Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att initiera en grundlagsöversyn som tar sikte på att stärka
egendomsskyddet för såväl fast som lös egendom och att
egendomsskyddet i första hand skall garanteras i den nationella svenska
rätten.
Motiv för vårt förslag
Först 1995 blev äganderättens princip klart angiven i 2 kap 18 §
regeringsformen (RF). Härigenom fick äganderätten status som en
medborgerlig rättighet. Detta är viktigt i dagens rättsliv. Ännu på 70-talet
stod det i Sverige politisk strid om värdet av grundlagsregler om fri- och
rättigheter. Idag råder enighet om att sådana regler är ett nödvändigt
inslag i grundlagen.
Den personliga äganderätten är en av de viktigaste grundstenarna för den
svenska rättsordningen. På den bygger både vår privaträtt och vår straffrätt.
Personlig äganderätt är också en förutsättning för ekonomisk utveckling och
marknadsekonomi.
Äganderätten hade ett visst skydd genom att Sverige ratificerat den
europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna (Europakonventionen) jämte tilläggsprotokoll.
Det skyddet begränsades dock av att konventionen inte införlivades med
nationell svensk rätt, vilket i Sverige - på denna punkt skiljer sig olika
länder
- kräver en särskild lag. En sådan antogs först med verkan från 1995.
Konventionen tillämpas nu direkt av svensk domstol.
Att detta har blivit rättsläget i Sverige är i sig en utveckling att välkomna,
framför allt på det principiella planet. I praktiken är emellertid skyddet
fortfarande otillräckligt, varför det finns starka skäl för att öka skyddet för
äganderätten.
Europakonventionen
Enligt en särskild bestämmelse i 2:23 RF får ingen lag stiftas "i strid med
Sveriges åtaganden" på grund av Europakonventionen. Skulle det i något
fall befinnas ha skett, skall konventionen ges företräde framför den
svenska lagen. Domstol är också skyldig att beakta den rättspraxis (case
law) som har utvecklats av Europadomstolen i Strasbourg. Den måste
iakttas på samma sätt som man på andra områden beaktar Högsta
domstolens prejudikat.
Bestämmelserna om egendomsskydd står inte i konventionens
ursprungliga huvudtext - det var svårt att nå enighet mellan de
fördragsslutande staterna - utan i den första artikeln i 1952 års
tilläggsprotokoll. Den lyder så:
Envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas
okränkt. Ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse
och under de förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens
allmänna grundsatser.
Ovanstående bestämmelser inskränka likväl icke en stats rätt att
genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera
nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas
intresse eller för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor eller
av böter och viten.
Dessa regler har getts ett mera konkret innehåll genom domstolens
avgöranden.
En nationell fråga
Den personliga äganderätten utgör en medborgerlig rättighet både enligt
svensk grundlag (sedan 1995) och enligt Europakonventionen (sedan
1952). Med dessa dubbla normsystem som bas konstateras att skyddet för
äganderätten i första hand måste ses som en nationell angelägenhet. Vi
kan inte skjuta över ansvaret på internationella instanser. Däremot ger
naturligtvis konventionen och domstolens praxis goda anvisningar om
principer som bör följas nationellt och om luckor som bör fyllas ut.
Det kommer alltid att finnas fall som måste föras till Strasbourg, men
dagens höga frekvens klagomål är ett tecken på att rättstillståndet i Sverige är
otillfredsställande.
Skyddet för äganderätten har förbättrats genom 1995 års ändringar men är
fortfarande otillräckligt. Det gäller framför allt på tre punkter. Liksom enligt
Europakonventionen måste all slags egendom åtnjuta i princip samma skydd.
Skyddet i Sverige bör alltså vidgas att gälla alla slag av egendom, inte som nu
främst fast egendom. Vidare måste principen om full ersättning klarläggas.
Och för begränsningar av skyddet genom lag måste gälla starkare
restriktioner.
Egendomsskyddet har i RF konstruerats svagare än fri- och rättigheterna
enligt föregående paragrafer. Delvis följer detta av att regleringen inte följer
samma mönster. RF preciserar i 2 kap 1-11 §§ en rad fri- och rättigheter som
kan sägas "stå i första ledet". Därefter ges i 12 § vissa grundläggande regler
om möjligheterna att göra begränsningar i sådana fri- och rättigheter.
Speciella regler, som är knutna till särskilda fri- och rättigheter, ges i 13
och
14 §§. Därefter följer ett antal paragrafer med några "påhängda" fri- och
rättigheter som inte skyddas enligt det allmänna mönstret. Där har
äganderätten tagits upp i 18 §, efter den fackliga friheten i 17 §. Både
skyddsregler och begränsningsregler ges här i samma paragraf.
Den principiella synen bör i stället vara att äganderätten bör ges full
jämställdhet med fri- och rättigheterna "i första ledet".
Inom den gruppen finns en del friheter som inte kan begränsas, andra som
kan begränsas i viss omfattning genom vanlig lag. Till den första kategorin
hör förbud mot dödsstraff, tortyr, landsförvisning m.m. och även förbuden
mot retroaktiv strafflagstiftning och retroaktiv beskattning. Till den kategorin
kan inte äganderätten hänföras. De övriga fri- och rättigheterna, som alltså
kan begränsas, omfattar bl a yttrandefrihet, skydd mot påtvingade kroppsliga
ingrepp, rätt till domstolsprövning av frihetsberövande m m. Till den gruppen
är det naturligt att hänföra äganderätten. Den är för den vanlige medborgaren
minst lika värdefull som t.ex. demonstrationsfriheten.