Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det avtal om EU:s konstitution och EU-medborgarnas fri-
och rättigheter som skall antas i Nice i år måste göras till föremål för en
beslutande folkomröstning i Sverige.
Det europeiska projektet
Ända sedan andra världskrigets slut har synen på samarbetet
inom Europa eller snarare inom Västeuropa efter det kalla
krigets utbrott följt två linjer. Den ena linjen var den
kontinentala. Ett av de första stegen i detta samarbete
byggde på en tullunion. De deltagande länderna skulle
upprätta en likformig tullmur mot omvärlden, medan
tullskyddet inom området skulle försvinna. Att Frankrike
och Tyskland tillsammans med BeNeLux-länderna och
Italien valde en sådan lösning var inte förvånande. Den var i
överensstämmelse med dessa länders tradition. Vi får inte
glömma att Frankrike hade haft en lång historia av
protektionism och detta gällde också till viss del Tyskland.
Under 30-talet var tullhinder och andra regleringar mot
utlandet mycket långtgående. Det är inte fel att hävda att de
kontinentala länderna i förhållandevis liten utsträckning
påverkades av liberala strömningar i motsats till
Storbritannien, vars ekonomer med Adam Smith som pionjär
visade hur specialisering, arbetsbyte och frihandel ökade
välfärden i världen.
Storbritannien, de skandinaviska länderna, Schweiz m fl såg tidigt
fördelarna med frihandel, avregleringar och marknadsekonomi, även om
socialistiska politiker vid mitten av 1900-talet fick ökad sympati för
regleringar. De höll dock fast vid frihandelsprinciperna. En tullunion skulle
ha höjt tullarna i dessa senare länder och dessutom ansågs en sådan union
leda till vissa för de olika länderna, något skilda utrikespolitiska nackdelar.
Därför förkastades medlemskap i tullunionen EEC och i stället bildades ett
frihandelsområde EFTA.
EEC hade ekonomiska framgångar under 50- och 60-talet. Tysklands
ekonomi gick starkt framåt. Detta berodde på en rad olika omständigheter:
Tyskland hade små kostnader för försvar, Tyskland fick tillgång till
Frankrikes tidigare stängda marknad för verkstadsprodukter och Tyskland
hade en helt modern produktionsapparat.
Frankrike fick i gengäld en för landet välkommen marknad för
jordbruksprodukter och då också möjligheter att modernisera jordbruket.
EEC:s jordbrukspolitik blev dock början till nuvarande EU:s
jordbruksreglering (CAP) som fått allt fler negativa drag.
Storbritannien hade däremot betydande ekonomiska och strukturella
problem delvis skapade av de två världskrigen. Skulder från andra
världskriget och betydande förpliktelser mot samväldet utgjorde bakgrunden
för en destruktiv ekonomisk "stop-go-politik". Till detta kom att
labourregeringen efter andra världskriget nationaliserade industrier och
fortsatte planhushållningen från kriget. Detta försvagade utvecklingen av bl a
stål-, verkstads- och bilindustrin. Missgreppen födde också en militant
fackföreningsrörelse.
Storbritannien och därmed EFTA-området fick lägre tillväxt än EEC och
ansågs under 60-talet ha misslyckats i den ekonomiskta konkurrensen med
EEC. Att det var andra faktorer än olikheterna i det ekonomiska samarbetet
mellan de västeuropeiska länderna som varit utslagsgivande förbigicks i
huvudsak med tystnad, när Storbritannien och Danmark anslöts till EEC
(sedermera EG) i början av 1970-talet. Inte heller diskuterades vid denna tid
den federala inriktning som fanns redan i Romavtalet, och framväxten av den
för EEC/EG speciella styrningen och byråkratin.
De federala målsättningar som fanns i Romavtalet uppfattades av de länder
som inte tillhörde EEC:s kärna mer som luftiga mål än realpolitiska
strävanden. Denna verklighetsuppfattning har lett till att de styrande
politikerna i framförallt de forna EFTA-staterna allt för lättvindigt
accepterat
avtal som, inte uttryckligen men i praktiken, skapat en alltmer federalistisk,
byråkratisk politik med allt större demokratiska underskott.
Resultatet har blivit en betydande misstro mellan den politiska eliten samt
näringslivets och de fackliga organisationernas toppar och medborgarna.
Detta har kommit till uttryck på en rad olika sätt under senare år. Det låga -
för svenskt vidkommande - katastrofalt dåliga valdeltagandet vid EU-valet
utgör ett exempel. Danmarks låga valdeltagande till EU-parlamentet och det
rekordhöga röstdeltagandet vid folkomröstningen om EMU beror på samma
motsättning mellan elit och folk. Även i Tyskland börjar nu en betydande
majoritet - 60 procent enligt opinionsundersökningar - ifrågasätta det tredje
steget vid bildandet av EMU. En majoritet vill inte byta DM mot euron och
allt oftare påpekas att beslutet fattats "över tyskarnas huvud".
Folkomröstningar är ju inte tillåtna enligt tysk grundlag. För de styrande både
i Sverige och ute i Europa tycks detta folkliga missnöje förvåna. Vilka kan
orsakerna vara till detta?
Ingen klartext om målet -
en europeisk stat
Målet en stat - en europeisk federation - har oftast inte
presenterats i klartext. Tysklands utrikesminister Joschka
Fischer tillhör ett av de fåtaliga undantagen. Hans
frispråkighet om det federala målet ledde också till något
som kan liknas vid en reprimand av den egna regeringen och
andra högt uppsatta politiker inom EU.
Men varför har inte en upplyst allmänhet kunnat utläsa vad som var på
gång i de olika avtalen?
När det gäller Maastrichtavtalet och EMU har både politiker och
ekonomer, framförallt i Storbritannien, framhållit att EMU obestridligen leder
till en stat. Det går inte, har det betonats, att ha en penningpolitik
fristående
från de olika ländernas finans- och skattepolitik. Dessa politikområden utgör
den hårda kärnan för en självständig nation. Detta har förnekats - säkerligen
mot bättre vetande - av alla dem som såg den federalistiska utvecklingen som
något oundvikligt och gott. Senast har Amsterdamavtalet utgjort ännu ett steg
på vägen mot en federalistisk politik. En bredare diskussion om detta avtal
har saknats. En av orsakerna till detta har hängt samman med att avtalet har
varit ytterst svårtillgängligt. Detta sätter fokus på ytterligare ett problem
inom
EU-politiken.
För att belysa detta måste vi se på det olika avtalens konstruktion och
färdriktning. I Romavtalet slogs fast att "grunden lagts för en allt närmare
union" och "en gemensam kommersiell politik". För yttervärlden var EEC en
ekonomisk tullunion men för de invigda grundarländerna hade man anträtt
vägen till en federal union. I första artikeln till Maastrichtavtalet heter det
att
"detta avtal utgör ett nytt steg i den process som syftar till att skapa en allt
fastare union" och i avtalet stadgades om EU-medborgarskap. Medborgarna
fick också ett pass, en flagga och en nationalsång, allt saker som brukar
känneteckna en nation.
Maastrichtavtalet har således spelat en avgörande betydelse för unionens
utveckling. Den skapade en rad nya gemensamma institutioner inom EU.
Avtalet som innehöll 7 titlar, 17 protokoll och 33 deklarationer skapade en
europeisk union (artikel A), medborgarskap i denna union (artikel B) som
också innehöll målen för en ekonomisk och monetär union, en gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik med målet att skapa ett gemensamt försvar, ett
nära samarbete inom rättväsendet och en cementering av acquis
communautaire. Artikel C innehöll de första tecknen på att man önskade
skapa en gemensam konstitution. Amsterdamavtalet följde upp
Maastrichtavtalet. Avtalet innehöll 8 titlar, 34 protokoll och 58 deklarationer.
Lagstiftningen i avtalen bygger på en för oss svenskar främmande och
förvirrande metod. Ett nytt avtal ersätter inte ett gammalt utan i stället
införs
ändringar i alla de gamla avtalen. Detta innebär att Amsterdamavtalet också
innehöll ca 300 sidor ändringar och tillägg till tidigare avtal ända från
Europeiska stål- och kolunionen till Romavtalet, Europeiska enhetsakten och
Maastrichtavtalet. Detta innebär att Amsterdamavtalet, om inte hänsyn tas till
ändringarna i alla de andra avtalen, blir ett tomt skal eller, uttryckt på ett
annat sätt, ett administrativt skelett. Till detta kommer att avtalet om den
europeiska unionen har delats och fått en helt ny numrering, vilket gör
lagarna ännu mer svårlästa. Som politiker utan juridiska specialkunskaper i
EU-rätt är det en mardröm att på kort tid sätta sig in i vad förslagen verkligen
innebär. I Storbritannien gav British Management Data Foundation ut en bok
på enbart 350 sidor, som ställde samman texterna från de olika avtalen och
gjorde en tabell med tre kolumner, som gjorde jämförelser möjliga för att
belysa de antagna förändringarna. Utan denna bok hade säkerligen de
brittiska parlamentsledamöterna haft samma svårigheter som vi i Sverige. Nu
har de i stället visat sig vara de mest insatta i EU:s avtal och också de mest
kritiska mot EU:s ambitioner.
Denna omfattande beskrivning av de svårigheter som möter svenska
medborgare och svenska politiker att hålla sig á jour med den förändrade
lagstiftningen inom EU har ett viktigt syfte. Avtal av den betydelse som det är
fråga om kräver mycken tid för själständig analys. Godkännandet av nya avtal
måste kräva både bättre och mer informativa sammanställningar av den typ
som British Management Data Foundation publicerar men också längre
handläggnings- och motionstider vid beredningen av dessa avtal. Eftersom
avtalen dessutom djupast sett berör den svenska suveräniteten bör avtalen
antas eller förkastas genom beslutande folkomröstningar.
Att godkänna Amsterdamavtalet har redan det varit att gå ett steg för långt.
I allt fler beslut har man övergett reglerna om consensus till förmån för
majoritetsbeslut samtidigt som nya politikområden gjorts till angelägenheter
för EU.
Det nu aktuella avtalet -
Niceavtalet
Under Frankrikes ordförandeskap skall ett avtal om EU:s
konstitution förhandlas fram. Det skall bland annat innehålla
nya regler om medlemsländernas röstetal samt antalet
kommissionärer från de olika länderna. För de mindre
länderna som Sverige, Danmark, Irland etc betyder detta
mindre inflytande. Det är de stora länderna som på grund av
sin storlek i praktiken kommer att kunna diktera besluten
inom EU. Något annat är inte att räkna med.
Motivet för den nya konstitutionen är den förestående utvidgningen av
länder från Östeuropa. Hur skall dessa kunna anpassa sig till de regleringar
som finns inom EU, inte minst inom jordbruks- och livsmedelsområdet? Är
inte risken stor, att dessa länder skadas i sin ekonomiska utveckling på samma
sätt som det forna Östtyskland genom en alltför snabb återförening med
Västtyskland? Inte minst i Polen har man börjat bli kritisk till den utveckling
som nu förestår. Vad polacker och andra östeuropéer vill ha och behöver är
tillgång till marknader och möjligheter att ta över, inte minst
låglöneproduktion. Det är på detta sätt som tillväxt skapas både i länder som
på grund av kommunistisk planhushållning hamnat på efterkälken och i de
mer lyckligt lottade västeuropeiska industriländerna. Regleringar,
regionalstöd, billiga krediter eller gåvor brukar mera sällan skapa en sund
utveckling. Små länder har ofta större möjligheter att kasta av sig
underutvecklingen. Hongkong och Singapore är två exempel på detta. Att
ingå i en stat - eller ett område som inom en snar framtid vill bli en stat -
beskär sannnolikt utvecklingsmöjligheterna.
EU:s beslut om fri- och
rättigheter i Biarritz
I Biarritz i oktober skall EU-länderna ta ställning till den s k
Chartern om EU-medborgarnas fundamentala rättigheter.
Dokumentet som skall behandlas innehåller en rad
bestämmelser om sociala och arbetsrättsliga rättigheter
(regleringar), som i och för sig redan finns i Sverige. Det är
dock en stor skillnad mellan nationella regleringar och
regleringar inom EU. Att ta bort nationella regleringar går
bra, om det finns en majoritet för detta. De kan ju ha visat
sig vara skadliga på grund av förändrade sociala
förhållanden och näringslivsförhållanden. Att ta bort eller
förändra regleringar inom EU är sannolikt totalt omöjligt
eller åtminstone ytterligt svårt. Till detta kommer att de nu
nämnda dokumenten också innehåller legala och juridiska
bestämmelser som uppfattas som självklara för oss
skandinaver, britter och irländare. De bör därför inte göras
till föremål för en lagstiftning på det sätt som framgår av
förslaget. Några av förslagen måste dessutom rubriceras som
odemokratiska och frihetsinskränkande.
I april antog Europaparlamentet förslag om regler om erkännande av
politiska partier. Partistöd skulle utgå till de godkända partierna, medan de
partier som inte godkänts undanhölls partistöd. Sådan regler tycks mycket
främmande från svensk horisont. Detta är en åtgärd som strider mot tolerans,
något som demokrati måste vila på. Med tolerans avses att alla ska få
framföra sin mening - hur avskyvärd vi än tycker att den är. Tolerans innebär
också att politiska åsikter som anses avskyvärda skall bekämpas med alla till
buds stående medel. Dock får inte yttrandefriheten beskäras. Olagliga
handlingar som våld, missfirmelse etc skall bekämpas med de lagar och
påföljder som redan finns.
En artikel i den föreslagna rättighetskatalogen talar om
frihetsbegränsningar av ett anmärkningsvärt slag. Sådana kan användas om
"mål som är av allmänt intresse för unionen" ifrågasätts. En annan artikel
talar om "missbruk av rättigheter". I denna förbjuds EU-medborgare att
arbeta för förändringar av EU:s charter för medborgerliga rättigheter.
Att svenska medborgare skall ges rätt att underkänna en grundlag som på
väsentliga punkter inskränker, inte vidgar, de medborgerliga friheterna borde
vara en självklarhet. Om inte, går tankarna tillbaka till Wilhelm Mobergs
stora bok "Rid i natt". Ingen svensk politiker skall få trösta oss med att vad
som står i EU:s rättighetskatalog endast är "högtidsord utan substans".
För min del tror jag att svenskarna, precis som de kloka och erfarna män
som en gång gav USA dess konstitution, tycker att fri- och rättigheter är
självklara sanningar och egentligen inte behöver några omfattande
rättighetskataloger. Politiker som talar ett annat språk och som har levt i en
annan kulturkrets är vår och som vi över huvud taget inte vet vem de är kan
inte ge oss eller försäkra oss om rättigheter som vi tycker är självklara i ett
tolerant och demokratiskt samhälle. Allra helst inte när det finns förslag att
samtidigt skapa redskap för att minska våra självklara, grundläggande
rättigheter. Även här kan Vilhelm Moberg hjälpa oss att se det självklara. Vi
kan i hans böcker om de fattiga småländska utvandrarna och samma fattiga
men strävsamma invandrare till USA påminnas om vårt frihetsarv.
När danskarna sade nej till euron i sin folkomröstning, var det i grunden ett
nej till att avstå från sin självständighet. Om avtalet i Nice innehåller en ny
konstitution och en rättighetskatalog för EU-medborgare, måste svenska
folket ha rätt att säga nej till detta avtal.
Europavän
Är jag då motståndare till EU. Ja, på det sätt EU har
utvecklats under senare år. Däremot är jag en Europavän
långt före EU. Det är därför min plikt att varna för en
utveckling inom EU som leder fel och i värsta fall kan skapa
splittring och konflikter både mellan styrande och styrda,
mellan olika grupper av människor och mellan människor
med olika språk och tradition, dvs mäniskor av olika
nationalitet. För att undvika en sådan utveckling måste
medborgarna själva ta ställning till de stora avgörande
Europafrågorna.