Riksdagen begär att regeringen låter utforma ett arbetsprogram som
stimulerar till demokratiskt utvecklingsarbete och en bredare folklig
politisk representation.
Motivering
De politiska partierna lever i ett slags kristillstånd i den meningen att det
blir allt färre engagerade i traditionellt politiskt arbete. Partierna har svårt
att rekrytera och många upplever ett ökat avstånd mellan väljarna och
valda.
Vi har fler byråkrater, fler tjänstemän. En hel del av tjänstemännen är
politiskt tillsatta i en sådan omfattning att det torde vara fler än hela
riksdagsrepresentationen. På drygt 30 år har 3/4 av förtroendemannakåren
försvunnit, drygt 150 000 färre svenskar är engagerade i politiskt arbete i dag
än vad man var då enkammarriksdagen infördes 1970.
De politiska partiernas problem är inte okända och vållar de politiskt
ansvariga stort huvudbry.
Det betyder inte att debatten skulle ha avstannat eller att intresse för
politiska frågor skulle vara borta. Men hittills har inte det politiska systemet
dragit de slutsatser som kunde vara rimliga: att engagera fler människor i
politisk verksamhet. I stället har man tvärtom påskyndat neddragningen av
antalet förtroendemän genom att reducera fullmäktigeförsamlingarna och att
helt avskaffa en rad kommunala nämnder och styrelser. Ibland också med det
alltför lätta argumentet att man vill markera att man sparar pengar för den
kommunala ekonomin. Ett sparande som kan bli ett "sparande till döds".
Förnya det politiska engagemanget
Länder och folk som levt under odemokratiska villkor har i alla tider
längtat efter politisk frihet och självbestämmande. Så var det i Sverige
under senare delen av 1800-talet fram till 1921 då allmän och lika rösträtt
för män och kvinnor, fattiga och rika, blev allmän och tillgänglig för alla
som uppnått rösträttsålder. Det var en seger för den folkliga demokratin
som drivits fram inte minst av de klassiska folkrörelserna som startade på
relativt tidigt 1800-tal.
I de kommunistiska grannländerna har vi kunnat iaktta en frihetsvilja som
slet sönder sina bojor efter 50 år av sovjetiskt välde. För ca 10 år sedan
lyckades man i t.ex. våra baltiska grannländer få till stånd en intensiv men
kort demokratiprocess som ledde till självständighet för de tre republikerna.
Man var så angelägen att man riskerade stora övergrepp från den
kommunistiska stormakten men väjde inte för de farorna och många av deras
medborgare led ju bokstavligt talat martyrdöd för sin demokratiska
frihetslidelse.
Mycket talar för att vi i stället för att nedrusta det politiska
förtroendemannaskapet borde engagera fler och låta ännu fler av
medborgarna få delta i det praktiska politiska arbetet. Det finns anledning för
den demokratiska statsmakten att fundera över hur man hanterar och stärker
det folkliga engagemang som behövs i alla demokratier.
Min slutsats är att vi behöver fler - inte färre - politiska förtroendemän.
Inte en politiskt uppbyggd administration och byråkrati med välavlönade
tjänstemän utan valda lekmän som i ett frivilligt fritidsengagemang går in i
politiska ansvarsuppgifter. För detta behövs säkerligen en partiernas
förnyelse.
Arbetsformer och möteskultur behöver säkerligen reformeras men
slutsatsen blir att vi behöver en "demokratisk väckelse" om vi ska kunna möta
framtidens utmaningar och att det kan ske med vitala folkliga rörelser beredda
att förnya men också att försvara demokratins landvinningar.