Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
berörda lagar i syfte att åstadkomma ett slutligt skiljande av Svenska
kyrkan från staten i enlighet med vad i motionen anförs.
Motivering
Riksdagens principbeslut 1995 om Svenska kyrkans
skiljande från staten var ett oerhört viktigt beslut och ett stort
steg framåt i en fråga som väntat på sin lösning sedan seklets
början. Tyvärr blev skilsmässan ofullständig. Ännu efter att
alla de konkreta lagändringar som skilsmässan krävde har
genomförts har Svenska kyrkan en särställning och de
formella banden till staten är inte helt avskurna.
Några exempel:
- I en särskild lag om Svenska kyrkan stadgas bl.a. att denna organisation är
"ett evangelisk-lutherskt trossamfund" och "en öppen folkkyrka".
- I begravningslagen ges Svenska kyrkan en särställning som huvudman för
begravningsverksamheten, även för begravningsplatser för andra
trosriktningar och för icke-troende.
- I lagen om trossamfund ges Svenska kyrkan rätt till hjälp av staten med
indrivning av medlemsavgifter.
Såväl religionsfrihetens principer som allmänna rättviseskäl
talar starkt för att dessa och andra liknande lagar ändras så
att strikt statlig neutralitet i trosfrågor uppnås,
likabehandling av ideella organisationer garanteras och
statens kontroll av civila, ideella organisationer minimeras.
Det kan inte finnas några hållbara skäl för att staten genom lagstiftning
skall föreskriva vilken ideologisk/religiös inriktning en viss förening (i detta
fall Svenska kyrkan) skall företräda och vilken organisatorisk uppbyggnad
den skall ha. Detta är ett oacceptabelt ingrepp i Svenska kyrkans medlemmars
demokratiska rätt att suveränt besluta i sin organisations angelägenheter.
Det finns heller ingen anledning att en bestämd organisation, Svenska
kyrkan, skall få statlig hjälp med indrivningen av medlemsavgifterna. Att
även andra trossamfund, efter ansökan, kan beviljas denna service, ändrar inte
saken. De allra flesta ideella organisationer, dvs. alla utom just de
registrerade
trossamfunden, nekas ju denna statliga hjälp. Visserligen kan praktiska skäl
tala för att Svenska kyrkan bör erbjudas denna hjälp som en
övergångslösning, men ett permanent arrangemang kan hur som helst inte
försvaras enligt Vänsterpartiets mening.
Inte heller kan det finnas några hållbara argument för att ett religiöst
samfund bland många skall ges en lagskyddad särställning när det gäller
begravningsverksamheten. Vid utarbetandet av KU:s betänkande
1998/199:KU18 stödde Vänsterpartiet det lagförslag som utskottet utarbetade
i syfte att undvika den konflikt med grundlagen som regeringens lagförslag
hade kunnat leda till och vi accepterade därmed i detta skede Svenska kyrkans
huvudmannaskap för begravningsverksamheten. Samtidigt klargjorde vi i ett
särskilt yttrande vår uppfattning att begravningsväsendet, för att garantera
religionsfriheten och den demokratiska kontrollen, borde bli en kommunal
angelägenhet. Vi menar att det nu är dags att ta ett steg framåt i denna fråga.
Riksdagen bör därför begära att regeringen lägger fram förslag till
lagändringar så att Svenska kyrkan helt skils från staten.