1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förebyggande insatser från skola och sociala myndigheter för
att minska risken för att barn kommer snett i livet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att bygga bort brott.1
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en förstärkning av polisen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att inrätta en tredje polisskola i södra Sverige.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av ökad status och karriärmöjligheter samt behovet av
specialkompetens inom hela polisväsendet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om mindre byråkrati, tydliga mål, ledarskapet och
ledningsfunktionen inom polisen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en radikal utrensning av icke-polisiära arbetsuppgifter inom
polisverksamheten.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en omläggning av polisarbetet mot nolltolerans mot brott.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utredning av misstanke om brott inom polisen.
10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av
ordningslagen så att också ideella föreningar exempelvis
fotbollsklubbar kan åläggas betala del av polismyndighetens kostnader
vid anordnandet av offentlig tillställning i vinstsyfte i enlighet med vad i
motionen anförs.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om strafförelägganden.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utreda ett system med kronvittnen.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att avskaffa den särskilda ekobrottsmyndigheten.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om organisation och samordning inom domstolsväsendet.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en förutsättningslös och samlad utredning om
domstolsväsendet.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om nedläggning av mindre tingsrätter.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vittnesbiträden.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätten till prövning i två instanser.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tillsättning av de högsta domartjänsterna efter öppet
ansökningsförfarande.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett nytt system för nämndemän.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett utvidgat besöksförbud.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om överträdelser av besöksförbud.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om medling och familjerådslag.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ersättningsfrågor. 2
26. Riksdagen beslutar att upphäva rättshjälpslagen (1996:1619) så att den
allmänna rättshjälpen återställs till vad som gällde före den 1 december
1997.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om återfallsförbrytare.
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om livstidsstraff.
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kvinnor i kriminalvården.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om integritet och tvångsmetoder.
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den svenska rättsordningen och EU. 3
32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inrättandet av en författningsdomstol. 3
33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om det svenska ombudsmannasystemet. 3
34. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställning:
35.
Tabell 1: (Anslag Regeringens förslag (tusental kronor) Anslagsförändring
(tusental kronor) )
1 Yrkande 2 hänvisat till BoU.
2 Yrkande 25 hänvisat till LU.
3 Yrkandena 31-33 hänvisade till KU.
3 Inledning
Det finns några starkt oroande inslag i utvecklingen av det svenska
rättssamhället under 1990-talet. De är främst
- ökningen av den organiserade, ofta internationellt förgrenade,
brottsligheten
- ökningen av de grova våldsbrotten
- ökningen av brottslighet med nazistiska förtecken.
Allt detta utmanar den människosyn som är liberalismens. De liberala
krafterna i vårt land har spelat en viktig roll i byggandet av det svenska
rättssamhället. Det är en naturlig och nödvändig uppgift för Folkpartiet
liberalerna att föra det arbetet vidare och söka möta de nya hot som dyker
upp.
En lämplig utgångspunkt kan vara att utgå ifrån upplevelser som den
enskilde har i rättssamhället. Idag upplever den vanlige medborgaren en
egendomlig blandning av effektivitet - t ex i beivrandet av mindre skattebrott
- och resursbrist - t ex vid anmälan av egendomsbrott - hos samhällets rätts-
vårdande instanser. Sådana upplevelser fräter på förtroendet för
rättssamhället.
4 Bekämpa brottsligheten
Brott, fysisk otrygghet och förfall hotar grunderna för ett ratisktöppet,
demokratiskt samhälle. Varje år utsätts nästan två miljoner svenskar
själva eller inom familjen för brott. Trots världens högsta skatter lyckas vi
i Sverige inte skapa trygghet mot brott och övergrepp. Andelen
uppklarade brott minskar stadigt. 1996 klarades endast 21 procent av de
anmälda brotten upp. Siffrorna varierar naturligtvis mellan olika
brottstyper. T ex är det i princip helt riskfritt att i Sverige stjäla en cykel,
eftersom endast 1%(!) av alla cykelstölder klarades upp 1996. De som
drabbas hårdast av brottslighet och ett hårdnande samhällsklimat är de
resurssvagaste. Det är därför en angelägen demokratisk uppgift att
bekämpa brottsligheten.
Vi måste först och främst förhindra att brott begås. Brottslighetens orsaker
kan bland annat sökas i otrygga uppväxtförhållanden - otrygga vuxna ger
otrygga barn - dålig normbildning från vuxenvärlden, dåliga skolor och
dåliga resurser till barn med problem. Att det de senaste åren till exempel
försvunnit speciallärare och andra specialresurser från skolan - samtidigt som
antalet barn i grundskolan ökat - är att bädda för framtida samhällsproblem.
Många barn som senare i livet kan komma att få problem kan upptäckas så
tidigt som på mödravårdcentralen. Det är därför en viktig uppgift för
samhället att tillsammans med föräldrar vidta förebyggande insatser för att
minska risken att barn hamnar snett i framtiden. Sökandet efter
kriminalitetens förklaringar får dock inte innebära att vi tvekar att sätta in
åtgärder mot själva brottsligheten.
Mobbning och våld hör inte hemma i skolan. Därför ska normbildningen
när det gäller ordning, hänsyn och förbud mot våld i skolan bli striktare,
lärares och övrig personals befogenheter när det gäller att upprätthålla
normerna ökas och allvarligare former av våld och kriminalitet polisanmälas.
Brottslighet kan även mötas genom olika åtgärder som minskar
möjligheterna att berika sig genom brottsligt beteende. Ett exempel kan
hämtas från reglerna för hur polisen hanterar stulet gods som uppges
förvärvats i god tro. Vi menar att brottsoffrens, i detta fall alltså de
ursprungliga ägarna av det gods som stulits, ställning bör stärkas. Det bör
innebära att polisen inte återlämnar gods som tagits i beslag till någon annan
än den ursprungliga ägaren utan att hon eller han fått bättre möjligheter att ta
sin rätt tillvara genom att lösa godset (d v s köpa tillbaka det) eller väcka
talan
om s k bättre rätt.
4.1 Polisen
Det finns för få poliser i Sverige. Bland ett antal europeiska länder såsom
Storbritannien, Holland, Tyskland, Frankrike och Italien har Sverige det
lägsta antalet poliser per medborgare. Bland dessa länder har Sverige
också det högsta antalet anmälda brott per 1 000 invånare.
Närvarande, synlig polis skapar trygghet och förebygger brott. För att öka
antalet poliser på gator och torg krävs en kombination av ökade resurser,
omorganisation och prioriteringar inom polisen. Det krävs att den årliga
antagningen till polishögskolan ökar, att antalet civilanställda inom polisen
ökar, att det sker en upprensning bland polisens arbetsuppgifter och att antalet
anställda inom polisen med olika specialkompetenser ökar. En försvagad
polis som inte kan upprätthålla respekten för lagar och regler bidrar till att
individer vill ta lagen i egna händer och på sikt till uppkomsten av s.k.
medborgargarden.
Folkpartiet föreslår att ytterligare 820 miljoner kronor satsas på en
förstärkning av polisen under den kommande treårsperioden. Dessa medel bör
till en början satsas på att rekrytera administrativ personal som kan frigöra
polis för renodlade polisuppgifter. Det behovet understryks av att det för
närvarande inte finns tillräckligt med utbildade poliser att rekrytera till
verksamheten. Av detta skäl föreslår Folkpartiet också att en tredje polisskola
inrättas i södra Sverige.
4.2 Prioritera
Det är väsentligt att hela polisorganisationen koncentrerar sig på de rent
polisiära uppgifterna. En radikal utrensning av icke-polisiära uppgifter
bör ske. Exempel på arbetsuppgifter som kan överföras till andra är:
Tillståndsärenden (t ex vapenlicenser), parkeringsfrågor, kontroll av dörr-
vakter, utbildning av ordningsvakter, hittegodshantering och passfrågor.
Vidare bör arrangörer av kommersiella arrangemang som kräver stora
polisinsatser åläggas att stå för en del av kostnaderna och en del av
bevakningen vid statsbesök kan övertas av militärpolis. Införandet av
fungerande medborgarkontor i kommunerna skulle kunna avlasta polisen en
betydande del rutinartade förfrågningar.
4.3 Särskild kompetens
Idag är det vanligt att poliser skaffar sig specialkompetens genom
vidareutbildning. Det är bra och viktigt att det finns karriär- och
utvecklingsmöjligheter inom hela polisväsendet. Samtidigt borde polisen i
långt högre grad skaffa sig olika former av specialkompetens utifrån.
Polisen måste söka sig bra krafter där man kan få tag i dem. Möjligheten
att utnyttja olika former av specialkompetenser - oavsett polisiär
bakgrund - för kortare och längre perioder ska öka. Detta skulle
underlätta att frigöra polisresurser för tjänstgöring på gator och torg.
Den i sig positiva närpolisreformen får inte innebära att
specialkompetenser inom polisen splittras eller försvagas. Dessa måste leva
sida vid sida. Polisens speciella insatsstyrka mot terroraktioner ska också
omfatta annat än terroristbekämpning, t ex annan organiserad brottslighet,
samt organisatoriskt överföras till Rikspolisstyrelsen som därigenom ansvarar
för finansiering av insatserna.
4.4 Nolltolerans mot brott - en svensk New York-
modell
På några år har antalet brott halverats i New York. Tryggheten breder ut
sig och medborgarna återerövrar steg för steg sin stad. Orsaken till denna
framgångsrika brottsbekämpning hänger samman med en ny syn på
brottsligheten. Polisen ingriper mot alla lagöverträdelser, även
småförseelser. Man griper människor som urinerar offentligt, parkerar fel
eller klottrar. Denna inställning har också ökat effekten av åtgärder mot
den grövre och allvarligare kriminaliteten. Tanken är att små överträdelser
ofta hänger samman med större. Med en närvarande polis, som stävjar
småbrottslighet, förbättras hela omgivningen. Ansvarskänslan och den
sociala kontrollen ökar. Ett samhälle som accepterar klotter, vandalism
och diverse småförseelser sänder ut signalen om ett samhälle i förfall där
allt är tillåtet.
Ett annat inslag i New York-modellen är närheten till medborgarna.
Poliserna arbetar i små områden där de lär känna invånarna. På så sätt blir det
lättare att ingripa tidigt. Ytterligare ett centralt inslag i New York-modellen
är
hårda krav på chefer och regelbunden uppföljning. När brottsligheten stiger i
ett område avkrävs chefen omedelbart en förklaring och ett åtgärdsprogram.
Det är inte lämpligt att polisen själv utreder misstankar om brott begångna
inom polisen. För att minska risken för polisövergrepp, vilket New York-
modellen i viss mån kritiserats för, bör en speciell ansvarsnämnd utreda
misstankar om brott inom polisen.
Under 1996 genomfördes i Eskilstuna ett försök som påminner om New
York-modellen. I korthet innebär försöket att polisarbetet koncentreras till
platser som är speciellt utsatta för brott och att toleransen mot brott och
ordningsstörningar minskar. Både New York-modellen och försöket i
Eskilstuna visar tydligt de positiva resultaten av att ingripa även mot vad som
kan betraktas som småförseelser. Ett samhälle som håller sig med regler, som
aldrig föranleder någon åtgärd när de bryts undergräver snabbt respekten för
samhällets regelverk som helhet. Ett mer frekvent beivrande av brott bör
därför kombineras med en stor försiktighet i kriminaliserandet av olika
företeelser. Synsättet att allt som inte är önskvärt ska kriminaliseras är inte
hållbart.
Detta innebär att också kraven på åklagare måste skärpas och ändras.
Vardagsbrottslighet får inte hela tiden nedprioriteras. Den brottslighet som
den vanlige medborgaren möter är stölder av cyklar, mopeder och
mobiltelefoner, inbrott på vindar och i sommarstugor, småstölder i
omklädningsrum och på restauranger. Om åklagarna alltid prioriterar bort
detta känner sig medborgaren rättslös.
5 Åklagare och domstolar
5.1 Åklagare
5.1.1 Strafförelägganden
Vid lättutredda och erkända gärningar bör åklagaren ha möjlighet att
erbjuda strafföreläggande med fängelse som påföljd. Det kan gälla
exempelvis rattfylleri, narkotikabrott och grov olovlig körning. Det kan
antas att även gärningsmannen i många sådana fall skulle uppskatta att
slippa rättegång. Det obehag och pedagogiska värde som rättegången i sig
själv kan innebära för gärningsmannen måste beaktas, men bör inte hindra
att möjligheten till strafföreläggande byggs ut.
Även medgivna skadestånd och förverkandekrav bör kunna bli föremål för
föreläggande.
5.1.2 Inför systemet med kronvittnen
Åtalsplikten för en åklagare är i princip absolut när en fällande dom kan
förutses.
Många utredningar läggs emellertid ned på grund av sin omfattning,
svårighetsgrad eller resursbrist hos polis och åklagare så att de drivs så pass
långsamt att de misstänkta brotten preskriberas. Av dessa skäl blir det ofta en
tillfällighet vilka brott som utreds och åtalas samt vilka utredningar som läggs
ned.
Ett instrument för mer systematisk renodling och prioritering av åklagarnas
arbete vore att öppna en möjlighet för dem att under vissa förutsättningar
träffa uppgörelser med misstänkta personer. Det kan till exempel handla om
att åklagaren i en narkotikahärva begränsar förundersökningen till en del av
brotten mot att den tilltalade medverkar i utredningen, alltså en "åtalsför-
handling" - det som på engelska kallas plea bargaining.
En följd av detta synsätt är att Sverige kommer att få ett system med s.k.
kronvittnen, d v s att den som berättar sanningen och därmed medverkar till
att andra gärningsmän blir fällda, själv kan få lindrigare påföljd eller gå fri
från straff. Sådana uppgörelser bör kunna ske inom vissa strikt angivna ramar
och under förutsättning av att de misstänkta som berörs biträds av försvarare.
Varje sådan uppgörelse bör också underställas domstol för godkännande.
Domstolen bör därvid bedöma om uppgörelsen är rimlig med hänsyn till
olika förhållanden såsom de brott som misstankarna rör, vad som
framkommit under utredningen, vilken tid och vilka resurser som skulle
krävas för att slutföra utredningen och det allmänna intresse som kan finnas i
saken samt tänkbara påföljder vid fällande dom. Därmed skulle även en
vägledande praxis för sådana uppgörelser kunna växa fram. Frågan om ett
system med kronvittnen bör utredas.
5.1.3 Åklagare med specialistkompetenser i samma myndighet
Det är naturligtvis viktigt att åklagare skaffar sig speciell kompetens för
att bättre kunna driva vissa måltyper, t.ex. miljömål och ekomål, men det
saknas anledning att ha särskilda åklagarmyndigheter för viss typ av
brottslighet. Den särskilda ekobrottsmyndigheten bör därför avskaffas.
Vad som är ekonomisk brottslighet är knappt alls definierat. Det finns
heller ingen grund för uppfattningen att just sådan brottslighet skulle ha
ökat särskilt i förhållande till andra brottstyper. Det förhållandet att en
åklagare kan behöva sakkunnigt biträde vid utredningen är inte unikt för
ekonomisk brottslighet utan gäller också för många andra brottstyper,
särskilt inom specialstraffrätten.
5.2 Domstolarna
5.2.1 Organisation och samordning
Under senare år har det förts en diskussion om strömlinjeformning av det
svenska domstolssystemet. Bland de tankar som då kommit fram återfinns
bland annat en idé om att slå samman de allmänna domstolarna med
förvaltningsdomstolarna och att inskränka antalet domstolar i första
instans kraftigt. Ett enhetligt allmänt domstolssystem har onekligen vissa
fördelar. En sådan omfattande förändring medför emellertid också
ofrånkomligen betydande kostnader och konvulsioner som i vart fall
under en övergångsperiod innebär minskad effektivitet i rättsvården. De
fördelar som en enhetlig domstolsorganisation skulle medföra är inte så
stora att de motiverar de kostnader och svårigheter som hänger samman
med en så omfattande förändring.
Däremot bör det endast finnas en högsta domstolsinstans i landet. Det
förhållandet att det idag finns två, Högsta domstolen och Regeringsrätten, har
lett och kan leda till kompetenskonflikter. En enda högsta domstolsinstans
leder till större stringens och säkerhet i utformandet av praxis. All den
rättsvård som ankommer på domstolar bör handläggas inom ramen för de
allmänna domstolssystemen, vilket inte hindrar att olika kategorier av mål
och ärenden inom den behöriga domstolen kan lottas till särskilda enheter.
Alla specialdomstolar bör avskaffas. I första hand bör de så kallade
partssammansatta domstolarna avvecklas. Objektiviteten, allsidigheten och
opartiskheten i dessa domstolars avgöranden kan i vissa fall på goda grunder
ifrågasättas. Den som inte är medlem i någon av de organisationer som utser
ledamöter i en sådan domstol kan lätt uppfatta förhållandet så att saken inte
blir rättvist prövad. Europadomstolen har i ett fall underkänt den svenska
bostadsdomstolen på denna grund.
Det är nödvändigt med en samordning mellan tingsrätternas,
åklagarmyndigheternas och polisens geografiska ansvarsområden. En sådan
samordning hindrar inte att en åklagarmyndighets eller polismyndighets
geografiska kompetens kan omfatta flera tingsrätters domsagor.
Folkpartiet accepterar inte en omfattande nedläggning av mindre
tingsrätter. Det har inte på något tillfredsställande sätt kunnat visas vilka
verkliga fördelar som kan uppnås med nedläggning av små tingsrätter, trots
att frågan varit föremål för regeringens intresse under så lång tid. Så länge
inte fakta kan redovisas i frågan ska de små tingsrätterna vara kvar.
5.2.2 Vittnesbiträden
Rättssamhället är beroende av att det finns människor som kan, vill och
vågar vittna vid en rättegång. Många vittnen och målsäganden är dock
rädda att fullfölja skyldigheten att vittna. Ett vittnesbiträde ska stötta
vittnet inför framträdandet i rättegången. Alltför många som vittnat säger
att de aldrig mer sätter sin fot i en domstol, eftersom de känner sig
kränkta eller blivit skrämda av förhöret och brottmålsprocessens
uppläggning. Behovet av ett förbättrat bemötande av såväl vittnen som
målsäganden är stort.
5.2.3 Rätt till prövning i två instanser
Alla har i Sverige i princip rätt till prövning av sin sak i två instanser.
Under en följd av år har dock denna rätt successivt kommit att inskränkas.
Detta har skett dels genom att allt fler avgöranden inte kan överklagas,
dels genom att prövningstillstånd för prövning i andra instans har tillförts
i allt fler situationer. Samtidigt med denna utveckling har förenklingar i
underrättsförfarandet införts. Delgivningsförfarandet har förenklats och
blivit mer summariskt. Möjligheten att avgöra mål med ensamdomare
eller utan förhandling har ökat. Sammantaget kan om detta sägas att
rättssäkerheten inte främjas av att prövningen i första instans blir enklare
och mer summarisk samtidigt som möjligheten att få till stånd en andra
prövning minskar.
Vid rationaliseringar i domstolsförfarandet kan en av dessa vägar väljas
men inte båda. De förenklingar i underrättsförfarandet som skett är trots allt
godtagbara, förutsatt att några ytterligare hinder mot prövning i andra instans
inte införts och att de hinder som idag finns ses över i syfte att utöka
möjligheten till en överprövning.
5.2.4 Det demokratiska rättssamhället
En grundläggande princip i ett demokratiskt rättssamhälle är
rättsväsendets och domstolarnas oberoende ställning gentemot politiska
organ och myndigheter. Det finns skäl att på flera punkter ifrågasätta om
så är fallet i Sverige. Drygt etthundra av de högsta domartjänsterna i
Sverige utses av regeringen. Det är betecknande att domarna i Högsta
domstolen och Regeringsrätten besitter en mycket större samlad
erfarenhet av arbete i Regeringskansliet än som domare eller
praktiserande jurister. Domarkarriären ska göras öppnare. Den ensidiga
rekryteringen av domare till Högsta domstolen och Regeringsrätten från
Regeringskansliet måste brytas. Även dessa domare bör tillsättas efter ett
öppet ansökningsförfarande genom att en tjänsteförslagsnämnd bereder
och regeringen tillsätter.
5.2.5 Nytt system för nämndemän
Det svenska systemet med nämndemän som utses av de politiska
partierna måste anses som världsunikt. De svenska nämndemännen är
lekmannadomare. De har alltså att ta ställning till allt som ska prövas av
domstolen, och inte som i t ex det anglosaxiska jurysystemet enbart
skuldfrågan. Att låta dessa domare utses av de politiska partierna är inte
förenligt med synen på domstolarnas oberoende från det politiska
systemet. Samtidigt är det viktigt att behålla det folkliga inflytande
nämndemän utgör för att balansera den juridiska expertisen. Ett system
där nämndemän i princip utses slumpmässigt bland den myndiga
befolkningen bör införas.
6 Brottsoffren
Att utsättas för brott utgör en grov och allvarlig kränkning av den
personliga integriteten. När en individ utsätts för brott rubbas förtroendet
för samhället. Denna känsla förstärks om personen bemöts negativt eller
med ointresse av de rättsvårdande myndigheterna. Bemöts man å andra
sidan med respekt, erkännande och intresse förstärks känslan av tillit och
samhörighet i samhället. Skydd mot att samhället genom sitt agerande
mot brottsoffret gör detta till ett offer även i förhållandet till samhället, är
lika viktigt som skydd mot det ursprungliga brottet. Brottsoffer ska ha
samhällets reservationslösa uppmärksamhet och stöd. Samhällets
åtgärder och insatser för att erkänna och stärka brottsoffrens rättigheter är
grundläggande för upplevelsen av rättvisa och trygghet i samhället. Den
viktigaste samhällsinsatsen för brottsoffer är naturligtvis att tillse att brott
inte begås. När brott har begåtts ska två grundläggande principer gälla i
brottmålsprocessen: Brottsoffrets rättigheter ska ges samma prioritet som
den misstänktes. Processen får inte medföra att brottsoffrets problem på
något sätt ökar, s.k. sekundär viktimisering. Brottsoffren ska ha rätt till:
- Respekt och erkännande på alla nivåer i brottmålsprocessen.
- Att få information om och förklaring till hur deras fall utvecklar sig.
- Skydd både för sin personliga integritet och den rent fysiska tryggheten.
- Tillgång till rättshjälp.
- Ekonomisk kompensation från både brottslingen och samhället.
- Rätt att ge och inhämta information från de personer som fattar beslut
- beträffande brottslingen.
En rad konkreta åtgärder kan tjäna att stärka brottsoffrens ställning:
6.1 Ett utvidgat besöksförbud
Det är mycket angeläget att polis, vårdpersonal och annan berörd personal
får den utbildning och de resurser som krävs för att klara av sina uppgifter
att upprätta ordning, hjälpa och vårda. Det är viktigt att de frågar kvinnor
om de utsätts för misshandel och grundligt undersöker saken om
misstanke finns. Det är även av stor vikt att de förmår misshandlade
kvinnor att polisanmäla förövaren. Dessa kvinnor måste också få hjälp i
form av kristerapi. De målsägande som vill ska kunna få en stödperson
som informerar om rättegångsförfarandet och stöttar inför
konfrontationen med den åtalade.
Kvinnor som utsätts för förföljelse, trakasserier, våld och hot om våld lever
i en ständig otrygghet och måste beredas största möjliga rörelsefrihet. För att
trakasserade kvinnors rörelsefrihet ska öka är det enligt vår uppfattning högst
rimligt att kraftigt utöka det geografiska område som åklagaren har möjlighet
att låta omfattas av besöksförbudet. Vi menar att detta område i ett första steg
bör bli så stort att det omfattar del av kommun(er). En sådan utvidgning
kunde exempelvis ske genom en ändring i 2 § lagen om besöksförbud på så
sätt att "närheten av" ersätts med "del av kommun som innefattar".
6.2 Överträdelser av besöksförbud
I ett andra steg är vi inte främmande för att resa frågan om ytterligare
begränsning i rörelsefriheten för den som återkommande överträder ett
besöksförbud. Det är offrets rörelsefrihet och trygghet som ska stå i
centrum, inte den som kränker och hotar som ska värnas. I extremfall kan
polis eller vakter punktmarkera män som återkommande bryter
besöksförbudet. Hotade som så önskar ska ha rätt till vapenlicens för
tårgasspray.
Utöver geografisk begränsning kan system för förvarning införas. Män
som inte respekterat ett besöksförbud när de är på fri fot ska förses med en
elektronisk fotboja. Regeringen har gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag
att göra en förstudie om huruvida den teknik som för närvarande finns är
tillförlitlig och om övervakningen är praktiskt genomförbar. Den 1 mars 1999
presenterade BRÅ rapporten "Elektronisk övervakning vid besöksförbud.
Teknikens möjligheter och begränsningar". Enligt vår uppfattning är den
förstudien i det närmaste onödig. Sådana larmanordningar på män med
besöksförbud som varnar om de närmar sig kvinnornas hem används redan i
en del delstater i USA. Riksdagen bör därför nu hos regeringen begära
lagförslag innebärande att män som överträder besöksförbud kan förses med
elektronisk fotboja.
För den som återkommande överträder ett besöksförbud kan ytterligare
inskränkningar i rörelsefriheten eller indraget körkort bli aktuellt.
6.3 Medling och familjerådslag
Medling mellan brottsoffer och gärningsman bör införas i hela landet, och
användas när brottsoffret så önskar. Medling ger offret möjlighet att ställa
direkta frågor till gärningsmannen, och förklara vilka konsekvenser och
känslor brottet medfört. är att någon form av uppgörelse ska nås - t ex i
form av skadestånd eller ursäkt. Speciellt viktigt är det att unga
lagöverträdare konfronteras med sina offer på detta sätt. Medling via
tredje man ska också vara möjligt. Offret slipper då möta gärningsmannen
och kan istället utse eller acceptera en person som fullgör medlingen i
offrets ställe.
Familjerådslag bör genomföras som en del av åtgärderna för alla omyndiga
lagöverträdare. Familjerådslaget innebär att förövare och deras familjer träffar
offret tillsamman med polis och representanter för skola och sociala
myndigheter. Rådslaget syftar till att för gärningsmannen tydliggöra
konsekvenserna av gärningen, att en ursäkt framförs till offret samt att en
handlingsplan för återanpassningen av gärningsmannen till ett laglydigt liv
utarbetas.
6.4 Ersättningsfrågor
De svenska skadeståndsreglerna bör kompletteras med en rätt till
ersättning för sorg och saknad. Ersättningen kan utgå med ett
schablonmässigt belopp utan någon mera tidsödande och omfattande
utredning. Personer som får fingerade personuppgifter, får
sekretessmarkering i folkbokföringen eller kvarskrivning, ska ha rätt till
ekonomisk ersättning för de kostnader som uppkommer.
6.5 Återinför rättshjälpen
En grundläggande rättighet är att alla, oavsett ekonomisk situation, ska
kunna ta tillvara sin rätt. Den nya rättshjälpslagstiftningen innebär i
korthet att den som har en rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella
angelägenheten inte ska få rättshjälp. Inte heller den som med hänsyn till
sitt försäkringsskydd i övrigt, sina ekonomiska eller personliga
förhållanden borde haft en rättsskyddsförsäkring ska kunna få rättshjälp.
Detta kan stå i strid med den europeiska konventionen till skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, eftersom det där
slås fast att staten ska ha det finansiella ansvaret för medborgarnas
rättshjälp. Avskaffandet av rättshjälpen drabbar framförallt lågavlönade
kvinnor. Rättshjälpen ska återinföras. Det får aldrig vara en ekonomisk
fråga om man ska ha möjlighet att hävda sin rätt i domstol. Folkpartiet
liberalerna anser att riksdagen bör upphäva beslutet om en ny
rättshjälpslag och anslår därför ytterligare medel till rättshjälpen.
7 Kriminalpolitiken
Det är av grundläggande betydelse i ett rättssamhälle att alla människor är
lika inför lagen. I ansvarsfrågan kan därför ingen skillnad göras mellan
olika personer. I påföljdsfrågan gör sig dock även andra intressen
gällande. Påföljden ska både vara avskräckande och verka
återanpassande. Alla påföljder bör därför innefatta både avskräckande och
rehabiliterande moment, även om avvägningen mellan inslagen kan
variera. Påföljdssystemet måste vara logiskt sammanhängande. Vilket
straff eller annan påföljd som kan komma i fråga i det enskilda fallet ska
vara möjligt att förutse. Begriplighet och förutsägbarhet fordras för att
tilltron och respekten för rättssystemet ska kunna upprätthållas.
När straffvärdet av en gärning inte utesluter annan påföljd än fängelse, är
det viktigt att domstolen har ett brett spektrum av alternativa påföljder att
välja bland. På det sättet får domstolen möjlighet att döma ut en påföljd som i
det enskilda fallet bedöms kunna bli effektiv. Nyligen har införts både fler
påföljder och bättre möjligheter att kunna kombinera olika påföljder än vad
som tidigare gällde, vilket är positivt.
Kriminalvården ska vara human men inte kravlös. Ett fängelsestraff måste
innebära möjlighet till behandling och utbildning. En skyddstillsyn eller
annan frivårdande straffpåföljd bör normalt förenas med böter. Den kan också
förenas med krav på vård eller arbete. Unga människor ska endast i
undantagsfall dömas till fängelse.
7.1 Återfallsförbrytare
Studier visar att en begränsad grupp personer står för en mycket stor
andel av brottsligheten. En effekt av detta är att rättssystemet ibland
vidtar åtgärder som ur brottsoffrets synvinkel kan te sig mycket stötande.
Flera brott ger exempelvis "straffrabatt" och utredningar om mindre brott
läggs ner om personen samtidigt begått grövre brott. Även om denna typ
av beteende från rättssystemets sida ofta är nödvändigt och rimligt är det
viktigt att alla brott tas på allvar.
Återfallsförbrytare är ett symptom på att kriminalvårdens insatser för
återanpassning till ett normalt samhällsliv inte fungerat. Vid straffets början
ska en detaljerad behandlingsplan med tydliga målsättningar fastställas. Efter
avslutat straff bör därför en minst lika lång period av professionell
handledning och utbildning vidta utanför anstalten.
Brottslingar som vid upprepade tillfällen återfaller i brottslighet ska
successivt och systematiskt avtjäna allt längre straff.
Möjligheten till bötesomvandling ska utökas. Personer som saknar
möjlighet att betala utdömda böter ska i ökad omfattning få böterna
omvandlade till fängelse.
7.2 Livstidsstraffet
Alla straff ska vara tidsbestämda. Det är inte humant, och försvårar
återanpassningen till samhället, att låsa in individer på obestämd tid.
Detta innebär att livstidsstraffet omvandlas till ett tidsbestämt straff, på t
ex 21 år som i Norge. Det får aldrig ens finnas en misstanke om att
behandlingen av ett nådeärende påverkas av politiska hänsynstaganden.
Därför ska nådeinstitutet överföras till annan än regeringen, t ex Högsta
domstolen.
7.3 Kvinnor i kriminalvården
De flesta av dem som verkställer straff i fängelse är män. Endast cirka
fem procent är kvinnor. Huvudparten av de dömda avtjänar straff för
rattfylleri, tillgrepps-, narkotika- och förmögenhetsbrott. Kvinnor i
kriminalvården är speciellt utsatta. Alla kvinnliga interner ska få
möjlighet att avtjäna sitt straff på speciella kvinnoanstalter. Merparten av
de kvinnliga intagna är arbetslösa när strafftiden påbörjas. Det är därför
angeläget att fängelsetiden används till en meningsfull och yrkesinriktad
utbildning. Många intagna kvinnor är mödrar. Barnets kontakt med
modern under fängelsetiden är viktig för barnets utveckling och moderns
möjlighet till rehabilitering. Barns möjligheter att skapa och upprätthålla
ett gott förhållande till modern under anstaltsvistelsen ska på alla sätt
underlättas. Detta kan till exempel ske genom att besöksrum och
besökslägenheter i ökad omfattning anpassas till barns behov. Samma
krav gäller självfallet också pappors relation till sina barn.
7.4 Integritet och tvångsmetoder
På senare år har en grov, organiserad och i Sverige tidigare okänd
brottslighet fått fäste. Det rör sig om sådant som kriminella MC-gäng,
narkotikaligor och våldsverkare med nazistiska sympatier. Sådan
kriminalitet kan om den får utvecklas vidare undergräva förtroendet och
grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle. Mot denna typ av
brottslighet måste samhället vara berett att försvara sig med metoder som
annars inte är önskvärda.
Därför kan buggning och dold kameraövervakning tillåtas i kampen mot
särskilt grov kriminalitet. Sådana åtgärder kan tillåtas förutsatt att de
omgärdas med sådana regler att den enskildes rättssäkerhet skyddas på ett
rimligt sätt, t.ex. skall präster och advokater inte kunna övervakas. Inte
heller
tidningsredaktioner skall få buggas.
Folkpartiet har i tidigare sammanhang redovisat vilka regler som ska
omgärda sådana åtgärder och avser att återkomma i samband med att
regeringen förelägger riksdagen förslag i ärendet.
Säkerheten när det gäller utlämnande av foto och personuppgifter ur
polisens passregister måste förbättras. Idag kan vem som helst beställa
uppgifter ur passregistret utan att den uppgifterna gäller får vetskap om detta.
Minimikravet ska vara att när foto eller personuppgift utlämnas ska den som
uppgifterna berör meddelas omgående.
Reglerna kring så kallad kvarskrivning av hotade personer måste skärpas
för att på alla sätt skydda den hotade. Till exempel måste utbildningen av de
personer som handhar kvarskrivningsärenden hos den lokala
skattemyndigheten förbättras. Möjligheten för en chef för ett skattekontor att
delegera handläggningen av kvarskrivningsärenden bör avskaffas.
Människor som lever under hot och fått sin identitet och adress skyddad
måste garanteras att uppgifterna inte röjs. Sker så i alla fall ska den hotade
erbjudas ny adress och flyttning på statens bekostnad.
Hotade personer som erhållit ett s k trygghetspaket ska på ett helt annat
sätt än vad som är fallet idag få samhällets stöd. T ex ska polisen regelbundet
följa upp utvecklingen av ett ärende där ett trygghetspaket utdelats.
8 Den svenska rättsordningen och EU
1995 blev Sverige medlem i EU. EG-rätten blev då en integrerad del av
svensk lagstiftning. Samtidigt gjordes den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter till svensk lag. Detta har
kommit och kommer att påverka den svenska rättsordningen och det
svenska juridiska tänkandet i grunden. Genom EG-rättens införlivande
med den svenska rättsordningen har den svenska rätten europeiserats.
EG-rättens införlivande i svensk rättsordning innebär att domstolarnas
ställning och oberoende förstärks i förhållande till den politiska makten.
Vidare förstärks den enskildes rättsskydd med utökade möjligheter att ta
tillvara sin rätt gentemot myndigheter och politiker.
I Sverige har historiskt sett grundlagarna en svag ställning. Att lagar kan
överprövas, dvs att domstolar har en rättighet och skyldighet att pröva om lag
eller författning strider mot lagar av högre valör, är en självklarhet i ett
flertal europeiska länder, men inträffar sällan i Sverige. Att riksdagen ska ha
rätt att i princip lagstifta om vad som helst är självklart, men det ska ske med
respekt för de regler som riksdagen själv stiftat i form av t ex grundlagar.
Inom EG-rätten och i Europakonventionen är detta grundläggande. Detta
säkerställs bland annat genom en effektiv lagprövningskontroll, befriad från
begränsande uppenbarhetsrekvisit. Det finns stora skäl att se EG-rättens
inflytande på den svenska rättsordningen som positiva förändringar till gagn
för de enskilda medborgarna på myndigheternas och de politiska organens
bekostnad.
Utformningen av förarbeten har en unikt stark ställning i svensk
rättstillämpning. Vad en politisk tjänsteman i Regeringskansliet skrivit i
förarbetena kan lite tillspetsat sägas väga tyngre än ett samlat
domarkollegiums uppfattning i högsta instans. Med den svenska synen på
förarbeten är risken också stor att noggrannheten och eftertänksamheten med
själva lagtexten minskar.
9 Författningsdomstol
Lagarnas förenlighet med grundlagen prövas i Sverige på två sätt. För
föreslagna lagar kan regeringen inhämta Lagrådets råd och synpunkter.
Lagrådet kan inte bestämma en lags utformning eller bestämma att en lag
inte får antas eller tillämpas. Dessutom kan en domstol som vid prövning
av ett mål eller ärende finner att en lag uppenbart strider mot grundlag
vägra att tillämpa den lagen. Det förhållandet att Lagrådets synpunkter
varken behöver inhämtas eller beaktas i kombination med att en lags
grundlagsstridighet måste vara uppenbar för att en domstol ska kunna
åsidosätta densamma, medför att den rättssäkerhet som grundlagen ska
trygga inte är så säker som den borde vara. Folkpartiet kräver mot denna
bakgrund att en författningsdomstol inrättas. Detta krav utvecklas i
Folkpartiets partimotion Förnyelsen av den svenska demokratin.
10 Det svenska ombudsmannasystemet
När Sverige genom 1889 års författning fick sin första
Justitieombudsman, var detta en världsnyhet. JO skulle vara den valda
folkförsamlingens ombud för att tillse att vad riksdagen hade beslutat
genom lagar och författningar verkligen efterlevdes av domare och
ämbetsmän. JO kompletterades 1915, efter motioner av Karl Staaff, med
en Militieombudsman, som fick samma uppgifter inom det militära.
Under senare år har vi fått en hel flora av ombudsmän:
Jämställdhetsombudsmannen 1980, Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering 1986, Barnombudsmannen 1993, Handikappombudsmannen
1994 och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning
1999.
Varje år inkommer cirka femtusen klagomål till JO. JO konstaterar varje år
i cirka 500 fall att fel och försummelser har begåtts, men åtal är numera
sällsynta.
Den ursprunglige JO, med ämbetsansvaret som vapen, var ett av de valda
ombudens redskap för att tillse att statens ämbetsmän följde
folkrepresentationens intentioner och behandlade medborgarna med tillbörlig
respekt. Med ämbetsansvarets avskaffande minskade JO:s makt och med
införandet av en rad nya ombudsmän har ombudsmannafunktionen nedsjunkit
till att bli ett ämbetsverk bland andra. Ombudsmannaidén har försvagats och
uttunnats. I många fall har det dessutom blivit en effektfull åtgärd för
politiker att peka på, när egentligen svårare och mera kostnadskrävande
insatser varit av nöden.
Ombudsmannainstitutionen bör nu tydliggöras och förenklas. Ingripanden
mot statliga och kommunala ämbetsmän och myndigheter bör samordnas
under JO-ämbetet.
Övriga ombudsmän bör slås samman till ett ombudsmannaämbete. Hit kan
då föras eventuella nya ombudsmannauppgifter. Stor återhållsamhet bör dock
iakttagas när det gäller att införa sådana. Med sådana åtgärder skulle de
enskilda medborgarnas möjligheter öka och JO kanske återfå något av sin
forna status. Det sammanslagna ombudsmannaämbetet skulle få större kraft.
Det bör övervägas att utöka talerätten för organisationer som särskilt
tillvaratar svaga och utsatta gruppers intressen, till exempel
handikapporganisationer, BRIS, olika antirasistiska föreningar med flera.