Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om landets museijärnvägar och deras framtida verksamhet.
Motivering
Under 1970-talet väcktes i riksdagen tankar på att stödja den
växande gren som landets museijärnvägar utgjorde på det
museala trädet. Det utmynnade i att dåvarande kulturminister
Jan-Erik Wikström tillsatte en utredning som föreslog
framför allt investeringsstöd för museijärnvägarna. Anslaget
om några hundratusen kronor årligen lades att administreras
och utanordnas av Statens kulturråd. Så skedde under ett stort
antal år men anslaget har under senare tid inte bara
samordnats med annan verksamhet utan också dragits in. Det
är hög tid att återgå till en ordning då landets museijärnvägar
kan få ett berättigat stöd.
Det finns ett stort antal museijärnvägar i landet, framför allt i
mellansvenska och södra delarna av Sverige. Det har lett till att i takt med att
svenska järnvägsnätet har krympt har museijärnvägarna ökat under perioden
1960-, 70- och 80-talen. Numera ingår många museijärnvägar i flera regioners
turistattraktioner. Det är också ett viktigt inslag i kulturlandskapet och i
svensk industrihistoria. Under de år som kulturrådet gett stöd till
järnvägsmuseerna från 1980 och 15 år framåt har man behandlat nära 200
ansökningar om statsbidrag för museijärnvägar. 17 museijärnvägar har
erhållit sådant bidrag, flera av dem vid upprepade tillfällen. Under hela denna
period, dvs. knappt 15 år, har drygt 21 miljoner kr äskats om i stöd. Det
sammanlagda bidragsbeloppet har dock stannat på mindre än 4 miljoner kr
vilket innebär knappt 300 000 i snitt per budgetår.
Industri- och teknikhistoria
Kommunikations- och industrihistorien förmedlas i hög grad
av just museijärnvägarna. Banorna har ofta ett direkt
samband med industrialiseringen i ett visst område.
Även om det statliga stödet varit blygsamt har det varit en stimulans för de
många ideellt verksamma människorna vid museijärnvägarna runt om i
landet. Betydelsen för att utveckla turism, bevara lokal identitet och en del av
kurlturlandskapet har varit betydande. Museijärnvägarna har med sina många
industriminnen vittnat om viktiga satsningar som väsentligt bidrag till
industrialiseringen av Sverige. Den omkringliggande industrimiljön som var
grund för järnvägens tillkomst finns alltjämt kvar och vårdas.
Viktiga teknikhistoriska minnen aktualiseras också. Några exempel kan
vara Anten-Gräfsnäs järnväg som med sin tunnel i den västra delen av banan
utgör ett stycke teknikhistoria. Det var en av de första tunnlarna som drevs
med Nobels dynamit och det är också ett exempel på 1800-talets bergteknik.
Museijärnvägen Jädraås-Tallås är exempel på en järnväg som har sin
omkringliggande industrimiljö, och museijärnvägen vid Ohs bruk
representerar en infrastrukturell satsning. I bohuslänska Munkedal och dess
järnvägsklubb bedrivs en trafik på en bana som anlades för att lösa
transportfrågan till Munkedals hamn när bruket startade sin
papperstillverkning. Roslagens järnvägar anlades för att tackjärn från
masugnen i Länna skulle fraktas till Vattholma bruk. Senare tillkom också
banan som skulle föra Uppsalas växande befolkning till deras nybyggda
sommarvillor i stadens omgivningar.
En museijärnväg har mycket att berätta om 1800-talets industrialisering av
Sverige och framväxten av det moderna samhället. De bevarade
stationsmiljöerna berättar mycket om byggnadsstilar och livsformer. Det
rullande materialet, ofta lok- och vagntyper, som endast finns kvar i ett fåtal
exempel och vårdas och förvaltas av föreningarna, är goda museiföremål.
Genom att de är "levande" är de ofta mycket attraktiva för inte minst
barnfamiljer att göra besök som ger både kulturell historia och
industrihistoria "på köpet".
Riksantikvarieämbetet har i samarbete med Nordiska museet från 1993 en
översikt över industriminnen i Sverige. I förslag till bevarandeplan för
industrimiljöer, anläggningar och byggnader skulle det bli ett resultat med en
kunskapsöversikt men då bör flera museijärnvägar tas med. De är en viktig
del av industrilandskapet.
Ideella insatser
Verksamheten vid dessa museijärnvägar har nästan helt
bedrivits genom ideella arbetsinsatser även om samhällsstödd
arbetskraft varit ett gott tillskott. Några av föreningarna har
också haft lönebidraganställd personal. Flera föreningar
samlar på järnvägshistoriskt material och bedriver trafik för
allmänheten även genom att hyra in sej på Banverkets spår.
Många kommuner och landsting är medvetna om de positiva
effekter för turism som en satsning på det lokala kulturarvet
ger. Viktigt för museijärnvägar som turistattraktion är ett gott
samarbete med andra turistattraktioner. Goda exempel är där
såväl Anten-Gräfsnäs järnväg som östra Sörmlands järnväg
med sitt samarbete med Gripsholms slott och med
ångbåtsföretag med gemensam rundtursbiljett. För en ort
som Mariefred betyder turismen väldigt mycket och järnväg
är ett viktigt inslag i detta.
Intresset för järnvägshistoria börjar ofta med tekniskt intresse för att så
småningom gå över i ett bredare kulturhistoriskt engagemang. JHRF räknar
med att omkring 10 000 personer är medlemmar i de föreningar som finns i
förbundet. Bruttosiffran uppges vara 16 000.
Fr o m budgetåret 1980/81 har Statens kulturråd fördelat ca 500 000 per år
för bidrag till arbetslivsmuseer och museijärnvägar, varav ca hälften gått till
investeringar vid museijärnvägar. Kulturrådet begär in redovisning från de
museijärnvägsföreningar som erhållit bidrag till visst projekt.
En av grundtankarna bakom bidraget till museijärnvägarna är att det skall
bidra till bevarandet av den materiel och de trafikmiljöer som tagits tillvara
genom idella föreningar.
Museijärnvägarna svarar för en verksamhet som gjort att många människor
i samhället har kommit i kontakt med teknik-, industri och transporthistoria.
Flertalet museijärnvägar finns i små tätorter eller på landsbygden. De bidrar
till att stärka den lokala identiteten och utgör i många fall ett viktigt och
attraktivt inslag i kulturlandskapet. Museijärnvägarna spelar i många fall en
stor roll för turismen i en region, särskilt i de fall där de samarbetar med
andra
attraktioner. Förutom ekonomiskt stöd har statsbidraget inneburit en
uppmuntran och ett erkännande av det stora idella arbete som många
människor lägger ner på museijärnvägarna. En annan viktig effekt är att
Kulturrådets stöd har underlättat annan finansiering från kommun, landsting
m fl.
Därför torde det vara av stort kulturellt och industrihistoriskt intresse att
museijärnvägarnas framtida verksamhet säkras.