1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till hur tillgången till scener skall kunna säkras för livemusik (spelningar inför publik) med inriktning på pop- och rockmusik utifrån en analys av den danska "spel- ställelagen" i enlighet med vad i motionen anförs.
2. Riksdagen begär att regeringen i övrigt utreder förutsättningarna för den icke-kommersiella ungdomsmusiken, t.ex. avseende bristen på repetitionslokaler för unga pop- och rockmusiker.
2 Bakgrund
2.1 Läget i Sverige
I motionen "Pop och rock - från källare till MTV" (1999/2000:Kr231) redovisade vi musikens betydelse för den enskilde utövaren och lyssnaren, inte minst barn och ungdomar. Många svenska artister och musiker, inte minst kvinnor, har och har haft stora framgångar på den internationella marknaden. I en rapport från Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi, ESO, "Att ta sig ton" (Ds 1999:28), analyseras den svenska musikbranschen och konstateras att den framgångsrika svenska musikexporten bl.a. beror på bredden i den svenska musikutbildningen, främst genom de kommunala musik- och kulturskolorna. Här betonas också att ca 400 000 svenskar sjunger i kör, att läskunnigheten vad gäller noter hör till de högsta i världen, att många sjunger och skriver texter på engelska, vilket ger möjlighet till ett omedelbart inträde till de största marknaderna för musik. Den svenska musikexporten består av olika typer av musikformer/musikstilar, men det är otvivelaktigt den svenska populärmusiken som står för den absolut största andelen av musikexporten. Den statliga kulturpolitiken har främst inriktats på stöd till utgivning av konstmusik, dvs. klassisk musik, och till viss del folkmusik genom fonogramstödet. Detta stöd hanteras av Statens kulturråd. Pop- och rockmusiken är i allt väsentligt hänvisad till den kommersiella skivmarknaden.
Det finns emellertid hotbilder mot det "svenska musikundret"!
Med tanke på att ESO-rapporten anser att musikskolorna har en mycket framträdande roll i förklaringen till framgångarna för den svenska musikexporten, så ses det som allvarligt att musikskolorna under flera års tid har drabbats av nedskärningar, ökade deltagaravgifter och en kösituation. Detta är allvarligt, eftersom denna musikutbildning har stor betydelse för den enskilde men också en avgörande betydelse för att skapa den bredd, som kan ge musikaliska toppar inom olika musikstilar.
Vare sig ESO eller Kulturrådet (i sin rapport "Om 2000 Världen") tar upp kvinnors/flickors musicerande i förhållande till mäns/pojkars. Konstateras kan ändå att många av de artister som har haft och har stora framgångar internationellt är kvinnor. Ändå vet vi att det är en starkt övervägande del unga män som spelar i band - här tycks tjejerna inte kunna hävda sig på lika villkor. När det på senare tid har dykt upp en rad framgångsrika grupper bestående av tjejer kommer de ofta från orter ute i landet. Sahara Hotnights från Robertsfors är en. Det är nog inte alltför vågat att hävda att den större tillgången till repetitions och spellokaler ute på landsbygden är en faktor som främjar mer jämlika möjligheter för tjej- och killgrupper.
Bristen på funktionella repetitionslokaler runt om i landet är ett stort problem. På varje ort - stora mer än små, förorter mer än storstadsinnerstad - finns det ett stort antal pop- och rockband som saknar tillgång till repetitionslokaler eller som får nöja sig med undermåliga lokaler med dålig akustik, bristande ljudisolering och ljuddämpning. Detta kan upplevas störande av de närboende och kan ge musikerna livslånga hörselskador.
Till detta kommer den stora bristen, ja, i princip den totala frånvaron på scener/platser där unga musiker, tjejer och killar, kan framföra sin musik "live". Statens kulturråd skriver följande i sin omvärldsanalys "Om 2000 Världen" under rubrikerna "Livescenens kris" och "Den levande musikens död" (sid. 28):
Det offentliga stödet till pop- och rockscenen är inte särskilt stort. Av länsmusikens verksamhet är ungefär 5 procent pop och rock. Ca 10 procent av stödet till fonogramproduktion går till pop/rockproduktioner. Vad gäller stödet till fria musikgrupper och arrangörer är procentandelen 7 respektive 6 procent.
Vidare lyfter Statens kulturråd fram följande, med hänvisning till utredaren Kim Fors tidigare nämnda ESO-rapport (sid. 29):
En faktor som han inte tar upp är att unga svenska band tidigare haft relativt stora möjligheter att möta sin svenska hemmapublik, dels på ett tidigt stadium i sin karriär genom spelningar på fritidsgårdar, dels genom att det funnits musikföreningar bl.a. inom Kontaktnätet som bildat en bas för turnerandet. Dessa möjligheter finns knappast i dag. ... De medelstora svenska musikbolagen existerar inte längre och de små oberoende bolagen har sällan resurser att skicka ut sina artister på turnéer. Dessutom är mottagarledet svagt. För 15 år sedan fanns relativt gott om spelställen, såväl musikföreningar som fritidsgårdar. I och med krisåren i slutet av 80-talet och början av 90-talet drabbades dessa av kommunernas nedskärningar, varvid många försvann och aldrig lyckades komma tillbaka när ekonomin vände i slutet av 90-talet. En annan faktor som gör att livescenen hotas är bokningsbolagen som driver upp gagenivån för de kända artisterna och grupperna. Konsekvenserna av denna utveckling är att det snart inte längre finns en levande pop- och rockscen i Sverige. Inte ens i Stockholm finns någon riktig rockklubb. ... Det finns starka skäl att anta att denna utveckling negativt kommer att påverka framväxten av en ny svensk musikergeneration. Om man inte får möta en publik är det svårt att utvecklas som musiker. Förekomsten av en pop- och rockscen skapar också ett intresse hos unga människor att gå på konsert, även bland dem som inte har ett specialämne för musik av ett visst slag. I det långa loppet kan krisen inom pop- och rockscenen också komma att påverka publikströmningen inom andra genrer.
Denna dystra bild belyses också i olika artiklar i Dagens Nyheter den 19 september 2000 (sid. B 4) med de negativa rubrikerna "I Sverige dör klubbarna" och "Rock-Stockholms förlorade guldålder". Här konstateras att Stockholms sista rockscen, Torsgatan 1, har försvunnit.
2.2 Spelställelagen i Danmark
Men det finns också en mer positiv rubrik på samma sida i DN, nämligen: "Staten ger liv åt dansk rock." Här sägs: "Danska politiker gillar rock. De är överens om att musiklivet är en viktig del av ungdomskulturen och har därför stiftat en ny lag, 'spelställeslagen'." Lagen antogs i folketinget så sent som i maj i år och innebär ett kraftigt utvidgat stöd till rock- och jazzmusiken i Danmark, där staten står för hälften av bidraget medan kommunerna och landstingen delar på den andra halvan. Bidraget för år 2001 ligger på totalt 60 miljoner danska kronor. I år har 14 regionala spelställen och 138 andra spelställen fått honorarstöd och 40 festivaler har säkrats genom en förlustgaranti.
I Danmark inser man uppenbarligen att rocken är en så viktig del av ungdomskulturen och hela musiklivet att den behöver ett stöd som liknar det som går till den klassiska musiken. Även vi i Sverige borde lyfta fram och stödja den icke-kommersiella ungdomsmusiken.
3 Förslaget
Det är nu hög tid att även de svenska politikerna visar att de gillar pop och rock och vidtar nödvändiga åtgärder för att säkra tillgången till "livescener" för denna musik och tillser att lämpliga repetitionslokaler finns tillgängliga och att den svenska musikens bredd och topp säkras i framtiden genom en utveckling av de svenska musik- och kulturskolorna som säkrar undervisning åt alla som önskar delta i deras utbildningar.
Regeringen bör därför återkomma med förslag till riksdagen som ger dessa nödvändiga förutsättningar för unga musiker av båda könen. Det är därvidlag lämpligt att närmare studera den danska "spelställeslagen".
Som ett led i att säkra lokalbehovet bör Statens kulturråd få regeringens uppdrag att inventera de lokaler som är helt eller delvis finansierade via offentligt stöd. Kulturrådet bör vidare ges uppdraget att förhandla med huvudmännen för att ställa dessa redan befintliga lokaler till förfogande för den icke-kommersiella ungdomsmusiken, både vad gäller repetition och spelningar inför publik.
Stockholm den 27 september 2000
Peter Pedersen (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Mats Einarsson (v)
Kenneth Kvist (v)
Tanja Linderborg (v)
Tasso Stafilidis (v)
Willy Söderdahl (v)