Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lag om
dröjsmålstalan.
Motivering
I en rättsstat är det viktigt att medel står till buds som
garanterar den enskilde medborgarens rätt till en säker och
snabb handläggning av ett ärende. Detta är särskilt angeläget
vad gäller fall av myndighetsutövning mot den enskilde.
En förstärkning av den enskildes ställning gentemot den offentliga
förvaltningen föreslås därför genom införandet av en så kallad dröjsmålstalan.
En sådan talan ger den enskilde en möjlighet att i domstol få prövat om ett
förvaltningsärende onödigt uppehålls hos den myndighet som har att fatta
beslut i ärendet.
Möjlighet till dröjsmålstalan bör finnas avseende förvaltningsärenden som
omfattar myndighetsutövning mot den enskilde. De förvaltningsorgan mot
vilkas passivitet den enskilde ska kunna föra talan är främst
förvaltningsmyndigheterna men även regeringen och domstolar såvitt avser
deras handläggning av förvaltningsärenden.
Rätt till s.k. passivitetstalan förekommer på kontinenten. Den finns t.ex.
inom EU:s institutioner och har en viss preventiv betydelse. Respektive
institution har då någon dag innan ett passivitetsärende ska upp till avgörande
fullföljt vad man skulle ha gjort långt tidigare. Själva rätten till sådan
passivitetstalan innebär ett nyttigt tryck på institutionerna.
Handläggningstiderna hos svenska myndigheter är ibland oacceptabelt
långa, vilket nu och då har rimliga förklaringar. Av detta kan man dock inte
dra slutsatsen att en lag om dröjsmålstalan eller passivitetstalan skulle utgöra
ett omfattande problem för förvaltningsmyndigheterna. Det skulle i stället
avsevärt stärka den enskildes ställning i förhållande till myndigheterna.
Fri- och rättighetskommittén presenterade 1994 i ett betänkande, Dom-
stolsprövning av förvaltningsärenden (SOU 1994:117), ett förslag vad gäller
dröjsmålstalan. Kristdemokraterna menar att dröjsmålstalan bör införas enligt
utredningens förslag.