Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förnyade åtgärder för att lösa konflikten mellan Indien och
Pakistan om Kashmirområdet.
Motivering
Kashmir är ett område som är uppdelat mellan Indien och Pakistan sedan
1947 då länderna bildades efter frigörelsen från Storbritannien. Det har
inte heller i tidigare skeden av historien funnits några internationellt
erkända gränser i området. Kashmir ligger i kanten av Himalaya, och
området är mycket oländigt och svårt att ta sig till. Stora karavanvägar har
gått igenom området, men den bofasta befolkningen har varit ganska
liten. Indien, Kina och Ryssland har haft intressen i området, och det finns
gamla överenskommelser från slutet av 1800-talet och början av 1900-
talet, men de har aldrig blivit ratificerade.
FN:s säkerhetsråd har beslutat att det ska genomföras en folkomröstning
för att utröna vilket land befolkningen vill tillhöra, eventuellt om man vill
bli
en fristående nation eller man vill tillhöra Indien eller Pakistan. Indien har
på
olika sätt motsatt sig detta och Pakistan hävdar att eftersom majoriteten av
befolkningen är muslimer så ska området naturligt tillhöra Pakistan.
Det finns inga starka demokratiska organisationer i området, och det råder
oftast undantagstillstånd på grund av strider. Detta gör det svårt att få en
säker
uppfattning om vad människor egentligen vill. Fred är den främsta viljan,
men hur man sedan skall styra landet finns olika uppfattningar om. En
folkomröstning, på båda sidor om Line of Control som gränsen som inte är
någon gräns kallas, är troligen den lösning som skulle vara mest riktig ur
demokratisk synvinkel för invånarna i Kashmir.
Mänskliga rättigheter kan som det ser ut idag inte upprätthållas i området.
Det förekommer både strider mellan militära förband och gerillaattacker i
landet. Det innebär ett stort lidande för befolkningen. Man kan inte gå säker
på gator och torg eller färdas på vägarna. Även i människors hem kan polisen
gå in och göra razzior om man misstänker att någon tillhör en gerillagrupp.
Barnens situation är också mycket utsatt. I slutet av 1990-talet var en liten
förbättring på gång, och man började skönja tendenser till en vilja att
förhandla mellan Indien och Pakistan om en lösning på konflikten. Man hade
då börjat få igång skolor och högre utbildning i området. Annars hade
undervisningen i stort sett legat nere i mer än fem år. Situationen nu är
återigen värre och risken är att ytterligare en generation får en bristfällig
utbildning och istället kommer in i konflikten.
Området är rikt på naturtillgångar, och det innebär att både Indien och
Pakistan har anledning att bevaka sina intressen av området. Det stora
vattenkraftsprojektet i Uri som avslutades 1997 förser Kashmir och andra
delar av Indien med elström. Man är naturligtvis rädd att förlora denna
tillgång liksom möjligheter att bygga ut Jammufloden ännu mer för att
utvinna mer kraft. Ur miljösynvinkel är det här dessutom ett ganska bra
projekt eftersom man inte behöver anlägga dammar eller göra andra stora
ingrepp i miljön. En utbyggnad även på den pakistanska sidan är möjlig med
samma miljömässiga fördelar.
Världssamfundet har ett stort ansvar för att konflikten blir löst på ett
tillfredsställande sätt. Med beaktande av att både Indien och Pakistan har
tillgång till kärnvapen är det angeläget att konflikten löses utan att det
uppstår
krig mellan de här två grannstaterna. Folket i Kashmir har också rätt att leva i
fred och att kunna handla och träffa dem som bor på andra sidan om den
konstlade gräns som finns tvärs igenom deras land. Line of Control delar
Kashmir ungefär som 38:e breddgraden delar Nord- och Sydkorea eller som
Tyskland varit uppdelat innan muren föll. Det finns även i detta land familjer
som inte träffats på femtio år. Om man ska resa från det ena landet till det
andra måste man fara över New Delhi och Islamabad, och det är dyrt och
svårt att få tillstånd till. Vanliga människor kan inte göra det.
FN har inte tagit det fulla ansvaret för folket i Kashmir, och det är
angeläget av flera olika skäl att en permanent lösning kommer till stånd. Den
svenska regeringen bör göra ytterligare påtryckningar i FN för att situationen
i Kashmir ska uppmärksammas och konflikten lösas. Detta bör ges regeringen
till känna.