Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till sådan ändring av
lagstiftningen att berörda forskare kan få relevant information ur Säpos
och MUST:s arkiv.
Motiv för mitt förslag
Följetongen om regeringens och det socialdemokratiska
partiets ständiga mörkanden i frågan om övervakning och
registrering av vanliga medborgare verkar aldrig ta slut. Den
ena turen följer efter den andra. Senaste episoden är ett
forskningsprogram kring den militära säkerhets- och
underrättelsetjänsten, som toppstyrts och byråkratiserats så
till den milda grad att resultatet snarare har
underhållningsvärde som såpopera, än sanningsvärde som
resultatet av ingående granskning.
På Svenska Dagbladets Samtider 000923 framställs situationen av
professor i historia, Klas Åmark på följande sätt:
När regeringen tog initiativ till forskningsuppdraget, uttalade sig de
ansvariga ministrarna (Freivalds, von Sydow, Tham) i allmänna men
positiva ordalag om att forskarna skulle få tillgång till det källmaterial de
behövde. (DN 22/12 -97)
Löftena visade sig intet värda. Jönsson (Christer Jönsson i skriften
"Sanning och konsekvens?") beskriver utförligt diskussionerna om
tillgången till arkiven mellan forskarna och HSFR å ena sidan, och Säpo
och MUST och tjänstemännen på justitiedepartementet å andra sidan. De
underordnade myndigheterna och tjänstemännen fäste ingen vikt vid
ministrarnas offentliga uttalanden. De hänvisade till rådande lagstiftning
av vilken de ansåg sig tvingade till en strikt restriktiv hållning då det
gällde att ge forskarna tillgång till källmaterialet.
Åmark upprörs i egenskap av akademiker över hur andra
akademiker kan låna sig till att fortsätta forska på dessa
villkor. Det är en akademisk fråga. Vad som däremot är en
politisk fråga är användandet av skattemedel till den här
typen av skenmanövrar från regeringens sida. Antingen
reder vi ut frågan en gång för alla, genom att ändra de lagar
som i dag hindrar forskarna från att få del av relevant
arkivmaterial i denna fråga. Alternativt skall inga pengar
anslås till den här typen av forskning. Då är det rent slöseri
med medborgarnas resurser.
Redan Blå Tåget konstaterade att den ena handen vet vad den andra gör.
Det vet man nog inom regeringskansli respektive myndigheter också. Att säga
A, göra B och låta skattebetalarna stå för diskrepansen är en alltför välkänd
melodi. För att förhindra ytterligare en vers på visan bör regeringen nu
uppmanas att stå vid sitt ord att ge forskarna tillgång till behövligt
källmaterial.
Vi vet redan idag att många människor utsatts för kränkande granskning
och att övertramp har begåtts i den övervakning som myndigheterna ägnat sig
åt. Det har drabbat såväl liberaler som socialister. Därför är det angeläget att
få klarhet i vad som skett, så att vi kan lära av historien och lämna den bakom
oss.