1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att åtgärder av det slag som anges i motionen bör vidtas, så att
Sverige inte till följd av otydlig lagstiftning eller bristande
rättstillämpning uppfattas som en fristad för nazistisk, antisemitisk och
rasistisk propaganda.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att fokus för satsningen Levande historia och
Stockholmskonferenserna kring Förintelsen bör bestå också i framtiden.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den svenska behandlingen av asylsökande judar från den
tidigare Sovjetunionen måste utredas och omprövas. 1
4.
1 Yrkande 3 hänvisat till SfU.
Motivering
Sverige har genom satsningen Levande historia och
Stockholmskonferensen om Förintelsen vunnit stor internationell respekt.
Grupper som inom och utom Sverige i decennier, ofta i motvind, arbetat
för att bygga upp effektiva motkrafter mot rasism, antisemitism och
främlingsfientlighet i olika former har uppfattat aktiviteterna som ett
välkommet erkännande. Det är glädjande att Stockholmskonferensen
kommer att följas av flera liknande internationella sammandragningar.
Det är också glädjande att olika inslag i den hittillsvarande svenska
lagstiftningen på området numera är föremål för utredning.
Det är inte hållbart att Sverige på ett plan framstår som ett föregångsland i
kampen mot antisemitism och rasism och på ett annat plan framstår som en
fristad för antisemitisk, nazistisk och likartad propaganda som inte kan
bedrivas i andra europeiska länder. Både den s k Vit maktmusiken, som ofta
sprids från just Sverige till andra länder, och den propaganda över Internet
som produceras t ex av gruppen kring Radio Islam har vid flera tillfällen
väckt berättigade frågor om den svenska lagstiftningens effektivitet och det
svenska rättsväsendets förmåga att tillgodogöra sig viktig kunskap om
samtida nazistisk och närbesläktad propaganda.
I flera riksdagsmotioner under 1990-talet har en översyn av lagen om hets
mot folkgrupp och anslutande lagstiftning begärts. En utredning av flera av de
frågeställningar som bl a aktualiserats i dessa motioner pågår f n. Till
vägledning för kommande regeringsförslag bör riksdagen ändå kunna uttala
som sin mening att Sverige inte till följd av otydlig lagstiftning eller
bristande
rättstillämpning får uppfattas som en fristad av nazistiska och antisemitiska
grupper. Detta är också en nödvändig del av vår trovärdighet gentemot övriga
EU.
När den process som inleddes med Stockholmskonferensen i januari 2000
nu går vidare kommer trycket troligen att bli större att förskjuta fokus från
Förintelsen till andra typer av förbrytelser i andra delar av världen och vid
andra tidpunkter. Det är enligt min mening mycket angeläget att någon sådan
förskjutning inte sker. Det borde vara en självklarhet för skola, forskning och
samhällsdebatt att belysa och analysera folkmord och övergrepp utan låsning
till en bestämd historisk händelse eller period. Men satsningen Levande
historia har tillkommit i ett speciellt syfte som har sin bakgrund i den
historiska särställning som antisemitismen har i västvärldens historia.
Till skillnad från andra former av gruppfördomar har antisemitismen lett
fram till en politisk ideologi vars enda mål är att till varje pris utplåna
samtliga medlemmar av en bestämd etnisk grupp, var de än finns på jorden.
Det unika med Förintelsen är, som professor Yehuda Bauer framhållit, inte
antalet mördade eller massmordens teknik - kommunistiska regimer har
mördat fler, och många av dem som dog i Förintelsen mördades på
traditionellt sätt, genom avrättning - utan ideologin. Det är angeläget att
staten ekonomiskt kan ge stöd också till andra upplysningssatsningar om
diktaturers förtryck och massmord - i synnerhet de kommunistiska
diktaturerna - men projektet Levande historia bör förbli ett projekt som utgår
från Förintelsen och den ideologi som ledde fram till Förintelsen.
I debatten om Sveriges förhållningssätt till antisemitism vid sidan av
projektet Levande historia har många också fäst uppmärksamheten på
behandlingen av judiska asylsökande från den tidigare Sovjetunionen.
Intrycket består alltjämt att svenska myndigheter är orimligt kallsinniga inför
den förföljelse som uppenbarligen förekommer i flera f d sovjetrepubliker. Ett
huvudproblem tycks vara att denna förföljelse sällan eller aldrig äger rum på
grund av initiativ från regeringen i respektive land, utan sker på lokalt
initiativ av lokal polis och andra myndigheter som lever kvar i
sovjetsystemets öppet proklamerade judefientlighet. Riksdagen bör ge
regeringen tillkänna att den svenska hållningen till judiska asylsökande från f
d Sovjetunionen måste undersökas och omprövas.