1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kommunal näringsverksamhet.
2. Riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av 2 kap. 7 och
8 §§ kommunallagen i enlighet med vad i motionen anförs.
3. Riksdagen beslutar att hos regeringen begära en översyn av
kommunallagens regler om laglighetsprövning i enlighet med vad i
motionen anförs.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sanktioner vid domstolstrots.
Inledning
De allmänna bestämmelserna om primärkommunernas och landstingens
näringsverksamhet återfinns i 2 kap. 7 och 8 §§ kommunallagen. Enligt 7
§ får kommuner och landsting bedriva näringsverksamhet, om den drivs
utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar
eller tjänster, t.ex. elverk, renhållningsverk och trafikföretag, åt
medlemmarna i kommunen. Vidare får kommunerna enligt 8 § genomföra
åtgärder för att främja näringslivet i kommunen. Individuellt stöd till
enskilda näringsidkare får lämnas bara om det finns synnerliga skäl till
det.
Trots kommunallagens till synes restriktiva regler bedriver kommuner och
landsting i dag en omfattande näringsverksamhet, både till omfång och vad
gäller utbud av varor och tjänster. Det handlar bl.a. om bostadsbolag, video-
uthyrning, solarieverksamhet, kaféer, resebyråer etc. Gemensamt för dessa
olika näringar i kommunal regi är att de bedrivs med hjälp av skattepengar,
d.v.s. pengar som annars skulle kunna användas till att förstärka och
finansiera andra för kommuner och landsting mer naturliga
verksamhetsområden, som t.ex. skolan och sjukvården.
Riktiga jobb och småföretag slås ut av skattesubventionerad kommunal
verksamhet. Det finns en lång rad exempel på näringsverksamhet som bedrivs
i bolag eller förvaltningsform med kraftiga skattesubventioner. Det tvingar de
privata småföretagen att konkurrera med verksamheter som bedrivs på helt
andra ekonomiska villkor. Småföretagarna tvingas att med sina egna
skattepengar betala den konkurrerande kommunala verksamheten. Kommunal
näringsverksamhet innebär också ett stort risktagande för skattebetalarna.
Kommunala bolag är ett växande demokratiproblem, eftersom
medborgarna saknar fullgod insyn och möjlighet att laglighetspröva en
femtedel av den verksamhet som garanteras av deras egna pengar. Alltför ofta
söker kommunerna genom bolagsbildningar att kringgå kommunallagens
restriktioner (offentlighetsprincipen, självkostnadsprincipen,
lokaliseringsprincipen och likställighetsprincipen) och ge sig ut på en
marknad där de inte hör hemma.
Kommunerna har under senare tid fått ett större ansvar för att avhjälpa
öppen arbetslöshet. Inte sällan löser de problemen genom att engagera de
arbetslösa i någon form av serviceverksamhet. Sådan serviceverksamhet
konkurrerar ofta med privata företag, t.ex. caféer, bagerier och
tapetseriverkstäder. Kommunernas syfte må vara gott men de vill inte inse att
de genom sitt agerande hotar slå ut befintliga privata serviceföretag, ödelägga
tillvaron för hårt arbetande småföretagare och rejält försämra
förutsättningarna för nya företag.
Den skattesubventionerade näringsverksamheten har lett till att
konkurrensen mellan privat näringsverksamhet och kommunala bolag har
snedvridits till de privata näringsidkarnas nackdel. Såväl i riksdagen som i
den allmänna debatten har ifrågasatts om utvecklingen av den kommunala
näringsverksamheten är förenligt med kommunallagens och konkurrenslagens
bestämmelser.
Från företrädare för Konkurrensverket har uppgivits att verket dagligen får
samtal från förtvivlade småföretagare som utsätts för illojal konkurrens från
offentliga organ, vilka upplevs ha enorma finansiella muskler.
Konkurrensverket accepterar inte sammanblandningen av
myndighetsutövning och producentverksamhet på en konkurrensutsatt
marknad.
Tvärt emot allt tal i dag om att kvinnlig företagsamhet skall stödjas är det i
själva verket främst kvinnor som drabbas av den illojala konkurrensen.
Kvinnor driver nämligen ofta företag inom sådana områden som kommunerna
är mest benägna att ge sig in på.
Kritik har också riktats mot medborgarnas ringa möjligheter att få till stånd
en laglighetsprövning av kommunernas näringsverksamhet. Om en kommun
eller ett landsting bestämmer sig för att i förvaltningsform eller via bolag gå
ut på den öppna marknaden och sälja tjänster som ligger i kommunallagens
utmarker kan visserligen en innevånare i kommunen begära
laglighetsprövning genom att överklaga beslutet. Dock kvarstår en rad
problem.
För det första krävs ett formellt kommunalt beslut att överklaga. Om en
kommunal enhet exempelvis inleder en försäljningsverksamhet på den öppna
marknaden, utan något formellt beslut om saken, finns det inte något beslut
att laglighetspröva. Ett beslut skall överklagas inom tre veckor efter det att
beslutet har justerats. Om kommunen t.ex. anslår pengar till ett kommunalt
bolag, som efter en månad visar sig använda pengarna på ett otillåtet sätt, kan
beslutet inte längre överklagas. Beslut som fattas av kommunala bolag kan
normalt inte överklagas.
En kommun kan heller inte tvingas att rätta sig efter ett domstolsavgörande
och om det inte rör myndighetsutövning finns inte någon straffrättslig eller
civilrättslig sanktion att tillgripa mot kommunen.
Två exempel från Dalarna
I Borlänge kommun, där Socialdemokraterna haft makten under väldigt
många år, finns flera exempel på flagranta exempel på kommunal
näringsverksamhet som rimligen inte står i överensstämmelse med
kommunallagens regler. Här följer två:
Det kommunala bageriet
Borlänge kommun driver ett bageri där man sysselsätter arbetslösa
personer, i huvudsak vuxna. Kraftiga kommunala subventioner gör att
man kan dumpa priserna på brödmarknaden. Ett privat bageri med 50
anställda har ingen möjlighet att konkurrera med det kommunala
bageriets priser. Det privata bageriet har att välja mellan att lägga ner
verksamheten eller flytta till en annan kommun. Sedan har Borlänges
skattebetalare ytterligare 50 personer att bekosta arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för.
Det kommunala vandrarhemmet
Två arbetslösa personer gick på kurser och uppmuntrades att starta eget,
eftersom det behövde skapas nya arbetstillfällen. De startade ett
vandrarhem i Borlänge. Vad de inte insåg var att kommunens eget
vandrarhem var deras svåraste konkurrent. Sistnämnda går med flera
hundra tusen kronor i underskott varje år, vilket täcks med skattepengar.
Tack vare de kommunala subventionerna kan kommunens vandrarhem
hålla sig med en prisbild och en marknadsföring som det privata
vandrarhemmet omöjligt kan konkurrera med.
Så här borde det inte få gå till.
Kommuner skall inte bedriva
näringsverksamhet
Bristen på sund konkurrens på lika villkor för alla aktörer på en marknad
är ett av de stora och växande problemen i den svenska
samhällsekonomin. Dåligt fungerande konkurrens kostar de svenska
hushållen omkring 180 miljarder kronor årligen enligt vissa beräkningar.
Bättre fungerande konkurrens är av avgörande betydelse för att förbättra
effektiviteten, dynamiken och tillväxten i vår ekonomi. En ökad,
effektivare och mer rationell produktion av varor och tjänster i
konkurrenskraftiga företag ger upphov till nya arbetstillfällen och ökade
skatteintäkter. Därmed ökar förutsättningarna att välfärden i samhället
skall kunna öka.
Kommuner och landsting skall avveckla den näringsverksamhet de
bedriver och överlåta denna till den privata sektorn. Detta gäller oavsett om
näringsverksamheten sker i bolags- eller förvaltningsform. Den kommunala
beskattningsrätten får inte användas som de kommunala bolagens egna
kapital och inte till att skapa en osund konkurrens.
Då kommunallagens nuvarande regler om kommunal näringsverksamhet
kan tolkas så extensivt som för närvarande sker är det uppenbart att dessa
bestämmelser behöver skärpas.
Möjligheterna att överklaga kommunala beslut måste ses över.
Laglighetsprövning enligt 10 kap kommunallagen, tidigare kallat
kommunalbesvär, är det rättsmedel som står till buds för att garantera
kompetensreglernas efterlevnad. Lagstiftningens effektivitet lämnar en del i
övrigt att önska.
Laglighetsprövningen sker i länsrätt på initiativ av en eller flera
kommunmedlemmar som inte behöver vara personligen berörda. Företag som
är verksamma i en kommun är inte automatiskt kommunmedlemmar. Detta
tvingar i många fall företag att ta hjälp av sina anställda för att kunna få ett
kommunalt beslut prövat. Det är inte en tillfredsställande ordning. Utöver
kommunmedlemmar borde var och en, fysisk som juridisk person, som direkt
berörs av ett kommunalt beslut äga rätt att överklaga det.
Kommunallagens regler om laglighetsprövning är inte särskilt
ändamålsenliga för frågor angående den kommunala kompetensen. Den som
klagar måste rikta in sig på ett beslut. Det går inte att klaga över en viss
verksamhet. Överklagandet måste ske inom tre veckor från den dag då det
tillkännagavs på kommunens anslagstavla att beslutsprotokollet justerats.
Sedan beslutet har vunnit laga kraft är rätten att överklaga det uttömd, även
om verksamheten i fråga pågår för fullt. Större delen av den icke
kompetensenliga verksamhet som bedrivs runt om i Sverige kan därför inte
angripas.
Det är mer sällan som de för samhället negativa effekterna av kommunal
verksamhet på privata marknader uppenbaras redan inom de tre veckor man
har på sig för att anföra besvär. Många skadliga beslut blir därför aldrig
föremål för prövning. Det borde därför införas en möjlighet att överklaga inte
bara kommunala beslut utan också kommunala verksamheter. Alternativt kan
man införa en kompletterande regel enligt vilken besvärstiden räknas inte
bara från beslutsdatum utan också från den dag då de negativa effekterna av
ett beslut eller en verksamhet visar sig för någon kommunmedlem eller någon
som berörs därav.
För att här föreslagna regler skall bli effektiva krävs också att vi inför
bestämmelser om effektiva sanktioner för kommuner som trotsar domstols
beslut. Sanktionerna bör också kunna träffa kommunpolitikerna. Principen
om det kommunala självstyret kan rimligen inte anses omfatta kommunal
verksamhet som står i strid mot kommunallagens regler.