Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa systemet med TV-licens. Motivering
Under 1990-talets första del ökade antalet hushåll med nästa 300 000 personer medan antalet avgiftsbetalande steg med endast 60 000 personer. Det är fullständigt osannolikt att endast närmare vart femte nytt hushåll i Sverige under denna tid skaffat TV-mottagare. Då upptäcktsrisken är minimal och straffen näst intill omöjliga att döma ut fortsätter nuvarande ordning. Lite förenklat kan man säga att ärliga TV-tittare med medelinkomst får betala en extra skatt om någon knapp procent.
Argument mot TV-avgift är många. Det viktigaste är sannolikt att den som inte vill se de s k public choice-kanalerna ändå tvingas betala en avgift. Modern teknik öppnar dessutom för möjlighet till enklare alternativ finansiering om inte en finansiering över statens kulturbudget kan accepteras.
Enligt uppgift vill Radiotjänst avgiftsbelägga s k bredbandsdatorer med
TV-licens. Av en skrivelse till Kulturdepartementet framgår att man via bredband kan se TV genom datorn. Logiken är således att en dator uppkopplad till Internet är genom den tekniska utvecklingen jämförbar med en TV-mottagare.
Innehav av datorer med extrakort med TV-mottagare, tuner, samt videoapparater är licenspliktigt sedan tidigare. Den snabba tekniska utvecklingen avslöjar det absurda i dagens system med TV-licens. Det är dessutom tämligen olämpligt att ett statsföretag generellt ska registrera vilka medborgare som innehar en viss datorutrustning.
Avgiften för att få titta på tv i vårt land infördes på 1950-talet när mediavärlden såg helt annorlunda ut än idag. Riksdagen fattade senast år 1996 beslut om villkoren för radio och TV i allmänhetens tjänst för perioden 1997-2001. Principen är att verksamheten ska finansieras i huvudsak via TV- avgifter.
Ett grundläggande villkor för att public service-uppdraget ska kunna utföras är att programföretagen kan upprätthålla en redaktionell självständighet och integritet i förhållandet till riksdag och regering, företag och ekonomiska intressen, de stora organisationerna och andra makthavare. Om detta är de flesta överens. Finansieringen genom TV-avgifter påstås vara en av de åtgärder som garanterar självständigheten och sägs fungera som en buffert mellan programföretagen och riksdag och regering.
Ett alternativ med finansiering över statsbudgeten menar kritikerna utgöra ett hot mot programföretagens integritet. Med denna logik är inte t ex förvaltningsdomstolarna med säkerhet opartiska när det gäller statsintresset gentemot den enskilde medborgaren.
Stockholm den 27 september 2000
Johan Pehrson (fp)