Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillsättandet av en parlamentariskt sammansatt utredning för att
få ett samlat grepp om frågan hur skyddet mot diskriminering skall vara
utformat.
Motivering
Det är en mänsklig rättighet att inte bli diskriminerad. I
Sverige skyddas de mänskliga rättigheterna bland annat
genom den diskrimineringslagstiftning som finns. Men
lagstiftningen är som ett lapptäcke som inte håller ihop.
Här följer några exempel: Skydd mot diskriminering på grund av
funktionshinder finns bara i arbetslivet och kan, liksom könsdiskriminering,
bara angripas genom civilrättsliga medel. Diskriminering som rör etnisk
tillhörighet och homosexualitet ingår däremot även i straffbestämmelsen om
olaga diskriminering i brottsbalken.
Det innebär exempelvis att en restaurangägare utan risk för att straffas kan
neka en utvecklingsstörd person att komma in på restaurangen. Samma
restaurangägare riskerar straff om han nekar en person tillträde till
restaurangen på grund av etniskt ursprung. Anställda i försäkringsbolag kan
ge kvinnor lägre pension än män utan att bryta mot någon lag, men riskerar
straff om de tillämpar olika försäkringsvillkor beroende på etniskt ursprung.
Styrelsemedlemmarna i en bostadsrättsförening som vägrar godkänna en
upplåtelse av en lägenhet till exempelvis ett homosexuellt par begår brott.
Samtidigt är det helt straffritt för en privatperson att vägra sälja sin
bostadsrättslägenhet till samma par.
I grundlagen förbjuds diskriminering på grund av kön och av den som
tillhör en etnisk minoritet. Men skyddet går inte att utkräva i domstol.
Funktionshinder och sexuell läggning har inget sådant diskrimineringsskydd i
grundlagen. Något diskrimineringsskydd på grund av ålder eller andra
ovidkommande faktorer finns överhuvudtaget inte. Det splittrade skyddet mot
diskriminering leder till att skyddet försvagas.
I stället för att betrakta rätten till lika behandling som en grundläggande
mänsklig rättighet ses det mer som en förhandlingsbar förmån. Den
diskriminering som pågår i Sverige behandlas av tradition inte som
kränkningar av den enskildes rättigheter, utan som ordningsproblem. Det
leder bland annat till att det i arbetslivsärenden är i första hand facket som
ska
lösa en situation om påstådd diskriminering. Frågorna avgörs sedan i
Arbetsdomstolen som är partssammansatt. Det är självklart att
arbetsmarknadens parter ska arbeta mot diskriminering. Men
arbetsmarknadens parter ska inte vara den främsta garanten för rätten till lika
behandling.
Inom utrikespolitiken finns det sedan 1998 en policy för mänskliga
rättigheter. En nationell handlingsplan har dock saknats. Det pågår nu ett par
utredningar som syftar till att stärka det lagliga skyddet mot diskriminering.
Men ett samlat grepp där olika slags diskriminering ges skydd på samma nivå
saknas.
Regeringskansliet har nyligen tillsatt en arbetsgrupp för att utarbeta en
nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna i Sverige. I direktiven
till arbetsgruppen betonas att kränkningar av mänskliga rättigheter inte skulle
vara vanliga i Sverige. Men ombudsmännen för mänskliga rättigheter (JämO,
HO, DO, och HomO) rapporterar gång på gång om beteenden som är
diskriminerande och som innebär att de mänskliga rättigheterna kränks. Det
handlar om mäklare som utan att tveka uppfyller säljarens önskemål om att
inte sälja sin bostadsrätt till invandrare, om homosexuella par som inte får
skriva bostadskontrakt tillsammans, om rullstolsburna som inte kan rösta för
att de inte kommer in i vallokalen och om kvinnor som tjänar mindre än män
för likvärdigt arbete.
Frågan om hur de mänskliga rättigheterna ska säkerställas är en fråga av en
sådan tyngd att den inte lämpar sig för att utredas enbart inom
Regeringskansliet.
En parlamentarisk utredning bör tillsättas för att ta ett samlat grepp på
frågan om hur skyddet mot diskriminering ska vara utformat. I det arbetet bör
även formerna för ombudsmännens arbete tas upp.