1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i vallagen
så att personvalsspärren i valet till riksdagen blir 5 % i likhet med övriga
val.
2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om
mandatfördelningstekniken vid val till riksdagen med syfte att fatta ett
första beslut under mandatperioden 2002-2006.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag så att
utjämningsmandat införs i valkretsindelade kommuner inför valet 2002.
Samhällsgemenskap
En verklig samhällsgemenskap kan inte skapas utan
demokrati och en verklig demokrati kan byggas upp när den
leds utifrån målet om en samhällsgemenskap. Demokrati
handlar inte om majoritetsstyrelse utan om något vida mer.
Helt grundläggande är människovärdesprincipen och därmed
också hänsyn till minoriteter.
Den danske statsrättsprofessorn Alf Ross, som ju är en av efterkrigstidens
mest framstående analytiker av demokratin, har definierat demokratin på
följande sätt:
"Idealtypen är den statsform i vilken de politiska funktionerna med
maximal intensitet, effektivitet och extensitet utövas av folket på
parlamentarisk nivå."
Med intensitet avses omfånget av den personkrets som får tillstånd att delta
i omröstningar och val. I praktiken handlar det om rösträtten och dess
verkningar. Effektiviteten handlar om den verkningsgrad varmed folket
förmår göra sina synpunkter gällande. I den mån folket verkar genom sina
representanter beror effektiviteten på styrkan av den kontroll som folket kan
utöva över sina representanter, vilket bl a är beroende av valperiodernas längd
och valsystemens övriga konstruktion. Extensiteten handlar om omfattningen
vari det folkliga inflytandet och kontrollen består, dvs. graden av verklig
styrelse.
Sverige har under lång tid utvecklat en demokratisk tradition. Varje
demokrati riskerar dock att fastna i olika former. Varje maktstruktur tycks ha
en inneboende tendens att söka konservera den egna maktstrukturen. Även i
Sverige har sådana tendenser utvecklat sig. En levande demokrati förutsätter
en politisk öppenhet och en förmåga att låta nya opinioner bland folket ta sig
nya uttryck. Rent historiskt har det varit så att nya grupper som vuxit fram har
inneburit en vitaliserad demokrati. Det är därför viktigt att debatten och
initia-
tiven kring vår författning hålls levande. Valsystemet är en viktig komponent
i en god författning.
1993 gjordes en överenskommelse mellan de dåvarande regeringspartierna
och Socialdemokraterna som innefattade fyraåriga mandatperioder med
bibehållen gemensam valdag och införande av personvalsinslag.
Överenskommelsen gäller till och med valet 1998. I överenskommelsen låg
spärrnivåerna på personvalssidan, 8 procent i riksdagsvalet och 5 procent i
övriga val. En översyn av dessa personvalsspärrar efter valet 1998 låg inom
denna ram. En sådan har nu genomförts utan att partierna kommit överens om
att sänka personvalsspärren i riksdagsvalet.
Författningsutredningen har fått tilläggsdirektiv angående vissa val-
systemsfrågor, t ex skilda valdagar. De berörs ej i denna motion.
Personvalsspärren till
riksdagsval
Rådet för utvärdering av 1998 års val har granskat det
svenska personvalssystemet. Av denna kan man dra
slutsatsen att det inte finns något som motiverar skillnader i
spärrnivå mellan de olika valen. Det finns därför skäl att
justera ner spärrnivån i riksdagsvalet till 5 procent, i likhet
med de övriga valen. En sådan sänkning ökar dessutom
möjligheten för ett faktiskt personval i de större valkretsarna.
Riksdagen bör begära förslag till ändring av vallagen så att
samtliga val kan få en personvalsspärr på 5 procent.
Mandatfördelningsteknik
en
Riksdagen
I kravet på demokratins intensitet och effektivitet ligger att
väljarnas inställning till de politiska partierna skall ges ett
rimligt genomslag i parlamentets sammansättning. I princip
bör gälla att varje röst skall ha lika värde för utdelning av
mandat. I Sverige har man delvis beskurit denna princip
genom mandatfördelningsspärrar i valet till riksdagen. En
valsedelsbeteckning måste uppnå minst 4 procent av giltiga
valsedlar i hela riket för att få delta i fördelningen av
mandaten. Det enda undantaget är om en
valsedelsbeteckning uppnår minst 12 procent i en enskild
valkrets. Då kan riksdagsmandat erhållas där.
Dessa mandatfördelningsspärrar brukar motiveras utifrån behovet av
stabila regeringsmajoriteter. Syftet sägs vara att undvika partisplittring. I
och
för sig finns det skäl som talar för att det vore bra med stabila
regeringsmajoriteter, men sådana hör till sällsyntheterna i Sverige, trots detta
valsystem.
Det normala har alltsedan 1970 års val varit att Sverige har en
minoritetsregering. Majoritetsregeringar tillhör undantagen. Det finns heller
inga garantier för att stabila regeringsunderlag etableras bara för att det
finns
en kraftig mandatfördelningsspärr.
Mandatfördelningsspärrarna är heller inte någon garanti för att inte ett stort
antal partier skall kunna etableras i riksdagen.
Mandatfördelningsspärren på 4 procent har tämligen abrupta effekter.
Valsedelsbeteckningar som samlar strax över 200 000 röster blir helt utan
mandat medan beteckningar som samlar strax över 220 000 röster får minst
14-15 mandat. Dessa tröskel- eller falluckeeffekter är helt orimliga. I vissa
fall kan det leda till att en mycket stor del av svenska folket saknar
representation i landets parlament. Demokratins intensitet och effektivitet blir
lidande i en sådan situation.
Man kan ha förståelse för att valsystemet inte alltför mycket skall
uppmuntra till partibildningar utifrån opportunistiska vindar, men samtidigt är
det viktigt att valsystemet heller inte diskriminerar nya politiska rörelser
genom helt orimliga tröskeleffekter. Det måste finnas dynamik och möjlighet
till vitalisering i det demokratiska systemet.
Det finns självklart olika tekniska lösningar för att göra det svenska
valsystemet mer representativt för väljaropinionen. I debatten framställs gärna
en handlingsduglig riksdag som motpol till en vitaliserad demokrati öppen för
nya politiska opinioner. Men det behöver inte vara motstridiga krav om man
avstår från en absolut millimeterrättvisa när det gäller riksproportionaliteten.
Och det har man ju redan gjort genom nuvarande system. Om en absolut
millimeterrättvisa skulle gälla skulle ju de mandat som inte fördelas till
partibeteckningar under 4 procent egentligen vara obesatta i riksdagen. Redan
nu förekommer alltså en viss överrepresentation för partierna i riksdagen.
Systemet med 4-procentsspärren vid fördelning av mandaten bör
avvecklas. Det bör också påpekas att man skulle slippa alltför kraftiga
marginaleffekter i mandatfördelningen om nuvarande riksspärr på 4 procent
ersattes med en intrappningsskala. För partier är det ju viktigare att ha någon
representation i parlamentet än att stå utanför helt i ett system med kraftig
initialspärr.
Det är sant att små partigrupper i sig får svårt att greppa hela
riksdagsarbetet och utskotten kan knappast ha högre ledamotstal än 17. Men
det bör inte vara ett avgörande skäl mot en differentierad representation; även
ett parti som erhållit ett lokalt mandat genom att passera 12-procentsspärren i
valkrets har ju rätt till representation trots att man inte kan få
utskottsrepresentation.
En intrappningsskala i ett valsystem kan möjligen vara svår att konstruera
men är fullt möjlig. Men även andra lösningar bör kunna övervägas för att
göra valsystemet smidigare och leda till en ökning av demokratins intensitet
och effektivitet. Kompromissen från 1960-talet vars grundläggande syfte var
att hålla Vänsterpartiet innanför och Kristdemokraterna utanför riksdagen är
idag obsolet. Valresultatet 1998 indikerar ju också att tre partier riskerar att
akut hamna strax under spärren. Ett skräckscenario för svensk demokrati och
politik vore ju om 12-13 procent av väljarkåren (de röstande) skulle bli utan
representation i Sveriges riksdag.
Riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en utredning som bör arbeta
utifrån perspektivet att eventuella förändringar om 4-procentsspärren skall
kunna beslutas i samband med valet 2006 och träda ikraft först 2010 (såvida
inte nyval inträffar under den senare mandatperioden). En sådan utredning
skulle också i sitt uppdrag kunna göra analyser kring antalet
riksdagsledamöter.
Kommunfullmäktige
Nuvarande system i de större kommunerna inbjuder gärna
till manipulation med valkretsindelningar och/eller antalet
mandat i kommunfullmäktige. Ett alternativ till den
nuvarande situationen är att införa utjämningsmandat i
valkretsindelade kommuner. Riksdagen bör begära ett
förslag från regeringen om utjämningsmandat i
valkretsindelade kommuner så att de kan träda ikraft inför
valet 2002.