1 Sammanfattning
Behovet av att förändra och förnya det svenska kulturlivet är stort. Internet, bredband, digital TV och andra sätt att sända och ta emot impulser och intryck ställer krav på en annan politik som förstår vikten av anpassning och förmågan att tänka nytt.
I denna motion förordar vi nödvändiga och viktiga förändringar på ett flertal olika kulturella områden. En av de bärande grunderna för de förslag vi presenterar är att staten måste renodla sitt ansvar. Det innebär i praktiken att staten centralt bl a skall värna det gemensamma kulturarvet i form av såväl museer som teater och musik. Det som kan göras bättre på regional eller lokal nivå skall föras över dit.
I motionen presenterar vi också en ny politik för svenska konstnärer, svensk design. Vi understryker också vikten av att funktionshindrades får rätt till ett rikt kulturliv.
2 Innehållsförteckning 3
4 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkterna för kulturen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om musik.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om teater.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av filmpolitiken.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grundprinciperna för den regionala försöksverksamheten.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturmiljön.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av museipolitiken.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om litteratur.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärers villkor.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om design.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om funktionshindrade och kulturen.
5 Moderaterna och kulturen - våra utgångspunkter
Kulturen ger upplevelser, identitet, samhörighet, uttrycksmöjligheter och är ett viktigt inslag i människors dagliga liv. Ett ökat internationellt utbyte och nya medier ger helt nya förutsättningar och även nya uttrycksformer.
En hip-hopare från Arvika har mer gemensamt med en annan hip-hopare från South Los Angeles än han har med sin granne tvärs över gatan. Kulturyttringar, trender och upplevelser känner inga stats- eller landsgränser. Tvärtom har den nya tekniken och den nya ekonomin inneburit att människor som kanske aldrig kommer att träffas ändå finner en nära och intensiv kulturell gemenskap på ett sätt som det gamla samhället aldrig skulle kunna ge. Sverige är också ett nytt samhälle på ett annat sätt. Gamla traditioner, gammal kultur och seder förenas med globala impulser. Detta ställer naturligtvis helt nya krav på utformningen av kulturpolitiken. Moderata samlingspartiet är det svenska parti som tydligast har erkänt detta. Nedan presenterar vi en politik som ger den enskilde ett större utrymme att välja just den kulturyttring han eller hon önskar och som möter den nya globala utmaningen. Samtidigt föreslår vi politik för att bevara och synliggöra Sveriges historiska och kulturella arv.
Den nya mediesituationen är en av de viktigaste förändringarna på kulturområdet. Alla är inte ense om att denna utveckling inom medieområdet är till gagn för kulturen. Vi ser här möjligheter medan vänsterpartierna mest verkar vara bekymrade över hur ett offentligt inflytande över vad som kommer människorna till del skall kunna bibehållas.
Många önskar sig mer och bättre. Kulturdebatten handlar mer om resurser och nedläggningar, mindre om innehåll och kvalitet. Stat och kommun skall inte styra innehållet men kan bidra till att ge de förutsättningar och ramar inom vilka kulturen kan utvecklas.
En kultur som står fri i förhållande till politiska beslutsfattare är en viktig del av ett demokratiskt samhälle. Kulturskaparna bör på eget initiativ ta upp de problem man vill belysa. Det av Socialdemokraterna omhuldade målet att kulturen skall motverka kommersialismens negativa verkningar är ett utslag av att politiken griper in där kulturen själv bör bestämma.
Notabelt är att det som efterfrågas som regel kommer fram på ett eller annat sätt. Det som faktiskt produceras är ofta bra, t.o.m. mycket bra även om långt i från allt med rimliga mått mätt håller en önskvärd eller godtagbar kvalitet.
En god förankring i den egna kulturen ger nödvändig trygghet. Det här betonas särskilt när det gäller invandrad befolkning men det gäller alla och förtrogenhet med det nya landets kultur, är väsentlig för att den invandrade skall kunna finna sig till rätta i det nya landet.
Kulturens former har kanske aldrig varit så rikhaltiga som nu. Aldrig förr har så många kunnat ta del av eller medverka i ett så omfattande kulturutbud. Skälen härtill är främst utvecklingen inom medierna, internet, den ökade internationaliseringen och samspelet dem emellan. Antalet radio- och TV- kanaler har ökat dramatiskt och ökningen kommer att accelerera när den digitala tekniken får fullt genomslag. Fria media är en av det öppna samhällets viktigaste förutsättningar. Den ökade friheten i etern - mot vänsterpartiernas vilja framtvingad under trycket av en kraftfull opinion och av den tekniska utvecklingen - ger oss möjlighet att välja i ett ständigt växande utbud. Denna utveckling kommer att fortsätta och måste leda till förändringar av den svenska mediepolitiken.
Informationstekniken utvecklas i ett tempo som innebär att lagstiftningen inte håller jämna steg. Informationsteknik ger möjligheter till kommunikation i ständigt nya former. IT kan bredda demokratin. På kulturområdet ger IT intressanta möjligheter att utveckla nya arbetsformer och öka tillgängligheten av kulturarvet.
Det är mot den bakgrunden förvånande att regeringen ännu inte är beredd att göra den satsning som måste till på IT inom kulturområdet. Medan tekniken utanför den offentliga sektorn rusar framåt, ges inte kultursektorn en rimlig chans att vara med i det främsta ledet i IT-användandet.
Vi anser att staten har ett ansvar för vårt kulturarv. Det finns dessutom viktiga nationella kulturformer som staten också har ett självklart ansvar för. Kulturstödets inriktning och omfattning kunna diskuteras utan att detta ses som kulturfientligt. Statens insatser på kulturområdet bör styras mot verksamheter som har nationellt intresse och som inte skulle komma till stånd utan det statliga stödet. Kulturpolitiken står inför ett strategiskt vägval som gäller inriktning och långsiktig ansvarsfördelning. Det statliga ansvaret bör avgränsas och tydliggöras.
Kulturens betydelse för näringslivet har blivit allt tydligare de senaste åren. Självfallet gäller även det omvända. Det är viktigt att bl a reglerna för kultursponsring görs tydligare. Det senaste årets domstolsutslag rörande avdrag för just kultursponsring visar detta med all önskvärd tydlighet.
Samtidigt skall kulturen kunna vara en fri och obunden kraft. Många kulturyttringar är viktiga - och annorlunda - former att utöva yttrandefriheten. Det kan ge perspektiv och väcka debatt. Kulturstödet bör därför kanaliseras via många bidragsgivare för att garantera den pluralism som bör vara en utvecklad nations kännemärke. Det måste också slås fast att all kultur inte kan uppbära stöd.
Betydande resurser satsas på att få människor att läsa, gå på teatrar, konserter eller i studiecirklar. Åtskilligt i denna verksamhet har varit av stort värde för deltagarna men satsningarna har bara nått ett fåtal redan aktiva och till en relativt hög kostnad.
Vi vill föra en kulturpolitik som leder till kulturell mångfald och rika möjligheter att välja i ett kulturutbud av hög kvalitet. Kulturpolitikens uppgift är att främja en sådan utveckling, inte att styra människornas val.
6 Musik och teater
Musiken har sedan urminnes tider haft en stor betydelse för mänskligheten. Dansen som en del av riter och med ackompanjemang står mycket nära musiken och är kanske lika ursprunglig. Teater har bl.a. utvecklats från religiösa riter och har sina rötter långt tillbaka och har alltid varit ett medium för berättande och igenkännande. Det gäller likaväl det antika grekiska dramat som medeltidens mysteriespel och de samtida olika teaterformerna, vilka ofta i sig förenar dessa olika uttrycksformer, måhända tydligast visat i den moderna musikalen.
Främst teater och dans har alltid betraktats som ett sådant inslag i kulturen som har varit en statlig eller kommunal uppgift. Många av dess former är stationära, kostsamma och kan inte göras "lönsamma" i gängse mening. Modern teknik har gjort musiken flyttbar/bärbar och för avnjutandet mera lokaloberoende. Därför är också musiken lättare att ta del av på en reell marknad även om mycket av dess förutsättningar baserar sig på gemensamfinansierade faktorer. Särskilt musik och dans är konstformer där man både kan vara skapare/deltagare och lyssnare/åskådare, men även teatern har länge givit utrymme för eget deltagande. För att få ut mesta möjliga av dessa konstformer måste det finnas skickliga professionella utövare, som både kan underhålla och samtidigt vara förebilder för amatörkulturen.
Både i den allmänna skolan, i kulturskolorna och via föreningslivet i övrigt, t.ex. i ideella organisationer som kyrkor eller scout- och nykterhetsrörelserna, bör det ungdomliga nyskapandet, som en viktig väg in i kulturens värld, främjas.
I en värld med ökad internationalisering är musik, teater och dans bland de betydelsefullaste kontaktförmedlarna mellan kulturer. Stöd till sådant ger positiva effekter till skillnad från seminarier och utlandsresor för Ungdomsstyrelsens folk.
Kulturen i allmänhet, och så också musik, teater och dans, har ett värde i sig och behöver inte försvaras med motiveringar om deras brukbarhet i andra sektorer, men samtidigt kan konstateras att de har en stor betydelse för t ex:
- infrastrukturen i ett område, och därmed etablerings- och rekryteringsmöjligheter,
- vården (sjuk-, åldrings-, hälso-, social- och kriminalvård),
- näringslivet i området i ett flertal avseenden,
- skola och utbildning, och inte minst folkbildning,
- internationell marknadsföring och som inkomstgivande exportprodukt.
Musik, teater och dans ingår i kulturarvet, i det kulturella minnet, i identiteten. Dess roll har liksom allt annat ändrats genom tiderna. De många bruks-, regements-, nykterhetsloge- och fackföreningsorkestrarnas tid är förbi, men även om de inte längre spelar samma roll, är de också en del i det som måste vårdas och om möjligt brukas i moderniserad form.
Det finns ett nationellt ansvar för kulturen på vissa områden. Statens uppgift bör i de här berörda fallen koncentreras till att ta ansvaret för nationella institutioner som Kungl. Operan, Dramaten, ett antal genrecentra (Folkmusik, blåsmusik, jazzmusik och tonsättare för att nämna några exempel), vilka samtidigt får ett nationellt uppdrag att vara notcentrum, förebilder/lärare etc. till fromma för övriga orkestrar/teatrar i landet. Dessutom bör staten svara för en rimlig geografisk spridning av utbudet så att det finns en regionstruktur för symfoniorkestrar, operor och dansteatrar.
Arbetet vid institutionerna inom dessa sektorer måste vara långsiktigt stabilt. Ofta måste solister av olika slag bokas kanske fem, sex år i förväg. Då håller det inte med hoppande ettårsbudgetar och treårsplaner. För musik, dans- och teaterinstitutioner bör gälla ett system av avtal mellan huvudmän och institution. Sedan måste båda parter hålla sig till det avtalet och dess ramar. Därmed dras också en klar skiljelinje mellan långsiktigt renodlat ekonomiskt ansvar och det innehållsligt konstnärliga som måste anpassas till de givna ramarna.
En viktig fråga är utbildningen till professionell utövare och upprätthållandet av kvalitetskriterier. Här kan staten ha en roll, men inte nödvändigtvis. Viktigast är att branschen ställer upp kraven och att dessa inte kan kringgås, som hittills har kunnat ske genom att t.ex. människor utbildats på teaterområdet på en för låg nivå, med låg kvalitet och med en vandring från skolan direkt ut i arbetslöshet. Genom arbetsmarknadsåtgärder har de sedan genom undermåliga prestationer sänkt teaterns och dansens anseende. Hela arbetsmarknadssynen inom kulturens område måste ses över. Konstnärliga yrken inom dans, teater och musik lämpar sig ovanligt illa för "fast" anställning. Nya anställningsformer, baserade på projekt, kombinationstjänster och ett brett etablerande av bemanningsföretag m.m. måste utvecklas.
Flera huvudmän kan samarbeta kring utnyttjandet av en institution. Olika kombinationer kan skapas, och då självfallet inom samma sektor som t.ex. där Göteborgsmusiken arbetar som egen civil orkester, spelar som flygvapnets orkester i ceremoniella sammanhang och verkar som lärarresurs för småorkestrar. Teatrar kan i mera omfattande samverkan än nu med företag och utbildningsanstalter erbjuda utbildning med avseende på offentligt framförande, talteknik m.m. Andra områden där samverkan kan vara av stor betydelse och borde utnyttjas mera är mellan kulturinstitutioner och etermedia. Till detta kommer nya kombinationer av media som bara för några år sedan var okända. Här borde många nya möjligheter yppas för den som har öppna sinnen. Att agera på det området är inte en statlig uppgift på annat sätt än att eventuella regelhinder i form av t.ex. föråldrad lagstiftning måste undanröjas.
Andra typer av samverkan kan skapas genom att de verksamma själva kontaktar varandra. Genom en ökad respekt för varandra synes samverkan mellan den religiösa/andliga sektorn och den profana också vara mera förekommande. Kyrkornas lokaler som konsertlokaler och de olika samfundens eget musikliv har mycket att ge. Detta kan utvecklas mera, framför allt när nu Svenska kyrkan i sin nya ställning också kan känna sig friare i utövandet av många verksamheter.
För de verksamma inom dans, teater och musik finns en del problem av skattekaraktär som verkar hindrande, och förenklingar måste vidtagas. Eftersom flera av yrkesutövarna inom denna sektor inte kan vara verksamma ett normallångt arbetsliv i sitt konstnärliga yrke, har just för dem ett system med personliga utbildningskonton en stor betydelse när en ny yrkesutbildning måste till.
Politikens uppgift skall vara att skapa ett sådant allmänt samhällsklimat som underlättar och t.o.m. lockar till skapande verksamhet. Det skall vara naturligt både att ta del av ett professionellt utbud av teater, musik och dans och - att själva deltaga efter egen förmåga i skapandet .
Avslutningsvis vill vi understryka vikten av upphovsmannaregler och ersättningar som innebär att skapare av t.ex. musik eller teater garanteras ersättning för sina verk.
7 Filmen
Filmen - och de andra bildmedia som gått i dess fotspår - har ungefär ett sekel på nacken. På senare år har den också kommit att betraktas och erkännas som en egen konstform. Från en situation där filmen ansågs vara en annan form av teater och också genom sin smidiga distributionsform inte bara kom att konkurrera med utan till en stor del konkurrera ut teatern, fungerar de båda konstformerna nu parallellt och kan i olika hänseenden komplettera varandra, som t.ex. i Laterna Magica - teater med inslag av film.
Nya tekniker och distributionsformer har också medfört att filmen har förnyats, kan beses i hemmet som TV-inslag, via video eller genom t.ex. real players på Internet. Genom den ännu så länge bara påbörjade tekniken med digital film/bildöverföring kommer ytterligare förnyelser att ske. Samtidigt finns en tendens till ökade besök på biograf. Film är alltså redan nu mycket mera än bara bilder på en celluloidremsa.
Den svenska filmpolitiken har lagts fast i ett filmavtal mellan staten och olika branschorgan, vilket förnyats så sent som år 2000. Något vi ställde oss bakom. Genom avtalet kan ett antal nysatsningar göras och tillskotten sker genom insatser från såväl den privata som den offentliga sektorn. I det senare fallet har detta förutsatts ske genom omfördelning inom kultursektorn så att ytterligare skattebelastning kan undvikas. En del av utformningen kan komma att ifrågasättas av EU, men med tanke på att unionens linje är att det skall slås vakt om den europeiska filmproduktionen, som skydd för språk, kulturer och integritet, torde inte problemen med den svenska utformningen komma att bli av större omfattning.
Filmen är ett medium - en konstform - som mycket talar till den unga generationens mycket större bildintresse och bildmedvetande. I olika former spelar den därför en allt större roll, och kan förväntas fortsätta därmed framöver. Både i skolan och på fritiden kommer detta att vara fallet. En bättre medieutbildning och mediefortbildning för personer i undervisningsyrken kommer därför att bli nödvändig.
Filmen är också en viktig näringssektor, alltifrån produktion till distribution. Genom filminspelningar får många människor inom områden som teater, ljussättning, ljudteknik, filmning, attributtillverkning och all "kringservice" som behövs arbete. Genom att underlätta för produktion i olika delar av landet skapas inom dessa områden en bättre arbetsmarknad, samtidigt som miljövalsmöjligheter ger bättre möjligheter till förnyelse och utveckling av filmen.
Filmen bör arbeta på sin egen marknad. Med genom antydd samverkan och därtill genom samverkan med utbildningssektorn kan stora synergieffekter vinnas. På kontinenten har det skapats ett antal s.k. Film Commissions, som skulle kunna kallas produktionsresurscentra. Där kan filmbolagen hyra den personal, den utrustning och de studiolokaler som behövs. Delägare i sådana produktionscentra kan t.ex. vara filmproduktionsbolag, TV-bolag och företag som kan ha nytta av samverkan med filmsektorn och av att den har verksamhet i området. Sådana borde uppmuntras även i vårt land. Även här bör det finnas ett intresse för den privata sektorn och den offentliga att mötas i samverkan.
Genom ett sekels arbete med film har det skapats ett betydelsefullt filmarv, som måste tas om hand. Detta ligger även i branschens intresse. Vi menar dock - liksom i andra frågor på kulturminnesvårdens område - att mer kunde göras och att en extra ansträngning - t.ex. genom ett Film-SESAM-projekt - skulle kunna rädda flera filmer som riskerar att förstöras.
Även om mediefrågor behandlas i en särskild motion vill vi ändå här markera vår inställning till public service-verksamheten. I en verklighet som innebär ett allt större utbud av TV- och radiostationer med ett, i stor utsträckning, internationellt utbud, är det viktigt att public service-bolagen har ett utbud av program som inte har ett lika stort genomslag. Det handlar t.ex. om drama, musik och samhällsprogram som inte ges samma förutsättningar i det kommersiella medieutbudet. Det är också viktigt att public service- kanalerna visar program som speglar det svenska kulturlivet.
8 Kulturmiljö
Att bevara och vårda kulturmiljön är åtminstone delvis en gemensam uppgift. Det bör betyda att skattemedel skall kunna användas för att säkra de ekonomiska förutsättningarna. Även enskilda ägare skall kunna få bidrag, och vid en kulturmiljöförklaring skall ägaren tillförsäkras rimlig ekonomisk ersättning.
Riksantikvarieämbetets (RAÄ:s) roll skall renodlas till att vara central sektorsmyndighet, utan egna genomföranderesurser. Verksamheten vid bl.a. Birka skall överföras till annan huvudman. RAÄ skall inte ägna sig åt arkeologiska undersökningar i egen regi. Lagen om offentlig upphandling (LOU) skall tillämpas vid upphandling av arkeologiska undersökningar. Privata alternativ, som kan bidra till metodutveckling och rationaliseringar skall uppmuntras, med starka vetenskapliga krav. Arbetsföretagets kostnader för undersökningen skall kunna vägas mot dess omfattning. Ej undersökta områden skall kunna säkras för eventuella senare undersökningar. Kostnaden för undersökningar som krävs för att privata fastigheter skall kunna exploateras skall stå i rimlig proportion till exploateringens lönsamhet. Överkostnader skall täckas med statliga bidrag.
Privata fastighetsägare skall kunna få renoveringsstöd för bevarandeåtgärder på för kulturmiljön värdefulla byggnader. En svensk National Trust skulle kunna säkra att kulturmiljöer bevaras och görs tillgängliga för allmänheten. Även kommuner skall kunna ge bidrag till kulturmiljövårdsinsatser. Taxeringsvärden och fastighetsskatt skall kunna användas för att möjliggöra att insatserna inte blir orimligt betungande. Ägaransvaret måste anses utgöra en positiv kraft i kulturvårdsarbetet, men kan ibland behöva förstärkas. Pedagogiska upplysningsinsatser är då att föredra framför myndighetspåbud.
9 Museer
Museerna hör till de viktigaste förvaltarna av det gemensamma minnet. Sektorn präglas av en bred folklig uppslutning, många frivilliga krafter ägnas åt t.ex. hembygdsföreningarna men också åt specialmuseer av olika slag. Det kan noteras att den vedertagna definitionen av museum utestänger merparten av dessa från att delta i t.ex. gemensamma marknadsföringsprojekt. Deras framtid är många gånger osäker. Möjligheten för dem som gör en arbetsinsats för vårt kulturarv att få göra avdrag för sina kostnader, på samma sätt som t.ex. idrottsengagerade, skulle på sikt kunna fungera som ett verkningsfullt kulturstöd.
Den statliga museisektorn behöver få en tydligare struktur. Myndighetsfunktionerna kan med säkerhet samordnas, medan samtidigt den utåtriktade verksamheten präglas av decentralisering och fördelat ansvar. Stödfunktioner som administration och lönehantering, men också magasinering och konservering, behöver samordnas. Samlad upphandling kan vara ett sätt att rationalisera denna verksamhet. Gemensamma magasin skulle kunna erbjuda rationella förvaringsmöjligheter för känsliga föremål. En sådan ordning skall inte vara ett alternativ utan bara ett komplement till välordnade studiesamlingar i museets närhet.
Begreppet nationella uppdrag behöver utvecklas på museiområdet. De nuvarande ansvarsmuseerna bör ersättas med en ordning där olika museer, oberoende av huvudman, tilldelas väldefinierade nationella ansvarsuppdrag, där den statliga finansieringen regleras i ett flerårigt avtal. Stor flexibilitet måste gälla när detta system utvecklas, det kan gälla ansvar för allt från samordningen av en hel museisektor till att vårda och visa ett enskilt föremål av stort nationellt värde. En liknande metod bör kunna användas när det gäller det regionala och lokala ansvaret.
Vi vill poängtera museernas betydelse för forskningen. Vi vill också understryka vikten av att de ges goda förutsättningar att kunna bedriva god forskning.
Avslutningsvis vill vi uppmärksamma det faktum att många museer moderniserat sitt sätt att arbeta. Ett tydligt exempel på detta är Naturhistoriska riksmuseet och Cosmonova. Detta nya sätt att arbeta måste spridas och uppmuntras. De medel som avsatts i nästa års budget för museipedagogik ger förutsättningar för intressanta nya sätt att bedriva museiarbete på.
10 Litteratur
Boken är en viktig kulturbärare. Tidig kontakt med läsandet är en väg in i ett framtida kulturintresse. Författare skall ges bättre möjligheter att leva på sitt författarskap. Det betyder t.ex. att de skatteregler som diskuteras under andra rubriker i denna motion också bör gälla författare.
Biblioteksersättningen är en viktig inkomstkälla. Med modern datateknik borde en större del av ersättningen kunna direkt tillfalla de författare vilkas böcker varit mycket utlånade. Författarfondens roll som försörjningsinstans måste förändras. En Bok för Allas vuxenutgivning bör upphöra, den övriga verksamheten lämnas ut till upphandling. De nya litteraturstödsformerna måste snarast utvärderas. Både skolbibliotek och folkbibliotek är viktiga kulturinstitutioner, även om bibliotekens roll har förändrats och kommer att fortsätta förändras i och med tillgången till den nya tekniken i form av t.ex. Internet.
Bibliotekslagen bör upphävas, eftersom vi anser att det i grunden är felaktigt att styra kommuner på det sätt som lagen innebär. Dessutom har det visat sig att antalet bibliotek i kommunerna faktiskt minskar med den nya lagen i stället för tvärtom. Åtgärder som stimulerar samarbete mellan olika bibliotek (som t.ex. i Härnösand) är viktiga rent kulturpolitiskt. Länsbiblioteksfunktionen kan med fördel läggas ut på entreprenad. Även driften av folkbibliotek kan upphandlas. Stor vikt skall läggas på IT- utveckling när det gäller t.ex. katalogtillgänglighet.
11 Konstnärers villkor
"Du är din egen trädgårdsmästare. Du vattnar själv ditt livsfrö." (Drottning Christina)
Konst och kultur är en nödvändighet för människan och konstnärer och andra kulturskapare ger omistliga bidrag till den demokratiska utvecklingen av samhället. Konstnärskapet är ett ansvarstagande och skall vara en fri och obunden kraft i samhället. Med en större enskild sektor och ett starkare civilt samhälle kan såväl människor som företag växa. Kulturpolitiken måste garantera mångfald, konstnärlig frihet och kvalitet.
Åtskilliga konstnärer tillhör de högst utbildade, men har trots det de lägsta lönerna. Konstnärernas låga inkomster medför att den höga beskattningen utgör ett hinder för flertalet att försörja sig på inkomsten från den konstnärliga verksamheten. Både det svenska skattesystemet och den arbetsrättsliga lagstiftningen är illa anpassade till konstnärlig verksamhet. Konstnärer och kulturarbetare beskattas som andra egenföretagare. Det är enligt vår mening angeläget att förbättra förutsättningarna för alla företagare.
Bakom varje framträdande eller alster finns ofta mycket långa perioder av studier eller övning innan arbetet kan resultera i en inkomst. Det är viktigt att kulturskapare bemöts med generositet vid bedömningen för rätt till genomförda avdrag, såsom exempelvis studieresor, utbildning och materiel. Därför är det angeläget att centralisera skattemyndighetens handläggning och bedömning av konstnärlig verksamhet för att få en mera enhetlig rättstillämpning.
Konstnärsstipendier är ett samlingsbegrepp som innefattar olika typer av tidsbegränsade stipendier och bidrag. De stipendier som förekommer bör ge de konstnärligt verksamma möjlighet att under en längre men avgränsad tid få uppbära sådana. De skall i första hand ges till unga lovande konstnärer. Skall stipendier vara pensionsberättigande skall pensionsavgifter betalas, något som innebär att myndigheter måste räkna upp stipendiebeloppen och betala avgifter.
Statens stöd bör inriktas på att öka de yrkesverksamma konstnärernas möjlighet att få ersättning för det arbete de utför. För att möjliggöra företags kultursponsring behövs tydligare regler. En ökad efterfrågan på konstnärernas alster leder till ökade arbetsmöjligheter och därmed ökade inkomster.
Konstnärsverksamhet är utomordentligt arbetsintensiv, vilket gör att förbättrade skattevillkor för konstnärer och gallerier kommer att stimulera verksamheten och minska den grå marknaden.
Ytterligare förslag för att underlätta konstnärernas arbetssituation återfinns i motion 2000/01:Kr230 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m)
12 Design
Att skönhet är ett fundamentalt mänskligt behov visar historien. Människans förmåga att formge har varit en förutsättning för att förbättra tillvaron och för överlevnad. Föremål är symboler för kulturen. Lokaler, det offentliga rummet, den lilla orten, staden och vårt land gestaltar alla en identitet.
Design är ett konkurrensmedel som kommer att bli allt viktigare. En duktig designer kan bli ett väsentligt tillskott för att ett företag skall lyckas på marknaden. Samspelet mellan form och funktion är en ganska ny företeelse i vårt land. Men intresset för svensk arkitektur, form och design bara ökar och ökar och hör till de nya utmaningarna. Design, formgivning och konsthantverk exemplifierar några av de olika begrepp med delvis skiftande innebörd som används inom form- och designområdet.
Forskningen kring designområdet behöver ges bättre möjligheter till utveckling. Konsthantverkets, formgivningens och industridesignens historia, liksom den samtida designens, skulle behöva dokumenteras, analyseras och forskas om. Design är i lika hög grad en kulturfråga som en näringspolitisk fråga och den behövs i det offentliga rummet. Därför är samspelet mellan olika aktörer; formgivare, utbildningsanstalter, företag, offentliga beställare, brukare m.fl. viktig. För att åstadkomma en dialog behövs mötesplatser. Här kan företag, designer och formgivare mötas och inspireras. Här kan man vidga kunskaper kring designområdet och öka tillgängligheten också för allmänheten.
13 Funktionshindrade och kulturen
Att tro på människan och livet är att ge alla samma chanser. Det är viktigt att stimulera till gränsöverskridande utmaningar för att utveckla och berika alla. Människor med funktionshinder måste ges möjlighet att påverka sin egen situation och kunna ta del av verksamheter som de själva anser angelägna. Att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet ingår i FN:s standardregler, som Sverige antagit. Funktionshindrades tillgång till kultur och media, både som aktörer och konsumenter, måste förbättras.
Krav skall kunna ställas att såväl synskadade som andra läshandikappade skall få möjlighet att avlyssna textremsan i SVT:s program och att döva och hörselskadade skall få bättre möjligheter att ta del av SVT:s programutbud. Redan i dag finns teknik för att göra TV tillgänglig för synskadade.
Våra scenskolor, teatergrupper och scener erbjuder i dag inte människor med funktionshinder konstnärlig utbildning eller yrkesarbete. Uppenbarligen saknas såväl kompetens som möjlighet att ta emot människor med funktionshinder, något som hindrar handikappade från en framtid som yrkesskådespelare. I Gävle finns Gävle Handikappteater. Med specialskriven dramatik och pedagogik har man lyckats att utveckla skådespelarna från fritidsskådespelare till yrkesskådespelare. Med den kompetens och det kunnande som finns där bör projektet få ett nationellt uppdrag.
Bokklubben Club Braille för synskadade och blinda bör få stöd. Regeringen fick redan förra året i uppdrag att finna former för finansiering men har ännu inte återkommit i frågan. Teknikutvecklingen går snabbt och utrustning för uppspelning av digitala talböcker måste ses som hjälpmedel. Biblioteken måste kunna erbjuda fler digitala böcker.
Stockholm den 2 oktober 2000
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)
Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)
Gun Hellsvik (m)
Gunnar Hökmark (m)
Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)
Per Westerberg (m)