1. Riksdagen beslutar att införa fasta voteringstider i enlighet med vad som
anförs i motionen.
2. Riksdagen beslutar att tillåta utskottsmöten under plenitid i enlighet med
vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen beslutar att tillåta placering av assistenter på ledamöternas
hemort i enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen beslutar att i enlighet med vad som anförs i motionen dela upp
debatterna i små och stora debatter, samt att tidsbegränsa de mindre.
5. Riksdagen beslutar att tillåta att skriftliga röstförklaringar tas till
protokollet i enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen beslutar ge talmannen i uppdrag att inleda samtal med
partierna för att få till stånd en överenskommelse om att få ned antalet
voteringar och rösträkningar i enlighet med vad som anförs i motionen.
7. Riksdagen beslutar att utreda möjligheten att votera via Internet i enlighet
med vad som anförs i motionen.
8. Riksdagen beslutar att införa en årlig, större debatt om samhällets
utveckling i enlighet med vad som anförs i motionen.
Relationen mellan väljare och valda
En riksdagsledamots uppdragsgivare är människorna på hemmaplan.
Idéer måste kunna flöda från väljarna in i det politiska systemet och det är
hos väljarna som den politik som partierna och enskilda
riksdagsledamöter driver måste förankras. Det är en del av det politiska
ledarskapet att ha en kontinuerlig dialog med de människor man
representerar. Det är en del av att vara förtroendevald.
Det är idéernas kraft som är det centrala i politiken. Den del av politiken
som medierna ägnar den kanske största uppmärksamheten, nämligen
personfrågor eller vem som vill samarbeta med vem, är viktig. Men det som
verkligen påverkar människors liv är vilka idéer som politiker och partier
driver, hur de ser på samhällsutvecklingen och i vilken riktning de vill leda
landet.
Den representativa demokratin bygger på att svenska folket utser valda
ombud, som representerar de idéer som man själv omfattar och har förtroende
för. Därför måste riksdagens ledamöter ha sådana arbetsförhållanden att
kontakt med hemmaplan underlättas och uppmuntras.
En riksdagsledamots tjänsteställe är hemorten - inte Stockholm. Med
hemorten som utgångspunkt och bas kommer folkets företrädare samman i
riksdagen för att diskutera, debattera och fatta beslut. Det är nödvändigt att
riksdagens arbete fungerar så effektivt att en ledamot inte måste spendera hela
sin tid i Stockholm, utan kan finnas på plats i sin valkrets för att
upprätthålla
kontakt och dialog med människor därhemma.
Den nya tekniken gör att en riksdagsledamot - om arbetsformerna i
riksdagen tillåter det - precis lika gärna kan utföra stora delar av arbetet på
sin hemort, som i ett arbetsrum i Gamla stan.
Riksdagens arbetsformer bör inte syfta till att söka binda ledamöterna till
Stockholm, utan tvärtom till att underlätta och stärka bindningen till de
människor som röstar på dem och är beroende av besluten.
Riksdagens arbetsformer kan och bör moderniseras. Omoderna
arbetsformer och irrationell tidsanvändning riskerar bidra till att göra
politiken till en värld för sig.
Konsekvenser av ineffektiva arbetsformer
Att vara rikspolitiker i dag kräver kanske dubbel heltid. Problemet är
dock inte arbetsbelastningen, den har nog de flesta som söker
riksdagsuppdrag accepterat på förhand. Problemet är hur tiden styrs.
Politiken måste frigöra tid för kontakter med människor i de verksamheter
de politiska besluten berör - samt för ren idéutveckling.
Mötena i riksdagen, utskott, gruppmöten, kommittémöten, voteringar etc.
kräver minst tre heldagar, inklusive kvällar, i veckan. Inte sällan kräver
interpellationer och extra plenum både veckans fjärde och femte dag i
Stockholm. Därtill kommer rejält med förberedelse/inläsningstid. Och därtill
kommer utredningar och uppdrag anknutna till uppdraget som ledamot genom
riksdagens internationella arbete. Och därtill kommer det interna partiarbetet i
valkrets och på nationell nivå, som också måste förnyas. Veckans sista
vardagskväll går ofta till partimöten.
Det är ett betydande problem för demokratin att politikens stundom
ålderdomliga arbetsformer gör att det sker en negativ selektion av vilka som
kan engagera sig politiskt. Många företagare, småbarnsföräldrar,
yrkesarbetande och överhuvudtaget människor under 45 år varken kan eller
vill vara med idag.
När skall nya idéer utvecklas, när skall en ledamot träffa människor som
inte är politiker? Familjen?
Vill vi ha politiker som en grupp för sig? Utan möjlighet att leva ett vanligt
liv och med för små möjligheter till kontakt med vardagen utanför
sammanträdesrummen?
Mycket av riksdagens sätt att fungera utgår från att människor bor i
Stockholm. En majoritet gör inte det och skall heller inte behöva göra det.
Målet för riksdagens modernisering av arbetsformerna kan vara att det
normalt bör räcka för en ledamot från landet att vara två dagar och en
övernattning i Stockholm per vecka.
Att avstå från att förnya riksdagens arbetsformer har ett pris. Det priset är
att politiker får svårare att hålla kontakt med människor hemma i valkretsen,
att föräldrar måste tillbringa stor del av tiden borta från familjen och att
politiken riskerar att bli en värld för sig.
Förbättra riksdagens service till ledamöterna
Majoriteten av riksdagens ledamöter bor utanför Stockholm. Det borde
därför vara naturligt att de assistenter som riksdagen bekostar för
ledamöterna skall kunna vara placerade på hemorten.
När assistenter anställs för att vara ledamöterna till hjälp måste också
ledamöterna själva få avgöra var och hur den hjälpen bäst behövs. Med
dagens informationsteknik finns inga praktiska invändningar som talar mot
detta. Tvärtom skulle riksdagens problem med trångboddhet lösas om
assistenterna kunde placeras på ledamöternas tjänsteort, dvs. hemorten.
Använd tiden till rätt saker
Utskottsmöten bör tillåtas också under debattid i kammaren. Att så inte
kan ske i dag bygger på tanken att ärendena avgörs under debatterna i
kammaren. Så är det inte, annat än i undantagsfall. Frågorna är avgjorda
redan under utskottsbehandlingen. Det är en orimlig tanke att varje
ledamot skulle kunna överblicka och följa varje enskild debatt i
kammaren, som kan pågå flera dagar i veckan, från morgon till sen kväll.
Idag saknar riksdagen förmåga att skilja på små och stora frågor, på
centrala politiska debatter och rent administrativa ärenden. Debatterna borde
delas upp efter hur viktiga de är och tilldelas tid och tidpunkt i enlighet med
detta. Priset togs för några år sedan då ledamöterna i den första särskilda
debatten om EMU-frågan gavs två minuters talartid, samtidigt som man i
vilken ärendedebatt som helst kan tala utan några tidsrestriktioner alls.
Det är orimligt att lägga lika mycket tid på små som stora ärenden.
Riksdagsstyrelsen eller partierna i utskottsarbetet skulle kunna komma
överens om vilka av årets ärenden som krävde en större debatt och vilka som
handlade om mindre, tekniska eller administrativa frågor.
Vägen att vitalisera debatten i riksdagen är inte att ledamöterna spenderar
mer tid i kammaren, utan att debatterna fokuseras på viktiga saker. Då
kommer intresset.
Enligt vårt sätt att se det beskärs demokratin inte alls av tidsbegränsningar
i mindre debatter. Andra parlament har det, så varför skulle inte riksdagen
kunna ha det?
Man skulle också kunna tänka sig att låta de större debatterna ske muntligt
i kammaren, som idag, men införa en möjlighet att låta mindre debatter ske
skriftligt, genom att ledamöterna kan lägga en röstförklaring till protokollet.
I
många fall blir skillnaden mellan att hålla ett skrivet anförande för en tom
kammare, när publik och journalister gått hem, och att foga samma tal direkt
till protokollet inte särskilt stor.
På det viset skulle allmänheten ges tillgång till partiernas motiv för sina
ställningstaganden, samtidigt som riksdagens tid i kammaren kunde fokuseras
på de stora frågorna.
Ett problem är också att det knappast förekommer debatter om samhällets
utveckling i riksdagen i dag. Det är egentligen rätt anmärkningsvärt att syftet
för all politik - helheten, riktningen i landets utveckling, ideologi och
människosyn - egentligen aldrig debatteras i sig.
I stället handlar debatterna om fragmenterade delar av helheten. Dessa
debatter är nödvändiga, men borde kompletteras med en årlig debatt om
samhällsutvecklingen.
Förnya voteringsformerna
Att fasta voteringstider införs permanent är nödvändigt. Det skulle
möjliggöra dagpendling för ytterligare ett antal av riksdagens ledamöter,
till familjers och väljarkontakters fromma. Det är inte rimligt att hela
riksdagen skall gå i ovisshet om arbetsdagens planering. Det hindrar
möten utanför riksdagen, resor och ett effektivt tidsutnyttjande.
Vidare vore det intressant att överväga hur informationstekniken skulle
kunna användas för att få ner voteringstiderna. Det är ett stort antal timmar
varje år som riksdagens ledamöter ägnar sig åt att votera, i rösträkningar som
i de allra flesta fall har en given utgång. Voteringstiden borde kunna minskas.
Partiernas ställningstaganden framgår av utskottsbetänkandena. Rösträkning
borde egentligen bara användas då det finns osäkerhet om utgången i en
frågas avgörande.
Vill man gå ännu längre är det fullt tekniskt möjligt att se över
möjligheterna för riksdagens ledamöter att rösta via Internet, med ett
säkerhetskort och en kod. Det borde inte vara svårare att rösta via Internet än
att göra sina bankärenden. Det skulle möjliggöra betydligt ökad rörlighet och
fler kontakter med människor i hela landet.
Riksdagens arbetsformer - ett val av
inriktning
Vi måste effektivisera riksdagens arbetsformer. Inte för att politik är
oviktigt, utan tvärtom för att politiken är mycket viktig för enskilda
människors liv. Tiden måste användas så effektivt att politiken och
politikerna kan ta tag i samhällsproblemen.
Den idéutveckling som sker i kontakten med människor kan göra en
skillnad. Men inga beslut riksdagen fattar blir av högre kvalitet bara för att
många av riksdagens ledamöter är borta från sina familjer och sin valkrets
längre än nödvändigt.
Riksdagen måste använda tiden till det som är viktigt för människor -
diskutera de stora frågorna, utveckla de nya idéer som gör landet starkare och
öka demokratins förankring hos människor.