1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en riksomfattande inventering och digitalisering av
fornlämningar i skogsmark.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av stöd och rådgivning om fornlämningar i skogsmark
till markägare och information till de entreprenörer och maskinförare
som utför avverkningsarbete.
Om skador på
fornlämningar i skogsmark
Under tiden juni-augusti 1999 genomförde
Riksantikvarieämbetet en inventering av skador på
fornlämningar i skogsmark. Inventeringen genomfördes i tre
län - Skåne, Värmland och Västerbotten.
Resultatet av studien visar att det skett omfattande skador på
fornlämningar i samband med skogsbruk. Storleken på skadorna varierar men
mer än hälften bedöms vara sådana att den skadade lämningen inte kan
återställas.
I samband med avverkning har 24 % av själva fornlämningarna skadats
och efter markberedning är 56 % skadade. Man konstaterar att i de områden
där informationen om förekomst av fornlämningar har fungerat väl är
skadornas omfattning mindre.
Under de senaste decennierna har det i flera olika sammanhang
framkommit att fornlämningar kommer till skada i samband med skogsbruk.
Det har t.ex. i samband med fornminnesinventeringar påtalats att skadorna på
fornlämningar i skogsmark ibland är omfattande och att den främsta orsaken
är skogsbruket.
Bevarandet av skogens kulturmiljövärden har dessutom under de senaste
åren berörts i två propositioner - Uppföljning av skogspolitiken
(1997/98:158) och Svenska Miljömål (1997/98:145).
Syftet med 1999 års studie av fornlämningar i skogsmark har varit dels att
genom en inventering ta fram ett faktamässigt underlag rörande omfattningen
av skador på fornlämningar, dels att genomföra en analys för att få en
uppfattning om de direkta och indirekta orsakerna till skadorna. Studien
berörde enbart fornlämningar som har skydd enligt lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
I samband med inventeringen påträffades 23 tidigare okända
fornlämningar inom områden som avverkats och markberetts. När det gäller
dessa har det alltså inte funnits någon möjlighet att lämna någon information i
förväg så att hänsyn kunde tas. Av de 23 fornlämningarna hade 20 stycken
skadats.
Det kan finnas flera orsaker till att skador förekommer även om
fornlämningarna märkts ut innan arbetena påbörjats. Försummelse av den
som utför arbetet är endast en av flera tänkbara anledningar. Det kan även
bero på brister i informationen till maskinskötaren eller att markeringen inte
varit tillräckligt synlig eller försvunnit. Eftersom avverkningsarbetena ofta
utförs under förhållanden med dålig sikt, t.ex. på natten eller i snö, är det
svårt
att observera en markering om den inte är mycket tydlig.
De kategorier av fornlämningar som berörts av undersökningen är sådana
som är vanliga i skogsmark och varierar från län till län. I Skåne är det främst
frågan om gravar av förhistorisk karaktär (stensättningar och rösen) och s.k.
röjningsröseområden (spår efter främst förhistorisk odlingsmark). Ofta ligger
fornlämningar av dessa kategorier inom samma områden.
Röjningsröseområden (som är vanligast i södra Sveriges inland) tycks vara ett
stort problem inom skogsbruket på grund av att de är yttäckande och kan
omfatta flera 10-tals hektar. I Skåne har över 80 % av undersökningens
röjningsröseområden skadats i samband med skogsbruk men även
förhistoriska gravar har utsatts för omfattande skador.
De vanligaste fornlämningarna i Värmland är gravar av förhistorisk
karaktär (stensättningar och rösen) och i norra delen av länet fångstgropar och
kolningsgropar. Andra typer av fornlämningar som förekommer i
undersökningen och som är vanliga i de värmländska skogsmarkerna är
lämningar efter boplatser från förhistorisk tid, övergivna gårdstomter och
arbetsplatser efter bl.a. järnframställning.
Den helt dominerande fornlämningskategorin i Västerbotten är
fångstgropar. I undersökningen utgör dessa mer än 75 % av fornlämningarna i
detta län. Andra vanliga kategorier är lämningar efter förhistoriska boplatser
och samiska lämningar i form av härdar. Generellt har ingen kategori av
fornlämningar klarat sig bättre än någon annan. Undantagna är boplatser som
vanligen är strandbundna. Dessa utsätts mindre ofta för skador i och med att
man vid avverkningen ofta lämnar kvar en trädskärm vid vattnet.
Man har kunnat konstatera att skadefrekvensen är mindre där
informationen om fornlämningar varit stor. I allmänhet efterlyser de som
berörts av inventeringen bättre stöd och rådgivning till markägare och riktad
information till den entreprenör som utför arbetet. Det är framför allt
rådgivning på plats inom det tilltänkta avverkningsområdet som efterlyses.
Markägare, entreprenörer och maskinförare anser att det är svårt att ta hänsyn
till fornlämningar som är svåra att se med blotta ögat.
Många som berörts av inventeringen anser att en mycket viktig
förutsättning för att skadorna på fornlämningar ska minska i skogsbruket är
ett bättre och mer lättillgängligt underlag.
Undersökning visar att skogsbruket förorsakar omfattande skador på
fornlämningar. Den mesta skadegörelsen sker vid markberedning.
Skadefrekvensen minskar då man informerar om att det finns och var det
finns fornlämningar inom avverkningsområdet och/eller om fornlämningarna
märks ut före avverkning. Man kan ändå konstatera att om inte mer görs för
att avsevärt minska skadorna kommer det inom några generationer inte att
finnas kvar några fornlämningsmiljöer som är opåverkade av skogsbruket.
Den fornlämningskategori som är mest hotad är röjningsröseområden (spår
efter främst förhistorisk odlingsmark).
Kulturmiljö- och skogsvårdsorganisationerna har under lång tid och med
både generella och riktade åtgärder försökt möta hoten mot fornlämningar i
skog. En slutsats av den genomförda studien blir trots detta att hittills
vidtagna åtgärder för att skydda skogens kulturmiljövärden varit otillräckliga.
De enskilda åtgärderna behöver emellertid i sig inte ha varit felaktiga eller
missriktade. Vad som krävs är ett kontinuerligt arbete i bred samverkan och
genomfört på alla nivåer, ända fram till den enskilde maskinföraren.
I Värmland och i Gävleborgs län har inventeringar av fornlämningar i
skogsmark genomförts i samarbete mellan skogsvårdsstyrelsen, länsstyrelsen
och länsmuseet. 1998 inventerades ungefär en fjärdedel av skogsarealen i
Gävleborgs län - mer än 5 000 tidigare okända fornlämningar hittades. Alla
fynd finns nu digitaliserade. Det innebär att det nu är lättare att informera
t.ex.
maskinförare om var fornlämningar finns i områden som ska avverkas.
Inventeringarna har möjliggjorts genom samarbete med länsarbetsnämnden
och har utförts som arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det är viktigt att
inventeringsarbetet kan fortsätta i någon form, även om de inte behövs ur
arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Det är också viktigt att inventeringar
genomförs i samtliga län i landet.
Skyddet av vår kulturmiljö är en gemensam angelägenhet. Ingen enskild
myndighet, organisation eller skogsägare kan ensam lösa uppgiften att skydda
fornlämningar i skogsmark.