1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till hur tillgången till
scener skall kunna säkras för livemusik (spelningar inför publik) med
inriktning på pop- och rockmusik utifrån en analys av den danska "spel-
ställelagen" i enlighet med vad i motionen anförs.
2. Riksdagen begär att regeringen i övrigt utreder förutsättningarna för den
icke-kommersiella ungdomsmusiken, t.ex. avseende bristen på
repetitionslokaler för unga pop- och rockmusiker.
2 Bakgrund
2.1 Läget i Sverige
I motionen "Pop och rock - från källare till MTV" (1999/2000:Kr231)
redovisade vi musikens betydelse för den enskilde utövaren och
lyssnaren, inte minst barn och ungdomar. Många svenska artister och
musiker, inte minst kvinnor, har och har haft stora framgångar på den
internationella marknaden. I en rapport från Expertgruppen för studier av
offentlig ekonomi, ESO, "Att ta sig ton" (Ds 1999:28), analyseras den
svenska musikbranschen och konstateras att den framgångsrika svenska
musikexporten bl.a. beror på bredden i den svenska musikutbildningen,
främst genom de kommunala musik- och kulturskolorna. Här betonas
också att ca 400 000 svenskar sjunger i kör, att läskunnigheten vad gäller
noter hör till de högsta i världen, att många sjunger och skriver texter på
engelska, vilket ger möjlighet till ett omedelbart inträde till de största
marknaderna för musik. Den svenska musikexporten består av olika typer
av musikformer/musikstilar, men det är otvivelaktigt den svenska
populärmusiken som står för den absolut största andelen av
musikexporten. Den statliga kulturpolitiken har främst inriktats på stöd
till utgivning av konstmusik, dvs. klassisk musik, och till viss del
folkmusik genom fonogramstödet. Detta stöd hanteras av Statens
kulturråd. Pop- och rockmusiken är i allt väsentligt hänvisad till den
kommersiella skivmarknaden.
Det finns emellertid hotbilder mot det "svenska musikundret"!
Med tanke på att ESO-rapporten anser att musikskolorna har en mycket
framträdande roll i förklaringen till framgångarna för den svenska
musikexporten, så ses det som allvarligt att musikskolorna under flera års tid
har drabbats av nedskärningar, ökade deltagaravgifter och en kösituation.
Detta är allvarligt, eftersom denna musikutbildning har stor betydelse för den
enskilde men också en avgörande betydelse för att skapa den bredd, som kan
ge musikaliska toppar inom olika musikstilar.
Vare sig ESO eller Kulturrådet (i sin rapport "Om 2000 Världen") tar upp
kvinnors/flickors musicerande i förhållande till mäns/pojkars. Konstateras kan
ändå att många av de artister som har haft och har stora framgångar
internationellt är kvinnor. Ändå vet vi att det är en starkt övervägande del
unga män som spelar i band - här tycks tjejerna inte kunna hävda sig på lika
villkor. När det på senare tid har dykt upp en rad framgångsrika grupper
bestående av tjejer kommer de ofta från orter ute i landet. Sahara Hotnights
från Robertsfors är en. Det är nog inte alltför vågat att hävda att den större
tillgången till repetitions och spellokaler ute på landsbygden är en faktor som
främjar mer jämlika möjligheter för tjej- och killgrupper.
Bristen på funktionella repetitionslokaler runt om i landet är ett stort
problem. På varje ort - stora mer än små, förorter mer än storstadsinnerstad -
finns det ett stort antal pop- och rockband som saknar tillgång till
repetitionslokaler eller som får nöja sig med undermåliga lokaler med dålig
akustik, bristande ljudisolering och ljuddämpning. Detta kan upplevas
störande av de närboende och kan ge musikerna livslånga hörselskador.
Till detta kommer den stora bristen, ja, i princip den totala frånvaron på
scener/platser där unga musiker, tjejer och killar, kan framföra sin musik
"live". Statens kulturråd skriver följande i sin omvärldsanalys "Om 2000
Världen" under rubrikerna "Livescenens kris" och "Den levande musikens
död" (sid. 28):
Det offentliga stödet till pop- och rockscenen är inte särskilt stort. Av
länsmusikens verksamhet är ungefär 5 procent pop och rock. Ca 10
procent av stödet till fonogramproduktion går till pop/rockproduktioner.
Vad gäller stödet till fria musikgrupper och arrangörer är procentandelen
7 respektive 6 procent.
Vidare lyfter Statens kulturråd fram följande, med hänvisning till
utredaren Kim Fors tidigare nämnda ESO-rapport (sid. 29):
En faktor som han inte tar upp är att unga svenska band tidigare haft
relativt stora möjligheter att möta sin svenska hemmapublik, dels på ett
tidigt stadium i sin karriär genom spelningar på fritidsgårdar, dels genom
att det funnits musikföreningar bl.a. inom Kontaktnätet som bildat en bas
för turnerandet. Dessa möjligheter finns knappast i dag. ... De medelstora
svenska musikbolagen existerar inte längre och de små oberoende
bolagen har sällan resurser att skicka ut sina artister på turnéer. Dessutom
är mottagarledet svagt. För 15 år sedan fanns relativt gott om spelställen,
såväl musikföreningar som fritidsgårdar. I och med krisåren i slutet av
80-talet och början av 90-talet drabbades dessa av kommunernas
nedskärningar, varvid många försvann och aldrig lyckades komma
tillbaka när ekonomin vände i slutet av 90-talet. En annan faktor som gör
att
livescenen hotas är bokningsbolagen som driver upp gagenivån för de
kända artisterna och grupperna. Konsekvenserna av denna utveckling är
att det snart inte längre finns en levande pop- och rockscen i Sverige. Inte
ens i Stockholm finns någon riktig rockklubb. ... Det finns starka skäl att
anta att denna utveckling negativt kommer att påverka framväxten av en
ny svensk musikergeneration. Om man inte får möta en publik är det
svårt att utvecklas som musiker. Förekomsten av en pop- och rockscen
skapar också ett intresse hos unga människor att gå på konsert, även
bland dem som inte har ett specialämne för musik av ett visst slag. I det
långa loppet kan krisen inom pop- och rockscenen också komma att
påverka publikströmningen inom andra genrer.
Denna dystra bild belyses också i olika artiklar i Dagens Nyheter den 19
september 2000 (sid. B 4) med de negativa rubrikerna "I Sverige dör
klubbarna" och "Rock-Stockholms förlorade guldålder". Här konstateras
att Stockholms sista rockscen, Torsgatan 1, har försvunnit.
2.2 Spelställelagen i Danmark
Men det finns också en mer positiv rubrik på samma sida i DN, nämligen:
"Staten ger liv åt dansk rock." Här sägs: "Danska politiker gillar rock. De
är överens om att musiklivet är en viktig del av ungdomskulturen och har
därför stiftat en ny lag, 'spelställeslagen'." Lagen antogs i folketinget så
sent som i maj i år och innebär ett kraftigt utvidgat stöd till rock- och
jazzmusiken i Danmark, där staten står för hälften av bidraget medan
kommunerna och landstingen delar på den andra halvan. Bidraget för år
2001 ligger på totalt 60 miljoner danska kronor. I år har 14 regionala
spelställen och 138 andra spelställen fått honorarstöd och 40 festivaler har
säkrats genom en förlustgaranti.
I Danmark inser man uppenbarligen att rocken är en så viktig del av
ungdomskulturen och hela musiklivet att den behöver ett stöd som liknar det
som går till den klassiska musiken. Även vi i Sverige borde lyfta fram och
stödja den icke-kommersiella ungdomsmusiken.
3 Förslaget
Det är nu hög tid att även de svenska politikerna visar att de gillar pop
och rock och vidtar nödvändiga åtgärder för att säkra tillgången till
"livescener" för denna musik och tillser att lämpliga repetitionslokaler
finns tillgängliga och att den svenska musikens bredd och topp säkras i
framtiden genom en utveckling av de svenska musik- och kulturskolorna
som säkrar undervisning åt alla som önskar delta i deras utbildningar.
Regeringen bör därför återkomma med förslag till riksdagen som ger dessa
nödvändiga förutsättningar för unga musiker av båda könen. Det är därvidlag
lämpligt att närmare studera den danska "spelställeslagen".
Som ett led i att säkra lokalbehovet bör Statens kulturråd få regeringens
uppdrag att inventera de lokaler som är helt eller delvis finansierade via
offentligt stöd. Kulturrådet bör vidare ges uppdraget att förhandla med
huvudmännen för att ställa dessa redan befintliga lokaler till förfogande för
den icke-kommersiella ungdomsmusiken, både vad gäller repetition och
spelningar inför publik.