Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till
reformering av de s.k. ombudsmannainstituten med sikte på en
sammanhållen organisation under riksdagens primära insyn.
Motiv för mitt förslag
Sverige torde ha varit ett av de länder i världen som först inrättade
ombudsmän med uppgift att bevaka att enskilda medborgares lagliga
rättigheter tas till vara och att diskriminering av enskild individ eller
grupp ej sker. Flera länder har inrättat liknande ombudsmannainstitut
efter svensk modell.
Efterhand har vi fått en ganska rikhaltig flora av myndigheter under
regeringen såsom t.ex. DO (Diskrimineringsombudsmannen), BO
(Barnombudsmannen) och JämO (Jämställdhetsombudsmannen). Under
riksdagen sorterar sedan länge JO (Justitieombudsmannen).
Tid efter annan reses också krav på inrättande av nya "ombudsmän" med
uppgift att bevaka efterlevnaden av något särskilt rättighetsområde. Bilden av
olika ombudsmannamyndigheter är splittrad och risken att ärenden bollas
mellan olika "revirbevakare" ökar; den rättssökande allmänheten får svårare
att hitta rätt.
Sverige har ratificerat ett antal internationella konventioner rörande de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, t ex FN:s konvention
och FN:s barnkonvention.
Sedan Sverige dessutom inkorporerat Europakonventionen med svensk rätt
kan behovet av en mera sammanhållen kontroll av efterlevnaden av att andan
i dessa konventionsåtaganden efterlevs också sägas ha ökat.
FN har rekommenderat sina medlemsländer att inrätta ett fristående organ
med uppgift att skydda och främja mänskliga rättigheter.
Övervägande skäl talar för att sammanföra ombudsmannainstituten för att
vinna ökad slagkraft, spridning av övergripande kompetens och ett bättre,
samlat tillvaratagande av den enskildes rättigheter. Ett sådant rättighetsorgan
torde med fördel kunna sortera direkt under riksdagen för att markera större
oberoende, konstitutionell tyngd och demokratisk insyn.