. Också inom vården kan den kreativa dimensionen komma till uttryck genom olika former av konstnärligt utövande. En sjukhusclown som lockar till skratt, kan vara väl motiverade kulturmedel, likaså en musikterapeut i ångestdämpande verksamhet. Den läkande och vårdande kulturen kan på olika sätt finnas med i alla livets skeenden, en ofta bortglömd dimension av kulturpolitiken.
6.5 Hemslöjd - en viktig del av kulturarvet
Hemslöjd är en viktig del av vårt svenska kulturarv. Arbetet med att föra vidare traditionella tekniker handlar om att odla stolthet och samhörighet med sin bygd och sin historia. Samtidigt som de tekniker som utvecklats under historiens gång vidareanvänds förändras formerna och användningsområdet. Det arv som skall gå vidare utvecklas. För att i möjligaste mån skapa förutsättningar för slöjden att leva vidare finns i de flesta län två länshemslöjdskonsulenter, en med inriktning mot textil och en som har ansvar för de hårda slöjdteknikerna. I deras arbete ingår att ordna kurser, utbildningar och utställningar med pröva-på-verkstäder för en slöjdintresserad allmänhet.
En viktig dimension av länshemslöjdskonsulenternas arbete handlar om att ordna verksamheter för barn och ungdomar, t ex i form av särskilda slöjdläger. I en tid där allt skall gå fort ger slöjden möjlighet till andrum. På detta sätt fyller arbetet med att föra vidare kulturarvet funktionen av att också vara en glädjekälla i nuet. Att väva, tälja, sy eller knyppla ger lugn och en meditativ tystnad som har stor beteydelse för stressade själar. Detta kulturarvsarbete fyller på så sätt flera syften och vi menar att det bör uppmuntras.
6.6 Särskilda kultursatsningar för barn
Barnkonventionen som Sverige var med och undertecknade 1989 ställer krav vad gäller barns och ungdomars kulturella rättigheter. Här garanteras barn och ungdomar kulturell identitet och här formuleras i klartext barns rätt till vila och fritid, lek och rekreation d.v.s. rätten att vara barn.
Barn måste under sin uppväxt ges möjlighet att ta del av och delta i olika kulturella aktiviteter. Egna berättelser, rörelse, lek, att måla, rita, sjunga och spela är några av uttryckssätten. Kulturen kan bidra till att utveckla dem. Hemmet ger goda förutsättningar och vi vill forma en politik som ger föräldrarna tid för samvaro med sina barn. Också barnomsorg, skola och massmedier har viktiga roller att spela för barns kulturupplevelser.
Barn måste ges möjlighet att uppnå kommunikativ kompetens, dvs. utveckla sådan kunskap och förmåga som gör att de kan tolka, förstå, och hantera den verklighet de lever i. Om resurser styrs till barns och ungas kulturutbud kan kulturintresset väckas och utvecklas tidigt. Tidiga kulturupplevelser utvecklar fantasin och väcker intressen som man bär med sig som en god barlast i livet. Samhällets insatser för kultur till barn och ungdom har ökat under senare år, men mer kan och bör göras.
Att de nationella uppdragens inriktning mot barn och ungdomar förstärks är bra. Det uppdrag som föreslås fr.o.m. år 2001 och som skall inriktas mot samverkan mellan barnkultur och forskning skall syfta till att samla erfarenheter och bygga upp kompetens när det gäller den konstnärliga processens roll för unga människor och det egna kreativa skapandet. En viktig del av denna process är barns- och ungdomars möte med medier och film. Vi menar att det saknas tillräcklig kunskap när det gäller hur barn påverkas i dessa möten.
6.7 Kultur utifrån ett helhetsperspektiv
Kulturens gränslöshet gör det ibland svårt att tydliggöra det kulturpolitiska ansvaret mellan de offentliga nivåerna. Det finns också en gråzon i gränslandet mellan det offentligas ansvar och den ideella respektive den privata sektorns ansvar. Det är politikens skyldighet att se till att kulturverksamheter i behov av stöd, inte blir offer för brister i politisk organisation eller oklarheter i lagstiftningen. Insatser för enskilda orkestrar och museer m fl kan därför vara en viktig del av det kulturpolitiska uppdraget. På samma sätt har politiken ett ansvar för tydliggörande av t ex sponsringsregler. Den kristdemokratiska kulturpolitiken bygger på en helhetssyn där ideella insatser från kulturens eldsjälar samverkar med medel från offentlig och privat sektor.
6.8 Helhet och långsiktighet
En viktig uppgift på den kulturpolitiska arenan är att verka med förståelse för de kulturella verksamheternas natur. Nyckelord i detta arbete är långsiktighet och helhetssyn. En orkester som tvingas lägga ner sin verksamhet på grund av tillfälliga besparingar återuppstår inte med automatik när medlen kommer tillbaka. Ett museum som skall vårda ett fysiskt kulturarv skall inte behöva se delar av samlingen bokstavligen ätas upp av skadeinsekter för att medelstilldelningen inte räckte till det året. Statliga kulturbidrag skall inte bidra till att skapa kulturella krishärdar.
Ett tydligt exempel på hur goda kultursatsningar kan misslyckas genom bristande helhetstänkande är erfarenheterna från Kulturhuvudstadsåret. Utvärderingar visar att den tydliga strävan som fanns att medverka till utveckling inom kultursektorn och dess institutioner var svår att fullfölja, framför allt beroende på bristande målformuleringar och otydliga organisationsformer. De satsningar som under året gjordes på kultur i hela landet visar också på dålig koppling mellan tillfälliga satningar och det långsiktiga arbetet. Engångssatsningar kan vara välbehövliga injektioner, men erfarenheter måste tas tillvara och användas i det långsiktiga arbetet. Detta är en insikt som regeringen bör ta med sig i det fortsatta arbetet. På område efter område låter regeringen tillfälliga prioriteringar styra och gör satsningar utan att se till långsiktighetens betydelse.
För de offentliga medlen måste helhetssynen vara den vägledande principen. Samordningen är här ett nyckelord. Det är t ex oacceptabelt att verksamheten vid Stiftelsen föremålsvård i Kiruna har svårighet att sysselsätta de anställda, eftersom institutionerna av resursskäl har problem med att leverera tillräckligt mycket material. De satsningar som görs måste vara kompatibla med verkligheten.
6.9 Vårt gemensamma ansvar
Kulturpolitiken kan inte bara ses ur de olika konstområdenas perspektiv, utan måste på allvar få genomsyra hela samhällsapparaten. De konstnärliga uttrycksformerna är kulturpolitikens kärna, men dess "spridningsområde" blir allt större. Vi måste därför fundera över hur vi på bästa sätt organiserar framtidens kulturpolitik. Att rensa bort alla hinder så att kulturen på allvar kan göra inbrytningar i olika samhällssektorer är en viktig framtidsfråga. Den reser krav på tydliggörande av olika ansvarsfrågor.
6.10 Offentliga medel
Att staten tar ett nationellt ansvar för kulturpolitiken innebär att den säkerställer verksamheter av nationellt intresse, t ex nationalscener och ansvarsmuseer. I det nationella intresset ligger också att verka för ett levande kulturliv i hela landet. För detta byggs en kulturell infrastruktur med regionala stödjepunkter och statligt stöd ges därefter både i form av verksamheter och ekonomiska medel. Även om stöd kommer centralt ifrån är det viktigt att besluten och utecklingen av verksamheten får ske lokalt. Det är viktigt att varje nivå har sin egen identitet. Vi ser därför med spänning fram emot den utvärdering som gjorts mot bakgrund av försöken med regional bidragsfördelning. Den framtida regionala organisationen är en kärnfråga inom kulturpolitikområde.
Den genomgång som Statens kulturråd har gjort när det gäller det regionala utfallet av myndighetens verksamhet m m och som haft som syfte att analysera det regionala utfallet av statens stöd till kultur är mycket angelägen. Den visar på både god och mindre god spridning och bör användas fortlöpande för att statliga kulturmedel skall komma fler till del. Vi menar att regeringen använder analysen mer för att legitimera sina egna insatser än att se den som en källa till kulturpolitiska förbättringar.
6.11 Privat sektor - en del av samhället
Många betraktar den privata sektorn som något utanför samhället. När vi kristdemokrater talar om samhället menar vi självfallet den offentliga sektorn, men även den ideella sektorn, med föreningar och folkrörelser samt den privata sektorn. Näringslivet har behov och ansvar som sträcker sig utanför den rent affärsmässiga verksamhet som det bedriver. Kulturlivet har i sin tur behov av vidgade möjligheter att utöva sin konst både inom och utom etablerade institutioner. Det ömsesidiga utbytet mellan kulturen och det samhälle där den verkar inrymmer således den privata sektorn.
6.12 Sponsring
Ett långsiktigt samarbete mellan kultur och näringsliv, som bygger på respekt och som självklart inte inskränker den konstnärliga friheten, kan ge vidgade möjligheter både i form av bättre finanser och nya arbetsformer. Det är också ett sätt att uppfylla det kulturpolitiska målet att nå nya grupper. Både det enskilda företagets klimat och hela samhällsklimatet är beroende av ett rikt kulturliv. Att sponsra kulturverksamhet är en möjlighet för företag att ta ökat samhällsansvar, något som bör uppmuntras. Om kultursponsringen ska bli mer omfattande förutsätter det att reglerna blir tydliga och förutsägbara. Så är inte fallet idag. Lokala skattemyndigheter gör egna tolkningar av när avdragsrätten för sponsring ska gälla. Ett utslag i domstol nyligen är mycket svårtolkat trots att utredningen pågått i flera år. Vår slutsats av detta är att lagstiftningen måste ses över så att det blir tydligt vad som gäller och så att behandlingen blir likvärdig i hela landet. Ett annat område som är svårbegripligt är avdragsrätten för olika inköp, vilket vi återkommer till under avsnittet Bild och form. Stödet till kulturlivet skulle bli betydligt mer omfattande än det är idag om skattereglerna utformades på ett sätt som gynnade detta.
6.13 Ideell sektor
På gräsrotsnivå runt om i Sverige pågår ett spännande arbete. Fler och fler har slutat fråga vad stat eller kommun kan göra för dem och i stället tagit saken i egna händer. Ofta har man mot alla odds nått fantastiska resultat. Den ideella sektorn är en kraft och en tillgång i det kulturella nätverket. Det är en kraft som inte kan dirigeras uppifrån, men som kan stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna. Vi vill se en nystart på det nationella stödet för utveckling av den ideella sektorn.
Mer och mer kommer att ske utanför institutionerna. Projekten, de sinnrika finansieringslösningarna, festivalerna, nätverken, samarbetsmodellerna, entreprenörerna och eldsjälarna är inte nödlösningar i brist på institutionell fasthet, struktur och resurser utan början till något nytt, en öppen kulturpolitik.
(Ur Kulturens vägar av Sven Nilsson)
Gränslandet mellan offentlig, privat och ideell sektor och gråzonerna mellan dem behöver belysas och redas ut. Regler som inte är anpassade till detta synsätt kan behöva ändras. Den kristdemokratiska utgångspunkten är att eftersom alla sektorer är en del av samhället har de också ett gemensamt ansvar för en levande kultur.
7 Kulturarv och kulturmiljö
7.1 Kulturarv
Varje människa har ett kulturellt ansvar. Det handlar om att lämna efter sig yttre materiella värden i form av konkreta lämningar, men också om ett för ögat osynligt arv i form av värderingar och normer. Att förmedla båda dessa sidor av kulturarvet till nya generationer är en gemensam uppgift för hela samhället.
Kulturlandskapet, kulturinstitutioner, kulturhistoriska besöksmål, förvaltning och vård handlar om den fasta delen av vårt kulturarv. För denna materiella del av kulturarvet har museer och arkiv ett särskilt ansvar. Registrering, dokumentation, vård, konservering och magasinering ställer stora krav på kunskap, insikt och omsorg samt praktisk hantering. Att överleva och samtidigt förnya sig, att behålla gamla och attrahera nya besökare, föda deras nyfikenhet och kunskapsiver genom existerande och nya utställningar, ny teknik etc kräver en genomtänkt plan och pedagogik.
Det för ögat osynliga kulturarvet i form av en kärna av gemensamma värderingar och principer, historia och tradition, religion och livsåskådning, språk, etiska och moraliska normer, är viktiga element i den icke-materiella kulturella utvecklingen. I varje samhälle krävs en gemensam etisk bas. Förmågan till delaktighet och upplevelse i varandras kulturer är också ett viktigt vapen i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Skolor, kyrkor, teatrar och andra kulturinstitutioner är, tillsammans med frivilliga organisationer av olika slag, naturliga platser för diskussion om människans förutsättningar, livsfrågor och värderingar. De kan bidra med fördjupad respekt för de värden som är en förutsättning för demokratin.
Det räcker inte med att endast blicka framåt om man skall uppnå den välfärd som vi så hett eftertraktar. För att färdas väl är det nödvändigt att veta hur det ser ut i backspegeln också. För oss kristdemokrater har detta alltid varit en självklarhet och det är därför glädjande att de snåla vindar som blåste kring kulturarvets väggar har börjat mojna och ersättas av insikt om vårt eget kulturarvs betydelse.
Att ha god kännedom om sitt eget kulturarv är både en förutsättning för att bygga upp sin egen identitet och för att kunna respektera andras kultur och värden. I mötet mellan kulturer krävs förståelsen för att kulturarvet inte är givet en gång för alla, utan ständigt berikas av nya upplevelser, erfarenheter och kontakter med och inflytande från andra länder och kulturer. Att värna och värdera sin egen kultur och samtidigt bejaka mångfald och värdesätta andra kulturer är förutsättningen för en positiv integration.
7.2 Kulturmiljö
Kulturmiljöarbete handlar om insatser för bevarande av kulturarvet. Från att tidigare ha varit inriktat främst på fornlämningar och särskilt värdefull bebyggelse omfattar arbetet i dag också den historiska kontinuiteten i hela miljön. Den är en del av samhällsplaneringen. Kulturbarometern redovisar också att detta är ett angeläget område för det svenska folket. Nästan hälften av befolkningen har under det senaste året besökt någon form av kulturminne.
För Kristdemokraterna är kulturmiljöfrågorna centrala. Med utgångspunkt i den förvaltarskapskapstanke, som är en av hörnpelarna i den kristdemokratiska ideologin, har vi gång efter annan lyft fram betydelsen av det viktiga kulturarbete som bedrivs på området inom och mellan olika samhällsnivåer. Inte minst gäller detta det arbete som bedrivs av landets hembygds- och forminnesföreningar som omfattar mer än 400 000 medlemmar.
Tillsammans med de insatser som görs av byggnads- och kulturnämnder, länsstyrelser och läns- och kommunala museer samt Riksantikvarieämbetet bidrar man till att förvalta en viktig del av det svenska kulturarvet. Man visar också med tydlighet hur viktigt det är att vi tar ett gemensamt kulturellt ansvar, oavsett nivå och sektor. Att stödja de underliggande verksamheterna är en viktig uppgift för det statliga kulturmiljöarbetet.
7.2.1 Vikten av långsiktighet
Vi har tidigare kritiserat regeringen för bristande långsiktighet i kulturmiljöarbetet. Tillfälliga besparingar har gjorts, tagits tillbaka och återkommit. Ett exempel på inkonsekvent agerande är att regeringen nu, snart tio år efter riksdagens beslut om att en stiftelse för kulturmiljöförvaltning skall inrättas, beslutar sig för att det inte finns ekonomiska förutsättningar för att inrätta en sådan. Ett annat berör uppdragsarkeologin där Riksantikvarieämbetet påvisat vilka problem de mycket stora svängningarna mellan olika års offentliga infrastrukturinvesteringar innebär. Regeringen löser detta problem, liksom de flesta andra problem som påtalas, med översyn.
Ytterligare spår av regeringens bristande långsiktighet ser vi i att den tillfälliga kompensationen för besparingar på 2,4 miljoner försvinner. Även om regeringens förslag till anslagsökning på en miljon och satsning på kulturreservat med fem miljoner är glädjande finns det anledning att särskilt bevaka detta område framöver. Påfallande många av regeringens akututredningar har under senare tid haft svårt att komma till avslut. Insatser som det finns majoritet för att genomföra i riksdagen skjuts utan förklarlig anledning på framtiden. Detta är naturligtvis oacceptabelt.
7.3 Arkitektur och bebyggelseplanering
För arkitektur och bebyggelseplanering bär varje generation ett dubbelt ansvar - att sätta tidstypiska avtryck i sin samtida kulturmiljö och ta ansvar för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Med medvetenhet om det arkitekturhistoriska kulturarvet kan detta leva vidare även i nyproduktion. Det innebär att ha god omsorg om byggnadsstilar, färgval och material som är särskiljande för just det området. Ett särskilt ansvar har staten nu, sedan kyrkan fått en friare ställning, för att bevara det värdefulla kulturarv som våra kyrkor utgör.
Regeringen har utlyst år 2001 som arkitekturåret. Arkitektur- och formgivningsfrågor kan därigenom få en kraftfull och nödvändig fokusering. Målsättningarna för året - att efterfrågan på och förståelsen för god arkitektur, formgivning och design skall öka i hela landet - är god. Tidpunkten är också väl vald. Dessvärre känns det som om satsningen riskerar att inte få den betydelse det var tänkt. Ingenstans markerar regeringen den långsiktiga effekten en sådan satsning kan och bör medföra.
När Sverige än en gång står inför en stor strukturförändring med stora krav på av boendemiljöer och infrastrukturer i såväl tillväxtregioner som avfolkningsbygder krävs planering. Detta är aspekter som borde ingå inom arkitekturåret. Vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med en redogörelse för hur de satsningar, som görs inför och under det kommande året, kan få långsiktig betydelse för den framtida samhällsplaneringen.
8 Museer
Museernas mål bör vara dels att erbjuda material och information som engagerar och stimulerar människors intresse att aktivt delta i ett demokratiskt kulturliv, dels att genom vetenskaplig verksamhet medverka till förklaringar på de frågor som forskningen ställer. Det är i föremålens förmåga att ge upplevelser, som särarten i museets utåtriktade verksamhet ligger. Upplysningsarbetet får sin karaktär genom de specifika pedagogiska möjligheter som föremålen erbjuder. Museernas egenart ligger först och främst i att det samlar, förvaltar och förevisar föremål. I själva samlandet och förvaltandet ligger en viktig kulturell uppgift.
Museerna är också en naturlig plats för diskussion om människans förutsättningar, livsfrågor och värderingar under olika tidsepoker både i Sverige och i andra delar av världen. Museernas arbete för att motverka främlingsfientlighet och rasism kan därför inte nog poängteras. De skulle i ännu högre utsträckning än i dag kunna bidra till att skapa fördjupad respekt för de värden som är en förutsättning för demokratin. Detta arbete är i hög grad förknippat med historia och känsla för kulturarvet i vid mening.
Genom museerna kan den historiska erfarenheten utnyttjas för att ge perspektiv på olika frågor när det gäller att hantera nuets problem och välja framtidsriktning. Kristdemokraterna vill arbeta för att långsiktigt bevara samlingarna, att öka tillgängligheten till museerna och att nå nya grupper av besökare. Upprepade gånger har vi påpekat att det är det långsiktiga arbetet vid museerna som behöver stöd. År för år behöver museerna fortsätta sitt arbete med kunskapsuppbyggnad, vård och underhåll av samlingar, arkiv och bilder, rådgivning och information. Ett viktigt steg i rätt riktning var när regeringen förra året tvingades överge sin satsning på riktade tidsbegränsade bidrag. Att vissa museer i år får höjda anslag är ur vår synvinkel ytterligare steg i rätt riktning. Vi känner emellertid fortsatt stor oro för museerna, eftersom vi menar att regeringen trots att man nu har insikt om hur problembilden på museisidan ser ut, undlåter att ta ett samlat grepp för att förbättra situationen. Vår oro handlar till stor del om regeringens bristande långsiktighet när det gäller samlingarna samt hur man hanterar hyreskostnaderna.
8.1 Hyror och ramanslag
Museernas ekonomiska situation är på många håll ansträngd och otydligheten om vad som gäller och skall gälla skapar en villrådighet som är olycklig för alla inblandade. Pengar dras först in för att därefter komma tillbaka och så småningom kompenseras. Stöd som utlovas för ett museum ett år, uppfylls inte med nödvändighet ett annat. Dessutom vet vi nu att av många museers anslag går mer än hälften till hyreskostnader.
Sedan 1993 betalar kulturinstitutioner vad Statens fastighetsverk kallar marknadshyror eller marknadsliknande hyror. Staten sätter alltså genom ett statligt verk hyror som om fastigheterna och verksamheterna vore kommersiella. När systemet infördes kompenserades institutionerna fullt ut för den hyreshöjning som marknadstänkandet ledde till. Med åren har denna kompensation i många fall urholkats och sedan 1994/95 ges ingen automatisk kompensation för ökade hyreskostnader. Utöver detta har regeringen också fråntagit museer och andra kulturinstitutioner incitamentet att försöka sänka sina hyreskostnader, eftersom ramanslaget sänks med motsvarande summa om hyrorna förhandlas ner.
Redan förra året pekade vi på behandlingen av Naturhistoriska riksmuseet och det anmärkningsvärda i att man använde museets anslagssparande för att finansiera satsningen på Moderna museet. I ett arbetspapper till en kommande ESO-rapport visas nu att Naturhistoriska museets anslagssparande tjänades in på enträgen och vunnen kamp för en rimligare hyra. För detta bestraffades de genom att regeringen använde medlen för en satsning på annat museum. Att man nu får tillbaka medlen, som kallas för lån, förändrar inte bilden. 4 496 000 kronor av Centrala museers anslagssparande kommer även i år att ställas till regeringens disposition. Det tycks på Regeringskansliet finnas en viss förvirring när det gäller begreppet marknadshyra och tydligen också när det gäller begreppet ramanslag. Om det finns systemfel måste dessa naturligtvis åtgärdas.
Dessvärre drabbar regeringens okunskap och senfärdighet enskilda verksamheter, som är helt beroende av långsiktigt stöd. Vad som raseras den ena dagen kan inte alltid byggas upp den påföljande. Det är därför som vi gång efter annan markerat vikten av att regeringen påskyndar översynsarbetet. Om alla fastigheter skall ingå kommer det att ta lång tid och ändamålsfastigheterna på kulturområdet måste därför behandlas med förtur. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med klara besked så att osäkerheten får ett slut.
8.2 Samlingarna
På museerna finns ett fortsatt stort eftersläpande behov av vård, registrering, dokumentation och digitalisering. Detta vet regeringen. Det var också en av anledningarna till att man inom Sesamprojektets ram lät arbetslösa göra en insats för museisamlingarna. Mycket har blivit bättre, men ännu återstår betydande behov av ändamålsenlig förvaring för samlingarna. Detta är en vetskap som regeringen haft i mer än ett halvår. Trots detta händer ingenting i årets budget. Att endast redogöra för erfarenheterna av Sesamprojektet, att vi har en akut situation när det gäller museernas förvaring av samlingar, visar att våra farhågor var befogade. Insatserna hade till främsta syfte att skapa sysselsättning och endast som bieffekt att förbättra tillståndet på museerna. Att regeringen endast avser att, som en del av genomlysningen på museiområdet, göra en särskild granskning av de centrala museernas magasinsituation är således inte försvarbart, när nu situationen redan är känd och ropar efter insatser. Särskilt allvarligt blir detta i en budget där museerna sägs vara prioriterade.
Samtidigt som regeringen efterlyser tålamod växer museisamlingarna dag för dag. 1998 ökade Centralmuseernas samlingar med mer än 325 000 föremål. Antalet fotografier växte med drygt 250 000 och arkivaliernas tillväxt låg på över 60 000. Situationen är således akut. Naturhistoriska riksmuseets samlingar omfattar idag ca 9 miljoner djur, växter och mineral, en betydande del av det fysiska kulturarv vi har att förvalta. I dag är emellertid stora delar av museets samlingar förvarade i ett så dåligt klimat och dåliga övriga förhållanden att deras fortsatta existens är äventyrad. Den bergrumslösning som Statens Fastighetsverk föreslagit som lösning visar med tydlighet att ytterligare granskning av magasinsituationen är onödigt. Det är beslut om lösningar som snarast måste komma till stånd.
Mot bakgrund av detta menar vi att det krävs en riktad satsning för centralmuseernas samlingar och avsätter för detta ändamål 10 miljoner kronor mer än regeringen inom anslagen 28:28-29
8.3 Bidrag till regionala museer
Länsmuseerna fungerar som centrum för den regionala museiverksamheten och har också en viktig roll när det gäller kulturmiljövård. De är således mycket viktiga för att målet om ett levande kulturliv i hela landet skall kunna uppfyllas. Som en länk mellan den statliga och den kommunala nivån har länsmuseerna en nyckelfunktion. Det är därför glädjande att regeringen gör en satsning som syftar till utökad samverkan mellan de olika nivåerna. Betoningen på det museipedagogiska arbetet känns också angelägen.
Den risk vi ser med satsningen är att den avgränsas till tre år. Vi hade hellre sett att regeringen valt en permanent anslagshöjning för ändamålet och vill redan nu peka på att detta med all sannolikhet kommer att vara väl använda medel som motiverar en fortsättning. Det är därför av största vikt att förbereda för den dag projektpengarna tar slut. För det långsiktiga arbetet vid regionala museer avsätter vi 10 miljoner kronor i anslagsökning under anslaget 28:30.
8.4 Vissa museer
8.4.1 Akvarellmuseet
Under anslaget 28:31 anvisas medel för bidrag till ett antal museer och andra institutioner. I förra höstens budgetproposition avsatte vi, inom ramen för detta anslag, 500 000 kronor för att säkerställa det kommande årets finansiering av Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn. Vi utgick från att den översyn av anslaget som skulle äga rum skulle leda fram till en långsiktig lösning för museet. Dessvärre finns inget i den nya budgeten som tyder på att museet kommer att upptas under anslaget.
Museet har på kort tid etablerat sig som en betydelsefull konstinstitution och också givits ett särskilt ansvar i det regionala utvecklingsarbetet. Det bedriver ett kraftfullt utvecklingsarbete inom det konstpedagogiska fältet och tar ett ansvar som motiverar ett statligt stöd. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen inte fullföljer den viljeinriktning som man signalerat tidigare.
För att säkerställa det kommande årets finansiering av Akvarellmuseet anser vi att 500 000 kronor bör avsättas för år 2001 och utgår från att regeringen i nästa budgetproposition tagit med museet inom ramen för detta anslag.
8.4.2 Arbetets museum
Inom ramen för anslaget finns också Arbetets museum, som regeringen nu vill föra över till anslaget 28:29 Centrala museer: Stiftelser. Även om vi delar uppfattningen att museet bedriver en omfattande och till stor del unik verksamhet ställer vi oss frågande till vad som motiverar att det förs över. Vi menar att denna anslagsmässiga flytt inte bara är en budgetteknisk fråga och vill därför att regeringen till nästa år återkommer med en utförligare redovisning om varför det skulle vara motiverat med en överflyttning till annat anslag.
8.5 Övriga museifrågor
8.5.1 Världskultur
Statens museer för världskultur bildades den 1 januari 1999. Redan från början ställde vi oss frågande till vad man egentligen menar med begreppet världskultur och vad den verksamhetsmässiga vinsten med den nya myndigheten skulle bli. Betydelsen av insikt i och förståelse för andra kulturer är centralt inom museiområdet, men hur ställer man egentligen ut världskultur? Denna fråga kvarstår fortfarande.
Än mer angelägen är frågan om poängen med att slå samman Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet, Östasiatiska museet och Etnografiska museet i Göteborg. Tvärt emot vad man kan anta för nysatsningar tyder det mesta i nuläget på att de tre museerna i Stockholm kommer att få räkna med helt oförändrade anslag de kommande åren och således i praktiken gå mot en försämring. Det är enbart till det nya Göteborgsmuseet som anslagshöjningarna kommer att gå. Visserligen aviserar regeringen åter att riksdagen 2003 kommer att få ta ställning till en kompletterande finansiering av de utökade kostnaderna för det nya museet. Problemet är att de tre Stockholmsmuseerna som ingår i myndigheten redan nu bedriver utmärkta verksamheter som riskerar att få stå tillbaka för satsningen på den nya delen av myndigheten. Vi vill redan nu markera att detta är en oacceptabel utveckling och begär att regeringen återkommer till riksdagen med en redogörelse för hur man ser på de tre Stockholmsmuseernas situation.
8.5.2 Arkitekturmuseum
År 2001 har regeringen utsett till arkitekturår. För detta har man under perioden 1999-2001 avsatt 2 miljoner kronor i kampanjmedel till Arkitekturmuseet. I årets budget föreslås att en av dessa miljoner permanentas för verksamheten för år 2002. Från 2001 föreslås också en förstärkning med 1,5 miljoner kronor, för att förstärka museets organisation. År 2000 ges dessutom, genom en omfördelning, 2 miljoner kronor.
Sammantaget ger detta en mycket förvirrad bild inför iscensättandet av Arkitekturåret. Rimligare hade varit att ge museet medel att i god tid förbereda nästa års evenemang. I stället visar regeringen åter prov på bristande långsiktighet när det gäller hur man hanterar kulturarvsfrågorna. Dessvärre riskerar vi i detta fall också att gå miste om värdefulla insatser med direkt koppling till framtida samhällsplanering, något vi tidigare vidareutvecklat under avsnittet Arkitektur och bebyggelseplanering.
8.5.3 Genusperspektivet - Museum Anna Nordlander
Museerna har under det gångna året redovisat hur kvinnofrågorna behandlas i verksamhet och kunskapsuppbyggnad. Rapporterna visar att det finns behov av ytterligare utvecklingsarbete inom området. Kontakterna mellan museerna och forskarsamhället behöver stärkas. För att gå vidare med detta tillsätter regeringen en arbetsgrupp med uppgift att ta fram förslag till hur genusperspektivet kan få större genomslag i museernas verksamhet. Inför detta arbete vill vi att regeringen uppmärksammar frågan om särskilda kvinnomuseer och om hur dessa kan bidra till att belysa genusperspektivet.
I Norden finns i dag två kvinnomuseer. Båda har nationella uppdrag i vilka det ingår forskning, insamling och framställning utifrån ett kvinnohistoriskt perspektiv. Båda arbetar också tillsammans med kvinnliga konstnärer i tillfälliga och permanenta utställningar. På detta sätt inspirerar de andra museer och är även rådgivare vid insamling, dokumentation och utställningsarbete.
I Sverige finns i dag ett museum som arbetar med och för kvinnliga konstutövare, Museum Anna Nordlander i Skellefteå. En styrgrupp har i uppdrag att till den 30 juni 2001 överlämna förslag till framtida verksamhetsorganisation och finansiering. Vi menar att regeringen bör överväga om museet, t ex i samverkan med den föreslagna forskarskolan i genusvetenskap, kan ges ett nationellt uppdrag när det gäller hur genusperspektivet kan få större genomslag vid museerna.
9 Arkiv
Runt om i landet finns ett antal arkiv av olika karaktär som förvaltar betydande arkivbestånd. Det handlar om att vårda och bevara men lika mycket om att ge tillgång till värdefull historia. Dessa samlingar speglar människors egna tankar, föreställningar, handlingar och symboler. Vi kan följa idéer och handlingsmönster i vårt rika kulturarv från tidig medeltid fram till våra dagar; se hur det moderna Sverige växer fram på såväl central som regional och lokal nivå. Det är därför viktigt att bevara mångfalden och tillgängligheten på detta område.
Det ökade intresset för släktforskning och hembygdsforskning har gjort att arkiven på senare tid fått ett uppsving när det gäller allmänhetens användning. Forskarplatserna är hårt utnyttjade, något som naturligtvis är glädjande. Samtidigt visar tillströmningen att vi måste följa utvecklingen med vaksamhet. Redan nu har arkivpersonalens arbetsbelastning med att tillhandahålla material ökat markant. Under 1998 beställdes t ex 204 261 volymer fram vid Riks- och landsarkiven, under de 21 598 forskarbesök som gjordes.
Mellan 1993 och 1998 ökade också antalet hyllmeter vid Riksarkivet och landsarkiven med mer än 140 000 hyllmeter. Antalet mikrorullar ökade under samma tidsperiod med mer än 15 000.
Arkivområdet är ett nyckelområde inom kulturarvsarbetet. På väg in i 2000-talet, i en tid av e-post, mobiltelefoner, och internationalisering är det mer viktigt än någonsin med kopplingen mellan historia, nutid och framtid. Vi måste se över hur vi kan göra nuet tillgängligt för morgondagens forskning. Här står självfallet digitaliseringen i fokus för vårt intresse. Det är liksom för museerna nödvändigt att de olika arkivverksamheter som finansieras via statsbudgeten får möjlighet att verka långsiktigt. Att regeringen även här skapar ryckiga förutsättningar för verksamheterna genom indragna anslagssparanden och tillfälliga indragningar av anslag med påföljande kompensationsinsatser, är därför olyckligt. Den statliga politiken måste visa förståelse för verksamhetens natur.
9.1 Bidrag till regional arkivverksamhet
Syftet med det statliga stödet är att främja regional arkivverksamhet, att få ett nät av väl fungerande regionala arkivinstitutioner i landet och att bättre integrera folkrörelsearkiven i den regionala kulturpolitiken. Trots att besöken vid de regionala arkiven ökar och arkiven även av regeringen bedöms som en resurs för både privat och offentlig sektor ligger anslaget oförändrat.
Många av de regionala arkiven brottas i dag med stora ekonomiska problem. Trots att arkiven genomgått en stark utveckling och fått ett vidgat arbetsfält, bland annat i syfte att tillgängliggöra samlingarna för bredare användargrupper, har resurserna relativt sett inte ökat. Det statliga stödet ligger fortfarande kvar på den nivå det hade när det infördes 1972. Att samla in och säkerställa information, att göra den tillgänglig och dessutom arbeta aktivt för att fler skall få tillgång till samlingarna kräver betydligt större resurser än arkiven i dag har till sitt förfogande. Särskilda utvecklingsinsatser i form av exempelvis arkivpedagogik behöver också göras.
De regionala arkiven arbetar på uppdrag av ett rikt och brett föreningsliv och en stor ideell sektor. De utgör en stor resurs för både den offentliga och privata sektorn. För att möjliggöra det viktiga arbete som sker vid de regionala museerna föreslår Kristdemokraterna att anslaget 28:23 Bidrag till regional arkivverksamhet höjs med 1 miljon kronor.
9.2 En breddad folkrörelsesatsning
Kristdemokraterna menar att satsningen på industrisamhällets kulturarv, folkrörelsearkiven och arbetarrörelsens arkiv ska ses som en helhet. Ute i landet är det vanligt att arkivmaterial från arbetarrörelsen finns på folkrörelsearkiven och därför ska bidrag till att Arbetarrörelsens arkiv kanaliseras denna väg.
Under åren 1999-2001 genomför regeringen en bred satsning på industrisamhällets kulturarv, med sammanlagt cirka 24 miljoner kronor under tre år. Kristdemokraterna stöder satsningen men har genomgående poängterat att även folkrörelsearkiven bör få del av dessa medel. Folkrörelsearkiven har sedan länge arbetat konkret och aktivt på detta område. Det finns till exempel inte en bruksort i landet som inte har eller har haft ett mer eller mindre omfattande folkrörelseliv. Det kan handla om fackföreningar, nykterhetsrörelser, idrottsrörelser, frikyrkor med mera.
Genom arkiven kan vi få en mycket god bild av hur arbetarna, tjänstemännen, barnen och de hemarbetande hade det både i sitt arbete och på sin fritid. Det ideella arbetet färgas nämligen alltid av den aktuella livssituationen. Det märks på foton och affischer, i brev och verksamhetsberättelser och protokoll. Detta ger en helhetsbild av arbetarnas historia och det industriella kulturarvet. Mot den bakgrunden anser vi också att de 8 000 000 kronor som regeringen föreslår till en ensidig satsning på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, borde fördelas så att det även kommer övriga folkrörelsearkiv till godo.
9.3 Utvärdering
Förra året berömde vi regeringen för att man äntligen hörsammat kulturutskottets påtryckningar och insett behovet av en omfattande och oberoende utvärdering av det statliga arkivväsendet. Vi markerade hur viktigt det var att denna utvärdering kom till stånd snabbt, men visade också att vi hyste farhågor om fördröjning. Att dessa var berättigade visar årets budget, där regeringen redogör för att man ännu inte kommit igång med utvärderingen, utan avser att tillkalla en utredare under hösten. Med denna senfärdighet skadas verksamheten. För att inte förvärra den ytterligare vill vi än en gång uppmana regeringen att skynda på detta så angelägna arbete.
9.4 Kulturarvs-IT
Kulturarvs-IT är ett treårigt projekt vars syfte är att öka tillgängligheten till kulturarvet samt ge funktionshindrade personer arbete. Tanken är att arkivmaterial, fotografier och föremålssamlingar skall bli tillgängliga genom digitalisering. I dag bedrivs detta projekt främst i Kiruna, Ulriksfors och Grängesberg. Kristdemokraterna bedömer att fler orter kan medverka i projektet som är mycket omfattande.
Hos SVAR som är förlagt till Västernorrlands län och som är en byrå i Riksarkivet finns redan utrustning, lokaler och kunnande som kan utnyttjas i Kulturarvsprojektet. Vi föreslog redan förra året att antalet kommuner skulle utökas till att också gälla Sollefteå och Ånge. Vi menade att detta skulle möjliggöra både utnyttjandet av redan gjorda investeringar och tillgång till kompetens inom ramen för det treåriga projektet. Trots att ett år av projekttiden runnit iväg utan att regeringens agerar, håller vi fast vid vårt förslag.
9.5 Språk- och folkminnesinstitutet
Språk- och folkminnesinstitutet har till uppgift att samla in, bevara, vetenskapligt bearbeta och ge ut material om bl a ortsnamn. Det skall också avge yttranden i ärenden om ortnamn och granska förslag till namn på allmänna kartor. Många ortsnamn har under senare år på ett ogenomtänkt sätt tagits ur bruk, inte minst genom att adresseringssystemet förändrats. Ortsnamn är viktiga både ur historisk synpunkt och som identitetsskapare.
När det gäller ortsnamn vill vi särskilt uppmärksamma frågan om de svenska socknarnas framtid. I Finansdepartementets utredningsbetänkande "Folkbokföring efter stat-kyrkareformen" föreslås att begreppet territoriell församling tas bort ur folkbokföringen och i stället sker kommun- och fastighetsvis. Vi är precis som Riksantikvarieämbetet mycket negativa till en sådan förändring och menar att socknarna utgör en omistlig del av det svenska kulturarvet. De är att likställa med ortnamnen som nyligen fick lagstöd. Vi anser att även sockennamnen borde omfattas av ortnamnslagen.
9.6 ABM-samarbete
I flera länder har man under senare år tagit steg mot ett utökat samarbete mellan ABM-institutionerna (arkiv, bibliotek och museer). I Sverige har en arbetsgrupp för utökad samverkan varit verksam sedan 1992, men någon djupare analys av förutsättningar och former för fördjupad samverkan har inte företagits.
Teknikutvecklingen liksom den ökade betoningen på användarperspektivet är några faktorer som förenar institutionernas verksamhet och utgör exempel på områden för samverkansprojekt. Sådan verksamhet sker i dag framför allt på lokal och regional nivå och med dessa har viktiga erfarenheter vunnits. Tillsammans med erfarenheter från länder där man kommit längre utgör de i dag en god grund för analys av förutsättningar och former för ett utökat ABM-samarbete.
Vi menar att det är dags att ta ett samlat grepp om ABM-samverkan. En viktig fråga är hur man med hänsyn till institutionsspecifik identitet kan utveckla samarbetsformer som leder till förbättringar både för institutionerna själva och deras brukare. Området borde därför bli föremål för systematisk genomgång och analys. Vi anser att regeringen snarast bör ta initiativ till en utredning av förutsättningarna för samverkan på ABM-området.
10 Musik, teater och dans
Musiken har en gränslös betydelse för människor. Varje år sänder Sveriges Radio mer än 50 000 timmar musik och televisionen mer än 400 timmar. Många av de kommersiella radiokanalerna har enbart musik i sitt utbud. Varje dag lyssnar också en tredjedel av den svenska befolkningen på CD/grammofon eller kassettband och musikfonogramförsäljningen har ökat med 4 miljoner under den gångna tioårsperioden. Få andra kulturområden visar med sådan tydlighet hur kultur kan bidra till mänskligt välbefinnande.
Teater är en annan konstform som ger stora möjligheter till inlevelse och identifikation. Det är därför glädjande att teaterns föreställnings- och besökstal totalt sett ökat under senare år efter en period av nedgång. 1998 låg den sammanlagda publiksiffran på drygt 4,5 miljoner besök vid någon av landets teatrar. Drygt 20 procent av dessa utgjordes av publiken på barn- och ungdomsföreställningar. Att barn tidigt får komma i kontakt med teater och därigenom lära sig uppskatta denna kulturform är av avgörande betydelse, dels för barnet som därigenom får göra nya upplevelser, dels för att främja en positiv utveckling för teatern i framtiden.
Dans är ett uttrycksmedel för individen, samtidigt som den har en social funktion och kan stärka gemenskap och samarbetsförmåga. Dans som konstnärligt uttryck har länge endast betraktats som en exklusiv konstform men befinner sig sedan några år i ett expansivt skede. Intresset för att se dans på scen har ökat, liksom intresset att själv delta i dansaktiviteter. Inte minst gäller detta barn och ungdomar, ett tydligt tecken på musik- och kulturskolornas stora betydelse.
Den verksamhet som bedrivs inom musik-, teater- och dansområdet visar att gränserna mellan det professionella kulturlivet och amatörteaterverksamhet handlar mer om gradskillnad än artskillnad och att den breda amatörverksamheten är en förutsättning för den specialiserade professionella nivån och vise versa. Drygt en halv miljon människor deltog t ex 1998 i någon av landets 66 000 musikcirklar som anordnades via studieförbund.
10.1 Riksinstitutioner
10.1.1 Operan och Dramaten
Operan och Dramatiska Teatern är i högsta grad levande kulturklenoder. Det är angeläget att dessa nationella institutioner är öppna och tillgängliga för en bred allmänhet så att den del av kulturarvet som de förmedlar kan föras vidare till kommande generationer. I förra årets budgetmotion efterlyste vi ett mer långsiktigt tänkande från regeringen när det gäller den ekonomiska situationen vid Operan och Dramaten. Vi föreslog därför två extramiljoner i en satsning på Dramaten. Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen hörsammat detta krav. Däremot är vi fortfarande bekymrade när det gäller situationen för Drottningholms slottsteater. Regeringen envisas med att endast ge engångsstöd till denna så angelägna verksamhet. Detta är anmärkningsvärt och vi fortsätter att arbeta för att teatern skall få ett långsiktigt stöd.
10.1.2 Dansens Hus
Dansens Hus gör svensk och internationell samtida koreografi på hög professionell nivå tillgänglig. Det har stor betydelse för att fånga och behålla en ny publik. Kulturårssatsningen på helårsverksamhet visade detta med tydlighet. När regeringen förra året utökade bidragen instämde vi därför i det angelägna i denna anslagshöjning. Dessvärre tvingas vi nu konstatera att ändrade hyresförhållanden ätit upp större delen av anslagsökningen. Hyreskostnader för kulturinstitutioner är ett växande problem som vi uppmärksammar särskilt under avsnittet om museer. Vi vill dock särskilt betona hur olyckligt det är att regeringen inte anser det möjligt att ge prioritet åt en ytterligare uppräkning av anslaget till Dansens Hus, trots att man vet att det handlar om en kritisk övergångsfas innan översynen av hyrorna lett fram till bättre förhållanden för kulturinstitutionerna. Vi anser att ett tillfälligt stöd på 1 miljon kronor 2001 till Dansens Hus är motiverat och avsätter detta under anslaget 28:5.
10.1.3 Folkmusik
Den svenska folkmusiken borde i alla sammanhang ses som en tillgång. I takt med ökande internationalisering har behoven av att profilera sig utomlands ökat, så också på musikens område. Dessvärre är möjligheterna för sådant utbyte starkt begränsade och folkmusiken och folkdansen har varit särskilt missgynnade vid fördelning av stöd till internationellt samarbete. Vi anser därför att bidragen till internationellt kulturutbyte och samarbete, inom ramen för 28:2, bör ses över så att en rättvis genretilldelning kommer till stånd.
Senare i höst invigs Stallet - en fast scen för folk- och världsmusik. Att detta och liknande centra bildas är ett positivt steg i utvecklingen av det svenska musiklivet och utgör samtidigt en manifestation av folkmusik som självständig genre. Det är dock värt att påminna om att detta endast är det första steget i en process för att folkmusiken skall nå en jämlik ställning med andra genrer. Det är därför också angeläget att verksamheterna följs upp och tillåts etableras genom långsiktiga satsningar och helhetslösningar. Kristdemokraterna vill i sammanhanget betona att folkmusiken är ett viktigt område inom den satsning som vi gör på det regionala musiklivet.
10.1.4 Arrangörer m m
För att de folkmusiksatsningar som görs skall få bredast möjliga effekt är det viktigt att de nya genrecentren inte tillkommer på bekostnad av de stödformer som ligger till grund för deras verksamhet. Amatörverksamhet, arrangörsföreningar och festivaler är viktiga element för att folkmusikens bas och bredd skall säkras. Vi har tidigare betonat betydelsen av kulturlivets eldsjälar och menar att åtgärder för att utveckla amatörkulturområdet bör vidtas. Samordnings- och samarbetsinsatser med den verksamhet som normalt är föremål för länskonstnärernas uppmärksamhet bör uppmuntras.
Runt om i landet spirar kulturverksamheten på den ideella nivån. Många folkrörelser bedriver t ex ett nära samarbete med kulturinstitutioner och kulturarbetare. Ett sådant arbete sker genom skådebaneverksamheten, där kärnan i verksamheten utgörs av 7 000 ideellt arbetande kulturombud vars uppgift är att utveckla kulturintresset på arbetsplatser, i föreningar, i bostadsområden och i skolor. Denna och liknande typer av verksamheter bör uppmuntras även i framtiden. Utan dem vore Kultursverige fattigare.
Vi vill också uppmärksamma festivaler och spelmansstämmornas betydelse för musiklivet. Medan man i t ex Finland vunnit internationell uppmärksamhet och erkännande tack vare långsiktig utveckling av festivalutbudet ser vi motsatt tendens i Sverige. I stället för att lyftas fram i kulturpolitiska sammanhang tvingas man motivera sin existens. I detta finns en risk att kvalitet i stället ersätts av verksamheter för att locka storpublik. Också de smalare festivalerna måste få leva. Därför anser vi att regeringen bör initiera en utredning om utvecklingen av spelmansstämmornas och festivalernas roll i kulturlivet. I denna bör också ingå jämförelser med andra länder.
10.1.5 Regional musik-, teater- och dansverksamhet
Satsningen på musik, teater och dans får inte begränsas till nationalinstitutionerna och Stockholmsregionen. Runt om i landet bedrivs en levande och kraftfull verksamhet i olika former. Eftersom vi menar att staten kan bidra till ett levande Kultursverige genom att ge näring till regionala kulturcentra, anser vi också att bidragen till regional musikverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner är centrala. Med tanke på de nedskärningar som tidigare gjorts på anslaget är det anmärkningsvärt att regeringen för närvarande inte anser sig beredd att lägga fram förslag som berör institutioner med stöd från detta anslag.
Vi menar att de stora nedskärningar som det regionala musiklivet fått vidkännas gör att det fortfarande finns en stor risk att det regionala musiklivet utarmas. Därför står vi fast vid att länsmusiken måste ges utökade resurser och anslår även i år 15 miljoner kronor utöver regeringens förslag. Medel skall utöver till länsmusiken också kunna gå till annan regional musik-, teater- och dansverksamhet.
10.1.6 Stockholms Läns Blåsarsymfoniker - tidigare SSM
I detta sammanhang vill vi än en gång uppmärksamma Stockholms Läns Blåsarsymfoniker - tidigare Stockholms Spårvägsmäns musikkår (SSM). Upprepade gånger har vi lyft fram och betonat hur anmärkningsvärt det är att denna blåsorkester på mycket hög internationell nivå helt saknat statligt stöd. Vi har också begärt att regeringen skall återkomma med förslag om hur orkesterinstitutionernas verksamhet i allmänhet skall säkerställas.
Efter ett antal turer tyder nu allt på att Stockholms läns blåsarsymfoniker äntligen kommer att få ett länsmusikuppdrag. Regeringen redogör i budgeten för sin positiva syn på utvecklingen att en länsmusikorganisation kan komma till stånd inom Stockholms läns landsting. När nu landstinget tagit på sig det långsiktiga ansvar för orkestern som kulturutskottet efterlyst utgår vi från att detta resulterar i ett permanent statligt stöd i framtiden inom ett utvidgat anslag för regional musik-, teater och dans. Vi menar dock att orkestern i avvaktan på att det statliga stödet permanentas bör få tillfälliga medel genom en omfördelning inom anslaget 28:2 Bidrag till allmän kulturverksamhet för att klara nästa års finansiering.
10.1.7 Vissa teater-, dans- och musikändamål
Detta anslag inrymmer många angelägna verksamheter. Här återfinns t ex medel för bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper samt arrangerande musikföreningar, stöd till utgivning och distribution av fonogram, bidrag till vissa mindre teaterinstitutioner av nationellt intresse, bidrag till Musikaliska akademien samt till skådebaneverksamhet.
10.1.8 Fria teater, dans- och musikgrupper
Vi avsätter under anslaget 6,5 miljoner kronor årligen för satsningar på fria teater-, dans- och musikgrupper. Detta är en viktig markering av den vikt vi lägger vid denna verksamhet. Det finns all anledning att genom statliga insatser medverka till att förbättra förutsättningarna för musik, teater- och dansgrupper att bedriva långsiktig verksamhet. Många skådespelare, dansare och musiker arbetar under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera för andra yrkesgrupper. Att ha någonstans att repetera, att få lön, att hinna repetera är ett axplock ur grundläggande verksamhetsfrågor, där offentliga kulturmedel kan verka stödjande för de fria grupperna.
När regeringen nöjt konstaterar att man under 1997-1999 höjt stödet till de fria grupperna med 15 miljoner kronor, borde man också reflektera över hur många som skall dela på stödet. Verksamhets- och projektibidragen behöver ses över för att få till stånd en långsiktigt hållbar utveckling. Det är också oacceptabelt att frågan om hur pensionerna för de fria grupperna skall säkerställas inte är löst. Vi kräver en snabb genomlysning av denna fråga och vill att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag till lösningar.
10.1.9 Dalhalla
Dalhalla har på ett fåtal år blivit ett av Sveriges stora besöksmål och det före detta kalkbrottet, som nu utvecklats till en internationell festspelsarena, fortsätter att attrahera nya besökargrupper. Inte minst glädjande är att dessa nya besökare kommer från alla åldersgrupper och kategorier, inte bara vana teater- och operabesökare. Vi anser att Dalhalla mycket väl motsvarar de krav som kan ställas på en musikteaterinstitution. Musikteater är en kostnadskrävande konstform som ställer stora krav på organisation och ledning.
Att Dalhalla utan större statliga medel lyckats bygga upp en verksamhet som både sysselsätter musiker och sångare och attraherar stora publikgrupper är därför berömvärt. Det begränsade engångsstöd på 500 000 kronor som regeringen bidrog med förra året och som följs upp med en ny engångssatsning inom det allmänna kulturbidragsområdet 28:2 i år visar brist på förståelse för verksamheten. Musikteaterverksamheten bör i ställt byggas ut med Dalhalla som ny institution inom området 28:7. För detta bör anslaget utökas med 1 miljon kronor.
10.1.10 Vadstena-Akademien
Vadstena-Akademien utgör efter 35 års verksamhet fortfarande ett kreativt centrum för musikteaterartister, dirigenter, regissörer och tonsättare m fl. Här har många av dagens stora tagit sina första musikaliska steg, under och efter utbildningen. Som en av landets viktigaste institutioner för forskning och utbildning på musikteaterområdet erbjuder man studenter möjlighet att förena teori med närhet till praktisk verksamhet.
Vi kan glädjande nog konstatera att det arbete som bl a Kristdemokraterna lagt ned inom kulturutskottet för att regeringen skall höja anslaget till Vadstena-Akademien nu fått effekt. Med stödet på en acceptabel nivå återstår nu att lösa verksamhetens pensionsfrågor.
10.1.11 Fonogram
Regeringen vill pröva nya modeller för bidragsgivning, som medger en anpassning till ändrade förutsättningar på fonogrammarknaden. Samtidigt föreslår man en sänkning av stödet med 3 miljoner kronor. Detta motiveras med den snabba förändring som musiklivet genomgår. Vi menar att det finns all anledning att bevaka detta område framöver, inte minst vad gäller olika genrers skilda förutsättningar på musikmarknaden. Vi föreslår att regeringen under hela den treåriga prövotiden redovisar utvecklingen för respektive genre.
10.2 Barn och ungdomar inom området musik, teater och dans
10.2.1 De kommunala kultur- och musikskolorna
De kommunala kultur- och musikskolorna har under de senaste decennierna grundlagt och utvecklat många människors musikintresse. Den nedåtgående trenden för kommunernas kultur- och musikskolor har vänt. Många kommuner har börjat se dessa skolor som en strategiskt viktig verksamhet. Det pris som Musikrådet sedan några år utdelar till årets bästa kultur- och musikskola har säkert bidragit till att öka uppmärksamheten kring deras betydelse för hela kommunens utveckling.
Ett viktigt arbete för musik- och kulturskolorna bedrivs av Sveriges musik- och kulturskoleråd, SMoK. Att organisationen nu innehar det nationella uppdraget på musikområdet är positivt inte minst när det gäller att stärka kulturarbetet i landets grundskolor.
Varje barn bör även i framtiden få möjlighet att spela ett instrument under sin skoltid. För somliga har argumentet för detta på senare tid varit att det i förlängningen genererar exportinkomster. Musikskolans betydelse för framväxten av professionella musiker är omvittnad och många anser att det svenska musikundret har sin grund i den höga kvalitet och den omfattning som musikskolorna haft under de senaste årtiondena. Detta kan möjligen ses som en bonus, men är inte en förutsättning för verksamhetens berättigande. Musik- och kulturskolorna har ett värde i sig. Det är bl a därför som Kristdemokraterna anslår 7,5 miljarder kronor utöver regeringen till den kommunala sektorn den närmaste treårsperioden.
10.2.2 Kultur i skolan
All utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att förmedla ett kulturarv, att föra över värderingar och normer till kommande generationer. Hur väl denna del av kulturarvet omsätts i praktisk tillämpning visas i skolans inre miljö, i förhållningssättet mellan dem som vistas i skolan och i vilket språk som används. Kulturen bör också leva i skolan som helhet och genomsyra hela verksamheten. På ett levande och närvarande sätt kan den finnas med som en kreativ dimension både i korridorer och klassrum. Bild, ord, form, film, musik och rörelse är naturliga element som kan fungera som självklara inslag i alla ämnen, även om det rent konstnärliga utövandet måste få sitt utrymme i ämnen som musik, bild, svenska och idrott.
Kultur får inte bara bli korta projekt eller enstaka besök. Sådana bör i stället ge en ytterligare dimension åt skolkulturen. För att teaterbesöket inte skall bli ett besök som hänger i luften är det t ex viktigt att samarbetet mellan skolorna och teaterbranschen stärks. Samarbete där alla yrkesgrupper inom teatern lyfts fram och där satsningarna sker med anknytning till ämnesstudierna är utmärkta exempel på detta. Möjligheten för eleverna att få närmare kontakt med teatervärlden är avgörande för att väcka intresset för teater hos nya grupper.
För att det individuella kulturintresset skall få tillfälle att växa och blomstra bör kultursatsningar i samverkan mellan hem, barnomsorg, skola och olika fritidsverksamheter uppmuntras.
10.2.3 Dramapedagoger
Ett område med direkt anknytning till kultur och skola är det alltmer efterfrågade dramapedagogiska arbetet. Dramapedagogiken används till exempel med stor framgång i olika problemsituationer i skolan, men också organisationer, föreningar, vårdsektorn, näringsliv och teater använder sig av dramapedagogiken.
Dramapedagogernas utbildningssituation måste aktualiseras. Yrkesutbildningen bedrivs idag endast i mycket liten skala och antalet sökande till det begränsade antalet utbildningsplatser är mycket stort. Behoven är stora och efterfrågan på utbildade dramapedagoger överstiger med råge tillgången. Vi vidhåller vårt krav på en utredning som ser över efterfrågan och utbildningssituationen för dramapedagoger.
10.2.4 Nationellt dansuppdrag
För att ytterligare stimulera det växande intresset för dans anser vi att ett nationellt uppdrag bör ges för utveckling av danskonst för barn och unga. Svensk danskonst genomgår en snabb och stark konstnärlig utveckling. Inom danslivet finns flera verksamheter med spjutspetskaraktär som väl motsvarar de krav som kan ställas för att ett nationellt uppdrag skall skapas inom området. Det vore därför angeläget med ett nationellt uppdrag till danskonstområdet från år 2001.
11 Bild och form
11.1 Statens konstråd
Statens konstråd har en viktig uppgift i att verka för att konst blir ett naturligt och framträdande inslag i hela samhällsmiljön. Man förvärvar god samtidskonst till statens byggnader och andra lokaler för statlig verksamhet, medverkar till att konst tillförs även andra gemensamma miljöer än sådana som brukas av staten och sprider kunskap om konstens betydelse för en god samhällsmiljö. I detta arbete är det värdefullt om man söker uppnå så bred delaktighet från berörda parter i beslutsprocessen som möjligt.
För att delaktighet och engagemang skall bli möjligt måste det finnas samråd. Frågor om vilken konst som skall köpas in skulle kunna föras ut lokalt oftare än vad som sker idag. Detta skulle leda till att brukarna själva och inte bara experter skulle ges möjlighet att utforma den gemensamma miljön. Vi menar att en decentralisering av beslutsprocessen skulle vara betydelsefullt om Statens konstråd på ett bra sätt skall fullgöra det uppdrag man har.
11.2 Samtidskonst och konstpedagoger
Inom området bild och konst vill vi särskilt uppmärksamma situationen när det gäller spridning av samtidskonst. Glädjande nog visar utredningen Samtidskonst i hela landet att spridningen i landet är god trots att en statligt stödd infrastruktur för bild- och formområdet i stort sett saknas. Problemet är att många av de initiativ som tas i landet endast är av temporär art. Det långsiktiga kulturarbete som Kristdemokraterna efterlyser på område efter område lyser med sin frånvaro också inom bild- och formområdet.
Ett av problemen handlar om tillgång på utbildad personal. Behovet är stort inom hela området. En förutsättning för att samtidskonst skall kunna visas, förstås och diskuteras är att utställningsarrangörer har tillgång till konstpedagoger. Riksutställningar arbetar inom ramen för den statliga kulturpolitiken med vandringsutställningar samt utvecklar utställningsmediet konstnärligt, pedagogiskt och tekniskt. Man har förklarat sig berett att ta ansvar för utbildningar inom sina specialområden, under förutsättning att man får ekonomisk kompensation. Detta bör övervägas. Kulturrådet har också föreslagit att Moderna museet får spela en mer aktiv roll. Sammantaget finns tillräckligt med underlag för att regeringen inom kort skulle kunna återkomma till riksdagen med en åtgärdsplan för hur en konstpedagogisk satsning skulle kunna se ut.
11.3 Form- och designutredningen
Den form- och designutredning som tillsattes i februari 1999 lämnade under september månad sitt slutbetänkande. Vi utgår från att regeringen under nästa år återkommer till riksdagen med en proposition i frågan. Vi kan emellertid redan nu konstatera att utredaren identifierat en rad brister när det gäller de offentliga insatsernas inriktning och omfattning på området. Utredaren pekar bl.a. på bristen av samordning och att det ännu inte finns någon statlig myndighet med ansvar att hålla samman och representera form- och designområdet. Vidare uppmärksammar han hur staten i upphandlingar, genom att inte prioritera kortsiktiga ekonomiska lösningar framför kvalitet och skönhet, skulle kunna medverka till att svenska produkter präglas av hög kvalitet och att intresset för formgivning och design stärks och breddas. De frågor som behandlas i utredningen är mycket intressanta och vi hoppas få tillfälle att ta ställning till konkreta förslag redan under våren.
12 Konstnärernas villkor
12.1 Konstnärernas arbetsmarknad m m
Kulturell frihet, mångfald och vidareutveckling skall främjas genom goda villkor för konstutövare. Det var bland annat därför som vi redan förra året markerade att vi såg positivt på de försöksverksamheter som påbörjats och som syftade till att stimulera konstnärernas arbetsmarknad. Att regeringen nu permanentar de tidsbegränsade stödinsatserna riktade till konstnärer, fortsätter stödet till arbetsförmedlingen vid centrumbildningarna och permanentar och utökar stödet till en tredje anställningsform inom teatern ser vi som mycket positivt.
Däremot känner vi fortsatt stor oro för konstnärernas arbetsmarknad eftersom den avviker från de förutsättningar som arbetsmarknadspolitiken utgår ifrån. Om fast arbete är det vanliga på arbetsmarknaden i stort, är arbetena inom kultursektorn oftast tillfälliga. Idag råder det en långvarig och strukturell obalans mellan utbud och efterfrågan. Utredningar visar att de statliga ersättningarna och bidragen har ökat väsentligt i betydelse för de yrkesverksamma konstnärerna och för deras möjlighet att ägna sig åt sitt konstnärliga arbete. En bidragande orsak till detta är bland annat att arbetslösheten inom konstnärsyrkena är fortsatt hög, trots konjunkturuppgången.
När regeringen och Ams nu skall utforma tillämpningen av de nya a- kassereglerna och förslaget om en aktivitetsgaranti, måste särskild hänsyn tas till kulturarbetarnas specifika arbetsvillkor. Konstnärerna påverkas också av beslut som fattas inom andra utgiftsområden. Pensionsreformen som genomfördes under föregående år fick konsekvenser som förefaller mindre lämpliga för konstnärer inom bl.a. dans och musikområdena på grund av dessa yrkens speciella karaktär. Särskilt angeläget är det att frågan om de fria gruppernas pensioner får en lösning.
12.2 Dansarnas speciella situation
Dansare har kort karriär, även utan skador i arbetet kan de fysiska förutsättningarna att utöva yrket upphöra i 40- årsåldern, ofta mycket tidigare. Då återstår många år i yrkesverksamhet. Därför bör det i grundutbildningen alltid finnas en förberedelse till en alternativ karriär och en planering för dansares omskolning eller vidareutbildning. Dansare som lämnat karriären har erfarenheter som skulle kunna tas till vara inom olika delar av samhället. En översyn av dansutbildningen är nödvändig och bör genomföras snarast.
12.3 Bild- och formkonstnärer
12.3.1 Möjligheter till konstnärligt skapande
Bild- och formkonstnärer har särskilt svårt att försörja sig på sitt konstnärliga yrke. Därför bör ansträngningar göras för att se hur staten på bästa sätt kan bidra till förbättringar inom området. En viktig del i en sådan satsning är att se över behoven av kollektivverkstäder. Nyutexaminerade konstnärer från konsthögskolorna har ingen ekonomi att bygga upp egna ateljéer med kostsam utrustning. Kollektivverkstäder kan på detta sätt fylla en angelägen funktion och bör finnas tillgängliga i hela landet. Samtidigt bör konsthantverkskooperativen ses över. Olika utredare har lämnat kritiska synpunkter på verksamheten och det finns anledning att fundera över vad som behövs för att kooperativen skall fylla den funktion som ursprungligen avsågs.
12.3.2 Utställningsmöjligheter
Utställningarna utgör viktiga mötesplatser där konstnärerna får möjlighet att presentera sina verk för publiken. Där får allmänheten möjlighet att kontinuerligt ta del av ett varierat utbud av konstverk och följa bild- och formkonstens utveckling. För att sprida denna form av kulturverksamhet och därigenom också öka deltagandet i kulturlivet är arrangörsfrågan ett centralt kulturpolitiskt område.
I Kulturrådets omvärldsanalys framhålls att utställningsverksamheten och utställningsersättningen givit positiva effekter för konstnärernas inkomstmöjligheter. Konstföreningar i landet har kunnat höja den konstnärliga kvaliteten på sina utställningar.Det är därför positivt att regeringen föreslår att det statliga verksamhetsbidraget till vissa utställare inom bild- och formområdet stärks. Stödet är ett viktigt komplement till de permanenta museerna och konsthallarna.
Regeringen föreslår också att på försök komplettera den befintliga utställningsersättningen med ett stöd till arrangerande föreningar. Detta är en angelägen komplettering om utställningsersättningarna skall få tillräcklig omfattning och spridning. Stödet till arrangörer inom området är fortfarande mycket begränsat och behovet av vidgade utställningsmöjligheter för yrkesverksamma konstnärer är stort. Det är således angeläget att ersättningsfrågan bedöms ur ett helhetsperspektiv så att ingen snedfördelning kommer tillstånd. Vi följer därför den fortsatta utvecklingen med noggrannhet.
Andra angelägna frågor inom området, som också bör bli föremål för vidare analys, handlar om hur skatteregler och gallerimoms m m skall justeras för att inte hämma konstnärernas utkomstmöjligheter och hela konstmarknadens utveckling. Det är t ex orimligt att företag får göra avdrag för designade fåtöljer men inte för konstverk. Regeringen bör i dessa avseenden återkomma till riksdagen med en fördjupad analys och åtgärdsplan.
12.3.3 Konstnärsnämnden
Konstnärsnämnden arbetar aktivt för att fördela statliga ersättningar och bidrag samt med att bevaka konstnärernas ekonomiska och sociala situation. Vi kristdemokrater menar att verksamheten är så angelägen att tillsättningen av nämnden måste ske utifrån god representativitet. Därför har vi gång efter annan påpekat det orimliga i att styrelserna för Konstnärsnämnden och Bildkonstnärsfonden utses efter nominering endast från ett visst antal, i förordningen angivna, konstnärsorganisationer. För att de två styrelserna skall kunna tillföras en så bred kunskap som möjligt har vi verkat för att nomineringarna skall få komma från en vidare krets av organisationer.
Tidigare har regeringen gjort bedömningen att en utvidgning knappast skulle bidra till att öka kompetensen hos de nominerade, utan endast leda till ökad administration. Detta vidhöll man trots riksdagens hemställan om att en ändring av den nuvarande ordningen behövdes. I år har man dock beslutat att förslagsrätten inte skall ges till namngivna organisationer, utan generellt tillkomma konstnärsorganisationer. Man har således hörsammat vårt krav, något som självfallet är glädjande.
13 Film
Som kulturbärare är filmen unik i sitt gränsöverskridande. Den fyller också andra funktioner som att påverka och förklara omvärlden, roa, informera och även bidra till igenkännande och identifikation. Film är också konst. För Kristdemokraterna är det därför en självklar utgångspunkt att filmen skall ges statligt stöd och vi har nyligen sagt ja till det nya filmavtalet, eftersom vi anser att stödet har en viktig uppgift när det gäller att främja värdefull svensk filmproduktion och främja visning av värdefull film.
I den motion som förra hösten inlämnades med anledning av regeringens proposition Ny svensk filmpolitik (1998/99:131), redogjorde vi för vår syn på film och filmavtalet. Vi går av den anledningen inte här in på enskilda detaljer, men vill än en gång markera vikten av att riksdagen ges möjlighet att påverka avtalsinnehållet innan avtalet skrivs under. Det är annars i praktiken omöjligt att påverka delar av avtalet eftersom i så fall hela avtalet måste brytas. Vi anser fortfarande att regeringen gjort en allt för snäv avgränsning av filmsatsningen och inte sett filmen ur ett helhetsperspektiv. Vad som händer vid mötet med publiken uppmärksammas t ex inte alls.
Vi ställde också krav på att kort- och dokumentärfilmen skulle uppmärksammas tydligare, liksom behovet av en fast barnfilmskonsulent. En sådan har nu anställts vid Filminstitutet.
14 Språk, litteratur och bibliotek
14.1 Språket
Vi har tidigare beskrivit vår syn på kulturarvet och att det inrymmer en fast och synlig del, men också en andlig dimension som handlar om kulturell gemenskap. Vi menar vidare att denna dimension också inrymmer den kulturella nyckeln: vårt gemensamma språk. Det svenska språket har formats under århundraden och utgör i dag en kulturell enhet för alla svenskspråkiga oavsett ursprunglig nationalitet och nationell hemvist. Att värna och vårda språket är varje generations skyldighet. Detta gäller såväl den talade som skrivna eller tecknade svenskan.
"Språket var mitt första äventyr, före alla syndafall ..." skrev den sedan några år bortgångne religionssociologen Bernt Gustavsson. Han ville beskriva hur barnet upptäcker språkets fantastiska värld. Språket ger oss ord för världen och underlättar vår förståelse av världen. Orden i språket knyts också till känslor. Det är en del av oss som är djupt kopplad till våra tidiga barndomsupplevelser.
Språket för vidare våra normer, hjälper till att uttrycka våra seder och bruk. Det är en viktig del av kulturöverföringen, och att behärska språket är grunden för demokratiskt deltagande. Den språkfattige riskerar utanförskap. Därför är språket grundläggande i arbetet för integration. För att erövra ett nytt språk är goda kunskaper i det egna modersmålet en viktig utgångspunkt.
Svenska språket tillhör ett mycket litet språkområde. I den internationaliserade värld vi lever i är det nödvändigt att aktivt slå vakt om vårt språk om vi vill att det även i framtiden ska vara levande och rikt. Vi menar att det svenska språkets ställning som majoritetsspråk, på samma sätt som riksdagen nyligen beslutade för ett antal minoritetsspråk, bör ges lagskydd. Vi menar vidare att skolans roll som språkvårdare måste betonas och att en aktiv språkvård bör bedrivas inom det offentliga samtalet. Medierna har ett särskilt ansvar för detta, både när det gäller att värna det gemensamma talade och icke-talade språket.
Förra året uttalade ett enigt kulturutskott att en parlamentarisk utredning om det svenska språkets ställning skulle tillsättas. Behovet av en sådan utredning visar sig allt tydligare. Anglofieringen ökar dag för dag och det finns indikationer på att de mindre nationerna i framtiden kan få svårighet att hävda sig inom den europeiska gemenskapen. Vi vill därför betona hur angeläget det är att denna utredning snabbt kommer till stånd.
14.2 Boken
Litteraturen är en språklig konstart och boken en viktig bärare av vårt kulturarv. För dem som byggde upp de svenska folkrörelserna, folkbildningen och den svenska folkskolan var boken det viktigaste redskapet. Författare användes för att skriva skolböcker, klassisk litteratur lästes långt ner i åldrarna. Nu ser det annorlunda ut. Barn idag ägnar betydligt mer tid åt att titta på TV och video än att läsa böcker. Enligt en undersökning står 108 minuters tittande mot 18 minuters läsning. Antalet barn som läser varje dag har också minskat. Det är en utveckling som måste brytas.
Den nya tekniken kan inte ersätta boken, varken i undervisning eller som upplevelse. Utvecklingen av informationstekniken är positiv och skall underlättas. Men tekniken kan inte ersätta boken, bara komplettera den. Det räcker inte med aldrig så fina ordbehandlingsprogram om den som skall använda sig av dem saknar känslan för orden. Den känslan kan bara skapas genom att man läser böcker. Vår uppfattning är att boken även i framtiden kommer att inta en särställning inom kulturen. Särskilt viktiga är böcker och läsande för barn, och vi menar att läsfrämjande insatser för barn måste vara ett prioriterat område inom kulturpolitiken.
De flesta av oss minns de böcker vi läste som barn. Högläsningen före sängdags är en högtidsstund i många familjer och böckernas betydelse för barn kan inte nog betonas. Böcker inspirerar och utvecklar. För att erövra ett rikt språk behöver man både läsa, lyssna, göra visuella upplevelser och själv uttrycka sina tankar genom att kommunicera med andra.
14.2.1 Bort med bokmomsen
En barnbok kostar vanligtvis omkring 150 kronor. Den ekonomiska situationen för många barnfamiljer är sådan att de inte kan prioritera inköp av barnböcker, eftersom andra utgifter måste gå före. God tillgång till bibliotek är inte minst av denna anledning nödvändigt. Att låna böcker är ett bra alternativ, men det är värdefullt att också få äga en bok. Inte minst för att kunna återvända till den. Barn älskar ju att höra samma berättelse gång på gång.
Vi kristdemokrater har länge arbetat för en sänkning av bokmomsen. Vi har föreslagit att man till en början skall undanta barnböcker från moms. Vi vill nu gå ett steg längre än tidigare och föreslår att momsen på all litteratur sänks från 25 till 6 % från och med år 2002. Det är ett tydligt sätt för statsmakterna att framhålla bokens betydelse. Det skulle med stor sannolikhet medverka till att vända den nedåtgående trenden när det gäller läsningen. När bokmomsen sänktes med 10 procentenheter i Finland 1994 ökade försäljningen med 10 %. Vi vet att priset är avgörande för många även i Sverige. Det visar inte minst försäljningen av pocketböcker.
Under 1995 fick staten in 669 miljoner kronor i momsintäkter från böcker. Det är svårt att helt riktigt beräkna nettoförlusten för staten av en momssänkning från 25 till 6 %. I vårt budgetförslag har vi räknat med och finansierat en summa på 620 miljoner kronor från och med år 2002 för skattebortfallet. Nettosumman kommer med all säkerhet att ligga betydligt lägre på grund av en ökad försäljning totalt. Det momsbortfall som blir följden av att böcker importeras via Internet från länder med lägre momssats kommer också med all sannolikhet att minska. Med en momssats på 6 % kommer Sverige betydligt närmare momsnivån i övriga europeiska länder. Den varierar mellan 0 och 14 %. Idag är det endast Danmark och Sverige som har 25 % bokmoms. Ytterligare ett skäl till att bokmomsen bör sänkas är att det förbättrar studenternas ekonomi. Inköp av studentlitteraturen är idag en mycket kännbar post i studenternas budget.
Men framför allt: Böcker har ett värde i sig genom de rika upplevelser de ger oss och genom att de förvaltar vårt kulturarv. Det är det viktigaste skälet till att staten genom en momssänkning skall se till att boken blir tillgänglig för fler.
14.3 Biblioteken
De svenska folkbiblioteken omfattas med värme av stora delar av befolkningen. Från början startade de på initiativ av enskilda eller föreningar med ett starkt intresse av att göra böcker lättillgängliga för alla. När kommunerna på senare år dragit ned stödet till biblioteken har nya föreningar bildats för att bevara verksamheten. Ibland har den också tagits över av föreningarna till exempel för att en filial skulle kunna leva vidare eller ha generösare öppettider.
De statliga läsfrämjande insatser som permanentas från och med 1998 behöver utvärderas. Vi anser att bibliotekarierna skall ha en större frihet när det gäller inköp av böcker för de pengar som avsatts till läsfrämjande åtgärder. Det skall inte endast gälla böcker som fått litteraturstöd. Varje kommun borde också få välja den metod och samarbetsform som passar dem bäst när det gäller hur de skall arbeta med läsfrämjande verksamhet. Det finns lång erfarenhet av sådant arbete men alla gör inte lika och skall heller inte behöva göra det.
De två extra miljoner som regeringen föreslår skall gå till En bok för alla vill vi använda på ett annat sätt. Vi menar att en av dessa miljoner i stället bör gå till den allmänna potten för läsfrämjande insatser. Den andra bör gå till att marknadsföra den satsning som görs på barn- och ungomslitteratur utgiven av LL-stiftelsen (se nedan).
Distributionsstödet som nu varit i kraft under en tid har visat sig medföra både positiva och negativa effekter. Det är stora skillnader mellan behoven på ett litet landsortsbibliotek och ett stort stadsbibliotek. Om bibliotekarien vid ett mindre bibliotek anser att det är bättre att köpa in många exemplar av en mycket efterfrågad bok i stället för en sällan efterfrågad bok, som lätt kan beställas, är exempel på överväganden som skall göras på den nivån och inte styras av staten. Detsamma gäller bokhandlarna. Även detta stöd behöver utvärderas.
Skolbiblioteken är en undervärderad resurs i skolan. Under de senaste åren har de utarmats på många håll. Skolbibliotekarier har blivit sällsynta och urvalet av böcker är föråldrat. När det inte finns tillgång till en bibliotekarie kan inte biblioteket utnyttjas på ett effektivt sätt. Kulturrådets översyn av skolbiblioteken bekräftar bilden av att kvaliteten är mycket ojämn. Vi ser med oro på den utvecklingen och utgår ifrån att den översyn av biblioteken som pågår i Regeringskansliet särskilt beaktar skolbibliotekens situation.
14.4 Särskilda insatser för läsande
För att kulturen skall bli tillgänglig för alla krävs särskilda insatser för funktionshindrade. Det är bland annat detta som gör att Kristdemokraterna avsätter 15 miljoner kronor mer än regeringen till kulturlokaler. Att regeringen sammanlagt avsätter 10 miljoner måste således betraktas som en begränsad insats, även om satsningen är ett steg i rätt riktning. Särskilt angeläget är det att dessa medel inte betraktas som tillfälliga projektpengar som försvinner om några år och lämnar de funktionshindrade utan stöd.
Inom litteraturområdet görs satsningar både på Talboks- och punktskriftsbiblioteket och Stiftelsen för lättläst information och litteratur (LL-stiftelsen). För Kristdemokraterna är detta angelägna områden och vi har upprepade gånger betonat att LL-stiftelsen bör få ett kampanjanslag på en miljon kronor för marknadsföring av sitt utbud.
Stiftelsen har till ändamål att äga och ge ut en nyhetstidning för utvecklingsstörda samt att ge ut lättlästa böcker (LL-böcker). Verksamheten drivs utan vinstsyfte och inom ramen för avtal som träffas mellan staten och stiftelsen. Verksamheten sprids i hög utsträckning genom länsombud. Inom omsorgen, handikapprörelsen och skolvärlden känner man idag relativt väl till de lättlästa alternativen. Utanför dessa kretsar är dock LL-utgivningen obekant för det stora flertalet.
Många, både barn och vuxna, skulle ha stor glädje av att få information och läsa böcker med lättläst text. Därför anser vi att en brett upplagd informationskampanj bör genomföras för att presentera utgivningen från Centrum för lättläst som idé. Det skulle ge en möjlighet att nå ut till flera målgrupper och till allmänheten. På sikt skulle en sådan ökad uppmärksamhet leda till ökad försäljning och därmed ökad egenfinansiering. För kampanjen bör anslås 1 miljon kronor som engångssumma under år 2001. Medlen tas från den utökning som regeringen föreslår under anslaget 28:9.
15 Kulturella mötesplatser
Kristdemokraterna företräder en kulturpolitik som syftar till att hela Sverige skall leva. Detta innebär att staten, förutom det särskilda ansvaret för nationalscener, ansvarsmuseer m m, måste ta ansvar för det som brukar benämnas en kulturell infrastruktur i hela landet. De olika stödjepunkterna kan vara institutioner eller fungerande verksamheter av annat slag som utgör en slags bas för verksamheten lokalt och regionalt. Vi menar att tillgång till lokaler för olika kulturaktiviteter självfallet ingår i en väl utvecklad basstruktur. En god tillgång till lokaler är en av grundförutsättningarna för att människor runt om i landet skall kunna ta del av och vara delaktiga i kulturlivet. Därför gör vi en riktad satsning på kulturella mötesplatser under den kommande treårsperioden och avsätter för detta 45 miljoner kronor mer än regeringen.
15.1 Icke-statliga kulturlokaler 28:32
Inom detta anslag kan stöd ges till vissa kulturlokaler i form av bidrag till ombyggnad av musei-, teater och konsertlokaler som tillhör någon annan än staten. Bidrag kan också ges till standardhöjande reparationer och handikappanpassning av sådana lokaler. Enligt Boverket har de byggnader som uppförts med stödet blivit förebilder och symbolbyggnader på orten.
Detta är självfallet glädjande för de nio projekt som tilldelades medel under 1999. Dessvärre räcker de statliga medlen långt ifrån till. Om man jämför hur många ansökningar som inkommer varje år med antalet som beviljas stöd, är det en försvinnande liten andel på cirka 5 procent som kan få del av medlen. Vi menar att det finns all anledning att se över om storleken på anslaget är motiverad med tanke på de behov som finns. För att redan nu göra nödvändiga handikappanpassningar av lokalerna möjliga avsätter vi, i avvaktan på översynen, 6 miljoner kronor för hela treårsperioden.
15.2 Trossamfund 28:38
Stödet till trossamfunden innehåller ett lokalbidrag. Från och med den 1 januari 2000 ingår detta i det som kallas projektbidrag, vilket får lämnas till församlingar som behöver bidraget för att kunna hålla lokaler för religiös verksamhet (lokalbidrag). Lokalbidrag får lämnas för att 1. skaffa lokaler genom nybyggnad eller köp, 2. bygga om eller rusta upp lokaler, och 3. Handikappanpassning. Lokalbidrag får inte lämnas för lokaler för vilka statsbidrag betalas enligt förordningen (1996:1593) om bidrag till allmänna samlingslokaler.
Lokalbidrag får lämnas med högst trettio procent av de kostnader som kan anses skäliga för åtgärderna, dock högst en miljon kronor. En stor del bekostas således av samfundens insamlade medel och genom det statliga bidraget kan man samverka i syfte att ge församlingarna möjligheter att underhålla sina lokaler samtidigt som det ger upphov till byggnadsverksamhet som annars inte skulle komma till stånd. Denna verksamhet genererar i sin tur arbetstillfällen. En del av de utbetalade medlen återförs dessutom till staten i form av mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter. Vi menar därför att detta är för statens del väl använda medel.
Vi har tidigare påpekat att de ordinarie lokalbidragen under 1990-talet sänkts från en årlig nivå på ca 13 miljoner kronor till 2,5 miljoner kronor 1997, varför Samarbetsnämnden för statsbidrag till vissa trossamfund (SST) endast har kunnat ge bidrag till handikappanpassning av lokaler. 1993 års samlingslokalutredning redovisade att de fria samfunden har 4 000 kyrkor/synagogor/moskéer och att behoven av handikappanpassning inte kommer att minska inom den närmaste 20-årsperioden. Vi håller därför fast vid vårt tidigare ställningstagande och avsätter för detta ändamål 9 miljoner kronor utöver regeringens förslag för hela treårsperioden.
15.3 Bidrag till allmänna samlingslokaler
Bidrag till allmänna samlingslokaler får lämnas till allmänna samlingslokaler för köp, ny- och ombyggnad, standardhöjande reparationer samt för handikappanpassning. Under anslaget avsätts också medel till Ungdomsstyrelsen för fördelning av bidrag för informationsinsatser och utredningsarbete.
Bidragen är väsentliga inte minst ur ett lokalt och regionalt utvecklingsperspektiv. På mindre orter och i glesbygd är dessa lokaler ofta den enda samlingspunkten för till exempel barn- och ungdomsarbete och kulturverksamhet. Detta har Kristdemokraterna betonat år efter år, inte minst då regeringen för två år sedan ville avveckla bidraget helt. Riksdagen ändrade dessbättre på detta efter förslag från kulturutskottet.
Vi markerade redan förra året att 15 miljoner långt ifrån räcker för att säkerställa tillgång till bra lokaler för mötesverksamhet och andra föreningsaktiviteter. Att regeringen nu lägger till fyra miljoner kronor är ur det perspektivet bra. Dessvärre är det den internationella ungdomsverksamheten som får avstå motsvarande medel. Vi menar att detta är oacceptabelt. Självfallet skall ungdomarnas tillgång till lokaler vara ett prioriterat område inom anslaget, men för detta krävs nya medel. Det är bland annat mot bakgrund av detta som vi står fast vid att anslaget bör utökas. För detta avsätter vi 10 miljoner kronor årligen under den närmaste treårsperioden.
16 Mediepolitik
16.1 Särskilda medel till Sveriges Radio
Sveriges Radio har i sin public service-redovisning för år 1999 redovisat problem med att under tillståndsperioden klara av att öka utomståendes medverkan i programverksamheten utan att detta får negativa effekter på andra prioriterade programområden som exempelvis nyheter, aktualitets- och samhällsprogram och möjligheten att hålla en fullgod bemanning i den regionala organisationen.
Regeringen föreslår att Sveriges Radio AB tilldelas ett medelstillskott ur rundradiokontot på 5 miljoner kronor år 2001 för att värna mångfalden och kvaliteten i programutbudet. De särskilda medlen skall i hög grad användas till att skapa ytterligare förutsättningar för ökad medverkan av utomstående i programverksamheten. Kristdemokraterna föreslår att detta medelstillskott även år 2001 uppgår till 10 miljoner kronor, dvs fem miljoner kronor mer ur rundradiokontot än vad regeringen föreslår.
Övriga frågor som gäller mediepolitik utvecklas närmare i en särskild motion.
17 Ungdomspolitik
Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet utvecklades ungdomspolitiken. En tydlig milstolpe i utvecklingen av en samlad ungdomspolitik skedde under fyrpartiregeringen åren 1991-1994 när Ungdomsstyrelsen skapades, bidragsreglerna till ungdomsorganisationerna blev mer målstyrda, nationella riktlinjer antogs, en utredning om ungdomars levnadsvillkor tillsattes, en återkommande studie av ungdomars värderingar påbörjades och en samlad ungdomspolitisk proposition (prop. 1993/94:135) förelades riksdagen. För Kristdemokraterna var detta ett viktigt och prioriterat arbete under vår tid i regeringen. Flera av initiativen som togs under perioden utgick från att ungdomsfrågorna skulle få en återkommande och seriös behandling i riksdagen.
17.1 Helhetssyn
När regeringen presenterade sin ungdomsproposition för drygt ett år sedan noterade vi att den kristdemokratiska ungdomspolitiken bygger på en bredare helhetssyn än regeringens. Inte minst gäller detta den enskildes överblick över sitt eget liv och sin person. Ungdomsåren är i hög grad den tid då individens identitet formas. Den utvecklas i samspel med föräldrar och familj, andra små naturliga gemenskaper och det omgivande samhället. I dag saknar tyvärr många ungdomar vuxna i sin närhet som orkar, har tid och vilja att vara den trygghetsfaktor som är en förutsättning för frigörelseprocessen och identitetsskapandet. Att tona ned formuleringarna om ungdomarnas rätt till goda uppväxtvilkor, som tillgodoser både behovet av trygghet och personlig utveckling, är olyckligt. För Kristdemokraterna är detta kärnan i det ungdoms- politiska arbetet som bör ligga till grund för alla diskussioner om såväl identitet som självständighet och inflytande.
Ungdomstiden är inte endast en livsfas där intresset inriktas mot individens framtida livsförlopp. Ungdomar måste också ses som en social kategori med särskilda livsvillkor. Regeringen behandlar frågor om självständighet och inflytande på ett utförligt sätt, medan frågor som rör allmänt välbefinnande knappast omnämns alls. Vi vet att många ungdomar mår psykiskt dåligt. Självmorden bland 13-17-åringar ökar. Det är skrämmande att barn och ungdomar, som borde få uppleva framtidstro och hopp, väljer att försöka ta sina liv. Därför måste vi vuxna göra allt för att stödja barn och ungdomar, hjälpa dem att se mening i tillvaron. Under tonåren är den psykiska omvårdnaden mycket viktig och regeringen borde uppmärksamma detta.
17.2 En stödjande ungdomspolitik
De offentliga insatserna får inte utformas eller genomföras så att de leder till att de unga, deras föräldrar och andra vuxna i deras närhet inte känner sitt ansvar. I stället skall det offentliga ha ett aktivt ansvar att stödja de frivilliga positiva krafterna i den unges omgivning och ta ett särskilt ansvar för de mest utsatta grupperna i samhället. Det är detta vi menar med att ungdomspolitiken skall vara stödjande och bygga på ungdomars, föräldrars och andra närståendes engagemang. Det är också därför som vi kritiserat regeringen för att i allt för hög grad agera styrande på ungdomsområdet.
Redan i propositionen ville man begränsa riksdagens möjlighet att påverka inriktning på ungdomspolitiken och i stället föra över beslut till regeringen. Riksdagen fick endast ta ställning till tre huvudmål, medan man själv formulerade drygt fyrtiotalet delmål. Vi anser fortfarande att ordningen är felaktig. Vi noterar också att undomsstyrelsen endast vart fjärde år kommer att få lämna en fördjupad analys av ungas levnadsförhållanden i förhållande till målen för den nationella ungdomspolitiken. Vi menar att en mer löpande avstämning måste komma till stånd.
17.3 En trovärdig ungdomssatsning
Redan i förra årets budgetproposition noterade vi att regeringens ungdomssatsning till vissa delar bara är retorik. Även i år är det ungdomarna själva som får finansiera den så kallade ungdomssatsningen, genom att medel tas från anslaget Bidrag till nationell och internationell ungdomsverksamhet för att finansiera en anslagsökning till Ungdomsstyrelsen. Detta är oacceptabelt. Ungdomsstyrelsen behöver extra resurser för att kunna svara mot förslagen i ungdomspropositionen, men finansieringen måste ske på annat sätt. Det samma gäller överföringen av fyra miljoner från anslaget till samlingslokaler. Kristdemokraterna menar att samlingslokalerna behöver ytterligare medel och tillför därför anslaget sådana.
17.4 Ungdomar i det internationella arbetet
Det är emellertid inte förvånande att regeringen drar ned på det internationella ungdomsarbetet. Vi har sett tecknen förr. Ett exempel är att man har svårt att lyfta blicken utanför Eruropagränserna. En stor del av tredje världens befolkning utgörs av ungdomar, och svenska ungdomar kan medverka till att tillgodose också den unga befolkningens behov. Perspektiven blir annorlunda och behoven tolkas troligen inte heller på samma sätt som när enbart äldre personer planerar och analyserar biståndsinsatser. Ungdomsfrågorna måste prioriteras inom det internationella arbetet.
Kristdemokraterna vidhåller därför kravet på att låta Sida få i uppdrag att anlägga ett ungdomsperspektiv på allt utvecklingssamarbete, i syfte att tillvarata svenska ungdomars engagemang för internationell rättvisa. Därmed säkerställs också att biståndet når den unga befolkningen i mottagarländerna på ett tillfredsställande sätt. Sida bör också i detta sammanhang se över ungdomsorganisationernas möjlighet att bedriva utvecklingssamarbete, utbytesprogram och demokratibistånd.
17.5 Bidragsregler
Ytterligare ett bevis för att regeringen inte prioriterar ungdomarna är att ungdomsorganisationerna tvingas leva i fortsatt osäkerhet när det gäller de förändrade bidragsreglerna. Kristdemokraterna har tidigare argumenterat utförligt för varför regeringen skyndsamt borde återkomma med förslag till reviderade regler som också tar hänsyn till olika organisationers arbetsformer, inte minst de som arbetar generationsövergripande.
Vi upprepar detta än en gång. Nu har ett och ett halvt år gått sedan Ungdomsstyrelsen överlämnade rapporten Förslag till förändrade bidragsregler till regeringen. Tiden borde varit tillräcklig för att arbeta fram konkreta förslag. I stället satsar man nu på 2002 vilket gör att slutsatsen än en gång blir att ungdomsverksamhet inte är ett prioriterat område för regeringen.
18 Folkrörelse- och folkbildningspolitik
18.1 Folkrörelsepolitik
18.1.1 Utveckling av den ideella sektorn
I Sverige finns en lång tradition av ideellt engagemang. Det ideella arbetet har sin huvuduppgift i att skapa gemenskap, helhet och struktur i människors liv. Men utöver det finns det uppgifter för den ideella sektorn i gränszonen mellan privat och offentlig sektor. Folkrörelser och frivilliga organisationer fungerar ofta som samhällets känselspröt. De hittar orättvisorna, upptäcker kantigheterna, kartlägger nya områden och antar nya utmaningar. De kompletterar också den offentliga verksamheten. Ökade möjligheter till engagemang från den ideella sektorn kan bidra till att höja kvaliteten i det offentliga serviceutbudet.
Men det finns fortfarande många frågor som behöver belysas för att denna utveckling skall kunna ske på ett sätt som berikar både den offentliga och den ideella sektorn. Sektoriseringen inom den kommunala förvaltningen skapar problem, rollfördelningen mellan frivillig och kommunal verksamhet behöver klargöras, ansvarsförhållanden i samband med frivilliga insatser behöver utredas.
Under perioden 1991-1994 inleddes i Regeringskansliet ett arbete för utveckling av den ideella sektorn. Olika forsknings- och utredningsprojekt initierades och en beredning för utveckling av den ideella sektorn tillsattes. I samband med detta infördes ett nytt anslag för stöd till detta utvecklingsarbete. Den socialdemokratiska regering som tillträdde 1994 ändrade inriktning på detta arbete och avvecklade också det anslag som var kopplat till utvecklingsarbetet.
Efter några år av relativ stiltje i denna fråga har regeringen nu dragit igång ett arbete för att stärka utvecklingen av den s k "sociala ekonomin" som ofta används synonymt med den ideella eller tredje sektorn och som alltså handlar om de delar av samhället och ekonomin som faller utanför såväl den privata som den offentliga sektorn och där föreningar, folkrörelser och liknande sammanslutningar är centrala aktörer.
När regeringen nu inrättar folkrörelsepolitiken som ett eget politikområde i syfte att skapa ett samlat synsätt och agerande från statens sida vad gäller relationer till folkrörelser och föreningsliv av olika slag samt villkor och förutsättningar för deras verksamhet står den ideella sektorn i fokus. Sverige skall i juni 2001 agera värd för den sjunde europeiska konferensen om social ekonomi och frågorna kommer med detta att få ytterligare fokus. Rätt utnyttjat kan detta tillfälle bli ett lyft för hela politikområdet.
Eftersom vi kristdemokrater ihärdigt har kämpat för att arbetet skall återupptas är vi självfallet glada för regeringens uppvaknande. För att arbetet på området skall utvecklas föreslår vi även detta år att ett nytt anslag inrättas och anslår för detta 10 miljoner kronor.
18.2 Idrottspolitik
Idrottsrörelsen utför många viktiga uppgifter i det svenska samhället och idrott i alla dess olika former spelar en viktig roll i många människors liv. Många utövar idrott aktivt, ännu fler får en rikare fritid genom att som åskådare intressera sig för idrottens värld. Idrottsrörelsen bidrar i allra högsta grad till ett rikare socialt liv, meningsfulla aktiviteter och en god folkhälsa. Folkrörelserna spelar över lag en mycket viktig roll för att kanalisera engagemang och skapa gemenskapskänsla inom en förening, en stadsdel, en ort eller ett land.
För detta så värdefulla arbete ger staten sitt stöd i form av ett årligt bidrag på drygt 450 miljoner kronor som i huvudsak fördelas av rörelsen själv. Att på detta sätt ge rörelsen ett aktivt stöd samtidigt som man värnar om den självständiga idrottsrörelsens idealitet och engagemang visar på ett utmärkt sätt hur statens stödjande roll inom kulturpolitiken bör fungera. Genom att fokusera ett antal huvudfrågor om bl a breddidrottens förutsättningar lämnar staten sedan till rörelsen att uppfylla svaren på frågan hur detta skall gå till.
18.2.1 Ett nationellt folkhälsouppdrag
I dag är alla överens. Idrotten har stor betydelse för det allmänna folkhälsoarbetet. Ändå kvarstår faktumet att den svenska befolkningen och inte minst barn och ungdomar ökar i vikt, till följd av alltmer stillasittande. Vi menar att den insikt som finns hos såväl idrottsrörelsen som hos de myndigheter och huvudmän som har att arbeta för folkhälsa bör tas tillvara i en allvarlig ansträngning för att ta fram förslag till hur vi på bästa sätt tar ett samlat grepp om folkhälsofrågorna, med särskid betoning på barn och ungdom. Underlaget skulle sedan kunna leda till insatser inom såväl skolans som kulturens område.
18.2.2 Den breda idrotten
Stödet till den svenska idrotten har genom årtionden fokuserat på breddverksamheten. Härigenom har miljontals människor givits möjlighet att delta i motions- och idrottsliv, samtidigt som vi ur de breda lagren fått fram idrottsmän och kvinnor av världsklass. Dessa fungerar i sin tur som föredömen för nya generationer idrottsutövare och utgör goda representanter för Sverige internationellt.
I de målformuleringar som idrottsrörelsen har att uppfylla bör jämställdhetsfrågorna fokuseras ytterligare. Åtgärder för att utjämna skillnader mellan könen när det gäller grundläggande frågor, exempelvis tillgång på lokaler, måste vidtas. På handikappidrottens område krävs också utökade statliga satsningar. Sverige bör t ex i internationella sammanhang aktivt verka för att få arrangera större tävlingar för att öka intresset och bilda opinion för större satsningar på idrottsutövare med funktionsnedsättningar.
Särskild fokus bör också riktas mot idrottens betydelse ur ett integrationsperspektiv. Varje dag tar hundratals idrottsledare emot idrottande barn och ungdomar med invandrarbakgrund. Engagemanget sträcker sig många gånger långt utanför arenorna och utan dessa föreningar och ledare skulle en viktig del av integrationsarbetet förloras. Det är därför angeläget att de långsiktiga arbetande föreningarna och ledarna känner uppmuntran i sitt arbete och får stöd för detta. Trots goda syften med tillfälliga projektpengar har bidragen på vissa håll skapat konfliksituationer i sådana stadsdelar där det långsiktiga arbetet missgynnats. Vi menar att regeringen ytterligare borde belysa frågan.
18.2.3 Etiksatsningar
Idrotten spelar en viktig fostrande roll för många barn och ungdomar som ägnar en stor del av sin fritid åt idrottande. De gör det för att de tycker att det är roligt och för att de där känner sig delaktiga i en positiv gemenskap. Inom idrotten lär man sig ofta vad ansvarstagande och samarbete innebär. I idrottens värld finns också givna regler som måste följas. Sanktioner följer omedelbart på brott vilket är positivt och lärorikt. I en tid när ungdomsvåld, drogmissbruk och rasism utgör växande problem i samhället blir idrottens roll som ungdomfostrare viktigare än någonsin.
Idrottsrörelsen skall tydligt ta ställning för rent spel och mot fusk, våld, mobbning, rasism och droger. Idrottens etik "Starta Vågen-idrottens etiksatsning" är en av Riksidrottsförbundet och SISU gemensamt initierad satsning. Detta är ett bra exempel på ett landsomfattande initiativ som har till syfte att starta förändringsprocesser och aktualisera en värdediskussion inom förbund, distrikt och föreningar. Under det gångna året har ett antal etikseminarier arrangerats som väckt diskussion om svåra och viktiga frågor och hur dessa skall hanteras. Det handlar om att stimulera positiva beteenden och motverka negativa. "Starta Vågen-idrottens etiksatsning" har som mål att idrottsrörelsen skall uppfattas som en samhällsnyttig folkrörelse och en förebild för etik, moral och ansvarstagande. Kristdemokraterna stöder detta angelägna arbete.
18.2.4 Antidopningsarbetet
I samband med regeringens idrottsproposition förra våren markerade vi att antidopningsarbetet är mycket angeläget inte minst ur ett folkhälsoperspektiv. Vi påtalade att Dopinglaboratoriet och Dopingjouren borde ges större uppmärksamhet och att det fanns risk att laboratoriet skulle tvingas stänga. Vi efterlyste en permanent lösning. Glädjande nog tycks det som att verksamheten nu är säkrad.
Vi skall emellertid inte slå oss till ro med detta. Kampen mot dopning måste föras på alla nivåer. Att en handlingsplan upprättas tillsammans med den nationella idrottsrörelsen är bra. Sverige är också ett internationellt föregångsland i antidopningsarbetet och därför bör vi tillsammans med idrottsrörelsen arbeta aktivt för att få en ledande roll inom världsantidopningsbyrån WADA (World Anti Doping Agency).
18.2.5 Idrottens internationella betydelse
Idrott kan som få andra företeelser skapa broar mellan människor från olika kulturer och lösa knutar mellan nationer som går långt tillbaka i tiden. Vem minns t ex inte USA:s match mot Iran under fotbolls-VM? Idrotten kan också fungera som bistånd, liksom den kan öka vår förståelse för andra kulturer.
Sverige bör sträva efter ett väl utbyggt internationellt idrottsutbyte för både ledare och aktiva på bredd och elitnivå. Genom kulturella och idrottsliga kontakter kan förståelse och kunskap om andra folk och kulturer öka, till gagn för avspänning och samförstånd. Idrottsrörelsens egna prioriteringar i det internationella arbetet är mycket positiva. I maj 1997 satte t.ex. Riksidrottsförbundet som mål att öka det nationella engagemanget i fråga om EU och idrotten och att stärka svensk idrottsrörelses internationella inflytande genom att öka antalet svenska representanter i europeiska organ. Under 1998 avslutas ett Sidasamarbete med särskild tyngdpunkt på de baltiska staterna som handlar om att bygga upp och utveckla östeuropeiska idrottsrörelser. Detta arbete bör fortsätta och vidareutvecklas.
18.2.6 Friluftsorganisationer
Från och med 2000 utgör statens stöd ett eget anslag riktat direkt till främjandeorganisationer. I regeringens budgetproposition redogörs för vilka organisationer som under innevarande år fått stöd.
I Idrottsutredningen talas om att målet för det statliga stödet skall vara att stärka sådan allmännyttig ideellt organiserad verksamhet som har till syfte att främja ett aktivt friluftsliv. Idag får mer kända organisationer, som förut fick detta via idrotten, del av stödet och det är riktigt, men det måste också finnas en öppenhet för nya och andra organisationer som bedriver friluftsverksamhet, till exempel scoutrörelser m.fl.
18.3 Folkbildningspolitik
Under många år har människor i Sverige frivilligt samlats för att på sina egna villkor ta del av föreläsningar, delta i olika kulturprojekt, diskutera och studera tillsammans. Detta är ett unikt sätt att främja den allmänna medborgerliga bildningen och demokratin. Syftet med folkbildningen är att göra det möjligt för alla människor att kunna påverka sin livssituation och till att skapa ett engagemang för att delta i samhällsutvecklingen. Folkbildningen anordnar studiecirklar, folkhögskolekurser och olika kulturarrangemang. Det finns idag sammanlagt 11 studieförbund och 147 folkhögskolor i Sverige. För Kristdemokraterna är det viktigt att staten aktivt stöder denna form av lokal gräsrotsinsats för livslångt lärande.
18.3.1 Stödjas inte styras
Det statliga stödet till folkbildningen har enligt riksdagsbeslut 1997/98 flera viktiga syften nämligen att försvara, stärka och utveckla demokratin samt bidra till att bredda kulturintresset i samhället. Detta sker genom ökad delaktighet i kulturlivet, genom kulturupplevelser samt eget skapande. Att ge folkbildningen möjlighet att utvecklas handlar om detta - om att stärka den demokratiska kulturen och om att motverka klyftor i kunskaps- och informationssamhället. Förutsättningen för att folkbildningen skall kunna göra detta är att den skall styras av sin egen idé, sätta sina egna mål, vara oberoende av ekonomiska och politiska maktgrupper. Inte heller skall den tvingas till samhälleliga krav för att hävda sin unika verksamhet.
Det är därför märkligt att regeringen på olika sätt ändå styr verksamheten genom att tillföra ytterligare krav. Folkbildningsrådet bedriver till exempel själv en aktiv försöks- och utvecklingsverksamhet inom ramen för sin ordinarie verksamhet. Kristdemokraterna föreslår därför att de 10 miljoner som regeringen avsatt till speciell utvecklingsverksamhet skall föras över till det samlade anslaget för folkbildningen.
18.3.2 Folbildning för utbildning och upplevelse
Folkbildningen ger unika möjligheter för människor att studera i stort sett vilket område som helst, vilket skiljer sig från den grundläggande institutionella utbildningen. Den är fri och frivillig vilket innebär lärande utan krav och tvång. Detta är viktigt för alla som till exempel har dåliga erfarenheter från sin skoltid. En viktig och betydelsefull samtalskultur har utformats inom folkbildningen. I den lilla gruppen tränas deltagarna i tolerans mot oliktänkande och för varandra. Deltagarna har också ett stort inflytande på innehåll och uppläggning.
Studieförbundens roll inom vuxenutbildningen har minskat något i betydelse allt eftersom samhället påtagit sig större ansvar genom kommunal vuxenutbildning. För studieförbunden har i stället studiecirklar i estetiska ämnen och annan kulturverksamhet vuxit i betydelse. Ca 40 procent av studiecirklarna rapporterades 1998 inom estetiska ämnen. 2, 8 miljoner deltagare fick på detta sätt en möjlighet till aktivt deltagande i kulturlivet.
18.3.3 Folkbildningens betydelse för demokratin
Föreningsliv och annat lokalt förankringsarbete är beroende av studieförbundens verksamhet. Studiecirklar skapar ett viktigt samhälleligt kitt. Folkbildningsarbetet, både i studieförbund och i folkhögskolor sker i mycket nära samarbete med de organisationer som antingen är medlemmar i studieförbunden eller huvudmän för folkhögskolor. Genom den lokala och sociala förankringen är folkbildningen viktig för att bredda både kulturintresset och demokratiarbetet i Sverige.
I budgetpropositionen pekar regeringen på den viktiga roll som folkbildningen har, nämligen att försvara, vitalisera och utveckla demokratin. Kristdemokraterna delar denna uppfattning men fortsätter att efterlysa ett mer konkret arbete på detta område. Gång på gång diskuteras det låga valdeltagandet. Totalt sett ser det politiska engagemanget och deltagandet ut att minska och när det gäller de politiska partierna är nedgången dramatisk.
Genom sitt sätt att arbeta har folkbildningen redan upparbetade kanaler för ett riksomfattande demokratiarbete. Miljontals deltagare finns redan i ett stort antal studiegrupper i hela landet. Med andra ord har folkbildningen en unik demokratisk möjlighet att genom sitt arbetssätt få medborgarna att känna sig delaktiga också i det politiska samtalet. Vid flera tillfällen har regeringen uttalat behovet av information, utbildning och bildning på olika områden. Kristdemokraterna föreslår därför än en gång att regeringen initierar en bred folkbildningssatsning om demokratin och om medborgarnas delaktighet i den politiska processen.
Stockholm den 5 oktober 2000
Inger Davidson (kd)
Dan Kihlström (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)
Ingvar Svensson (kd)
Chatrine Pålsson (kd)
Lars Gustafsson (kd)
Ester Lindstedt-Staaf (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)
Fanny Rizell (kd)
Magda Ayoub (kd)
Kenneth Lantz (kd)
Yvonne Andersson (kd)
Erling Wälivaara (kd)
Ulla-Britt Hagström (kd)
Maria Larsson (kd)
Helena Höij (kd)