Behovet av att förändra och förnya det svenska kulturlivet är stort.
Internet, bredband, digital TV och andra sätt att sända och ta emot
impulser och intryck ställer krav på en annan politik som förstår vikten av
anpassning och förmågan att tänka nytt.
I denna motion förordar vi nödvändiga och viktiga förändringar på ett
flertal olika kulturella områden. En av de bärande grunderna för de förslag vi
presenterar är att staten måste renodla sitt ansvar. Det innebär i praktiken att
staten centralt bl a skall värna det gemensamma kulturarvet i form av såväl
museer som teater och musik. Det som kan göras bättre på regional eller lokal
nivå skall föras över dit.
I motionen presenterar vi också en ny politik för svenska konstnärer,
svensk design. Vi understryker också vikten av att funktionshindrades får rätt
till ett rikt kulturliv.
2 Innehållsförteckning
3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utgångspunkterna för kulturen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om musik.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om teater.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen av filmpolitiken.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om grundprinciperna för den regionala försöksverksamheten.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kulturmiljön.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inriktningen av museipolitiken.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om litteratur.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om konstnärers villkor.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om design.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om funktionshindrade och kulturen.
5 Moderaterna och kulturen - våra
utgångspunkter
Kulturen ger upplevelser, identitet, samhörighet, uttrycksmöjligheter och
är ett viktigt inslag i människors dagliga liv. Ett ökat internationellt utbyte
och nya medier ger helt nya förutsättningar och även nya uttrycksformer.
En hip-hopare från Arvika har mer gemensamt med en annan hip-hopare
från South Los Angeles än han har med sin granne tvärs över gatan.
Kulturyttringar, trender och upplevelser känner inga stats- eller landsgränser.
Tvärtom har den nya tekniken och den nya ekonomin inneburit att människor
som kanske aldrig kommer att träffas ändå finner en nära och intensiv
kulturell gemenskap på ett sätt som det gamla samhället aldrig skulle kunna
ge. Sverige är också ett nytt samhälle på ett annat sätt. Gamla traditioner,
gammal kultur och seder förenas med globala impulser. Detta ställer
naturligtvis helt nya krav på utformningen av kulturpolitiken. Moderata
samlingspartiet är det svenska parti som tydligast har erkänt detta. Nedan
presenterar vi en politik som ger den enskilde ett större utrymme att välja just
den kulturyttring han eller hon önskar och som möter den nya globala
utmaningen. Samtidigt föreslår vi politik för att bevara och synliggöra
Sveriges historiska och kulturella arv.
Den nya mediesituationen är en av de viktigaste förändringarna på
kulturområdet. Alla är inte ense om att denna utveckling inom medieområdet
är till gagn för kulturen. Vi ser här möjligheter medan vänsterpartierna mest
verkar vara bekymrade över hur ett offentligt inflytande över vad som
kommer människorna till del skall kunna bibehållas.
Många önskar sig mer och bättre. Kulturdebatten handlar mer om resurser
och nedläggningar, mindre om innehåll och kvalitet. Stat och kommun skall
inte styra innehållet men kan bidra till att ge de förutsättningar och ramar
inom vilka kulturen kan utvecklas.
En kultur som står fri i förhållande till politiska beslutsfattare är en viktig
del av ett demokratiskt samhälle. Kulturskaparna bör på eget initiativ ta upp
de problem man vill belysa. Det av Socialdemokraterna omhuldade målet att
kulturen skall motverka kommersialismens negativa verkningar är ett utslag
av att politiken griper in där kulturen själv bör bestämma.
Notabelt är att det som efterfrågas som regel kommer fram på ett eller
annat sätt. Det som faktiskt produceras är ofta bra, t.o.m. mycket bra även om
långt i från allt med rimliga mått mätt håller en önskvärd eller godtagbar
kvalitet.
En god förankring i den egna kulturen ger nödvändig trygghet. Det här
betonas särskilt när det gäller invandrad befolkning men det gäller alla och
förtrogenhet med det nya landets kultur, är väsentlig för att den invandrade
skall kunna finna sig till rätta i det nya landet.
Kulturens former har kanske aldrig varit så rikhaltiga som nu. Aldrig förr
har så många kunnat ta del av eller medverka i ett så omfattande kulturutbud.
Skälen härtill är främst utvecklingen inom medierna, internet, den ökade
internationaliseringen och samspelet dem emellan. Antalet radio- och TV-
kanaler har ökat dramatiskt och ökningen kommer att accelerera när den
digitala tekniken får fullt genomslag. Fria media är en av det öppna
samhällets viktigaste förutsättningar. Den ökade friheten i etern - mot
vänsterpartiernas vilja framtvingad under trycket av en kraftfull opinion och
av den tekniska utvecklingen - ger oss möjlighet att välja i ett ständigt
växande utbud. Denna utveckling kommer att fortsätta och måste leda till
förändringar av den svenska mediepolitiken.
Informationstekniken utvecklas i ett tempo som innebär att lagstiftningen
inte håller jämna steg. Informationsteknik ger möjligheter till kommunikation
i ständigt nya former. IT kan bredda demokratin. På kulturområdet ger IT
intressanta möjligheter att utveckla nya arbetsformer och öka tillgängligheten
av kulturarvet.
Det är mot den bakgrunden förvånande att regeringen ännu inte är beredd
att göra den satsning som måste till på IT inom kulturområdet. Medan
tekniken utanför den offentliga sektorn rusar framåt, ges inte kultursektorn en
rimlig chans att vara med i det främsta ledet i IT-användandet.
Vi anser att staten har ett ansvar för vårt kulturarv. Det finns dessutom
viktiga nationella kulturformer som staten också har ett självklart ansvar för.
Kulturstödets inriktning och omfattning kunna diskuteras utan att detta ses
som kulturfientligt. Statens insatser på kulturområdet bör styras mot
verksamheter som har nationellt intresse och som inte skulle komma till stånd
utan det statliga stödet. Kulturpolitiken står inför ett strategiskt vägval som
gäller inriktning och långsiktig ansvarsfördelning. Det statliga ansvaret bör
avgränsas och tydliggöras.
Kulturens betydelse för näringslivet har blivit allt tydligare de senaste åren.
Självfallet gäller även det omvända. Det är viktigt att bl a reglerna för
kultursponsring görs tydligare. Det senaste årets domstolsutslag rörande
avdrag för just kultursponsring visar detta med all önskvärd tydlighet.
Samtidigt skall kulturen kunna vara en fri och obunden kraft. Många
kulturyttringar är viktiga - och annorlunda - former att utöva
yttrandefriheten. Det kan ge perspektiv och väcka debatt. Kulturstödet bör
därför kanaliseras via många bidragsgivare för att garantera den pluralism
som bör vara en utvecklad nations kännemärke. Det måste också slås fast att
all kultur inte kan uppbära stöd.
Betydande resurser satsas på att få människor att läsa, gå på teatrar,
konserter eller i studiecirklar. Åtskilligt i denna verksamhet har varit av
stort
värde för deltagarna men satsningarna har bara nått ett fåtal redan aktiva och
till en relativt hög kostnad.
Vi vill föra en kulturpolitik som leder till kulturell mångfald och rika
möjligheter att välja i ett kulturutbud av hög kvalitet. Kulturpolitikens
uppgift
är att främja en sådan utveckling, inte att styra människornas val.
6 Musik och teater
Musiken har sedan urminnes tider haft en stor betydelse för
mänskligheten. Dansen som en del av riter och med ackompanjemang står
mycket nära musiken och är kanske lika ursprunglig. Teater har bl.a.
utvecklats från religiösa riter och har sina rötter långt tillbaka och har
alltid varit ett medium för berättande och igenkännande. Det gäller likaväl
det antika grekiska dramat som medeltidens mysteriespel och de samtida
olika teaterformerna, vilka ofta i sig förenar dessa olika uttrycksformer,
måhända tydligast visat i den moderna musikalen.
Främst teater och dans har alltid betraktats som ett sådant inslag i kulturen
som har varit en statlig eller kommunal uppgift. Många av dess former är
stationära, kostsamma och kan inte göras "lönsamma" i gängse mening.
Modern teknik har gjort musiken flyttbar/bärbar och för avnjutandet mera
lokaloberoende. Därför är också musiken lättare att ta del av på en reell
marknad även om mycket av dess förutsättningar baserar sig på
gemensamfinansierade faktorer. Särskilt musik och dans är konstformer där
man både kan vara skapare/deltagare och lyssnare/åskådare, men även teatern
har länge givit utrymme för eget deltagande. För att få ut mesta möjliga av
dessa konstformer måste det finnas skickliga professionella utövare, som både
kan underhålla och samtidigt vara förebilder för amatörkulturen.
Både i den allmänna skolan, i kulturskolorna och via föreningslivet i
övrigt, t.ex. i ideella organisationer som kyrkor eller scout- och
nykterhetsrörelserna, bör det ungdomliga nyskapandet, som en viktig väg in i
kulturens värld, främjas.
I en värld med ökad internationalisering är musik, teater och dans bland de
betydelsefullaste kontaktförmedlarna mellan kulturer. Stöd till sådant ger
positiva effekter till skillnad från seminarier och utlandsresor för
Ungdomsstyrelsens folk.
Kulturen i allmänhet, och så också musik, teater och dans, har ett värde i
sig och behöver inte försvaras med motiveringar om deras brukbarhet i andra
sektorer, men samtidigt kan konstateras att de har en stor betydelse för t ex:
- infrastrukturen i ett område, och därmed etablerings- och
rekryteringsmöjligheter,
- vården (sjuk-, åldrings-, hälso-, social- och kriminalvård),
- näringslivet i området i ett flertal avseenden,
- skola och utbildning, och inte minst folkbildning,
- internationell marknadsföring och som inkomstgivande exportprodukt.
Musik, teater och dans ingår i kulturarvet, i det kulturella minnet, i
identiteten. Dess roll har liksom allt annat ändrats genom tiderna. De
många bruks-, regements-, nykterhetsloge- och fackföreningsorkestrarnas
tid är förbi, men även om de inte längre spelar samma roll, är de också en
del i det som måste vårdas och om möjligt brukas i moderniserad form.
Det finns ett nationellt ansvar för kulturen på vissa områden. Statens
uppgift bör i de här berörda fallen koncentreras till att ta ansvaret för
nationella institutioner som Kungl. Operan, Dramaten, ett antal genrecentra
(Folkmusik, blåsmusik, jazzmusik och tonsättare för att nämna några
exempel), vilka samtidigt får ett nationellt uppdrag att vara notcentrum,
förebilder/lärare etc. till fromma för övriga orkestrar/teatrar i landet.
Dessutom bör staten svara för en rimlig geografisk spridning av utbudet så att
det finns en regionstruktur för symfoniorkestrar, operor och dansteatrar.
Arbetet vid institutionerna inom dessa sektorer måste vara långsiktigt
stabilt. Ofta måste solister av olika slag bokas kanske fem, sex år i förväg. Då
håller det inte med hoppande ettårsbudgetar och treårsplaner. För musik,
dans- och teaterinstitutioner bör gälla ett system av avtal mellan huvudmän
och institution. Sedan måste båda parter hålla sig till det avtalet och dess
ramar. Därmed dras också en klar skiljelinje mellan långsiktigt renodlat
ekonomiskt ansvar och det innehållsligt konstnärliga som måste anpassas till
de givna ramarna.
En viktig fråga är utbildningen till professionell utövare och
upprätthållandet av kvalitetskriterier. Här kan staten ha en roll, men inte
nödvändigtvis. Viktigast är att branschen ställer upp kraven och att dessa inte
kan kringgås, som hittills har kunnat ske genom att t.ex. människor utbildats
på teaterområdet på en för låg nivå, med låg kvalitet och med en vandring
från skolan direkt ut i arbetslöshet. Genom arbetsmarknadsåtgärder har de
sedan genom undermåliga prestationer sänkt teaterns och dansens anseende.
Hela arbetsmarknadssynen inom kulturens område måste ses över.
Konstnärliga yrken inom dans, teater och musik lämpar sig ovanligt illa för
"fast" anställning. Nya anställningsformer, baserade på projekt,
kombinationstjänster och ett brett etablerande av bemanningsföretag m.m.
måste utvecklas.
Flera huvudmän kan samarbeta kring utnyttjandet av en institution. Olika
kombinationer kan skapas, och då självfallet inom samma sektor som t.ex. där
Göteborgsmusiken arbetar som egen civil orkester, spelar som flygvapnets
orkester i ceremoniella sammanhang och verkar som lärarresurs för
småorkestrar. Teatrar kan i mera omfattande samverkan än nu med företag
och utbildningsanstalter erbjuda utbildning med avseende på offentligt
framförande, talteknik m.m. Andra områden där samverkan kan vara av stor
betydelse och borde utnyttjas mera är mellan kulturinstitutioner och
etermedia. Till detta kommer nya kombinationer av media som bara för
några år sedan var okända. Här borde många nya möjligheter yppas för den
som har öppna sinnen. Att agera på det området är inte en statlig uppgift på
annat sätt än att eventuella regelhinder i form av t.ex. föråldrad lagstiftning
måste undanröjas.
Andra typer av samverkan kan skapas genom att de verksamma själva
kontaktar varandra. Genom en ökad respekt för varandra synes samverkan
mellan den religiösa/andliga sektorn och den profana också vara mera
förekommande. Kyrkornas lokaler som konsertlokaler och de olika
samfundens eget musikliv har mycket att ge. Detta kan utvecklas mera,
framför allt när nu Svenska kyrkan i sin nya ställning också kan känna sig
friare i utövandet av många verksamheter.
För de verksamma inom dans, teater och musik finns en del problem av
skattekaraktär som verkar hindrande, och förenklingar måste vidtagas.
Eftersom flera av yrkesutövarna inom denna sektor inte kan vara verksamma
ett normallångt arbetsliv i sitt konstnärliga yrke, har just för dem ett system
med personliga utbildningskonton en stor betydelse när en ny yrkesutbildning
måste till.
Politikens uppgift skall vara att skapa ett sådant allmänt samhällsklimat
som underlättar och t.o.m. lockar till skapande verksamhet. Det skall vara
naturligt både att ta del av ett professionellt utbud av teater, musik och dans
och - att själva deltaga efter egen förmåga i skapandet .
Avslutningsvis vill vi understryka vikten av upphovsmannaregler och
ersättningar som innebär att skapare av t.ex. musik eller teater garanteras
ersättning för sina verk.
7 Filmen
Filmen - och de andra bildmedia som gått i dess fotspår - har ungefär ett
sekel på nacken. På senare år har den också kommit att betraktas och
erkännas som en egen konstform. Från en situation där filmen ansågs vara
en annan form av teater och också genom sin smidiga distributionsform
inte bara kom att konkurrera med utan till en stor del konkurrera ut
teatern, fungerar de båda konstformerna nu parallellt och kan i olika
hänseenden komplettera varandra, som t.ex. i Laterna Magica - teater
med inslag av film.
Nya tekniker och distributionsformer har också medfört att filmen har
förnyats, kan beses i hemmet som TV-inslag, via video eller genom t.ex. real
players på Internet. Genom den ännu så länge bara påbörjade tekniken med
digital film/bildöverföring kommer ytterligare förnyelser att ske. Samtidigt
finns en tendens till ökade besök på biograf. Film är alltså redan nu mycket
mera än bara bilder på en celluloidremsa.
Den svenska filmpolitiken har lagts fast i ett filmavtal mellan staten och
olika branschorgan, vilket förnyats så sent som år 2000. Något vi ställde oss
bakom. Genom avtalet kan ett antal nysatsningar göras och tillskotten sker
genom insatser från såväl den privata som den offentliga sektorn. I det senare
fallet har detta förutsatts ske genom omfördelning inom kultursektorn så att
ytterligare skattebelastning kan undvikas. En del av utformningen kan komma
att ifrågasättas av EU, men med tanke på att unionens linje är att det skall
slås
vakt om den europeiska filmproduktionen, som skydd för språk, kulturer och
integritet, torde inte problemen med den svenska utformningen komma att bli
av större omfattning.
Filmen är ett medium - en konstform - som mycket talar till den unga
generationens mycket större bildintresse och bildmedvetande. I olika former
spelar den därför en allt större roll, och kan förväntas fortsätta därmed
framöver. Både i skolan och på fritiden kommer detta att vara fallet. En bättre
medieutbildning och mediefortbildning för personer i undervisningsyrken
kommer därför att bli nödvändig.
Filmen är också en viktig näringssektor, alltifrån produktion till
distribution. Genom filminspelningar får många människor inom områden
som teater, ljussättning, ljudteknik, filmning, attributtillverkning och all
"kringservice" som behövs arbete. Genom att underlätta för produktion i olika
delar av landet skapas inom dessa områden en bättre arbetsmarknad,
samtidigt som miljövalsmöjligheter ger bättre möjligheter till förnyelse och
utveckling av filmen.
Filmen bör arbeta på sin egen marknad. Med genom antydd samverkan
och därtill genom samverkan med utbildningssektorn kan stora
synergieffekter vinnas. På kontinenten har det skapats ett antal s.k. Film
Commissions, som skulle kunna kallas produktionsresurscentra. Där kan
filmbolagen hyra den personal, den utrustning och de studiolokaler som
behövs. Delägare i sådana produktionscentra kan t.ex. vara
filmproduktionsbolag, TV-bolag och företag som kan ha nytta av samverkan
med filmsektorn och av att den har verksamhet i området. Sådana borde
uppmuntras även i vårt land. Även här bör det finnas ett intresse för den
privata sektorn och den offentliga att mötas i samverkan.
Genom ett sekels arbete med film har det skapats ett betydelsefullt filmarv,
som måste tas om hand. Detta ligger även i branschens intresse. Vi menar
dock - liksom i andra frågor på kulturminnesvårdens område - att mer kunde
göras och att en extra ansträngning - t.ex. genom ett Film-SESAM-projekt -
skulle kunna rädda flera filmer som riskerar att förstöras.
Även om mediefrågor behandlas i en särskild motion vill vi ändå här
markera vår inställning till public service-verksamheten. I en verklighet som
innebär ett allt större utbud av TV- och radiostationer med ett, i stor
utsträckning, internationellt utbud, är det viktigt att public service-bolagen
har
ett utbud av program som inte har ett lika stort genomslag. Det handlar t.ex.
om drama, musik och samhällsprogram som inte ges samma förutsättningar i
det kommersiella medieutbudet. Det är också viktigt att public service-
kanalerna visar program som speglar det svenska kulturlivet.
8 Kulturmiljö
Att bevara och vårda kulturmiljön är åtminstone delvis en gemensam
uppgift. Det bör betyda att skattemedel skall kunna användas för att säkra
de ekonomiska förutsättningarna. Även enskilda ägare skall kunna få
bidrag, och vid en kulturmiljöförklaring skall ägaren tillförsäkras rimlig
ekonomisk ersättning.
Riksantikvarieämbetets (RAÄ:s) roll skall renodlas till att vara central
sektorsmyndighet, utan egna genomföranderesurser. Verksamheten vid bl.a.
Birka skall överföras till annan huvudman. RAÄ skall inte ägna sig åt
arkeologiska undersökningar i egen regi. Lagen om offentlig upphandling
(LOU) skall tillämpas vid upphandling av arkeologiska undersökningar.
Privata alternativ, som kan bidra till metodutveckling och rationaliseringar
skall uppmuntras, med starka vetenskapliga krav. Arbetsföretagets kostnader
för undersökningen skall kunna vägas mot dess omfattning. Ej undersökta
områden skall kunna säkras för eventuella senare undersökningar. Kostnaden
för undersökningar som krävs för att privata fastigheter skall kunna
exploateras skall stå i rimlig proportion till exploateringens lönsamhet.
Överkostnader skall täckas med statliga bidrag.
Privata fastighetsägare skall kunna få renoveringsstöd för
bevarandeåtgärder på för kulturmiljön värdefulla byggnader. En svensk
National Trust skulle kunna säkra att kulturmiljöer bevaras och görs
tillgängliga för allmänheten. Även kommuner skall kunna ge bidrag till
kulturmiljövårdsinsatser. Taxeringsvärden och fastighetsskatt skall kunna
användas för att möjliggöra att insatserna inte blir orimligt betungande.
Ägaransvaret måste anses utgöra en positiv kraft i kulturvårdsarbetet, men
kan ibland behöva förstärkas. Pedagogiska upplysningsinsatser är då att
föredra framför myndighetspåbud.
9 Museer
Museerna hör till de viktigaste förvaltarna av det gemensamma minnet.
Sektorn präglas av en bred folklig uppslutning, många frivilliga krafter
ägnas åt t.ex. hembygdsföreningarna men också åt specialmuseer av olika
slag. Det kan noteras att den vedertagna definitionen av museum
utestänger merparten av dessa från att delta i t.ex. gemensamma
marknadsföringsprojekt. Deras framtid är många gånger osäker.
Möjligheten för dem som gör en arbetsinsats för vårt kulturarv att få göra
avdrag för sina kostnader, på samma sätt som t.ex. idrottsengagerade,
skulle på sikt kunna fungera som ett verkningsfullt kulturstöd.
Den statliga museisektorn behöver få en tydligare struktur.
Myndighetsfunktionerna kan med säkerhet samordnas, medan samtidigt den
utåtriktade verksamheten präglas av decentralisering och fördelat ansvar.
Stödfunktioner som administration och lönehantering, men också
magasinering och konservering, behöver samordnas. Samlad upphandling kan
vara ett sätt att rationalisera denna verksamhet. Gemensamma magasin skulle
kunna erbjuda rationella förvaringsmöjligheter för känsliga föremål. En sådan
ordning skall inte vara ett alternativ utan bara ett komplement till välordnade
studiesamlingar i museets närhet.
Begreppet nationella uppdrag behöver utvecklas på museiområdet. De
nuvarande ansvarsmuseerna bör ersättas med en ordning där olika museer,
oberoende av huvudman, tilldelas väldefinierade nationella ansvarsuppdrag,
där den statliga finansieringen regleras i ett flerårigt avtal. Stor
flexibilitet
måste gälla när detta system utvecklas, det kan gälla ansvar för allt från
samordningen av en hel museisektor till att vårda och visa ett enskilt föremål
av stort nationellt värde. En liknande metod bör kunna användas när det gäller
det regionala och lokala ansvaret.
Vi vill poängtera museernas betydelse för forskningen. Vi vill också
understryka vikten av att de ges goda förutsättningar att kunna bedriva god
forskning.
Avslutningsvis vill vi uppmärksamma det faktum att många museer
moderniserat sitt sätt att arbeta. Ett tydligt exempel på detta är
Naturhistoriska
riksmuseet och Cosmonova. Detta nya sätt att arbeta måste spridas och
uppmuntras. De medel som avsatts i nästa års budget för museipedagogik ger
förutsättningar för intressanta nya sätt att bedriva museiarbete på.
10 Litteratur
Boken är en viktig kulturbärare. Tidig kontakt med läsandet är en väg in i
ett framtida kulturintresse. Författare skall ges bättre möjligheter att leva
på sitt författarskap. Det betyder t.ex. att de skatteregler som diskuteras
under andra rubriker i denna motion också bör gälla författare.
Biblioteksersättningen är en viktig inkomstkälla. Med modern datateknik
borde en större del av ersättningen kunna direkt tillfalla de författare vilkas
böcker varit mycket utlånade. Författarfondens roll som försörjningsinstans
måste förändras. En Bok för Allas vuxenutgivning bör upphöra, den övriga
verksamheten lämnas ut till upphandling. De nya litteraturstödsformerna
måste snarast utvärderas. Både skolbibliotek och folkbibliotek är viktiga
kulturinstitutioner, även om bibliotekens roll har förändrats och kommer att
fortsätta förändras i och med tillgången till den nya tekniken i form av t.ex.
Internet.
Bibliotekslagen bör upphävas, eftersom vi anser att det i grunden är
felaktigt att styra kommuner på det sätt som lagen innebär. Dessutom har det
visat sig att antalet bibliotek i kommunerna faktiskt minskar med den nya
lagen i stället för tvärtom. Åtgärder som stimulerar samarbete mellan olika
bibliotek (som t.ex. i Härnösand) är viktiga rent kulturpolitiskt.
Länsbiblioteksfunktionen kan med fördel läggas ut på entreprenad. Även
driften av folkbibliotek kan upphandlas. Stor vikt skall läggas på IT-
utveckling när det gäller t.ex. katalogtillgänglighet.
11 Konstnärers villkor
"Du är din egen trädgårdsmästare. Du vattnar själv ditt livsfrö."
(Drottning Christina)
Konst och kultur är en nödvändighet för människan och konstnärer och
andra kulturskapare ger omistliga bidrag till den demokratiska utvecklingen
av samhället. Konstnärskapet är ett ansvarstagande och skall vara en fri och
obunden kraft i samhället. Med en större enskild sektor och ett starkare civilt
samhälle kan såväl människor som företag växa. Kulturpolitiken måste
garantera mångfald, konstnärlig frihet och kvalitet.
Åtskilliga konstnärer tillhör de högst utbildade, men har trots det de lägsta
lönerna. Konstnärernas låga inkomster medför att den höga beskattningen
utgör ett hinder för flertalet att försörja sig på inkomsten från den
konstnärliga
verksamheten. Både det svenska skattesystemet och den arbetsrättsliga
lagstiftningen är illa anpassade till konstnärlig verksamhet. Konstnärer och
kulturarbetare beskattas som andra egenföretagare. Det är enligt vår mening
angeläget att förbättra förutsättningarna för alla företagare.
Bakom varje framträdande eller alster finns ofta mycket långa perioder av
studier eller övning innan arbetet kan resultera i en inkomst. Det är viktigt
att
kulturskapare bemöts med generositet vid bedömningen för rätt till
genomförda avdrag, såsom exempelvis studieresor, utbildning och materiel.
Därför är det angeläget att centralisera skattemyndighetens handläggning och
bedömning av konstnärlig verksamhet för att få en mera enhetlig
rättstillämpning.
Konstnärsstipendier är ett samlingsbegrepp som innefattar olika typer av
tidsbegränsade stipendier och bidrag. De stipendier som förekommer bör ge
de konstnärligt verksamma möjlighet att under en längre men avgränsad tid få
uppbära sådana. De skall i första hand ges till unga lovande konstnärer. Skall
stipendier vara pensionsberättigande skall pensionsavgifter betalas, något som
innebär att myndigheter måste räkna upp stipendiebeloppen och betala
avgifter.
Statens stöd bör inriktas på att öka de yrkesverksamma konstnärernas
möjlighet att få ersättning för det arbete de utför. För att möjliggöra företags
kultursponsring behövs tydligare regler. En ökad efterfrågan på konstnärernas
alster leder till ökade arbetsmöjligheter och därmed ökade inkomster.
Konstnärsverksamhet är utomordentligt arbetsintensiv, vilket gör att
förbättrade skattevillkor för konstnärer och gallerier kommer att stimulera
verksamheten och minska den grå marknaden.
Ytterligare förslag för att underlätta konstnärernas arbetssituation återfinns
i motion 2000/01:Kr230 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)
12 Design
Att skönhet är ett fundamentalt mänskligt behov visar historien.
Människans förmåga att formge har varit en förutsättning för att förbättra
tillvaron och för överlevnad. Föremål är symboler för kulturen. Lokaler,
det offentliga rummet, den lilla orten, staden och vårt land gestaltar alla
en identitet.
Design är ett konkurrensmedel som kommer att bli allt viktigare. En duktig
designer kan bli ett väsentligt tillskott för att ett företag skall lyckas på
marknaden. Samspelet mellan form och funktion är en ganska ny företeelse i
vårt land. Men intresset för svensk arkitektur, form och design bara ökar och
ökar och hör till de nya utmaningarna. Design, formgivning och
konsthantverk exemplifierar några av de olika begrepp med delvis skiftande
innebörd som används inom form- och designområdet.
Forskningen kring designområdet behöver ges bättre möjligheter till
utveckling. Konsthantverkets, formgivningens och industridesignens historia,
liksom den samtida designens, skulle behöva dokumenteras, analyseras och
forskas om. Design är i lika hög grad en kulturfråga som en näringspolitisk
fråga och den behövs i det offentliga rummet. Därför är samspelet mellan
olika aktörer; formgivare, utbildningsanstalter, företag, offentliga beställare,
brukare m.fl. viktig. För att åstadkomma en dialog behövs mötesplatser. Här
kan företag, designer och formgivare mötas och inspireras. Här kan man
vidga kunskaper kring designområdet och öka tillgängligheten också för
allmänheten.
13 Funktionshindrade och kulturen
Att tro på människan och livet är att ge alla samma chanser. Det är viktigt
att stimulera till gränsöverskridande utmaningar för att utveckla och
berika alla. Människor med funktionshinder måste ges möjlighet att
påverka sin egen situation och kunna ta del av verksamheter som de
själva anser angelägna. Att tillförsäkra människor med
funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet ingår i FN:s
standardregler, som Sverige antagit. Funktionshindrades tillgång till
kultur och media, både som aktörer och konsumenter, måste förbättras.
Krav skall kunna ställas att såväl synskadade som andra läshandikappade
skall få möjlighet att avlyssna textremsan i SVT:s program och att döva och
hörselskadade skall få bättre möjligheter att ta del av SVT:s programutbud.
Redan i dag finns teknik för att göra TV tillgänglig för synskadade.
Våra scenskolor, teatergrupper och scener erbjuder i dag inte människor
med funktionshinder konstnärlig utbildning eller yrkesarbete. Uppenbarligen
saknas såväl kompetens som möjlighet att ta emot människor med
funktionshinder, något som hindrar handikappade från en framtid som
yrkesskådespelare. I Gävle finns Gävle Handikappteater. Med specialskriven
dramatik och pedagogik har man lyckats att utveckla skådespelarna från
fritidsskådespelare till yrkesskådespelare. Med den kompetens och det
kunnande som finns där bör projektet få ett nationellt uppdrag.
Bokklubben Club Braille för synskadade och blinda bör få stöd.
Regeringen fick redan förra året i uppdrag att finna former för finansiering
men har ännu inte återkommit i frågan. Teknikutvecklingen går snabbt och
utrustning för uppspelning av digitala talböcker måste ses som hjälpmedel.
Biblioteken måste kunna erbjuda fler digitala böcker.