Vänsterpartiet lägger i motionen fram en rad förslag ägnade
att stärka kulturen och demokratin. Den första fasen i den
kulturpolitiska utveckling som startade med 1974 års
kulturproposition har nu i stort sett genomförts, innebärande
att det byggts ut en kulturell infrastruktur av
kulturinstitutioner - musik- och teaterinstitutioner, bibliotek
osv. i hela landet. Det är dags att gå vidare. Utgående från de
av riksdagen antagna kulturpolitiska målen vill vi söka nya
vägar att komma tillrätta med de orättvisor och den
ojämlikhet som alltjämt råder och stävja den nyliberala våg
som vill slå sönder det som byggts upp och låta marknaden,
dvs. enskilda människors köpkraft, vara avgörande för vem
som ska ha tillgång till kulturen.
Vi föreslår i motionen en samordning av de olika budgetområdena så att
kulturen äntligen kan ges möjlighet att genomsyra samtliga samhällssektorer.
Vi vill ha en utredning som ser över penninganslagens väg genom
Kultursverige för att se vilka förbättringar som kan göras. Vi begär en analys
av hur stor del av kulturmedlen som kommer kvinnor resp. män till godo, och
vi begär att de överhyror som kulturinstitutionerna idag betalar till staten ska
återföras till kultursektorn. Vi vill att Statens Kulturråd ska få i uppgift att
erbjuda utbildning av kommunala och regionala politiker för uppdraget att
handha kulturpolitiken och integrera kulturen med övriga områden, som
skola, vård, barnomsorg, miljö, och vi begär att man tar upp de problem med
jävsförhållanden som uppstår i anslags- och stipendiefördelningen. Vi kräver
värnande av den kulturella yttrandefriheten och därmed begränsning av
fenomenet sponsring och vi begär att allmänhetens kulturarv ska göras
tillgängligt för allmänheten - genom att arkiv- och museisamlingar IT-
anpassas och samordnas så att de kan läggas ut på nätet.
Innehållsförteckning
Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med
uppdrag att ta fram förslag till hur en ekonomisk och innehållsmässig
samordning mellan kultursektorn och övriga utgiftsområden skall
genomföras i enlighet med vad i motionen anförs.
2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att se
över kulturpolitikens struktur samt återkommer med förslag till åtgärder i
enlighet med vad i motionen anförs.
3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med
uppdrag att se över hyrorna för kulturens ändamålsfastigheter i avsikt att
överskjutande medel i enlighet med vad som anförs i motionen skall
återföras till kultursektorn.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om obalansen i de kulturpolitiska fördelningssystemen och om
utredning av "verkningsgraden" av de medel Kulturrådet fördelar liksom
av anslagspengarnas väg genom den administrativa apparaten.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i
motionen om att uppdra åt Kulturrådet att utreda hur stor andel av de
medel rådet fördelar som kommer kvinnliga respektive manliga
kulturkonsumenter och kulturutövare till del.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av könsindelad statistik på alla kulturområden.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av kompetensutveckling på lokal och regional nivå
samt erfarenhetsutbyte mellan nivåerna.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bevaka utvecklingen när det gäller kultursponsring samt att
värna yttrandefriheten i det konstnärliga skapandet.
9. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som i enlighet med
det som anförs i motionen ser över förutsättningarna för en samverkan
och IT-anpassning på arkiv-, biblioteks- och museiområdet så att såväl
personal som allmänhet och forskare får tillgång till parallellsökningar i
arkiven.
Inledning
Vänsterpartiet vill hävda ett kulturbegrepp som inte bara
omfattar de olika konstarterna och konstområdena. Kulturen
ska vara pluralistisk, det vill säga stå för tolerans och respekt
och den ska genomsyra alla samhällssektorer. Det ska vara
en kultur som gläds åt mångfalden i kontakter mellan
människor, som innefattar bildningssträvanden och som
sträcker sig ut till samhällets yttre miljö - till stadsbilden,
bostadsområdet, gator och torg - och som finns som en
naturlig del i vården, i skolan, inom barnomsorgen. I det
perspektivet är det viktigt att vi funderar över hur
kulturmedlen hanteras på statlig, regional och kommunal
nivå. Det är också viktigt att fundera över vilken roll
kulturen spelar och bör spela i kontakterna länder emellan
liksom inom landet och mellan människorna.
Kulturpolitiken bör syfta till tillgång till och delaktighet i kulturen för alla
människor i samhället. En kulturpolitik som lyckas ska då innebära att fler
människor får tillgång till och deltar i fler former av kultur. Detta deltagande
och detta möte mellan människa och människa liksom mellan människa och
kulturyttring är själva demokratins kärna. Kulturen och konstarterna ger
människor verktyg att kommunicera med, att uttrycka sina känslor och tankar
i. Vissa är bra på att kommunicera med ord och i skrift, andra med fysisk
rörelse, dans, mim osv. Det viktiga är att var och en via kulturens
uttrycksformer kan uttrycka sig själv och förstå andra människor och
främmande företeelser. Inte alla förstår att läsa en lagtext, men den moral som
lagen står för kan uttryckas med olika medel, så att alla får möjlighet att
påverka samhället i den riktning de anser vara rätt. Folkbildningen med sina
demokratiska arbetsformer och sin förmåga att integrera de mest skilda
grupper - invandrade, funktionshindrade, personer med sociala handikapp -
spelar en oerhört viktig roll för kulturen och demokratin.
På detta vis blir kulturen en del av den process som ger demokratin liv.
Men vi måste också ha råd att vara delaktiga i och ta del av kulturutbudet.
Låga priser och starkt offentligt stöd är en förutsättning för att folk ska ta
sig
tid till kultur. Kulturen får inte bli beroende av kommersiella aktörer för att
hålla priserna nere - det är på sikt bara ett offentligt stöd som kan garantera
att alla, oberoende av social bakgrund, får någotsånär lika chanser. Vilken
betydelse priset har visar t.ex. det faktum att folk strömmar till Moderna
Museet just på tisdagar när det är gratis inträde liksom att det är överfullt i
Stockholms parker när Parkteatern ger gratisföreställningar, detta bara för att
ta ett par exempel från huvudstaden.
Kulturpolitiken och kulturstödet behövs, om kulturen ska bli den
demokratibärare som den kan vara.
Bakgrund
Vänsterpartiet antog som första politiska parti ett
kulturpolitiskt program redan 1946. Riksdagen beslutade
1974 för första gången om en uppsättning kulturpolitiska
mål. Det rådde då en betydande politisk enighet om målen
och om att det gällde att bryta geografiska, ekonomiska och
sociala barriärer på kulturens område. Målen reviderades i
ett riksdagsbeslut 1996, men i stort sett är innehållet från
sjuttiotalet bibehållet. Decentraliseringsmålet har dock tagits
bort. En viktig del i 1974 års kulturpolitik har varit
institutionsbyggandet. Runt om i landet har det byggts upp
institutionsteatrar, museer, musikinstitutioner och bibliotek.
Det är kommuner och landsting som till största delen har
finansierat en många gånger imponerande kulturell
infrastruktur. Den processen är nu så gott som avslutad och
vi står inför nästa fas i utvecklingen.
I 1996 års mål har man tagit bort kravet på att kulturpolitiken ska utformas
särskilt med hänsyn till "eftersatta grupper" och ersatt detta med att den ska
verka för "allas" möjlighet till delaktighet. Vi i Vänsterpartiet anser att
denna
formulering är svagare, men anser att det i dagens läge finns viktigare
uppgifter än att ta strid om utformningen av målen. Vi har också tidigare
motionerat om behovet av att lägga till ett jämställdhetsmål. Det kravet har vi
ingalunda släppt, men viktigare än att upprepa redan framförda krav anser vi
nu att det är att arbeta vidare utifrån de mål vi har och försöka se till att de
får
en praktisk innebörd: för kvinnor och män, för barn och gamla, för
funktionshindrade och icke funktionshindrade, för flyktingar lika väl som för
invandrade och svenskfödda. Och för dem som med 1974 års målformulering
kallades "eftersatta grupper". Därför har vi i den här motionen lagt fram ett
antal förslag som vi menar påverkar själva kulturpolitikens struktur och
innehåll och därmed i förlängningen människors liv och hela samhällets
demokratiska grundstruktur. Vi har inte särskilt tagit upp folkbildningen - hur
viktig denna än är som demokratiskt instrument i samhällsbyggandet - inte
heller konkreta exempel på hur kulturinstitutionerna ska anpassas för
funktionshindrade. Vi har inte annat än flyktigt berört språkets och böckernas
betydelse och inte hur ett kulturellt utbyte mellan länder eller kulturell
korsbefruktning i våra invandrartäta storstadsförorter ska gå till. Detta tas
upp
i andra sammanhang. Vi tycker ändå att flera av de kulturpolitiska målen är
klart applicerbara på de förslag vi lägger.
Om de kulturpolitiska målen försvagats till sin utformning i 1996 års
version så är det givetvis ingen tillfällighet. På allt fler håll i landet,
liksom i
riksdagen, pressar den nyliberala ideologin på och vill avskaffa
kulturpolitiken förebärande att "folk vet bäst själva vad de vill ha" - som om
samhällets stöd inte skulle ha någon betydelse för vilka som har råd att
efterfråga just det de vill ha.
Den moteld som behövs idag är kraftigare än ett ordbyte i de
kulturpolitiska målen.
Vänsterpartiet menar att dessa mål är bra nog att arbeta efter tills vidare -
och att det som behövs mest är att politikerna i landet, inom alla politiska
partier och alla politikområden, bringas till insikt om vad de innebär och
börjar använda dem i praktisk politik. Därför föreslår vi bland annat en
utbildning av landets politiker. Och vi hävdar att kulturen måste integreras
med alla politikområden.
De kulturpolitiska mål som riksdagen antog år 1996 är följande:
- att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att
använda den
- att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till
kulturupplevelser samt till eget skapande
- att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och
därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar
- att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och
obunden kraft i samhället
- att bevara och bruka kulturarvet
- att främja bildningssträvandena
- att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer
inom landet
Dags att gå vidare
Den svenska kulturpolitiska modellen innebär statlig
styrning via kulturpolitiska riktlinjer men inom dessa ramar
full konstnärlig frihet för kulturinstitutionerna och utövarna.
De kulturpolitiska målen och deras närmare uttolkning är
politikernas verktyg. Förutom att det rått politisk enighet om
målen har det, åtminstone fram till de senaste åren, också
rått full enighet mellan partierna om att det behövs en aktiv
kulturpolitik om målen ska kunna nås.
I Vänsterpartiet anser vi nu att det är dags för den andra fasen i
utvecklingen av 1974 års kulturpolitik. Nätet av kulturinstitutioner över landet
är utbyggt eller i stort sett utbyggt och i stället för att nöja oss med en i
och
för sig "rättvis" kulturell infrastruktur måste vi nu våga lyfta fram
olikheterna
för att bättre svara upp mot de skiftande behov som finns i landet och
åstadkomma en nystart i utvecklingen av kulturlivet, demokratin och
politikens innehåll. Vi måste granska systemet för fördelning av resurser
vilket nu har ett antal år på nacken, utvärdera verksamheten mot målen och
rätta till det som kan bli bättre. Vi bör se över Kulturrådets verksamhet och
struktur. Detta för att ge bättre möjlighet åt den kompetens som finns på rådet
att spridas ut till den regionala och lokala nivån. Vi vill se en ringar-på-
vattnet-effekt och samtidigt undersöka om satsade resurser på ett bättre sätt
skulle kunna uppfylla de regionala och lokala behoven. Genom utbildning
och fortbildning av politikerna på regional/lokal nivå och med hjälp av ett
referensgruppssystem bestående av kulturutövare, menar vi att de
kulturpolitiska insatserna skulle kunna bli mer träffsäkra och bättre motsvara
de kulturpolitiska målen. Dessa mål måste fås att genomsyra samtliga
kulturpolitiska områden och även övriga samhällssektorer. Kultur i vården,
kultur i skolan osv. skulle på ett naturligt sätt bli en del av såväl statens
ekonomi som regionernas och kommunernas. En större andel av Kulturrådets
verksamhet skulle utgöras av kompetenshöjande och uppföljande åtgärder
gentemot de kulturpolitiska verksamheterna på samtliga plan, samtidigt som
mer av anslagsfördelning läggs ut på regionerna.
Att ställa upp mål är en sak, att ta strid för kulturen en annan. Alla vill
verka kulturvänliga men få vill prioritera kulturen. När inköp av konst till
sjukhuset ställs mot antalet vårdplatser eller inköp av teater- och
dansföreställningar till skolan mot inköp av läroböcker - då går det att förutse
att kulturutgifterna får stå tillbaka.
Måste dessa behov ställas mot varandra?
Vi äger idag kunskap om att skapande verksamheter och kulturupplevelser
främjar hälsa och inlärningsförmåga och utgör grunden för att kvinnor och
män, unga och gamla ska kunna fungera som delar i en levande demokrati.
Svaret borde alltså vara lätt att ge. Båda delarna behövs: vårdplatserna och
bildkonsten, läroböckerna och dansen. Men politik är lika fullt inte bara att
vilja utan också att prioritera.
I det budgeteringssystem vi har idag har kulturen en budget för sig, och
sjukvård, omsorg och skola är helt andra utgiftsområden. Det förekommer
visserligen flöden emellan de olika områdena, men dessa är få och begränsade
av fasta bestämmelser.
Integrera kulturen i alla
verksamheter
När det gäller byggsektorn har det länge funnits en s.k.
enprocentsregel - en procent av byggkostnaderna ska kunna
användas till utsmyckning. Tyvärr har den inte varit
bindande ens för statlig byggenskap, och man har mycket
riktigt inte heller nått upp till enprocentsnivån genom åren.
Likafullt kunde enprocentsregeln fungera som idégivare vid
uppbyggnaden av ett system där en positiv och medveten
kultursyn integrerades i de flesta utgiftsområdena:
utbildning, arbetsmarknad, arbetsliv, hälsovård, sjukvård och
social omsorg, samhällsplanering och bostadsförsörjning,
allmän miljö- och naturvård osv.
Det kommer givetvis fortfarande att behövas ett särskilt politikområde för
kulturen. Vänsterpartiet är emellertid av den åsikten att det äntligen måste
hända något som ändrar det förhållande som kulturpolitiken, trots höga
ambitioner, hittills inte lyckats ändra på: att tillgången till kultur
fortfarande
är klassbunden och de ekonomiskt välbärgade snarast har ökat sitt försprång
och kunnat vidmakthålla sin kulturkonsumtion med hjälp av sina pengar.
Förutom en social ojämlikhet finns dessutom en geografisk sådan. Tidigare
har åtminstone för ungdomens del skolan utjämnat en stor del av skillnaderna,
men i och med den nedrustning av den offentliga sektorn som ägt rum på
senare år har klyftan mellan elever från fattigare och rikare hem återigen ökat.
Det har blivit följden bl.a. av musik- och kulturskolornas allt högre avgifter.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen får i uppdrag att tillsätta en
parlamentarisk utredning med uppdrag att ta fram förslag till hur en
ekonomisk och innehållsmässig samordning mellan kultursektorn och övriga
utgiftsområden ska genomföras.
Vänsterpartiet föreslår också att regeringen får i uppdrag att tillsätta en
parlamentarisk utredning i syfte att se över kulturpolitikens struktur i
enlighet
med vad som sagts ovan samt att återkomma med förslag till åtgärder.
Sluta leka marknad med
kulturhyrorna
Det flyter idag över stora summor från kultursektorn till den
övriga statsbudgeten via Statens Fastighetsverk, som har till
uppgift att ta in marknadsmässiga hyror av
kulturinstitutionerna för deras ofta gamla och sedan länge
avskrivna byggnader. En nyligen till kulturutskottet
inkommen skrivelse/
utredning författad av Lena Svanberg på uppdrag av
Finansdepartementets Expertgrupp för studier i offentlig
ekonomi (ESO), Leka marknad, behandlar
kulturinstitutionernas hyror. Denna utredning har fört med
sig att regeringen nu lovat se över hyressituationen.
En del pengar flyter också från Arbetsmarknadsdepartementet till
kulturarbetsförmedlingarna osv. (25 miljoner för 2001). Inom
regionalpolitiken har man börjat räkna med kulturverksamheterna som en
integrerad del och avsatt 30 miljoner kronor under tre år för sådana
verksamheter i de s.k. stödområdena. Dessa inflöden till kultursektorn är dock
försumbara i jämförelse med vad som flyter ut via Fastighetsverkets
marknadshyror.
Det torde finnas olika sätt att komma tillrätta med detta problem, när man
väl kommit överens om att det är ett problem. Av budgetpropositionen
framgår att detta även är regeringens åsikt (Uo17, sid 26).
Även framstående borgerliga samhällsdebattörer, som förre chefredaktören
vid Svenska Dagbladet Hans Zetterberg (DN 991125), menar att
kultursektorn inte mår bra av att behandlas som en del i en marknad. "Låt oss
börja med att söka begränsa marknadsekonomin till näringslivet", säger
Zetterberg. Detta är en bra utgångspunkt, även om den här är uttalad av en av
Vänsterpartiets politiska motståndare. Om således Fastighetsverket får
politikernas uppdrag att sluta "leka marknad" kan kulturinstitutionernas hyror
sänkas radikalt. En annan möjlighet är att fortsätta att ta in ett överskott
till
staten för att sedan fördela pengarna inom kultursektorn. På detta vis kan det
finnas en möjlighet till omfördelning mellan exempelvis institutioner och fria
kulturutövare och grupper. Dock måste man givetvis tillförsäkra
institutionerna en rättmätig del. Följden av åtgärderna får inte bli att hyran
sänks och motsvarande del av en institutions anslag dras in. Vänsterpartiet
anser att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en parlamentarisk
utredning med syfte att se över hyrorna för kulturens ändamålsfastigheter i
avsikt att överskjutande medel återförs till kultursektorn.
Utvärdera anslagens
verkningsgrad
I dag strömmar kulturmedlen genom Kultursverige via
politiskt fastställda kanaler: Från regeringen/kulturrådet via
regionala/lokala organ och arrangörer till kulturutövarna för
att slutligen förhoppningsvis resultera i glädje och nytta för
allmänheten/publiken. Hur mycket får publiken ut av de
satsade medlen (pengar som den i princip själv satsat via
skatten)?
Om vi helt enkelt skulle räkna ut vad Rikskonserter får i anslag per år och
dividerar det med antalet givna konserter, och sedan göra en liknande
uträkning när det gäller Länsmusiken i något län för att slutligen se vad det
kostar om en musikgrupp själv säljer sin konsert direkt till publiken - så
skulle vi få vi en mycket högre kostnad per föreställning för
rikskonsertproduktionen än för länsmusikens dito och återigen en mycket
högre kostnad för länsmusikens produktion än för musikgruppens. Detta är
antagligen inte ägnat att förvåna. Men skillnaden kan vara så stor som fem
gånger eller mer i varje steg! Tittar vi istället på teaterområdet så är
skillnaderna med största säkerhet inte mindre.
Givetvis kan man inte bara räkna på det här enkla viset och dra
långtgående slutsatser av det. De olika arrangemangen har olika stor publik
och institutionerna, organisationerna, mellanhänderna har sina uppdrag som
de fått av politikerna. De ska sträva efter att nå nya grupper, de ska
tillgodose
krav på tillgänglighet för funktionshindrade, de har vissa kvalitetskrav osv.
De ska därtill försörja sig själva - om de inte hör till den s.k. sociala
ekonomin, det vill säga jobbar i en ideell organisation.
Vänsterpartiet vill att regeringen ser över och analyserar obalansen i de
kulturpolitiska fördelningssystemen och redovisar "verkningsgraden" av
respektive anslag samt "vart pengarna tar vägen" på vägen från statskassan
till konsumenten. I analysen bör även ingå att studera de idéburna
publikorganisationernas och frivilligorganisationernas insatser och hur dessa
kan värderas.
Detta kan göras som en del i någon av ovannämnda utredningar eller
utanför dessa. Vi föreställer oss att det är lämpligt att uppdraget läggs ut på
oberoende forskare.
Kulturutövare och publik består
av kvinnor och män
Vänsterpartiet har tidigare begärt att regeringen ska ges i
uppdrag att utvärdera Konstnärsnämndens fördelning av
konststödet för att klargöra om det förekommer
könsdiskriminerande skillnader. Den nya utgåvan av
Kulturstatistik, som tagits fram av Kulturrådet, är mycket
välkommen och ett välbehövligt hjälpmedel i politiken.
Tyvärr innehåller den mycket litet av könsindelad statistik.
Vid läsningen är det lätt att glömma bort att kulturutövare
och publik består av kvinnor och män och i statistiktablåerna
och grafikerna finns inte mycket att hämta för den som vill
veta exempelvis hur många av de 72 miljoner böcker som
folkbiblioteken lånat ut totalt under1998 som lånats av
kvinnor resp. män. Studieförbunden redovisar dock troget
sina studiecirkeltimmar könsuppdelat, och de konstnärliga
högskolorna har så gott som genomgående fler
utexaminerade kvinnliga elever än manliga.
Men hur stor del av de statliga kulturresurserna kommer kvinnorna och
flickorna till del, sammanlagt? Hur mycket får de kvinnliga kulturutövarna
jämfört med de manliga? Kulturen är härvidlag ett intressant område,
eftersom kvinnornas ställning där på vissa håll är stark. Vi känner till att
"den
typiska teaterbesökaren är en välutbildad kvinna i någon storstadsregion"
medan "den typiska icke-besökaren är en manlig lågutbildad äldre person
bosatt på landsbygden eller en mindre ort", men sedan kommer vi inte mycket
längre.
Ett exempel på könsobalans har vi fått via uppgifter från Svenska kvinnors
filmförbund. På 20 statligt finansierade långfilmer har endast 5 bidrag gått
till
kvinnliga filmskapare/regissörer. Då hjälper det inte mycket att antalet
kvinnor utexaminerade från Dramatiska Institutet är lika stort som antalet
män.
Vänsterpartiet anser att Kulturrådet bör få i uppdrag att ta fram svar på
frågorna hur mycket av de medel rådet fördelar som når ut till kvinnor
respektive män i deras egenskap av passiva utövare (publik/lyssnare/tittare)
resp. aktiva (professionella konstnärer och amatörer inom olika konstarter).
Kulturrådet bör redovisa uppdraget i sammanhållen form och med en analys
av resultaten. Ett sådant underlag är en förutsättning för att politikerna ska
kunna ta ställning till eventuella åtgärder.
Kulturrådet bör även få i uppdrag att inför kommande utgåvor av
kulturstatistiken eftersträva könsindelad statistik på samtliga områden.
Utbyta erfarenheter och sprida
kompetenser
Många kulturpolitiska beslut fattas idag i kommuner,
landsting och regioner. Det är helt i linje med
Vänsterpartiets politik att kulturpolitiken förs ut på regional
nivå och på så sätt kommer närmare dem de berör, och vi
räknar med ytterligare regionalisering av kulturpolitiken.
Likaså räknar vi med att kulturen i framtiden alltmer ska
komma att genomsyra fler sakområden. Vi välkomnar en
sådan utveckling men ser samtidigt att den kan komma att
medföra problem om inte vissa behov som kommer upp i
detta sammanhang uppmärksammas i tid. Kulturfrågorna
sprids och kommer att spridas på allt fler händer. Detta sker
också när kulturnämnderna i många kommuner slås ihop
med exempelvis fritid och skola.
De kulturpolitiska mål som riksdagen antagit är den grund som
kulturpolitiken i landet ska vila på. Kunskap om och insyn i vad dessa mål
grundar sig på och innebär är idag inte alltid en självklarhet för alla de
beslutsfattare som får kulturfrågor på sitt bord. Och utvecklingen går alltså
därhän att dessa blir ännu fler.
Kulturrådet har en stor samlad kompetens och tjänstemännen där har
många kontakter och mycket information som fler skulle ha nytta av att ta del
av. Lika väl är vi övertygade om att det finns mycket kunskap, information
och erfarenhet att föra över från den lokala/regionala nivån till den statliga.
Vänsterpartiet anser därför att Kulturrådet bör få i uppdrag att regelbundet
genomföra samlingar för erfarenhetsutbyte med beslutsfattare på regional och
kommunal nivå och därtill att erbjuda ett program för kompetensutveckling
för de politiker och andra beslutsfattare som kan vara aktuella i
sammanhanget. Förslagsvis sker det genom att Kulturrådet gör
överenskommelser med resp. kommun, landsting eller region.
Överenskommelsen ska även omfatta fördelningen av det ekonomiska
ansvaret och den ska ta upp frågan hur utbildningen ska undgå att bli en
engångsinsats som snabbt faller i glömska när nya politiker och tjänstemän tar
vid utan att den befästs som ett återkommande inslag. En annan sak som bör
behandlas är hur man hanterar de jävsituationer som bara alltför lätt
uppkommer när handläggare/beslutsfattare och stipendie- eller
anslagsmottagare känner varandra.
Värna kulturens yttrandefrihet
Vänsterpartiet anser i enlighet med den linje som slagits fast
i de kulturpolitiska målen att det behövs en statlig
kulturpolitik som säkrar tillgång till och delaktighet i
kulturen för alla människor i samhället. Vi menar att det är
statens ansvar att stödja kulturlivet så att det inte blir
beroende av sponsorer.
Bristen på offentliga medel har tvingat kulturskaparna att söka andra
finansieringslösningar. Kultursponsring har blivit en allt viktigare
inkomstkälla. Generellt sett är kultursponsringen i dag koncentrerad till de
större, mer prestigefyllda kulturinstitutionerna och till musikområdet.
Kulturrådet kunde 1997 uppskatta den totala omfattningen till ca en procent
av den ekonomiska omslutningen för de statligt stödda kulturinstitutionerna.
Vänsterpartiet menar att ökad sponsring i förlängningen kan skapa
problem i den rent konstnärliga processen, eftersom olika bindningar till
sponsorer indirekt kan kväva skapandet och yttrandefriheten, på grund av att
en sponsor givetvis sponsrar det han eller hon gillar. Vi ser det som ytterst
angeläget att kulturen även i fortsättningen ska kunna hävda sin konstnärliga
styrka utan bindningar till sponsorer. Kulturen ska vara en obunden kraft i
samhället, den ska främja kulturell mångfald, motverka kommersialismens
negativa verkningar och ges reella förutsättningar att värna yttrandefriheten.
Det av riksdagen antagna kulturpolitiska målet, att "främja kulturell
mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka
kommersialismens negativa verkningar", står som vi ser det i klar
motsatsställning till en utveckling där sponsormedlen får blir en alltför stor
del av kulturbudgeten. Det gäller när det är fråga om finansiering av kulturell
verksamhet utan uttalade villkor likaväl som när det öppet handlar om att
kulturen utnyttjas av ett företag i reklamsyfte.
Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör ges i uppdrag att bevaka
utvecklingen när det gäller kultursponsringens omfattning. Regeringen bör
också ge Kulturrådet i uppdrag att sprida kunskapen om de kulturpolitiska
målen och kräva att de tillämpas på alla nivåer så att kulturutövarna skyddas
och yttrandefriheten i det konstnärliga skapandet värnas.
Ge allmänheten full tillgång till
kulturarvet
"När en gammal man dör i Afrika går ett helt bibliotek
förlorat."(Amadou Hampâtè Bâ)
Museisamlingarna och arkiven fyller lika väl som
biblioteken en viktig roll i samhället. De representerar en
stor del av vår kulturella identitet. De är oumbärliga
vittnesmål om det som har varit, om intensiteten i förda
debatter om avgörande frågor, om hur historiska beslut har
fattats och inte minst gäller det samlingar av föremål som
speglar individuella livsöden och de sociala, ekonomiska
och kulturella förhållanden som rådde. Dessa samlingar är
ett kulturarv som ger oss kunskaper om vår historia och vår
samtid och skänker oss perspektiv när vi försöker påverka
samhället och framtiden. Långsamt börjar nu också
efterkrigstidens multikulturella Sverige att speglas i museer
och arkiv.
Arkiv, bibliotek och museer bör alla kunna öppnas mot en bred publik och
inte bli till bankfack för samlingar som nästan ingen i praktiken har tillgång
till.
I Sverige finns visserligen knappast någon som likt den afrikanske mannen
har ett helt bibliotek i sitt huvud. Däremot kan man säga att vi begraver själva
arkivmaterialet och museiföremålen i arkiv och på museer - om inte dessa
samlingar görs mer tillgängliga.
Vi menar att den nya tekniken bör medföra nya arbetssätt och ökade
möjligheter för allmänhet, forskare och studerande att ta del av det material
som finns bevarat i våra arkiv, bibliotek och museer. Vårt kulturarv behöver
lyftas fram på ett tydligare sätt än i dag och göras tillgängligt för nya
grupper
av människor i hela landet. Det måste därför till en samordning mellan arkiv,
bibliotek och museer om detta kulturarv inte bara ska vara tillgängligt för
några få utan om samlingarna ska öppnas för en allmän publik. I det här
sammanhanget bör också påpekas att de s.k. ekomuseerna - "museer utan
väggar" - som nu finns på ett antal platser runt om i landet måste inlemmas i
strukturen och tas med i samordningen. Vi föreslår därför att en utredning ser
över förutsättningarna för samverkan och IT-anpassning på arkiv-, biblioteks-
och museiområdet och att såväl institutionernas egen personal som allmänhet,
forskare m.fl. får tillgång till informationen och kan söka parallellt i olika
museisamlingar, arkiv och bibliotek.