1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att partistödet är en viktig förklaring till den allt
större klyftan mellan väljare och valda.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att partistödet inneburit en minskad
förändringsbenägenhet hos de politiska partierna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om att avskaffa det skattefinansierade partistödet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om krav på ökad öppenhet och redovisningsskyldighet
för såväl politiska partier som kandidater till förtroendeuppdrag som
utses i allmänna val.
Partierna i utförsbacke
Under hela 1990-talet fördes en allt intensivare debatt om hur den svenska
demokratin fungerar i allmänhet och de svenska partierna i synnerhet.
Bland annat tog sig debatten uttryck i ett flertal statliga utredningar som
på olika sätt valde att behandla brister i demokratins funktionssätt. Den
senaste i raden av dessa var den statliga Demokratiutredningen som i sitt
slutbetänkande "En uthållig demokrati - politik för folkstyrelse på 2000-
talet" (SOU 2000:1) gjorde en genomgripande analys av hur vår
demokrati fungerar.
Av särskilt intresse i denna och andra utredningar är det sätt varpå våra
partier fungerar. Det är ingen rolig bild dessa utredningar ger. Partierna
tappar
medlemmar i rask takt. Medelåldern i partierna blir allt högre, samtidigt som
ungdomsförbunden blir allt svagare. På flera håll i landet är nu situationen så
pass allvarlig att partierna till och med börjar få problem med rekryteringen
av förtroendevalda att besätta vunna mandat och uppdrag med. Dessutom har
avhopparna från såväl partierna som de politiska förtroendeuppdragen blivit
fler. Partipolitiken har blivit en krisbransch.
En dyster utveckling
Partierna har sammantaget förlorat drygt en miljon medlemmar under
1990-talet. Men då är alltså den ursprungliga jämförelsepunkten från den
tid då kollektivanslutningen ännu existerade; socialdemokratins ras
mellan 1990 och 1992 svarar för lejonparten av den totala
medlemsminskningen. Det är emellertid inte enbart Socialdemokraterna
som har förlorat medlemmar. Framför allt Centerpartiet, men också
Moderaterna och Folkpartiet, har en negativ trend. Sammantaget försvann
nästan en kvarts miljon medlemmar från partierna mellan 1992 och 1997.
Tabell 1. Partiernas medlemsantal under 1990-talet (1000-tal)
Tabell 1: (Parti 1990 1992 1995 1997 1999 )
Också de politiska ungdomsförbunden har drabbats av
medlemsavtappning. Mellan 1970 och 1990 halverades det totala
medlemsantalet i ungdomsförbunden och därefter, under 1990-talet, har
ännu en halvering ägt rum. De senaste tre åren har dock en viss ökning
skett. I dag är 57 000 personer medlemmar i något av de politiska
ungdomsförbunden. Tillsammans finns i dag alltså ungefär 488 000
medlemmar i de politiska partierna och ungdomsförbunden.
Tabell 2. De politiska ungdomsförbundens medlemsantal 1970-1999
(1000-tal)
Tabell 2: (Ungdomsförbund 1970 1990 1996 1999 )
Vid 1980-talets början var drygt 10 procent av 20-29-åringarna
medlemmar i något parti. 1998 var ungdomarnas anslutningsgrad bara 2-
3 procent. Partiernas medlemsbas utgörs numera av äldre, främst män,
över 55 år. Bland manliga ålderspensionärer är idag nästan var femte
partiansluten.
Tabell 3. Andel som är medlem i något politiskt parti (procent)
Tabell 3: (1980 1983 1992 1998 )
För flera partier - Centerpartiet, Folkpartiet och i någon mån också för
Socialdemokraterna - är det också nära till hands att sätta medlemsraset i
samband med den allmänna motvind i opinionen som dessa partier mött
under 1990-talet. Naturligtvis är det enklare att få till stånd en positiv
medlemsutveckling om partiet har medgång i opinionen än om det råder
elektoral snålblåst. Socialdemokraternas tillfälliga återhämtning skedde
för övrigt i kölvattnet av 1994 års framgångsval, därefter har nedgången
fortsatt. Men att även ett parti som moderaterna, som under denna period
haft en förhållandevis gynnsam trend i väljaropinionen, drabbats av ett
vikande medlemsantal tyder på att det inte enbart är opinionsvindarna och
de enskilda partiernas valresultat som förklarar minskningen. Det är de
partier som i olika avseenden (t.ex. ålder och politisk status) är att
betrakta som etablerade som svarar för den medlemsmässiga
tillbakagången, alldeles oavsett om det går bra eller dåligt för dem i de
allmänna valen.
Var har medlemsminskningen ägt rum?
Gidlund och Möller (SOU 1999:130) redovisar även en undersökning
baserad på ett urval av partiernas kommunorganisationer. Denna visar bl a
att antalet medlemmar per parti och kommun har minskat sedan slutet av
1970-talet. 1979 hade varje parti i genomsnitt 856 medlemmar per
kommun. Ett drygt decennium senare, 1990, hade en liten minskning
skett; i genomsnitt fanns då 703 medlemmar per parti och kommun. 1998,
slutligen, var medeltalet endast 237 medlemmar.
Den partivisa bilden är föga oväntat identisk med den generella
utvecklingen. Det är framför allt Socialdemokraterna som förlorat
medlemmar, och detta i allt väsentligt efter kollektivanslutningens
upphörande. Men även Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet har
förlorat många medlemmar.
Författarna har valt att dela in respondenterna i tre olika kommuntyper,
kunskapskommuner, mellankommuner och basnäringskommuner. En
jämförelse visar att det i basnäringskommunerna inledningsvis fanns fler
medlemmar per parti och kommun än i mellankommunerna, men att detta
ändrats vid 1990 års mätning. Under 1980-talet tappade partierna 13 procent
av sina medlemmar i basnäringskommunerna. Motsvarande siffra för
mellankommunerna var endast 2 procent. Utvecklingen under 1990-talet är
för båda kommuntyperna dramatisk men identisk: drygt 70 procent av
medlemmarna försvann 1990 och 1998 i såväl mellankommuner som
basnäringskommuner.
Men det är framför allt i de befolkningsrika kunskapskommunerna som de
flesta medlemmarna finns. Detta gäller under hela perioden, men kunskaps-
kommunernas dominans kulminerade 1990. Partierna har i
kunskapskommunerna förlorat 81 procent av sina medlemmar under perioden
1990-1998. Tendensen under den tid som partiväsendets dramatiska
medlemsminskning äger rum är alltså att partierna förlorar mest medlemmar
i kunskapskommunerna, den kommuntyp som det dock alltjämt finns flest
medlemmar i.
Tilltagande rekryteringsproblem
En av partiernas huvuduppgifter är att lösa det delikata problemet att
rekrytera lämpliga personer till de församlingar som har att fatta politiska
beslut. Tabell 4 visar emellertid att det i flera partier finns svårigheter att
rekrytera kandidater.
Tabell 4. Andelen partiorganisationer i kommunerna med tillräckligt
eller mer än tillräckligt antal kandidater tillgängliga vid nomineringen
till kommunfullmäktige- valet 1979, 1990 och 1998 (procent)
Tabell 4: (Parti 1979 1990 1998 )
Det blir allt svårare att rekrytera kandidater till kommunfullmäktigevalen.
1979 var tillgången förhållandevis god, därefter har den minskat. 1998
var det endast 72 procent av de lokala partiorganisationerna som uppgav
att det fanns tillräckligt med kandidater att tillgå vid nomineringen.
Endast för Vänsterpartiet - och i någon mån även för Kristdemokraterna -
har situationen förbättrats. Folkpartiet och Centerpartiet har drabbats hårt
- 25 procentenheter färre av deras lokalorganisationer uppger sig ha
tillräckligt med kandidater jämfört med för två decennier sedan.
Miljöpartiet är dock det parti som har de allra största problemen. I endast
lite drygt hälften av organisationerna finns tillräckligt med kandidater, en
minskning med 20 procentenheter under 1990-talet. Detta resultat
förvånar: Miljöpartiet var vid det första av dessa mättillfällen ett mindre
etablerat parti än det var vid det senaste. Utvecklingen är totalt sett logisk
mot bakgrund av den allmänna medlemsminskningen. Men framför allt är
den bekymmersam. Partierna håller sakta men säkert på att dräneras på
såväl medlemmar som kandidater till de olika förtroendeposterna i det
politiska systemet.
Det blir också allt svårare att rekrytera högutbildade. Rekryteringen av
lågutbildade har emellertid avsevärt förbättrats under det senaste decenniet -
åtminstone i den meningen att betydligt färre anger lågutbildade som en
svårrekryterad kategori. Det förefaller som om framgångsrika och socialt
väletablerade grupper börjat vända det politiska systemet ryggen. Det rör sig
om personer som ofta är unga män, med en högmobil och urban livsstil, med
höga inkomster och hög utbildning som hyser ett "uppifrånförakt" gentemot
politiker och politiska institutioner (Möller 1998).
Behövs medlemmarna?
Allt färre medborgare anser att partiengagemang utgör en effektiv
påverkansväg. Enligt en studie som gjorts av SNS:s demokratiråd var
medelvärdet på en 10-gradig skala (där 0 var "inte alls effektivt" och 10
"mycket effektivt") 6,5 när medborgarna 1979 ombads värdera
effektiviteten ur påverkanssynpunkt av partiarbete. Knappt två decennier
senare (1997) hade medeltalet sjunkit till 5,3.
Enligt medborgarnas egna bedömningar framstår det således som allt
mindre meningsfullt att vara partipolitiskt aktiv om man vill påverka
samhället. Likaså framstår det ur påverkanssynpunkt som allt meningslösare
att rösta i de allmänna valen och att arbeta i fackliga organisationer.
Resultatet är knappast överraskande i ljuset av medlemsminskningen och den
debatt som förevarit om partiernas kris under 1990-talet.
Behöver partierna egentligen ha medlemmar i det moderna
mediesamhället? Bl a Damgaard framhåller i sin forskning problem med
starka partiorganisationer. Förutom att aktiva partimedlemmar inte är
särskilt representativa för partiernas väljare och att detta kan innebära
kommunikativa problem för de ledande företrädarna, kan
partikongressernas beslut ofta stå i dålig överensstämmelse med
partiväljarnas preferenser. Detta blir inte minst påtagligt vid
nomineringsarbetet. Sammantaget menar därför Damgaard att starka
partiorganisationer kan undergräva demokratin (Damgaard 1990).
Ett annat argument mot att ha många medlemmar som Scharrow för fram
är att hanteringen av medlemskåren i olika avseenden är kostsam och kräver
en betydande grupp administratörer i samband med utskick av material etc.
Dessa resurser skulle partierna i stället kunna använda på att nå ut till
väljarna, särskilt de osäkra och tvekande (Scharrow 1994, s. 46). Panebianco
menar att en stor medlemskår får negativa effekter på såväl
sammanhållningen, vilket kan försvaga partiet, som administrationen av de
interna organisatoriska angelägenheterna. En stor medlemskår leder till behov
av arbetsfördelning och byråkrati (Panebianco 1988; jfr här även Michels
1915).
Men vad talar då för att partierna skall ha många medlemmar? Scharrow
pekar på flera argument till försvar för att medlemskapet är en viktig resurs
för partierna. Det är för det första positivt ur legitimitetssynpunkt med en god
medlemsstatistik. Medlemmar är vidare lojala väljare - och lojala väljare som
dagligen träffar andra väljare är en viktig resurs. Medlemmar bidrar också
ekonomiskt till verksamheten, och de arbetar utan ersättning med
verksamheten ute på fältet. Medlemmar bidrar också intellektuellt, med nya
idéer. Och de är, slutligen, potentiella kandidater till de poster som partiet
kan
påräkna att besätta.
Kanske medborgarnas minskade uppskattning av partierna är kopplad till
partiernas minskade beroende av sina medlemmar? Partiernas beroende av att
ha många medlemmar har minskat ur såväl finansiell som verksamhetsmässig
synvinkel. Frågan är alltså huruvida medlemsminskningen verkligen inneburit
en kris för partierna.
Om partistödet
Det offentliga stödet till politiska partier utgår i flera former. För
närvarande lämnas statligt stöd till partiernas allmänna verksamhet
(partistöd och kanslistöd) samt stöd till riksdagens ledamöter och
partigrupper. Vidare har kommuner och landsting rätt men inte skyldighet
att lämna stöd till kommunala politiska partier. Det offentliga partistödet
regleras i lag (1972:625) om statligt stöd till politiska partier, lag
(1999:1209) om stöd till riksdagsledamöternas och partigruppernas arbete
i riksdagen och det kommunala partistödet i (SFS:1774).
Vid en internationell jämförelse har Sverige en mycket begränsad rättslig
reglering av partifinansieringen (Gidlund 1999).
I och med de hastigt förändrade villkoren för de politiska partierna under
1950- och 1960-talet fick debatten om partifinansiering så småningom en
annan inriktning. Från att huvudfrågan tidigare gällt varifrån partierna fick
sina pengar började man nu diskutera möjligheten till offentlig finansiering.
Som en följd av bl.a. det försvagade sambandet mellan parti och press samt
televisionens ökande betydelse i fråga om opinionsbildning ökade också
partiernas behov av ekonomiska resurser (Esaiasson 1990; Gidlund 1983).
När bidragen från medlemmarna inte längre räckte till, samtidigt som direkta
bidrag från näringslivet kunde anses hota integriteten, höjdes röster på att
staten måste hjälpa partierna att fullgöra sina uppgifter.
Gällande regler för statligt partistöd
På riksdagens begäran gjordes 1971 utvärdering och en översyn av
reglerna för både det statliga och kommunala partistödet (SOU 1972:62).
Efter utredningens förslag infördes en lag om statligt stöd till de politiska
partierna (prop. 1972:126, KU 1972/73:55). Med partistödslagen
(1972:625) utgår det statliga stödet i två former: partistöd och kanslistöd.
Partistödet utgår som mandatbidrag och baseras på resultatet i föregående
ordinarie val. Kanslistödet innefattar det tidigare stödet (numera kallat
tilläggsstöd) samt ett grundstöd. Avtrappat stöd kan utgå under fyra år till
parti som förlorat sina platser i riksdagen.
Principer för partistöd
De allmänna principer som omgärdar lagstiftningen om stödet till partier
är, märkligt nog, inte inskrivna i några av lagarna (se Gidlund 1991). Om
man i stället går till förarbetena (exempelvis SOU 1972:62, s. 65) fastslås
följande principer:
- Bidrag bör utgå till parti som har ett inte obetydligt stöd i
väljaropinionen, manifesterat i allmänna val.
- Bidrag bör beräknas schematiskt och fördelas enligt fastlagda regler, som
inte tillåter någon skönsmässig prövning.
- Bidragens storlek bör stå i relation till partiernas styrka.
- Någon offentlig kontroll över hur medlen används bör inte förekomma.
- Införandet och omfattningen av kommunalt partistöd bestäms av
landstingen och kommunerna själva på grundval av den i lag givna
konstruktionen.
- Största enighet om bidragens omfattning och konstruktion bör
eftersträvas.
Kommunalt partistöd
Det kommunala partistödet infördes 1969 och medgav att kommuner och
landsting fick bevilja anslag till politiska partier som är representerade i
fullmäktige. Enligt propositionen var målsättningen att stärka de politiska
partiernas ställning i den kommunala demokratin (prop. 1969:126).
I samband med förslaget till ny kommunallag gjordes en översyn även av
det kommunala partistödet (se SOU 1991:80). Liksom tidigare betonades det
att stödet skulle "ses som ett allmänt samhälleligt stöd för att förbättra
partiernas medverkan i opinionsbildningen bland medborgarna och
därigenom stärka demokratin" (prop. 1991/92:66).
Som framgår av Diagram 1 så har det totala partistödet haft en närmast
explosionsartad utveckling. Frågan är vilka signaler partierna får när de,
trots sjunkande förtroende och vikande medlemssiffror, ständigt verkar ha
allt mer pengar till sitt förfogande?
Men i den mån man överhuvudtaget diskuterar partiernas kris inom
partierna själva, så brukar det finnas lite olika förklaringar. Man talar ofta
om
en vidgad klyfta mellan väljare och valda. Det talas om förstelnade
arbetsformer och kampanjmetoder som inte lyckas fånga det
samhällsengagemang som enligt de flesta bedömare är fortsatt starkt även i
dagens Sverige. I andra sammanhang nämns värdeord som "demokratiskt
underskott" eller "toppstyrning". Det ligger säkert mycket i det.
Men detta är ingen invändningsfri bild. Det finns de som hävdar att vi har
en ganska underlig uppfattning om hur en demokrati ska fungera - en bild
som skapats av de senaste decenniernas överpolitisering av samhället. Allt var
politik under perioden från 1968-års ungdomsrevolt till det sena 90-talets
krisår. Fredsrörelsen, "gröna vågen" och kärnkraftsfrågan, löntagarfonderna
och den offentliga sektorns fantastiska skatte- och utgiftsexplosion har få
jämförbara storheter i den svenska historien. Detta gör att vår referensram
kanske präglas mer av undantaget än av regeln. Men även om denna kritik har
visst fog, så är utvecklingen på många sätt alarmerande.
Det finns dock en väsentlig skillnad mellan partipolitiken och andra
branscher i kris. I t.ex. Bengtsfors var det ingen tvekan om att det var kris
när
ortens största företag slog igen portarna. I ett företag i kris tvingas man
ifrågasätta både affärsidé och arbetssätt för att vitalisera sig. Det är inte
enkelt
och sällan smärtfritt, men ofta utvecklande. Ett företag eller en organisation
som inte är i takt med tiden märker detta, symptomen blir tydliga och oftast
kännbara. Man måste våga göra nytt och bättre för att överhuvudtaget klara
sin existens.
Men där andra krisbranscher tvingas till både tuffa omprövningar och
uppsägningar råder det motsatta i partierna. Trots lägre valdeltagande, färre
medlemmar, färre aktiva och minskad aktivitet så sker sällan uppsägningar
eller avskedanden. Tvärtom är det antagligen fler i Sverige som har sin
huvudsakliga inkomst från partierna eller politiken än någonsin förut. Våra
partier har generellt större valbudgetar än tidigare, man gör dyrare och mer
professionella kampanjer än tidigare, man har nya, fina hyrbilar, man reser
mer och längre samt har fler och bättre avlönade medarbetare i form av
ombudsmän, politiska handläggare och sekreterare. Där råder ingen kris och
därmed är heller ingen förändring nödvändig (eller ens önskvärd?).
Partiorganisationerna är nämligen i praktiken ekonomiskt oberoende. Det
partistöd som infördes i slutet av 1960-talet har gjort partierna alltmer
beroende av bidragen istället för medborgarna, medlemmarna eller
sympatisörerna. Dessutom bestämmer i praktiken partierna kollektivt hur
mycket pengar de både behöver och ska få.
Med bidragen har man byggt in en konserverande kraft som håller det
utvecklande förändringstrycket utanför partierna. Trots att omvärlden har
förändrats, har partierna inte behövt göra det. Pengarna har tryggt tickat in
ändå. Och så har arbetssätt, organisation och idéer cementerats.
Avskaffa partistödet
Slopade statliga subventioner skulle framtvinga lika villkor mellan nya
såväl som gamla politiska partier, samtidigt som det skulle utsätta de
befintliga partierna för ett friskt förändringstryck. Hattarna och mössorna
var inte dömda att verka för evigt. Det är heller inte dagens politiska
partier. Det är heller inget självändamål.
Utan partistödet skulle partierna återigen tvingas vinna stöd hos
medborgarna för sin verksamhet, såväl genom ökade inslag av ideellt arbete
som genom ekonomiska bidrag från enskilda, organisationer och företag.
Detta ställer höga krav på partierna att öppet redovisa vilka intäkter man har
för att undvika jävs- och beroendesituationer. Alla väljare bör ha rätt att veta
varifrån stora bidrag till partier och kandidater kommit ifrån. Att enskilda
individers identitet bör skyddas är däremot självklart. Valhemligheten gäller
såväl medlemmar som enskilda bidragsgivare.
Det är sannolikt så att det inte räcker med att avskaffa partistödet för att
reformera den svenska demokratins sätt att fungera, men att återigen göra
partierna beroende av att söka stöd hos enskilda fysiska och juridiska
personer kommer att ställa högre krav på partierna att vara i takt med tiden.
Och det vore ett viktigt steg i rätt riktning.
De skattefinansierade bidragen bygger nämligen trygga murar för partierna
mot pigga utmanare och politiska entreprenörer. Rättvisa spelregler skulle
också ge nya sammanslutningar och nätverk utanför de traditionella partierna
möjlighet att konkurrera på lika villkor. En av de viktigaste förändringarna är
därvid avskaffandet av de offentliga och skattefinansierade partistöden. En
sådan förändring kan naturligtvis inte ske omedelbart men en stegvis
avvänjning med avveckling som sitt yttersta och uttalade syfte är ett både
önskvärt och nödvändigt inslag i reformering av partipolitikens sätt att
fungera.