Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om inrättande av
en fond för bidrag till nyskriven dramatik med kvinnoroller i enlighet
med vad som anförs i motionen.
Bakgrund
När en ung kvinna väljer att bli skådespelare tar hon en stor risk. I ett yrke
där fasta anställningar numera är få och arbetslösheten betydligt högre för
kvinnor än för män har det blivit tufft, yrkesdrömmen om
mångfacetterade teaterroller kan sluta i såpavärlden.
Aldrig är den kvinnliga skådespelarens dilemma så tydligt som de sista
åren på scenskolan. Aldrig är vaksamheten så skärpt och självkritiken så stor.
Under det fjärde året när slutproduktionerna genomförs blir skolan ett
skyltfönster där arbetsgivarna kan gå och shoppa. Och där råder fortfarande
den värderande manliga blicken.
Så skriver Betty Skawonius i Dagens Nyheter våren 2000 i en serie om den
svenska teaterns kvinnor. Sedan berättar några unga kvinnliga skådespelare
om utseendekommentarer och bantningsuppmaningar och erfarenheter som
deras manliga kollegor aldrig behöver göra. Killarna kan vara framfusiga,
erotiskt utlevande, humoristiska, ta initiativ och rentav vara aggressiva och
det ses som positivt, medan tjejerna ska vara smala, snygga och anpassliga.
De intervjuade kvinnorna säger också att det inte är så konstigt om "det blir
tjejer mot tjejer" eftersom de har så liten plats att slåss om. Kvinnorollerna
är
få, och ofta är de stereotypa, och även där det finns starka kvinnor "så är de
alltid någons fru eller någons syster", och det är inte hon utan maken eller
brodern som har den egentliga makten. Teatern har nämligen ett genuint
manligt arv att förhålla sig till. De stora verken i världslitteraturen är
skrivna
av män, för män. Varken Antigone, Medea eller Lady Macbeth är tänkta för
kvinnliga skådespelare. Teatern är speciell därför att de viktigaste pjäserna
som fortfarande spelas skrevs för mellan 400 och 3 000 år sedan. Det är en
oerhört stark manlig tradition som hänger kvar, enligt DN:s grafik har de
pjäser som använts vid landets teaterhögskolor under det senaste decenniet
endast till 8,9 % skrivits av kvinnor.
Det finns i dag många goda kvinnliga författare, dramaturger, regissörer
och teaterledare. Ändå verkar det ofta som om de tävlar i en klass för sig. I
massmedia framställs en teaterpersonlighet som Susanne Osten som en
"kvinnlig dramatiker". Medan exempelvis Lars Norén är dramatiker, utan
könsbestämning och gärna med stort D.
Det är emellertid alltid svårt med tillgången till nyskriven dramatik,
eftersom sådana pjäser är dyrare för teatrarna att sätta upp än pjäser där
upphovsrättsinnehavarna sedan länge är avlidna. Ytterligare ett stort snäpp
svårare är det alltså att få fram nya pjäser med starka, självständiga kvinnor.
Det här är givetvis inte enbart ett arbetsmarknadsproblem för kvinnliga
skådespelare. Om vi utgår ifrån att skådespelet är till för folket, publiken, så
är det publiken som blir lidande. Är det konstigt om unga kvinnor och unga
män inte känner igen sig i det som framförs på scenerna? Att den
dominerande publikgruppen består av medelålders medelklasskvinnor är inget
motargument. Varför skulle inte endast det bästa vara gott nog även åt denna
grupp? Och de män, om än mer fåtaliga, som befinner sig i publiken behöver
ju inte heller nödvändigtvis få den gamla stereotypa könsmaktsordningen
bekräftad på scenen.
Förslaget
Vi föreslår därför att det inrättas en fond där dramatiker kan söka pengar
för att skriva eller utveckla manusidéer med intressanta kvinnliga huvud-
och biroller och där teatrarna kan söka bidrag för att köpa in pjäser med
sådana roller. Denna fond bör kunna rymmas inom utgiftsområde 17 i
befintliga budgetramar.