Forskningsprogrammet om militär underrättelse- och säkerhetstjänst
1 Förslag till riksdagsbeslut
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om relationen mellan vetenskap och politik.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de forskare
som fått uppdrag inom Humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådets forskningsprogram om militär underrättelse- och
säkerhetstjänst bör placeras i högsta möjliga av de tre säkerhetsklasser
som anger tillgången till sekretessbelagt material.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den bör
överväga möjligheterna att genom ändring av gällande regler, eller
genom särskilda direktiv, förkorta handläggningstiderna vid militära
underrättelse- och säkerhetstjänsten vid Försvarsmaktens högkvarter för
ärenden som rör forskningsprogrammet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den bör ge
enhetliga direktiv för lagring och förvaring av hemliga uppgifter samt
deras hantering efter forskningsprogrammets slutförande.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att tidsgränserna
bör preciseras då det gäller tillgången till arkivmaterial för forskare inom
forskningsprogrammet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att personer som
företräder den verksamhet som forskningen gäller bör lösas från
tystnadsplikt gentemot forskare inom forskningsprogrammet.
2 Bakgrund
I december 1997 uppdrog regeringen åt Humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) att genomföra ett särskilt
forskningsprogram om militär underrättelse- och säkerhetstjänst i Sverige
(MUST). Forskningsprogrammet påbörjades under 1998 och ska vara
avslutat senast 2002. Den totala kostnadsramen uppgick till 20 miljoner
kronor.
Regeringen har tidigare vid flera tillfällen gett HSFR uppdrag inom breda,
tematiska områden som bedömts som samhällsnyttiga. Genom det nya
uppdraget bröts dock det traditionella mönstret på flera punkter.
Forskningsuppdraget var den här gången mycket specifikt till sin karaktär och
dessutom snävt avgränsat i både tid och rum. Det gällde svensk militär
underrättelseverksamhet från slutet av 1920-talet t.o.m. början av 1980-talet
och inget annat. Uppdraget rörde dessutom en mycket brännbar politisk fråga
som debatterats under en lång tid och som hörde samman med främst IB-
affären, men även sjukhusspionaffären och det s.k. Leanderfallet. En annan
tydlig komplikation som man kunde förutse var mötet mellan å ena sidan
underrättelse- och säkerhetstjänstens slutenhet och krav på sekretess och å
andra sidan forskarsamhällets betoning på total öppenhet och frihet.
3 Relationen mellan vetenskap och politik
Rent principiellt skiljer sig forskaren och politikern åt genom att den ena
talar om hur något förhåller sig och den andra hur det bör förhålla sig. De
olika rollerna och den kompetens de omfattar avgränsar inom vilka
områden och på vilken detaljeringsnivå forskaren respektive politikern
bör fatta beslut. Relationen mellan vetenskapen och politiken får aldrig bli
av det slaget att misstankar kan uppstå att forskningen utnyttjas i ett
politiskt taktiskt syfte som gör forskarna till politiska verktyg och
underleverantörer. Forskningsuppdrag kan och bör aldrig vara en lösning
på aktuella politiska problem och dilemman.
Forskarens frihet att själv formulera och söka svaren på sina vetenskapliga
frågeställningar är en viktig princip i svensk forskningspolitik. Både
forskningens kvalitet och nytta är beroende av att forskaren själv får välja
ämnesområde, inriktning, avgränsning, metod osv. Forskning är därför ett
verksamhetsområde där det måste finnas klara gränser för den politiska
styrningen och för vad politiska organ ska besluta om. Utan en genomtänkt
ansvarsfördelning kan etiska problem uppstå, viktiga värden kan riskera att gå
förlorade och allmänhetens förtroende för forskningen skadas.
Det är viktigt att forskningspolitiken utformas med respekt för både det
fria sökandet efter kunskap, de inomvetenskapliga bedömningarna och
samhällets behov och prioriteringar.
Regering och riksdag har ansvar för
- att insatser som avser övergripande samhällsfrågor uppmärksammas,
- att de statliga medlen används på bästa sätt och för rätt ändamål och
- att all statligt finansierad forskning blir utvärderad och att beslut om
formerna för och karaktären av utvärderingen sker redan i samband med
att besluten om forskningsinsatser fattas.
Medel till stöd för forsknings- och utvecklingsarbete bör alltså inte
öronmärkas av statsmakterna.
Vi menar att MUST-programmet och andra senare forskningsuppdrag om
kommunistiska regimers brott mot mänskliga rättigheter samt om Sverige och
nazismen under andra världskriget aktualiserat den principiella frågan om
balansen mellan forskarstyrd och beställarstyrd forskning. Det är forskarna
själva och inte finansiärerna som ska definiera forskningsproblemen.
Regeringsuppdrag ska inte vara av sådan specifik och avgränsande karaktär
som vad MUST-programmet är. Den här typen av beställningsuppdrag kan på
sikt undergräva förtroendet för forskning och forskare bland allmänheten om
de uppfattas som politiska beställningsarbeten. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
4 MUST-programmet - löften och verklighet
När MUST-programmet initierades lovade de ansvariga statsråden, Laila
Freivalds, Björn von Sydow och Carl Tham (bland annat i en debattartikel
i Dagens Nyheter) att forskarna i MUST-programmet självklart skulle få
tillgång till arkiven och få möjlighet att genomföra intervjuer med berörda
personer utan hinder av sekretesslagen.
I sin dokumentation av de hittillsvarande erfarenheterna från programmet
visar emellertid professor Christer Jönsson, ordförande i programgruppen för
MUST, på de stora svårigheter som forskarna mött i kontakterna med SÄPO
och den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten vid försvarsmaktens
högkvarter. Väntetider på beställt material visade sig vara långa och
sökvägarna begränsade. Myndigheternas hållning i fråga om vad som kunde
lämnas ut var mycket restriktiv. Ungefär 90 % av det material som rörde
1970- och 1980-talen är hemligstämplat. De dokument som lämnades ut hade
utsorterats, förhandsgranskats och i många fall försetts med strykningar.
Intervjuer med företrädare för verksamheten var omöjliga att få till stånd med
hänvisning till tystnadsplikten. Regeringsuppdragets vaga senare tidsgräns
(början av 1980-talet) orsakade också problem, dels därför att vissa av
programmets frågeställningar krävde tillgång till senare material, dels därför
att själva vagheten visade sig vara en stötesten i kontakten mellan forskarna
och myndigheterna.
Dessa svårigheter, tillsammans med den uppenbara skillnaden mellan
regeringens tidiga löften och praktiska handlande, gör både regeringen,
forskarna och allmänheten till historiens förlorare. Regeringen i så måtto att
den försummat möjligheterna att komma till rätta med en gammal politisk
varböld. Forskarna så till vida att de gett sig in på ett svårt och
kontroversiellt
forskningsområde med utgångspunkt från regeringens optimistiska
deklarationer i samband med uppdraget men sedan aldrig fått chansen att göra
det de planerat. Allmänheten måste betraktas som de stora förlorarna eftersom
ingen klarhet i själva sakfrågan tycks vara möjlig under nuvarande
omständigheter.
För att kunna förbättra forskarnas arbetsvillkor och inte ytterligare försena
forskningsuppdraget föreslår vi att regeringen vidtar följande åtgärder:
- De forskare som fått uppdrag inom Humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådets forskningsprogram om militär underrättelse- och
säkerhetstjänst bör placeras i högsta möjliga av de tre säkerhetsklasser som
anger tillgången till sekretessbelagt material.
- Möjligheterna bör övervägas att genom ändring av gällande regler, eller
genom särskilda direktiv, förkorta handläggningstiderna vid militära
underrättelse- och säkerhetstjänsten vid Försvarsmaktens högkvarter för
ärenden som rör forskningsprogrammet.
- Regeringen bör ge enhetliga direktiv för lagring och förvaring av hemliga
uppgifter samt deras hantering efter forskningsprogrammets slutförande.
- Tidsgränserna bör preciseras då det gäller tillgången till arkivmaterial för
forskare inom forskningsprogrammet.
- Personer som företräder den beforskade verksamheten bör lösas från
tystnadsplikt gentemot forskare inom forskningsprogrammet.
5 Avslutning
Georg Branting, som fick uppdraget att efter andra världskriget utreda och
värdera den under kriget lika hemliga allmänna säkerhetstjänsten, Säpos
föregångare, drog slutsatsen att
det troligen är omöjligt i praktiken att finna demokratiskt
tillfredsställande former för en hemlig politisk polisverksamhet. Bäst,
enligt min mening, att på de politiska fälten låta demokratin hålla reda på
sig själv. Den äger därtill en egen kraft, alltid framträdande i
offentlighetens ljus. (SOU 1948:7).
Vi menar att det finns stor anledning för regeringen att ta Georg Brantings
ord i beaktande.